Chansen finns!

Kartan ovan sägs visa förutsättningarna för att havsabborre - Dicentrarchus labrax - ska finnas längs atlant- och medelshavskusterna. I de rödmarkerade vattnen är chansen att träffa på fisken störst, i de gula minst och i de blå obefintlig. Det innebär, om jag inte är helt fel ute, att jag faktiskt har chans att få en havsabborre på kroken när jag kastar efter havsöring eftersom de östersjövatten i vilka jag gör det definitivt är gula på kartan.

Havsabborre, min favoritfisk på tallriken och den fisk jag drömmer om att fånga! Plötsligt kommer mina bompass längs den alltmer fisktomma kusten att bli ännu mer spännande. Och jag kan inte låta bli att undra om det inte redan fångats havsabborre i skärgården. Jag menar kan man förväxla två så olika fiskar som abborre och gös, något jag själv sett ske, så är ju förutsättningarna för att tro att en havsabborre (som man antagligen inte ens vet att den finns och som bra mycket mer liknar gösen än vad abborren gör) är en gös bra mycket större.

Och hela västkusten är röd och vattnet blir bara varmare och varmare...

 

Ron Thompson Steelhead

Varför ett danskt företag kallar sig Ron Thompson vet jag inte, inte heller vet jag varför de "prytt" detta spö med Förenta Staternas flagga (eller om det ens är tillåtet?) och inte heller bryr jag mig. Gissningsvis är det ett försök att ge intryck av att spöt - som garanterat är ihopsatt i Kina - är "made in the USA". Nå, jag kan leva med flaggan och för den som inte kan det så finns det ju eltejp. Eller så klistrar man över den med valfri flagga/symbol.

Däremot förstår jag varför man valt namnet Steelhead, som ju är amerikanska för vild regnbåge. Själv har jag endast fått förvildad regnbåge men det är en kampglad fisk och det här spöt är väl lämpat för fiske efter sådan. Eller efter havsöring.

Den nio fot långa klingan är tillverkad i övervägande kolfiber (flugspöklingorna med samma namn innehåller 90 % kolfiber), har en trevlig helaktion och är (korrekt) klassad för att kasta 15-40 gram. Greppen är av högklassig kork och ringar och rullfäste av Fuji-typ.

Spöt har säkert ett decennium på nacken och är utgånget men fortfarande ett trevligt fiskeredskap, lämpat för allround kustfiske men lika användbart för fiske i insjöar, åar och älvar. Den relativt långsamma aktionen gör det användbart till bland annat makrillmete då den möjliggör långa kast utan att staggen hela tiden slits av kroken. Av samma skäl lämpar det sig väl även till annat mete. Det är också den här typen aktion som åtminstone jag vill ha om jag ska fiska med bombarda.

Själv gillar jag den typ av aktion det här spöt har och just den här klingan har, i mina ögon, mycket goda såväl kast- som drillningsegenskaper. Jag uppskattar även de generösa korkgreppen och det rejäla rullfästet. Hade sedan spöringarna varit tre- eller fyrbenta så hade det varit i stort sett perfekt.

Den som vill ha så lätta och styva spön med så små grepp som möjligt får leta någon annanstans. 

SURMÖRT

 

Penn Pursuit PUR64LP

 

Sexton år har gått sedan Penn, alltså 2008, släppte den här lågprofilrullen i mellanstorlek (med linkapacitet motsvarande en Ambassadeur 5000). Åtminstone här i Sverige gjorde den ingen succé, i vart fall ingen försäljningsmässig sådan, men en riktigt fin rulle är den.

Väl tilltagen linkapacitet (Penn gör sina rullar primärt för det salta fisket som kräver långa kast och är inriktat på ofta långrusande arter), en rejäl konstruktion och en bra slirbroms (med Penns HT-100 bromsskiva) gör Pursuit till en trygg fiskekamrat i svenska vatten oavsett om det är havsöring, gädda, torsk eller någon annan fisk man är ute efter.

Rullen är byggd kring ett aluminiumstativ. Innanför vänstergaveln sitter en sexstifts centrifugalbroms. Den har ett IAR-lager och fem kapslade, rostfria, kullager. En väl tilltagen dubbelvev med lagom stora och greppvänliga vevknoppar. Kort sagt vad man behöver men utan onödiga "finesser". Designen är ren och, i mina ögon, snygg. Slirbromsen är, med dagens mått, lågt specad (11,5 lbs) men känns förtroendeingivande. Kastegenskaperna är goda. Kort sagt så kan jag inte hitta något att anmärka på hos den här rullen.

