Uppförandekoden i praktiken 3 - Låt gäddan leka i fred!

En sjuk företeelse inom sportfisket är att värdera fångsten efter dess vikt. I sin mest perversa form leder detta till att man fiskar på gädda som just ska till att leka, detta då en stor hongädda kan innehålla flera kilo rom, kilon som förvandlar en tolvkilos till en femtonkilos. Men att skryta med ett PB i form av en romstinn gädda är ungefär som att skryta över att man brottat ner en gravid kvinna, dvs snarare något man borde skämmas över.

Utövarna av denna avart av sportfiske brukar försvara sig med att de släpper tillbaka sin fångst men det är ett klent och i mina ögon ohållbart försvar. Därför är en sak i Sportfiskarnas nya uppförandekod som jag applåderar (!) och som inte fanns i de gamla etiska reglerna skrivningen "Vi undviker att störa lekande fisk".

Att det påverkar en fisk med rom att bli krokad, uppdragen och återutsatt är självklart och med fiske på platser där sådan fisk samlats är risken för att samma individ utsätts för detta fler än en gång uppenbar. Eftersom det handlar om grunda vatten är redan den båttrafik fiske på sådana vatten  medför en störning.

Det som särskilt gläder mig är därför att Sportfiskarna gått så långt som att skriva "undviker att störa" och inte bara "undviker att fånga". Som jag tolkar det innebär det att man inte fiskar på lekfisk, dvs håller respektavstånd till leklokalerna. Det både imponerar och överraskar mig att Sportfiskarna så resolut satt ned foten. Bra jobbat! I konsekvensens namn borde romstinna honor fångade på våren inte belönas med storfisknålar.

I helgen ska jag ut och fiska. Dessvärre lär jag väl få se ett antal välutrustade och dekalprydda aluminiumracers med gäddfiskare i de lekvikar jag passerar och sedan videos på youtube om det så kallade vårfisket...

Baltic Waters 2030

Att stoppa huvudet i sanden hjälper inte. Även om man ofta skulle vilja blunda inför verkligheten så är det inget konstruktivt förhållningssätt. Ju mer information man tar in om Östersjön och dess tillstånd, desto mer uppgiven blir man. Men ändå kan man, åtminstone kan inte jag, låta bli att följa eländet eller sluta hoppas.

Baltic Waters 2030 är en intressant sida för information om olika pågående projekt syftande till en levande Östersjö. Sidan drivs av stiftelsen med samma namn men den och vad den sysslar med kan ni läsa om ni klickar på länken och ägnar en halvtimme eller så åt en viktig fråga.

Mot horisonten

Jag har flera gånger skrivit, att havsöringen vid kusten ofta står/går betydligt närmare land än vad de flesta har klart för sig och att man - förutsatt att man inte börjar sitt pass med att skrämma bort den fisken - därför sällan behöver kasta särskilt långt för att fiska effektivt. Detta sagt så är det ju ett ofrånkomligt geometriskt faktum att det vatten man från en given punkt kan fiska av blir större ju längre man kastar och ibland befinner sig fisken långt ut. Kort sagt så är det en fördel att kunna kasta långt. En intressant struktur som får vattnet att bryta kan ju ligga en bra bit ut från land.

Långa kast kräver god teknik, viss men inte särskilt stor styrka och en för just långa kast otimerad utrustning. Bland det bästa jag läst om vilka grejor man bör välja om maximal kastlängd är vad man prioriterar hittar ni här. En dansk språkövning får ni på köpet men kasttekniken får ni öva ute, gärna vid vattnet.

Uppförandekoden i praktiken 2 - Vi anpassar utrustningen efter den storlek och fiskart vi fiskar på, forts

I de etiska regler som Sportfiskarna antog i början av sjuttiotalet och tog bort för ungefär sex år sedan sades att en sportfiskare ska använda de ur sportmässig synpunkt lämpligaste redskapen. Inte heller den regeln gav stor ledning utan kunde tolkas väldigt olika beroende på vem som gjorde tolkningen. Förmodligen hanns det en falang som hävdade att regeln innebar torrfluga där sådan överhuvudtaget kunde användas. Annars gällde på den tiden att det ansågs sportsligt att använda relativt lätta don, sådana som gav fisken en chans (om fiskaren förivrade sig) att "gå segrande ur kampen". Samtidigt ansågs det vara dålig sport såväl att använda för klen som onödigt grov utrustning. I detta låg en stor del av det som "sport" i begreppet "sportfiske" stod för. Man skulle, hette det, ta fisken som man plockar en blomma, inte som man fäller ett träd. I detta låg att en skicklig och erfaren fiskare kunde använda betydligt lättare utrustning än vad en nybörjare klarade av (och rekommendationerna i ABU:s Fiske 1, 2, 3 och 4-system vände sig i första hand till nybörjarna).

Den här välväxta femtonkilosgäddan fångades hösten 2005 av Kaj Kopponen på vad som anges vara ultralätt utrustning. Fånsten - som skedde i strömmande vatten (Ljusnan) och, som jag förstått saken, när Kaj egentligen var ute efter öring eller harr - visar att det för en skicklig fiskare är fullt möjligt att dra upp även en mycket stor gädda med betydligt klenare don än vad de flesta använder vid gäddfiske,

Även om det hände att man satte åter en fisk man fångat men av någon anledning inte fick eller ville behålla så var Catch & Release ännu ett okänt berepp. Skröt om sina fångster gjorde man även förr men det skedde vid samtal fiskare emellan. Några sociala medier existerade inte, bilder av fångster var relativt sällsynta och fiskevideor knappt ens påtänkta (VHS lanserades -76 och youtube kom 2005). Det vanligaste skrytet var att bära en eller flera nålar - brons, silver eller guld - från ABU:s tävling Recordfisken i sin hatt eller fiskejacka. Dessa nålar och Storfiskregistreringan var anledningen till att många stora gäddor - otjänliga som matfiskar - fick sätta livet till, detta för att fångstmannen skulle kunna uppfylla kraven på fotografering och vägning. Kort sagt så var det en annan tid då mycket var annorlunda än vad det är idag.

