Arter jag ännu inte fångat - Tånglake

 

Tånglake, Wilhelm von Wright

Tånglaken kom jag först i kontakt med under min tid som hängiven gäddfiskare (på sjuttiotalet). Mitt gäddfiske bedrevs nästan uteslutande i en vik på Gotlands ostkust. Eftersom det på den tiden var gott om gädda och den i vår familj åts med förtjusning blev det rätt många gäddor jag rensade och jag kollade rutinmässigt maginnehållet. Rätt ofta stötte jag då på zoarces viviparus som tånglaken heter på latin. 

Att kustgäddorna gärna äter tånglake och att tånglaken (som dess namn antyder) trivs i blåstången som i Östersjön växer i grunt vatten är antagligen förklaringen till att mörka beten som Atom och Utö i färgen Z är så pålitliga gäddrag. Detsamma gäller naturligtvis för wobblers och gummibeten men mina gäddor tog jag oftast på skeddrag.

Vad man ska använda för att locka tånglaken till hugg har jag ingen erfarenhet av men jag antar att bottenmete med mask eller räka som agn fungerar. Annars får man väl testa någon LRF-variant med en mindre mjukis på en jiggkrok. 

Tånglaken är mycket känslig för föroreningar och det är ju inte så lyckat om man ska leva i Östersjön. Dessutom konkurrerar den med den svartmunnade smörbulten så just nu ser det inte så ljust ut för arten. Senast jag såg en tånglake var i fjol höstas när jag fiskade havsöring på Gotland men den stackaren hade spolats upp i tången på stranden (eller om den följt med tången upp). Utanför Väddö har jag (för cirka trettio år sedan) sett en skapligt stor tånglake på nära håll när jag dök med cyklop och snorkel

Kul fakta är att tånglaken föder levande ungar och att den, i likhet med näbbgäddan, har grönaktiga ben.