Så här skrev Penn om rullen när den kom: Built to stand up to the fast and the strong species that ply the coastal inshore currents, the Pursuit low profile has all the qualities and rugged dependability you'd expect from PENN coupled with features that make using this reel all day long a breeze. Penn is the leading name in saltwater reels and has proven again and again that its products will withstand the test of time. The Pursuit low profile is both stunning in appearance and impressive in performance. Once you fish the Pursuit low profile baitcast reel, it will become your favorite reel for all kinds of species, from trout and reds to blues and calicos.

En annorlunda kustvobblare?

VM är det enda som står att läsa på dessa kustvobblare. Möjligen är det tillverkarens namn eller kanske är det så betet heter? Själv vet jag ingenting om när, var eller av vem de tillverkats. Eller ens om de är tänkta som kustvobblare...

Det som är annorlunda med VM (som vi väl kan kalla den) är att kroppen är av metall. Och ihålig. 

VM finns i (i vart fall) tre storlekar vägandes 17, 21 respektive 28 gram. Om någon av bloggens läsare sitter inne med ytterligare information så dela gärna med dig av den i kommentarfältet.

Nattbio: Modernt sjöröveri

 

Lätt utrustning

Lätta, eller till och med ultralätta, don är fantastiska att fiska med. De är också väldigt bekväma när man ska transportera dem eller förflytta sig på fiskeplatsen eller mellan fiskeplatserna.

I väskan på bilden ovan ryms två spön, två rullar, en massa beten, sänken,. krokar, linor, tänger, en kniv, en termos, några mackor och litet godis. Ändå väger den inte mycket.

Ett gott huvud

Att Vibrotail var ett av de beten som breddade vägen för mjukplastjiggarna här i landet har jag redan skrivit om. Det var och är ett mycket bra bete och det gäller såväl kroppen (om man överser med att den första generationen hade ett innehåll av mjukgörare (ftalater) som fick föremål av hårdplast att smälta om de kom i ens kortvarig kontakt (så man kan också säga att Vibrotail breddade vägen för försäljningen av sk worm proof draglådor...) som den annorlunda utformade jiggskallen.

Som jag minns det såldes Vibrotail endast färdigmonterade men det fanns förpackningar med en eller två extra jiggkroppar, vilket var klokt eftersom åtminstone gäddtänder snabbt och effektivt strimlade upp den mycket mjuka plasten. Huvudena kunde man inte köpa lösa, men rätt snart brukade man ha några lösa huvuden vars kroppar strukit med.

Ett gott huvud är svårt att värdera högt nog och huvudet till Vibrotail är ett sådant. Och det var inte bara jag som insåg det. Förmodligen var det därför som någon började gjuta piratkopior som, åtminstone på den tid då butiken låg i Gamla Stan, fanns att köpa hos Lundgrens. Dessbättre hann jag genom åren plocka på mig en stash av sådana och dessutom så har jag några överlevande originalskallar.
 

Fem säkra gäddrag och ett boktips

Utbudet av beten är bedövande och växer ständigt. Det måste vara helt oöverskådligt för en nybliven fiskare. Så mycket enklare det var på den tiden, i folkhemmet, innan konsumismen och valfrihetsterrorn slagit till på riktigt. Då räckte det med att titta på det halvdussin olika drag som fanns i järn- eller sporthandlarens lilla hörn för fiskegrejor för att man skulle ha bilden klar för sig.

Nedan finner du fem rekommendationer om du tänker ge dig gäddfisket i våld och har ett spö som klarar att kasta beten på upp till 50 grams vikt.

Skitfiske!

Det bästa gäddbetet? Den vasskyddade versionen av Rapala Minnow Spoon är kanske det enda gäddrag du behöver? Betet finns i flera färger. Jag gillar de längst till vänster och nederst i bild. Tiocentimetersmodellen som väger 32 gram är den jag föredrar vid riktat gäddfiske, men även de mindre modellerna fungerar och för de som gillar att föra oväsen finns en version med inbyggt skrammel.