Georg Lööfs mälargädda gällde i decennier som svenskt rekord men det är numera struket. Även om det kan finnas skäl att underkänna den som rekord så var det en rejäl fisk (på kanske knappt halva den uppgivna vikten, så som det ju kan bli om man väger på ett besman där siffrorna står för pund snarare än kilo). Att den får vara med här är för att Georg, efter vad jag förstått, egentligen fiskade efter abborre med en Mepps Mino (och, får man förmoda, utrustning i Fiske 1-klass). Jag har själv såväl dragit upp gäddor i tiokilosklass med abborrgrejor som assisterat när mindre erfarna fiskare (på den tiden Furusundsskärgården var ett eldorado för krokodiljägare) fått påslag av sådana när de kastat med Abumatic och enhandsspö.

Relativt lätt utrustning - Fiske 1 eller 2 - var vad nästan alla fiskade med när det svenska sportfisket blev stort. Man kastade, vevade och hoppades på napp. För säkerhets skull, om en gädda skulle hugga, hade många en kort ståltafs även när betet var en 7 grams ABU Reflex eller en Mepps. Förvånansvärt många riktigt stora gäddor fångades på dessa premisser. Grövre utrustning användes av en försvinnande liten grupp fiskare som tex "gäddprofessorn" Leif Engström som fiskade riktat efter grov gädda med multirulle (Ambassadeur 5000), flätad dacronlina, tvåhandsspö (ABU Atlantic) och vad som på den tiden uppfattades som enormt stora (14-18 cm långa!) wobblers som Cisco Kid, Killer och Swim Whizz och metepionjärer som Luis Rasmussen och visst fick de fler gäddor med högre medelvikt  än vad medelsvensson med sin Abumatic fångade.

Men ämnet för det här inlägget är inte hur det var förr utan hur det är nu. Eller, närmare bestämt, hur det enligt uppförandekoden bör vara. För det är väl ändå själva syftet med en sådan kod? Att ge vägledning om hur vi som sportfiskare bör göra? Kan en för gäddfiske anpassad utrustning, dvs en sådan vi enligt uppförandekoden ska använda, se ut hur som helst? Är det oförsvarligt att fiska efter gädda med UL? Är det fortfarande Fiske 2 som är rätt? Är det brutalt övervåld att winscha hem gäddor med 0,38 mm flätlina? Hur många gånger jag än läser koden hittar jag inget svar på dessa frågor. Att säga att "vi anpassar utrustningen efter den storlek och fiskart vi fiskar på" är så allmänt hållet att det som handlingsdirektiv är meningslöst. Det är ungefär som att säga: Gör rätt!

Det som saknas är att det inte anges utifrån vad anpassningen ska ske. I de gamla etiska reglerna angavs ju att sportmässigheten skulle vara vägledande och det var ju i alla fall något. 

(Jag valde gäddfisket som exempeleftersom gäddan är ett av de allra vanligaste objekten för vårt sportfiske, men även därför att gädda kan fiskas (och fiskas) med utrustningar som spänner över hela registret från UL till Fiske 4.)

Kommentera gärna!

Fortsättning följer...

Billig och bra

Den monofila (heldragna eller entrådiga) nylonlinan kom att revolutionera sportfisket efter andra världskriget och är fortfarande den bästa lina man kan använda. Dagens linor är prestandamässigt överlägsna den första generationens och dessutom är de billiga. Tillverkare och förståsigpåare envisas med att kalla de flätade PE-linorna för superlinor, med de antydande att de skulle vara överläsna nylonet. Ironiskt nog användes just det epitetet när nylonlinan ersatte den gamla flätlinan. 

För 59 kr kan man köpa 500 meter alldeles utmärkt nylon(copolymer)lina av märket Kinetc på Clas Ohlsson. En sådan spole - finns i dimensioner från 0,20 till 0,60 mm - räcker väl för en säsongs fiske. 

Var och en väljer själv vilken lina han vill fiska med (utom där flätlinor är förbjudna som i Älvkarleby) och själv väljer jag oftast nylonlina. Den är tillräckligt stark, trasslar mindre än flätlinor, lätt och säker att knyta och - om man väljer en transparent variant - mindre synlig för fisken. Och, som sagt, billig. Dess egentligen enda nackdel är att den bryts ned av UV-ljus med själv har jag aldrig låtit en rulle ligga i solen så länge att detta blivit något problem. Eftersom jag brukar slå en ny knut när jag byter drag (eller krok) och efter varje fisketur kontrollerar de yttersta metrarna med avseende på skador och slitage (och vid behov kapar) fiskar jag alltid med fräsch lina.