Här har vi själva sinnebilden för ett gäddrag och mer klassiskt blir det inte. Kanske inte heller mer effektivt? Välj själv om du vill ha den släta (Utö) eller korrugerade (Atom) modellen. Gäddan hugger lika friskt på båda. Dragen på bilden är 7,5 cm låga och väger 25 gram vilket är en bra storlek men det finns såväl mindre som större liksom vasskyddade varianter. Skeddrag kallas även blänken och det är väl genom att blänka till som en sprittande fisk de lockar till hugg. Även om de finns målade i alla upptänkliga (och några till) färger är ett mässingsfärgat (tillverkarna brukar kalla det guld...) en bra utgångspunkt eller kanske ännu hellre ett i den färg som brukar kallas S/G, dvs silver på utsidan (den konvexa) och guld på insidan. Ett drag i färgen Z, dvs svartmålad utsida och guld på insidan är ett bra komplement. Utö har varit med så länge någon kan minnas och modellen tillverkas (och har tillverkats) av många företag. Atom är yngre men hör till de tidigaste ABU-dragen och har funnits sedan 40-talet (dvs det decennium då atombomber användes...).

Relax Kopyto i storleken 5 tum/15 cm, vikt 30 gram, är ett mycket användbart och fångstgivande mjukbete av shadtyp. Bilden visar tre olika sätt att rigga det men det finns flera. Fördelen med denna typ av beten är just att man genom att rigga det på olika sätt kan fiska på olika djup och olika sätt. Nackdelen är att mjukplast inte är vidare beständig mot gäddtänder så när man hittat sin favoritfärg är inköp i bulkpack en god idé.

Rapala Super Shad Rap, en 14 cm lång flytande vobblare som väger 45 gram och kan fiskas på djup mellan en och tre meter (själva vobblaren dyker till dryga två meter vid snabb hemtagning). Få saker är samtidigt så rofyllt och så spännande som att ro drag längs en vasskant med en flytande vobblare. Även om den tåliga ytan är av plast så är själva kroppen gjord av trä - abachi - på traditionellt vis. Krokarna är monterade i ett sammanhängande, genomgående, tackel som håller även om gammelgäddan skulle tugga resten av betet till flis (något som dessvärre händer, om man har tur). Den här modellen har varit med ett bra tag nu. Jag minns inte exakt vilket år den kom men själv har jag fiskat med den sedan någon gång i slutet av åttiotalet (eller möjligen tidigt nittiotal). Vad gäller färger har jag valt den klassiska röd/vita helt enkelt därför att jag förknippar den med ordet vobblare och gäddfiske. Och märkligt nog så fångar den fisk. Komplettera gärna med en abborr- eller gäddfärgad. 

e

Mepps Lusox i storlek 3, vikt 20,5 gram (men en av de många finesserna med denna pendelspinnare är att man enkelt kan byta ut huvudet mot ett i annan vikt. Problemet är att få tag på huvuden...). Det kanske bästa betet till sommarfisket när gäddan går djupare för att söka svalka. Större djup betyder mörkare vatten och att färgen spelar mindre roll. En spinnare ska snurra (dvs sända ut tryckvågor) och blänka. Silver eller guld funkar nästan alltid. Lusox har varit med sedan åttiotalet och är många franska gäddfiskares favoritbete.

*     *     *

Sedan då? När du lyckats dra upp en fin gädda, vad tänker du göra då? Slänga i den igen? Eller bära hem den i triumf och överraska dig själv och din familj med en god måltid? Själv föredrar jag definitivt det senare, det gör mitt sportfiske mer meningsfullt och tillfredsställande (även om jag numera lever i ett enpersonshushåll). Så investera gärna i en bra kokbok, till exempel Kenneth Oker-Bloms utmärkta "100 Gäddrecept" (som innehåller just vad titeln lovar). Kan beställas bla härifrån. Eller så ber du din lokala bokhandlare att ta hem den. Old school...

Mitchell Club 200

 En trevlig grafit/plastrulle från mitten av nittiotalet är Mitchell Club 200. Tidigare har jag presenterat UL-rullen Club 10. 2:an i Club 200 indikerar att det rör sig om en större rulle än Club 10 och den extra nollan att den är mer påkostad/dyrare.

Således har den en mer elegant eller i vart fall blankare finish. Linföraren är mer påkostad och veven är försedd med en balansvikt. vidare så har rullen tre kullager och en synnerligen tätt stegad backspärr (med 18 stopplägen per vevvarv) vilken, i praktiken, är jämförbart med IAR.

Linkapaciteten är 165 meter 0,20 mm monofil nylonlina och rullen väger, med lina, 290 gram. Den spolmonterade slirbromsen är så mjukt och jämnt verkande som man kan önska.

Fredagsfilm

 Och nu blir det REKLAMFILM!

Ovanstående är (möjligen) roligt för oss som växte upp då det endast var på BIO man såg reklamfilmer. Men nu kommer det fler och fiskerelaterade.

...och om du inte redan fattat det så handlar allt om att tjäna pengar på oss och vårat intresse. DUH!

Ett gäddspö

Det här spöt - ett Fladen Maxximus Big Bait - är sex fot långt och klassat för betesvikter -20 gram. Det är ett, i mina ögon, perfekt gäddspö. 

20 gram, alltså inte 120 gram. Det är perfekt när jag vill fresta gäddor i små vatten, som kanalen, med jiggar, skeddrag och spinnare upp till den vikten. Spöklingan, som är av IM7 kolfiber, är spänstig nog att brotta ned, eller upp, den starkaste fisk.

Spöt är välbyggt och försett med kvalitetskomponenter. Särskilt imponerad är jag av spöringarna och toppöglan. Däremot begriper jag inte varför det, snålt tilltagna och egendomligt utformade, framgreppet inte är av samma fina kork som det bakre greppet utan i tråkig svart EVA. Men allt som allt är det ett trevligt spö för, bland annat, det lättare gäddfisket.

Läsrekommendation

Att vi - mänskligheten - är en av de många katastrofer livet på vår planet råkat ut för vet väl alla? Det nu pågående massutdöendet, jämförbart med vad som drabbade dinosaurerna för ungefär 252 miljoner år sedan, beror helt på oss. Arter - djur och växter - dör ut dagligen men även den totala mängden ryggradsdjur minskar drastiskt.

Den som ids bry sig om sådant kan läsa årets upplaga av WWF:s Living Planet Report här. Gör det. Innehållet är viktigare än vad 98 % av det våra politiker pratar om och våra medier rapporterar. 
 

Fiske, pengar och politik

Har du en dryg timme till övers så ägna den gärna åt att titta på den här, ett år gamla - alltså tämligen aktuella, filmen om problemen med att försöka skydda fiskbestånden mot utfiskning. I Europa har vi inga sådana problem eftersom EU tycks vara helt i händerna på rovfiskelobbyn och inga egentliga åtgärder för att stoppa eller ens minska utfiskningen tycks vara politiskt möjliga. Fiskestopp, till exempel, tillgrips regelmässigt först när fisken är slut. Inte för att förhindra att den tar slut.

Fyrtio minuter in i filmen kommer den roligaste repliken, "Port Hardy is a small drinking village with a fishing problem".
 

Regn i rättan tid

De senaste veckorna har jag med allmer bekymrad min betraktat det låga vattenståndet i ån. Det är ju nu det behövs rejäl vattenföring så att havsöringen kan gå upp för att leka. Därför är jag glad över att det nu smattrar mot fönsterblecket och att SMHI lovar regn motsvarande en normal oktobernederbörd de närmaste dagarna. Det ser ut att ordna sig och om det skulle komma en eller annan skvätt även i helgen så lovar jag att inte klaga!

 

Nyttomaximering

Nyttomaximering är ett användbart koncept. Enkelt uttryckt handlar det om att hitta den optimala avvägningen mellan den nytta man kan förvänta sig av någonting och kostnaden för samma någonting. Nu är krokar inte så himla dyra, men beten kan vara det och i vid bemärkelse kan den tid man får ägna åt att rensa sitt bete från skräp eller att lossa det från olika saker det fastnat i istället för att ägna samma tid åt fiske som en kostnad. Tid, heter det, är pengar. (Vi, som inte är intill idiotins gräns kapitalistiskt indoktrinerade, vet att tid är mer än pengar och oändligt mycket mer värdefull.)

Men för att återgå till fiske, beten och krokar... Vobblaren ovan är tänkt att illustrera hur jag tillämpar nyttomaximering. De båda trekrokar vobblaren var försedd med när jag köpte den har jag lagt i min stora burk med trekroksskrot (som jag när den är full antagligen får tömma på återvinningscentralen...). Istället har jag ersatt kroken under buken med en enkelkrok (för att minimera risken att den fastnar i något oönskat) och i den bakre öglan har jag satt en dubbelkrok med spetsarna uppåt. Antalet krokspetsar har alltså reducerats till hälften. återstår gör nu bara att nypa in hullingarna.