Många - kanske främst de som inte lärt sig fiska med nylon - hävdar att nylonlinans elasticitet är en nackdel men det är en missuppfattning. Att påstå att elasticiteten gör att man inte känner när en fisk nafsar är möjligen korrekt om det handlar om fiske på extrema djup och med tunn lina men vid ordinärt spinn- och haspelfiske  stämmer det helt enkelt inte. Den kraft som krävs för att töja linan är betydligt mindre än vad som krävs för att man ska registera en kontakt. Just elasticiteten är annars nylonlinans absoluta fördel. Den innebär en säkerhetsmarginal - linan töjs rätt mycket innan den brister medan en stum lina går av momentant när dess brottstyrka överskrids - och hjälper effektivt till att trötta en stor och stark fisk.

Smygstarta

Att smyga igång sitt fiskepass är en god vana. Fiskar man från båt så är det klokt att låta den driva in till den avseda fiskeplatsen snarare än att anlända för full maskin. Ankaret (om sådant används) kastas inte i utan firas mjukt och försiktigt ner mot bottnen. Fiskar man från land så är det bra att smyga ner till vattenbrynet och den riktigt smarte fiskaren gör sina första kast några meter från vattnet och i hukande ställning. Det är ett bra sätt att börja även om man fiskar i vadare, för fisken kan stå alldeles inne vid land.

De första kasten gör man oftast med torr lina. Då är risken för trassel som störst så börja med korta, mjuka kast tills linan är våt och smidig. 

Uppförandekoden i praktiken - Vi anpassar utrustningen efter den storlek och fiskart vi fiskar på

 

Tiokilosgäddor är sällsynta. Många hängivna sportfiskare får aldrig en sådan best på kroken. Chansen att fånga en tjugokilos är ungefär densamma som att träffas av blixten. Kilogäddor, däremot, är ymnigt förekommande och trekilos inte mer sällsynta än att de flesta gäddfiskare lär fånga en och annan. Gäddor runt fem kilo är, i de flesta vatten, att betrakta som troféfiskar och att ha en sådan som PB är inte att förakta. Som matfisk är de mindre gäddorna att föredra. I Östersjön gäller förövrigt numera, att all fisk kortare än 40 eller längre än 75 centimeter ovillkorligen ska returneras och om man avser att behålla sin fångst är det lämpligt att rikta in sitt fiske mot gäddor i den lovliga storleken.

I Sportfiskarnas uppförandekod sägs  bland annat att "vi anpassar utrustningen efter den fiskart och storlek vi fiskar på". I de tidigare etiska reglerna sades att man ska använda de ur sportmässig synpunkt lämpligaste redskapen. Kanske är det två olika sätt att uttrycka samma sak? Eller så betyder det ena något annat än det andra? Det kan bara Sportfiskarna svara på för man får väl förutsätta att de har glasklart för sig vad den nya uppförandekoden innebär (även om det inte alltid står lika klart för läsaren)?

I min värld är det rimligare att anpassa utrustningen efter den fisk man faktiskt fångar än efter den fisk som med till visshet gränsande sannolikhet aldrig kommer att bli annat än en dröm. Fisket blir, om inte annat, roligare då.

I de vatten där jag vanligen fiskar finns det grov gädda. Eller fanns det åtminstone förr, när somt var bättre än vad det nu har blivit. Mitt PB ligger sedan snart ett halvsekel på 11,5 kilo och jag har, vid riktat gäddfiske, fångat åtskilliga gäddor runt tiokilosstrecket. Numera fiskar jag sällan efter gädda utan de jag får är oftast bifångster vid fiske efter abborre eller havsöring, dvs landas med UL eller lätt tvåhandsspö.

När jag växte upp hade ABU ett klassificeringssystem enligt viket sportfisket delades in i fyra klasser med namnen Fiske 1, Fiske 2, Fiske 3 och Fiske 4. Senare, i mitten av sjuttiotalet, när rullen Cardinal 33 och spöt Suecia 300 Zoom lanserades, började man kalla det allra lättaste fisket för UL. Hur som helst så var tanken att systemet skulle hjälpa sportfiskaren att hitta en, i förhållande till den fisk han ville fånga, balanserad utrustning. Gäddan kom att bli symbolfisken för Fiske 2 som var spön avsedda för betesvikter 10-30 gram, rullar som Ambassadeur 5000 eller ABU 444A och linor (på den tiden bara monofil nylon) i dimensioner 0,30-0,40 mm. Eftersom det som stod att läsa i ABU:s Napp och Nytt på den tiden var bibelord för svenska sportfiskare kom de allra flesta gäddor som drogs upp att bli uppdragna med just en Fiske 2-utrustning.

När först det sk jerkfisket och sedan fisket med stora gummibeten blev populärt kom spön för kastvikter uppemot 200 gram, kraftiga multirullar och PE-linor i dimensioner runt 0,32 mm att  anses som lämpliga för gäddfiske. Eftersom numera få tycks äta gädda (och ingen vill äta så många gäddor som han vil dra upp) vann nu C&R-fisket insteg och som ett ytterligare argument för de grova utrustningarna anfördes, att det var skonsammare för fisken att halas in utan att kunna bjuda motstånd (och därigenom tröttas ut).

Vad, om något, säger oss då uppförandekoden om vilken utrustning vi bör välja om vi i sommar ger oss ut och kastar efter gädda?

Kommentera gärna.

Fortsättning följer...