Lätta don

 

TRY IT. YOU´LL LIKE IT. Det var texten på den T-shirt Kenta bar när han intervjuades av Bengt Bedrup - i direktsändning - under den svenska melodifestivalen 1980. Alltså förr, de det var annorlunda och mycket (var) bättre. Problemet var inte så mycket texten som bilden under densamma (men ni som inte minns får väl kolla själva...). Skandal och sexchock kunde man läsa på löpsedlarna nästa dag.

Men man ska pröva. Kanske inte allt men i alla fall att våga fiska med lättare don än vad man är van vid. man kommer att gilla det. Och även om man sedan återgår till att använda de grejor man är van vid så har man lärt sig hur starka de är.

Är man, som jag, uppväxt med att fiska (även grov) gädda med enhandsspön klassade för beten -30 gram så vet man att en sådan utrustning räcker, gott och väl, och att det egentligen enda skälet att använda grövre don är om man fått för sig att man vill kasta tyngre beten. 

För mig var det något av en aha-upplevelse när jag efter en tids riktigt UL-fiske med spön på fem fot eller kortare klassade för beten -5 gram gav mig ut med vad de flesta nuförtiden (felaktigt) kallar UL, dvs ett sjufots spö klassat -10 gram. Efter att ha drillat och landat fisk med den lättare utrustningen kändes det spöt oerhört kraftfullt. 

Ron Thompson Hard Core Spin

En känd dansk öltillverkare påstår i sin reklam, att deras öl förmodligen är det bästa i världen, "probably the best beer in the world". Någon sådan tvekan eller falsk blygsamhet lider inte likaledes danska Ron Thompson av utan de skrev rakt ut på de små trycksaker de fäste vid sina Hard Core-spön

 World´s
Strongest
Rods.

Hur man avgör om det påståendet är sant vet jag inte, men helt klart är det - att spöna ska tåla hårda tag - vad man eftersträvat och, såvitt jag kan bedöma, lyckats väl med. I den nyss nämnda trycksaken förklaras hur spöklingorna är uppbyggda av kompositmaterial (vilket brukar betyda en blandning av glas- och kolfiber) krysslindade runt en gjutkärna och över detta längsgående glasfibrer som slutar i en massiv topp. 

Huruvida detta förfarande är detsamma som den sk Howaldprocess Shakespeare använder vid tillverkningen av sina Ugly Stik-spön har jag inte idats ta reda på men resultatet är i alla fall mycket likt och gillar man Ugly Stik så kommer man antagligen att gilla Hard Core.

I linje med ambitionen att göra världens starkaste spö så har man försett klingorna med rejäla, trebenta, spöringar och dessutom kostat på sig en sk underlinding mellan klingan och spöringsfötterna, något man sällan ser nuförtiden. 

I likhet med Ugly Stik är de här spöklingorna i princip obrytbara, dvs att de inte kommer att knäckas av de belastningar de kan komma att utsättas för vid fiske. De tål även klämvåld bättre än de flesta rörbyggda spön men naturligtvis inte lika bra som massiva klingor gör så slår man igen en bildörr om sitt Hard Corespö så gissar jag att dess saga är all.

Rullfästena är av Fuji-typ och spöna är försedda med EVA-grepp. Klingorna har en djup helaktion. Eftersom styrka och stryktålighet prioriterats hör Hard Core-spöna inte till lättviktarna. Niofotaren klassad 10-40 gram väger, på min elektroniska våg, 374 gram.

Höst

"Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust och hör vågorna villsamma vandra."

Von Hertzen Brothers - Höstvisa (SuomiLove) (youtube.com)

Riktig UL 2

Vad salig Jan Olsson skulle ha sagt vet jag inte men i mina ögon är det här spöt ett riktigt UL-spö. Det mäter 140 cm (dvs fyra fot och sju tum) i längd, är klassat för beten -6 gram och har en tredelad klinga i rörbyggd glasfiber med en massiv toppsektion. Vikten är, enligt min våg, 73 gram (vilket alltså är tre futtiga gram över de 70 som, enligt Olsson och den gamla amerikanska definition han predikade, är vad ett UL-spö får väga. 

Rullarna får, enligt samma definition, väga högst 200 gram och det klarar Fladen Furvux 800 (som jag flera gånger tidigare lovprisat) med god marginal. På samma våg väger den, fylld med lina, in på 143 gram. Utrustningens totalvikt (exklusive bete) är alltså ultralätta 216 gram.

För att återgå till spöt så har jag köpt det via temu och det kostade mig strax under en femhundring. Såvitt jag kan bedöma är det välgjort och snyggt. Aktionen - glasfiber! - är precis som åtminstone jag vill ha den för det allra lättaste haspelfisket med de tunnaste nylonlinorna.

Vid provfiske kunde jag konstatera att såväl kast- som drillningsegenskaperna var så bra som man kan önska sig. 

Salmo Wave

Salmo Wave 24 gram

En annorlunda formgiven kustvobblare är polska Salmo Wave som finns i storlekarna 7 cm/14 g och 9 cm/24 g och ett antal, för att inte säga otal, färger. Den är långsamt sjunkande och kan, med olika hemtagning, ges olika rörelsemönster i vattnet men fungerar även att vevas in i jämn takt.

De färger (mönster) som imiterar naturlig bytesfisk är synnerligen välgjorda vilket, om inte annat, är trevligt att titta på. Materialet är hårdplast (ABS?) med (utgår jag från) genomgående ståltrådstackel.

Wave är en bra vobblare. Den kastar och fiskar bra och är hållbar. Från fabrik är den bestyckad med en trekrok i fjäderring men den bristen är ju enkelt avhjälpt.

Favoriter i repris

 

Ledsen, kamrater, men denna fredagkväll blir det ingen film. Istället (om ni fortfarande är nyktra nog att läsa) tänkte jag undfägna er med två gamla inlägg i novellform (skrivna av mig och absolut hundraprocentigt sanna). Så, håll till godo!

S - en cool gubbe

Det fanns inga bloggare när jag var grabb. Inga team heller. Eller ens någon särskilt aggressiv marknadsföring av fiskegrejor utan det var i stort sett ”De tyngsta och längsta med grejor från Svängsta” det handlade om. Inga fiskeprogram på TV. Inga fisketidningar heller. Jag tror inte ens att Svenskt Fiske börjat komma ut (men där kan jag ha fel). På biblioteket kunde man läsa böcker av auktoriteter som Curt Lindhé (tex ”Hur man lurar gäddan” som utkom 1941). Så fanns förstås Napp&Nytt och de som inte själva var med på den tiden kan nog inte ens föreställa sig vilken genomslagskraft den publikationen då hade.

Dessbättre fanns det mer erfarna fiskare man kunde lära sig en del av. Men det var inte alltid helt okomplicerat. Särskilt inte om man själv var en grabb som knappt ens hunnit bli tonåring och hjälten var en tuff och fåordig gubbe (dvs en man som förmodligen var yngre än vad jag själv nu är). Vi kan kalla honom S. Egentligen vet jag väldigt litet om S annat än att om somrarna hölls i en liten fiskebod i samma gamla fiskeläge där min (eller pappas då) båt låg. Själv hade S en liten plasteka med låga fribord. Jag minns inte om han ens hade någon snurra på den men han rodde mest och sällan långt.

Hursomhelst så var det på bottnen av den båten jag första gången såg en riktigt grov gädda. En tiokilare. Den låg där i skuggan bredvid S:s gamla sexfotsspö, den röda Ambassadeuren med 0,45-lina, en tafs gjord av massiv koppartråd och ett gammalt Special skeddrag. Själv hade S knallat upp till boden för att ta sig en kopp kaffe. Han var, för övrigt, inte en sådan som gjorde något väsen av sig och sina fångster. De talade för sig själva och alla som fiskade talade om S.

Special var (för er som inte vet det) ett drag i tunn plåt som var format som en fisk. Det gick högt i vattnet och var (är, förresten) perfekt för fiske över grunda bottnar. Och det var över sådana bottnar S bedrev sitt fiske. Ofta inne bland stenarna och alltid tidigt på morgonen. Det var bara då, sa han, som de stora fiskarna jagade på grundvattnet. Förmodligen hade han rätt, för han fångade fler och större gäddor än någon annan i viken.