Arter jag ännu inte fångat - Svartmunnad smörbult

 

Svartmunnad smörbult

När det gäller den här gynnaren - neogobius melanostomus - har jag i alla fall en halvbra ursäkt för min nolla i fångstkolumnen. Det är nämligen bara ett drygt decennium sedan den överhuvudtaget började förekomma i de vatten (Östersjön) där jag fiskar. Nu är den invasiva arten etablerad vilket väl betyder att vi får leva med den. Å andra sidan så är man väl snart glad över att det finns något överhuvudtaget med fenor som simmar i vårt misshandlade innanhav. Dessutom lär ju smörbulten vara en utmärkt matfisk. Så en vacker dag kanske jag ger mig på att köra litet LRF i Visby hamn eller någon annan lokal där den svartmunnade smörbulten finns.

Uppförandekod för sportfiske

Men se på... Sportfiskarna HAR nu lagt ut nya regler för hur en sportfiskare bör bete sig. Bra! Den nya "uppförandekoden" är inte identisk med de tidigare etiska reglerna och tämligen vagt utformad samt fylld med positivt värdeladdade ord. Det ska bli intressant att jämföra det nya med det gamla och se vad det var så angeläget att ändra, men det hinner jag inte idag. 

Uppförandekod för sportfiskare

Sportfiske är fiske med handredskap för rekreation och egen konsumtion. Det bedrivs på ett sådant sätt att fiskaren har kontroll över fiske och fångst. Sportfiskare visar hänsyn till naturen och livet under ytan och tar ansvar för ett hållbart nyttjande genom att följa dessa grundläggande principer.

Vi sportfiskare...

-anpassar vårt fiske till vad fiskbestånden tål.
Vi kan anpassa vårt uttag exempelvis genom att begränsa vår fångst, släppa tillbaka särskilt värdefulla fiskar, så  som stora individer eller fiskar från svaga bestånd. Vi undviker att störa lekande fisk.

-visar respekt för fisken.
Vi minimerar stress på enskilda fiskar genom att direkt avliva fisk som ska behållas samt snabbt och försiktigt återutsätta de som ska släppas tillbaka. Vi anpassar utrustningen efter den fiskart och storlek vi fiskar på.

-skyddar natur och miljö.
Vi stöttar fiskevård och gör vad vi kan för att minska miljö- och klimatpåverkan av vårt fiske. Det innebär att vi inte skräpar ner, minimerar risk för spridning av fisk och fisksjukdomar mellan vattensystem och strävar efter att välja miljövänliga alternativ.

-tar hänsyn till andra.
Vi bemöter såväl sportfiskare som andra kategorier fiskare med respekt och förståelse för att undvika trängsel och konflikter vid fiskevattnen. Vi respekterar att fiskevattnen och miljön runt omkring också är betydelsefulla för annat friluftsliv och närboende. Vi välkomnar och stöttar nya utövare av sportfiske.

-respekterar bestämmelser.
Vi skaffar oss kännedom om och respekterar gällande bestämmelser för fisket såsom tillstånd, fredningstider, fredningsområden, minimimått samt skyddad natur

edit.

Efter några genomläsningar konstaterar jag följande:

Två saker har tagits bort. Det ena är förbudet mot att fiska i vinstsyfte. Att så skett är knappast överraskande. Sportfiskarna är alltså numera ett förbund som välkomnar även yrkesfiskare, åtminstone så länge de inte skaffar sina inkomster genom att sälja sin fångst. Det andra är alla alluderingar på sportsmässighet och inte heller det förvånar. Däremot leder det till frågan vad i fisket som gör att det fortfarande ska kallas just sport-fiske. Resten av ändringarna är mest av redaktionell natur som gjort texten mer urvattnad, ungefär som om man kört de gamla ingredienserna (minus de ovan nämnda) i en bullshitgenerator på inställningen oförarglighet. Till min ständigt växande lista över saker som var bättre förr kan jag nu lägga Sportfiskarnas etiska regler.

Favorit i repris

Captain Jeff uttryckte för flera år sedan sin bestörtning över att det faktiskt finns sportfiskare som inte klarar av att skarva en nylon- eller FC-tafs på en flätlina och därför använder ett lekande. sk swivel guys. Lika träffande (och i mitt tycke roligt) nu som då.

Varför inte?

I januari 2016, dvs för mer än sex år sedan, fick jag följande svar sedan jag skrivit till förbundets (Sportfiskarna) informatör och frågat varför man tagit bort de etiska reglerna från sin hemsida:

Hej Herman, du kan naturligtvis citera om du vill. Det vore även positivt om ni har en konstruktiv diskussion om fiskeetik. Jag vill dock poängtera att vi inte har inplanerat när vi ska ta fram och presentera nya regler. Jag tror inte förbundets värdegrund idag skiljer sig särskilt mycket idag från hur det var på den tiden de gamla reglerna formulerades. Men sportfisket har förändrats och utvecklats väldigt mycket. Det är förmodligen både svårt och knappast önskvärt att formulera etiska regler som är lika detaljerade som de gamla. Annars riskerar vi att få lägga väldigt mycket energi och arbetstid på att revidera/försvara potentiella nya etiska regler. Vi har idag formulerat det som utgör värdegrunden i Sportfiskarnas verksamhet på hemsidan under http://www.sportfiskarna.se/Om-oss/Om-oss

Några nya regler har ännu inte synts till och jag tror ärligt talat inte att vi kommer att få se några sådana. Min åsikt är att de gamla reglerna måhända inte var perfekta men att det nog är svårt att få till några bättre. Har man från förbundets sida ens försökt så talar väl den omständigheten att att man efter sex år inte fått till något för att det är så. Därför tycker jag att man borde bita huvudet av skammen och lägga ut de gamla reglerna, med smedmanöring och allt, igen.

edit. Som enskild sportfiskare kan man naturligtvis välja att följa de etiska reglerna även om den organisation som gör anspråk på att företräda även den överväldigande majoritet av landets sportfiskare (?) som inte är medlemmar i den anser att sådana regler knappast är önskvärda.

Isfritt!

 Äntligen är Lommaren isfri och det är dags att förnya fiskekortet inför säsongens mete i  sjön och Norrtäljeån nedströms densamma. Med höga och stigande bensinpriser (för att inte tala om det onda miljö- och klimatsamvetet) ska jag i år försöka att förlägga mer av mitt fiske hemmavid. Dessutom lockar det att få bocka av sutaren på artlistan...

Den bästa tiden för mete i ån är nu. Inte för att det nappar bättre än senare på säsongen, men man slipper alla kanotister och SUP:are som trivs i/på litet varmare vatten. Vassvikarna är inte lika attraktiva för instagramfolket så där får an vara relativt ifred även resten av säsongen men då gäller det att hitta ställen där man kommer åt för just vassen. Tillvaron som fiskare är inte problemfri.

Ett anspråkslöst förslag

Mycket av det jag växte upp med har inom det moderna sportfisket ställts på ända. De etiska regler som, i olika skepnader, definierat vad som är sportfiske kom till slut att av Sportfiskarna upplevas som så besvärande att de sonika togs bort. Hur den demokratiska processen bakom det såg ut har jag ingen aning om men jag gissar att det var ett informellt beslut på tjänstemannanivå (och den som ids och bryr sig kan ju gräva i dokumenten och jämföra med hur det gick till när reglerna antogs). Detta skedde när förbundet satt sig i samma båt som redskapsindustrin och därvidlag tycks ju -även detta utan någon öppen diskussion eller med några tillkännagivanden - rättning mittåt ha skett. Vad stort sker sker ibland tyst.

En sak som skiljer det gamla sportfisket från det nya är att det förr ansågs vara helt i sin ordning att ta vara på (dvs nyttiggöra som mat) sin fångst och faktiskt var det litet tveksamt att dra upp fisk som man inte tänkte eller kunde använda. Nu har det som kallas catch and release vunnit insteg och vissa anser det vara näst intill mord att "bonka"  en matgädda men ser inga som helst problem med att under ett pass dra upp och kasta åter ett dussin eller fler fiskar.

En annan egendomlighet, som väl sammanhänger med C&R,  är att det som förr kännetecknade ett sportsligt fiske, dvs att drilla  stor fisk på lätta redskap, nu ifrågasätts. Fisk som(efter att helt i onödan dragits upp) ska återutsättas bör nämligen, sägs det, inte utsättas för en utdragen kamp utan halas upp så snabbt det bara går vilket förutsätter överdimensionerade redskap. Det är ändå själva hugget som är upplevelsen, rationaliserar det "moderna" gäddfiskets winschhalare.

Jag har, i all anspråkslöshet, ett förslag. Ta bort krokarna. Om fisken ändå ska släppas åter och drillning av fisk är förkastlig så är ju det logiska att eliminera drillning och landning. Även skador av olyckliga krokningar elimineras helt på på detta vis. Den elektrifierande upplevelsen av ett kraftigt påslag blir kvar för nog märker man när en krokodil hugger ens wobbler även om den sekunden efteråt spottar ut den. 

Catch and release är en halvmesyr - No catch - no release är framtiden! Vi som gärna äter gädda och inte tar mera än vad vi stoppar i oss kan ju fortsätta som tidigare.

Ett spö, en rulle och en lina

Jag har alla spön jag behöver och ännu fler jag inte kan påstå mig ha något rimligt behov av. Det är bara att erkänna: Jag gillar fiskegrejor och man skulle säkert kunna påstå att mitt förhållande till sådana inte är helt friskt. Men det finns, i så fall, betydligt värre åkommor man kan lida av. Ett av de spön jag skaffat under det senaste året är snarlikt ett dussin andra jag har, nämligen ett niofots haspelspö klassat för betesvikter 12-25 gram. (Det är de siffror tillverkaren, i det här faller SPRO, valt att förse det med men som vanligt väljer man själv och en annan tillverkare skulle ha kunnat skriva 7-28 gram eller 5-30 gram eller något annat i den stilen.)

I går hade jag det spöt med mig. På det hade jag skruvat fast en gammal Daiwa BG15 med 0,28 mm nylonlina, Först var vi ute vid kusten och kastade jag efter hvsöring med 20 grams genomlöpsdrag. Sedan begav vi oss till kanalen och där kastade jag med ett stort skeddrag i vikt någonstans mellan 25 och 30 gram, detta i hopp om att någon gädda simmat iväg till närmsta lekvik. När jag gett upp det hoppet tacklade jag om till bottenmete. Allt med samma spö/rulle/linakombination. Precis som när jag var grabb (och bara ägde en uutrustning). Någon fisk blev det inte den här gången men det hade kunnat bli och jag vet att jag i så fall inte skulle ha haft några utrustningrelaterade problem med att bärga de öringar, gäddor eller braxar som fastnat på min krok.

Ett spö, en rulle och en lina. Man kommer långt med det.

Guben på låddan

 

En dålig höft (och resten av gubben är inte heller något att hänga i julgranen) gör att jag föredrar att fiska sittandes, i vart fall om det handlar om längre pass. Då kommer den sit-box jag köpte i vintras väl till pass. Denna rymliga låda bor numera i min bil där den tjänar som ett slags basförråd för fiskeprylar och, vid behov, lyfts ut för att tjäna som säte för mina ädlare delar när jag, till exempel, metar.