Själv fick jag bara bottennapp när jag försökte på de ställen där S tog sina krokodiler. Trots att jag inhandlat ett eget Special. Fast jag var förstås inte lika morgonpigg. Mera av en kvällsfiskare redan då. Med tiden hittade jag mina egna ställen i viken. Ställen som passade mig och mitt fiske bättre. Ställen där de stora gäddorna som jagade där S fiskade när han var där jagade när jag orkat upp. Kanske blev jag en lika skicklig gäddfiskare som S var även om våra metoder var olika. Jag vill gärna inbilla mig att vi hyste en ömsesidig respekt. I vart fall när jag blivit torr bakom öronen. Min respekt för honom var enorm. Jag snackade aldrig fiske med honom. De första åren glodde jag bara storögt på hans gäddor, kollade noga hur hans utrustning såg ut och försökte diskret tjuvlyssna när han snackade med någon av de andra gubbarna över en cigg, en pilsner eller en mugg kaffe och han tilltalade inte mig. Tolererade mig gjorde han och det var stort nog. När jag vuxit till mig, som person och fiskare, brukade vi nicka åt varandra. Då var det lika ofta jag som han som kom in med något stort och egentligen ingen annan av de som fiskade i viken som ens kom i närheten.

S var alltså min idol. Fast när jag ser tillbaka så lärde jag mig egentligen inget konkret av honom. Inget annat än att det fanns grov gädda i viken och att det gick att fånga dem. Det var antagligen av helt avgörande betydelse för att mitt fiskeintresse hölls vid liv de första åren då det bara, för min del, handlade om ströfångster och småfisk. Och så lärde jag mig att det där med att man fångar en eller annan stor gädda inte är något märkvärdigt och absolut ingenting att hojta och tjoa om. Vill man låta någon veta det så kan man ju liksom av en händelse låta fisken ligga kvar en stund i båten medan man går och tar sig en fika...

*     *     *

PASSAGERAREN 

Han stod längst ut på piren och kastade med sitt haspelspö när jag lastade fiskegrejorna i båten. Där hade jag själv stått och kastat innan vi blev med båt men aldrig fått något. Viken var alldeles för långgrund och vattnet härinne vid det lilla fiskeläget alldeles för ljummet så här mitt i sommaren för att det skulle finnas ens en avlägsen möjlighet att någon gädda skulle hugga på hans wobbler. Så när jag var i jämnhöjd med honom ströp jag motorn och ropade: "Hoppa i!". Det gjorde han.

Knattret från den fyrahästars aktersnurran dränkte alla försök till samtal på vägen ut från hamnen men knappt hade jag tryckt in dödarknappen förrän min passagerare började babbla. Vissa människor har förmågan att tala såväl på in- som utandning. Det är inte ens en sekunds uppehåll i ordströmmen. Den här var en av dem. Tydligen förväntade han sig ingen verbal respons och det fanns inte heller någon sportslig möjlighet att få ens en aldrig så vass syl i vädret. Efter en kvart hade jag fått mig till livs hela min passagerares historia. Ytterligare femton minuter senare svor jag, dyrt och heligt, för mig själv att aldrig mer ge efter för min inneboende hygglighet och ta upp någon okänd fiskebroder i båten. Samtidigt noterade jag, skadeglatt, att han inte hade någon som helst koll på hur man skulle komma till tals med gäddorna i viken. 

Vi låg och drev långsamt över en tångbotten på ungefär fem meters djup och på mitt silver/guldfärgade Utö hade jag tagit två fina trekilosgäddor och började känna mig nöjd med fisket och definitivt utled på sällskapet. Min pratglade passagerare fiskade med en liten grön Rapala, ett bete han mångordigt lovprisade i alla tonarter. Om han någonsin fått någon fisk på draget framgick inte och det såg påfallande nytt ut. Att den lilla wobblern inte dök ned djupare än en halvmeter under ytan och att det knappast simmade några hungriga gäddor i ytvattnet verkade han vara lyckligt obekymrad, eller troligare totalt omedveten, om. 

Jag tacklade av mitt spö och började förbereda återfärden. Vad som sedan hände kan jag inte riktigt förklara. Kanske var det min hygglighet som bröt igenom min irritation eller så kunde jag helt enkelt inte med att se hur bakvänt min passagerare betedde sig utan att göra något åt saken. Hur som helst så bad jag honom att ta loss den fåniga lilla finska balsabiten från tafsen och räckte honom mitt Utö, förklarade för honom hur han skulle låta det sjunka ända ned till botten innan han började veva in och att han sedan skulle ta hem det långsamt, litet ryckigt och med pauser i invevningen. Så långt kom han aldrig. När han låtit betet sjunka och lyfte spöet hade han en fisk på. Han svor över sitt bottennapp medan jag röt åt honom att göra mothugg och det gjorde han. Även i övrigt följde han mina instruktioner och efter en tuff strid kunde jag lyfta in fisken i båten åt honom.