För de yngre generationerna...

Vintage Daiwa

 

Om en stund ska jag ge mig ut och se om vårsolen fått fart på havsöringen och jag tänker ta med mig en gammal kompis, nämligen min Daiwa BG (Black Gold) 13 som precis fått sig några droppar olja och ny 0,28 mm nylonlina. BG-serien hör till Daiwas mer framgångsrika rullar. Den bygger på silverserien men är på alla punkter förbättrad och var när den kom - 1982? - Top of the Line. Den ersattes för några år sedan med en modernare rulle med samma namn men i stort sett inget annat gemensamt (lika pinsamt som när Pure Fishing släppte kinarullar med de gamla mitchellmodellnumren 300 mfl. Som om det inte fanns några oanvända nummer...). De nya BG-rullarna lär vara bra men för mig tar det emot att köpa en och detta i stort sett enbart för att det irriterar mig att Daiwa återanvänder Black Gold-namnet.

De riktiga BG-rullarna tillverkades i fyra decennier (jag TROR att tillverkningen nu har upphört men är inte helt säker) och har en stor skara anhängare inom det salta sportfisket. Tycker man att det är viktigare att en rulle håller och fungerar än att den har fler än tre kullager, väger så litet som möjligt och är optimerad för PE-lina så är en Daiwa Black Gold i lämplig storlek ett bra alternativ.

En annan daiwarulle som  kom precis i början av åttiotalet är Millionaire 6HM (det fanns även en 5HM och likadana rullar som hette RM, siffrorna anger storleken, HM betyder att spolen är kullagrad medan RM indikerar bussningar). De  tidigare millionairerullarna var oblyga ambassadeurkopior men nu tog japanerna ledningen. Dels hade de nya modellerna oerhört robusta stativ i ett stycke aluminium. Vidare var spolarna på motsvarande vis i ett stycke aluminium och slutligen hade lagren flyttats från rullens gavlar till spolgavlarna. Nu blev det plötsligt ABU:s tur att ta efter och det sk Ultra Cast-konceptet följde.

Så svensk jag är och trots hjärntvätt via Napp och Nytt under hela min uppväxt är det min ärliga uppfattning att de här multiplikatorrullarna är lika bra som motsvarande rullar från Svängsta. Tror du mig inte så kan du ju prova. En Millionaire RM/HM i bruksskick brukar kosta mindre än en ny vev till en Amba och det kan ju en extra rulle vara värd.

Vid den här tiden hade Daiwa hunnit bli stora och lagt ut tillverkning av billigare rullar till Korea men BG och Millionaire gjordes fortfarande i Japan.

Märkligt

Märkligt. Den svaga vinden skulle mitt på dagen vrida från nord till syd. Soligt skulle det också vara. Tio plusgrader visade bilens termometer när jag nalkades Kapellskär och det kändes hyfsat skönt på ångbåtsbryggan när jag tacklade upp. Prognosen visade sig stämma till punkt och pricka men en sak gick på tvärs med mina beräkningar. I den svaga sydliga vinden var det betydligt kallare än vad det varit när det blåste från norr.

Märkligt.

Arter jag ännu inte fångat - Kolja

Kolja, Wilhelm von Wright

Kolja har jag aldrig lyckats få någon på kroken. Ätit kolja har jag däremot gjort. Det är en synnerligen god fisk och när jag var grabb, på sextiotalet, var kolja á picante en av de rätter min mor regelbundet, var och varannan vecka, serverade familjen. Koljan var av den fyrkantiga sort som då började dyka upp i frysdiskarna (som också började dyka upp då) i de snabbköp (som började dyka upp i samma veva). I mälarstaden Enköping där jag tillbringade några år av min barndom fanns en butik som hette Insjöfisk och där man kunde köpa just sådan - gös, gädda, abborre, braxen mm - lokalt nyfångad. Den och liknande butiker på andra orter försvann när den frysta havsfisken tog över och våra matvanor snabbt ändrades.

 

Påskfirande

Varken lax eller sill har jag köpt hem till påsken och jag tror faktiskt inte att jag ens har ägg i kylskåpet. Men det är helt OK för jag har inte tänkt tillbringa den stundande helgen vid matbordet. Nej, det kommer nog att bli kok/termoskaffe och mackor. För lagom till påskledigheten ser det ut att äntligen bli fart på vårvädret och dessutom lätta vindar från och med påskafton. Själv har jag inga sociala åtaganden den här helgen utan kan helt gå upp i mitt fiske. Jag tänker gå ut litet försiktigt på långfredagen med att vädra några av mina abumaticrullar. Sedan kommer tiden att fördelas mellan fiske efter havsöring, sikmete och kanske mete efter abborre och vitfisk. Om inte annat räknar jag med at ha en fin solbränna när knegandet återupptas på tisdag.

Tadpole

Grodbeten har på senare år blivit något av en fluga för ytfiske efter, främst, gädda. Som så många andra flugor är det ett inslag från det nordamerikanska bassfisket som importerats och anpassats till vår svenska bass. Jo, jag menar gäddan. För det är gäddfisket som är vår motsvarighet till bassfisket och det är där vi finner de snabbgående aluminiumbåtarna med besättningar utstyrda som indyracingchaufförer.

Något nytt är inte grodbetena även om de är sista skriket här. Jag minns hur jag som grabb läste en amerikansk artikel om vilket förträffligt agn en levande groda, surrad vid en kork så att den inte kan dyka, är. Det har jag inte och tänker jag inte prova, men jag är övertygad om att det stämmer.

Grodyngel, däremot, har jag aldrig hört någon använda som gäddbete men den wobblermodell som heter Tadpole (dvs grodyngel) är ett mycket effektivt sådant. Frågan är väl närmast varför den heter som den gör.

En sliten, grå, wobbler av den här typen var en av min draglådas skatter under min tidiga sportfiskarkarriär. En av de wobblers som var så högt skattad att jag sällan vågade använda den... Glad blev jag därför när jag i går - dessutom till fyndpris! - kom över tre stycken Heddon Magnum ClatterTad. Nu får gäddorna se upp!

Smartfisk

Fina fisken var vad jag fick till när jag skulle rubricera ett inlägg om att ta till vara braxen. Så, några timmar senare, snubblade jag på det här. 

Fina fisken!

Inför säsongens braxenmete kan den här handfasta instruktionsvideon i konsten att filéa en rejäl panka komma väl till pass.

Ge kärlek!

I påsk ska de få komma ut i sitt rätta element för då ska vi fiska med dem, våra fina, gamla, abumaticrullar. Håkans 110:a syns ovan, isärplockad och rengjord inför rundsmörjning. Min 120:a nedan fick motsvarande service och ny lina i helgen som var. Hur är det med din Abumatic? När gav du den litet kärlek senast? Och när fick den komma ut och fiska?

 

Pappas gamla Mitchell

Min far gick ur tiden för ett drygt kvartssekel sedan och om hans med mig jämnåriga rulle, som ärvts av mig, har jag redan berättat. Den mår fortfarande alldeles utmärkt och lär överleva även mig. Ingen vet ännu hur gammal en Mitchell kan bli.

Jag är långt ifrån ensam om att ha tagit över en Mitchell från föregående generation. Det framgår, om inte annat, av de videor till vilka länkarna nedan leder.

https://www.youtube.com/watch?v=ACNfNwYpRfw

https://www.youtube.com/watch?v=olOk-l2WcKQ

https://www.youtube.com/watch?v=0VjmcL9-sEU

Arter jag ännu inte fångat - Tånglake

 

Tånglake, Wilhelm von Wright

Tånglaken kom jag först i kontakt med under min tid som hängiven gäddfiskare (på sjuttiotalet). Mitt gäddfiske bedrevs nästan uteslutande i en vik på Gotlands ostkust. Eftersom det på den tiden var gott om gädda och den i vår familj åts med förtjusning blev det rätt många gäddor jag rensade och jag kollade rutinmässigt maginnehållet. Rätt ofta stötte jag då på zoarces viviparus som tånglaken heter på latin. 

Att kustgäddorna gärna äter tånglake och att tånglaken (som dess namn antyder) trivs i blåstången som i Östersjön växer i grunt vatten är antagligen förklaringen till att mörka beten som Atom och Utö i färgen Z är så pålitliga gäddrag. Detsamma gäller naturligtvis för wobblers och gummibeten men mina gäddor tog jag oftast på skeddrag.

Vad man ska använda för att locka tånglaken till hugg har jag ingen erfarenhet av men jag antar att bottenmete med mask eller räka som agn fungerar. Annars får man väl testa någon LRF-variant med en mindre mjukis på en jiggkrok. 

Tånglaken är mycket känslig för föroreningar och det är ju inte så lyckat om man ska leva i Östersjön. Dessutom konkurrerar den med den svartmunnade smörbulten så just nu ser det inte så ljust ut för arten. Senast jag såg en tånglake var i fjol höstas när jag fiskade havsöring på Gotland men den stackaren hade spolats upp i tången på stranden (eller om den följt med tången upp). Utanför Väddö har jag (för cirka trettio år sedan) sett en skapligt stor tånglake på nära håll när jag dök med cyklop och snorkel

Kul fakta är att tånglaken föder levande ungar och att den, i likhet med näbbgäddan, har grönaktiga ben.

Mörtmete på allvar

Mörten placerar sig högt på listan över underskattade sportfiskar (för att inte tala om hur förbisedd den är som matfisk) men som alltid finns det undantag. Mark Wintle är ett lysande sådant. Denne lågmälde och sympatiske metare har fisket efter mört som (antar jag) sitt främsta intresse och han delar generöst med sig av sina insikter i mörtmetets konst i en serie videor på youtube.

Roach Reflections heter serien, som rekommenderas. Förutom det informativa innehållet uppskattar jag formatet. Lugnt, inga häftiga videoeffekter och ingen musik. Bara en kunnig fiskare som stillsamt och eftertänksamt visar och berättar.

Tycker man att videoformatet är för hetsigt kan man försöka få tag i någon av de böcker i ämnet Mark Wintle har skrivit.

edit. Roach, Rudd & Bream Fishing in Many Waters

Barntillåten

Att ta med ett barn på fiske är bland det bästa man kan göra, bara man följer grundregeln att det är barnets fiske - inte ens eget - det handlar om. Så lämna ditt eget spö hemma eller låt det i vart fall vila medan du helt ägnar dig åt barnet och barnets fiske. Det kan faktiskt vara roligare att uppleva fisket genom barnet (nästan lika häftigt som det var när man själv var barn och upptäckte fisket) och det blir garanterat roligare för barnet att få uppmärksamhet och diskret service (ta inte över helt!) än att stå där med ett trassel, en kurrande mage, kalla fingrar och titta på en irriterad gubbe som håller på med sitt fiske. Sådana upplevelser kan kväva ett gryende intresse.