Återfärden blev alltså bortåt en halvtimme försenad men den skedde med en välsignat obabblande passagerare som med ett lyckligt leende på sina läppar satt och fånstirrade på den magnifika gädda som låg vid hans fötter. Någon våg hade jag inte med men vägde den fisken under tio kilo så var det inte med ens ett hekto, det sätter jag min fiskarheder i pant för. Ord var, för övrigt, överflödiga. Att det var den största fisk han någonsin dragit upp, om han nu överhuvudtaget lyckats fånga något tidigare, var uppenbart. Att han var överlycklig var lika uppenbart och att nu verkade ha förlorat talförmågan var underbart.

Nå, jag lämnade honom vid bryggan och riktigt hur han löste sitt och fiskens transportproblem - han skulle några kilometer åt ett helt annat håll än min väg och dessutom cyklade jag själv - vet jag inte men förmodligen gick han, längs stranden eller genom skogen, med gäddan slängd över axeln. Själv trampade jag hemåt i den gotländska sommarnatten med blandade känslor. Visst hade jag gärna tagit den där gäddan själv men å andra sidan så täppte den effektivt till truten på min babblande passagerare...

Höst = gäddtid

Det är länge sedan jag gav mig ut med siktet inställt på gädda, men nu känns det som om det är dags. Det är äntligen höst och hösten är den bästa tiden om man vill försöka kroka en gädda i toppkondition i en vattentemperatur där den orkar bjuda motstånd men ändå klarar av att släppas åter efter kampen.

Så i morgon blir det till att bre mackor, fylla termosen och välja ut ett gäng gäddvobblare, mjukisbeten och, förstås, några skeddrag (så att man får fisk).

Med på turen får några av mina nya Fladen Maxximus Shadow Solid Carbon-spön följa för att, förhoppningsvis, testas i skarpt läge.
 

Shakespeare Ugly Stik GX2

När det handlar om hållbara, plånboksvänliga och mångsidigt användbara spön så har Ugly Stik alltid - i vart fall sedan mitten av sjuttiotalet - varit ett gott val. Mitt äldsta Ugly Stik är ett niofots Ugly Stik Lite som kastar beten -60 gram, har (vill jag minnas) spöringar med keramiska inlägg och korkgrepp. Liteserien gick ur produktion för ett tiotal år sedan (vilket är synd för den var den hittills bästa upplagan av fulspöna).

Den nuvarande utgåvan heter GX2 (fråga inte mig vad det står för) och har de för Ugly Stik karaktäristiska dragen och egenskaperna, men EVA- istället för korkgrepp vilket jag tycker är en försämring. Möjligen anser Shakespeare att EVA är mer hållbart och det må så vara, men kork är snällare såväl mot ögonen som - särskilt vid fiske i kallt väder - mot händerna. Spöringarna är av rostfritt (?) stål, utan inlägg, och heter Ugly Tuff.

Det speciella med Ugly Stik är annars spöklingorna som är tillverkade enligt den sk Howald-processen, rörbyggda men försedda med massiv glasfibertopp och i stort sett obrytbara.

Niofotaren i GX2-serien är klassad att kasta 15-60 gram och har, som alla Ugly Stik, en djup (typisk glasfiber-)aktion. Vill man ha ett spö man kan fiska i stort sett vad som helst var som helst och som dessutom håller kan det vara värt att titta på. Spöserien - som spänner från UL till laxfiske - är vansinnigt populär i USA men förekommer knappt på den svenska marknaden.

Ron Thompson Magic Eye

 

Vad som attraherar rovfisken och utlöser dess huggreflex finns det många teorier om. En populär sådan är, att bytesfiskens ögon har betydelse och att de beten man använder därför bör vara försedda med något som liknar dessa. Gissningsvis är det anledningen till att Ron Thompson gett denna kustvobblare stora och väl synliga ögon och namnet Magic Eye.

Magic Eye tillverkades i fyra storlekar och femton (15) färger plus en genomlöpsversion (i två storlekar). Till åtminstone mitt kustspinn efter havsöring är storleken 9 cm/18 gram mer eller mindre perfekt.