Roligast är det när barnet känner att det "kan själv" och då kan en riktigt lätthanterlig rulle vara guld värd. Bäst, enligt min erfarenhet, är inkapslade haspelrullar av den typ som hänger under spöt och manövreras med en spak. Är den sedan, som rullen på bilden, försedd med en fungerande slirbroms som man ställer enkelt kan justera så är den i det närmaste perfekt (och det inte bara för barn...). 

Fyll rullen med 0,25 mm nylonlina (det brukar vara en lagom kompromiss och med grövre lina än så brukar kastegenskaperna bli usla) och ta med barnet och rullen (fastskruvad på ett kort och lätt spö, gärna av den typ som används till isfiske, till något ställe där man kan få napp (abborre, mört, gylta, strömming) utan att egentligen behöva kasta, dvs en båt, brygga, pir eller liknande), se till att barnet har flytväst (eller slå ett rep om midjan på ungen och om din egen midja) och sedan kan det roliga börja. Obligatoriskt är en god (för barnet) matsäck och "mutor" i form av godis är inte att förakta för att hålla humöret uppe.

Den här typen av rullar brukar kalls för "underspin" (någon svensk term känner jag inte till och är naturligtvis inte primärt tänkta som leksaker för barn utan som leksaker för vuxna. De är, med tunnare lina än vad man laddar demmed när barnen ska fiska, perfekta som rullar för lättare mete och internationellt (bla på den europeiska kontinenten) är de populära för fisket efter öring. Själv investerade jag för dryga trettio år sedan i några underspin-rullar av Daiwas tillverkning och med de rullarna lärde sig mina barn att fiska. Åtminstone en av rullarna har överlevt och den sitter emellanåt på ett av mina metspön när jag ger mig ner till ån för att flötmeta efter mört och abborre. ABU och Mitchell är andra namn som kan sitta på rullar av den här typen.

Tillfälligt avbrott

Hitler och det andra världskriget blev dödsstöten för Natioernas Förbund och jag håller med Zelenskyj om att Förenta Nationerna i sin nuvarande skepnad, med vetorätt i säkerhetsrådet, ter sig som ett dåligt skämt i ljuset av Putins och Rysslands angreppskrig på och folkmord i Ukraina. Eftersom jag råkar vara jurist så har jag funderat på vad som bör göras och kommit fram till följande:

1. Släng ut Ryssland ur FN. Nu. Det är inte rimligt att en stat som så flagrant trampar på folkrätten och som så skamlöst ljuger ska delta i civiliserade länders samarbete. Ryssland är som Nordkorea fast farligare och värre och bör för överskådlig tid ha pariastatus internationellt. Att isoleras internationellt kommer att bli tufft för ryssarna men det kan inte hjälpas. De har haft en mansålder på sig sedan Sovjetunionen upplöstes att bli en fredlig och demokratisk nation.

2. Ändra i FN-stadgan så, att den nuvarande vetorätten i säkerhetsrådet ersätts med en möjlighet att lägga ett veto men att veton som inte är förenliga med folkrätten eller som sker för att förhindra FN att ingripa mot pågående eller förestående folkrättsbrott kan ogiltigförklaras, förslagsvis av den internationella brottmålsdomstolen i Haag.

3. Att en stat underkastar sig Haagdomstolens domsrätt bör vara ett krav för medlemsskap i FN.

D.A.M. Quick CTE 135

Halvinkapslade haspelrullar är, eller har åtminstone varit, populära bland metare. ABU:s 500-serie är ikonisk och de modeller som tillverkades i Svängsta är fortfarande såväl gångbara som eftertraktade. Senare, asientillverkade, modeller må vara mer avancerade men kvalitetsmässigt ligger de av någon anledning inte på samma nivå.

När tyska D.A.M. tillverkade den här rullen, CTE 135, hade även deras tillverkning lämnat europa. Det står ingenstans var den är gjord men på kartongen anges att den är "designed and engineered by D.A.M. Germany" vilket betyder att den är tillverkad någon annanstans och av någon annan. Nuförtiden förväntar vi oss inte att vare sig ABU:s eller D.A.M:s prylar ska ha någon som helst meningsfull koppling till Sverige eller Tyskland.

Så kvalitetsmässigt förväntar jag mig inte att den här rullen ska ligga på samma oerhört höga nivå som de haspellrullar som en gång i tiden gjordes i Väst-Berlin och i rullfoten hade en röd etikett med namnet på den som hade inspekterat den före leverans. De var mycket som var annorlunda då... 

Men en trevlig rulle att hänga under metspöt är den, CTE 135. Bakmonterad slirbroms är bekvämt och åtminstone jag tycker att den frånkopplingsbara backspärren är en värdefull finess. I övrigt har den dubbla linstift (om man så vill, men jag har monterat bort det ena), ett kullager och en linkapacitet om 100 meter 0,35 mm (eller, mer relevant, 200 meter 0,25 mm) nylonlina.

Idag...

...singlar stora snöflingor ned mellan vindbyarna och lägger ytterligare millimetrar till det redan mer än decimeterdjupa snötäcke som täcker den i går kväll bara marken. Jag svär åt eländet,  funderar över hur det nu kommer att bli med jag svär den kommande helgens fiske. Sedan tänker jag på tofsviporna jag blev så glad åt att se när jag var ute i lördags...