Om hugg och mothugg

Att man kan behöva göra ett mothugg för att få sitt gäddrags krok att fästa känner de flesta fiskare till. Nu tycks det emellertid ha utbildats en föreställning om att detta behövs även när man fiskar abborre. Om det beror på att många av dagens fiskare börjat som renodlade gäddfiskare för att sedan bredda sitt fiske eller om det har någon annan förklaring är oklart. Hur som helst så tycks många "moderna" abborrfiskare fundera över vad de kallar för "mothugg" och "missade hugg". För mjuka spön och/eller inte tillräckligt stumma linor tros (tydligen på fullt allvar...) vara förklaringen till att  inte alla "hugg" de känner omsätts till krokad fisk. Vad ska man säga?

Man kan ju börja med "hugget". Det är väl för att abborren angriper sina byten genom att hugga dem den är utrustad med ett så respektingivande tandgarnityr? Men vänta... abborren har väl inga tänder? Nej, just det. Därför hugger den inte sina byten. Den kan helt enkelt inte göra det. När abborren är i jakttagen så suger den i sig bytet för att sedan omedelbart antingen svälja eller spotta ut det. När abborren inte är i stöten så läppjar den ibland på sådant den uppfattar som möjligen ätbart. Men hugger gör den inte. Aldrig.

När abborren verkligen suger i sig ett bete så fastnar den nästan alltid, även utan "mothugg", på kroken. Detta beror på att den då har hela kroken inne i munnen. Något egentligt mothugg behövs inte utan det räcker med att strama upp linan, detta då abborrens mundelar (till skillnad från gäddans) inte består av hårt ben. När abborren bara läppjar på betet så fastnar den nästan aldrig på kroken och detta oavsett hur snabb man är med sitt "mothugg" (eller att strama upp linan). Det beror helt enkel på att den då sällan har kroken i munnen.

Så är det.

Folkbildning

Till det som var bättre förr var AB Urfabriken. Nu menar jag inte deras produkter så mycket som deras marknadsföring som hade en stark tonvikt på folkbildning. ABU satte inte bara vettig utrustning i svenskarnas händer utan spred även, främst genom Napp och Nytt men också via andra kanaler, kunskap om hur man fångade fisk med grejorna. Numera tycks det bara handla om att kränga grejor.

Dessbättre verkar ett annat svenskt företag, Fladen Fishing, vara inställt på att ta upp ABU:s fallna mantel. Någon påkostad katalog från Fladen har jag ännu inte sett, men på allt fler av deras förpackningar finns matnyttig information. Ett exempel är baksidestexten på detta trepack av det alldeles utmärkta skeddraget Nidingen där framförallt nybörjaren kan ta del av kortfattad, korrekt och relevant information om havsöring och gädda och hur man kan fiska efter dessa arter med draget. Utmärkt! Mera sådant!

Betesfisk

Plötsligt har det börjat simma betesfisk i våra vatten. Det gjorde det inte förr. Eller snarare är det så, att ordet betesfisk har börjat användas på ett nytt, felaktigt, sätt. Förr - och jag hävdar fortfarande - var betesfisk levande eller död fisk som man agnade sin krok med. Den fisk som simmar fritt i vattnet och där jagas av rovfisk benämns bytesfisk. Fångar man en bytesfisk, tex en löja, för att sätta den på kroken blir den en betesfisk.

Resespön - några tankar

Spön som är delade i fler än två delar kallas ofta för resespön, detta eftersom de i demonterat skick är kortare än motsvarande traditionellt tvådelade spön. Även teleskopiska spön brukar insorteras under detta begrepp. 

Förr var flerdelade spön en sällsynthet men på senare år har utbudet av sådana ökat närmast exponentiellt och det finns ett stort utbud att välja och vraka i. Att nämna enskilda produkter är idag närmast meningslöst eftersom tillverkarna reviderar sina kataloger snabbare än vad man, i vart fall om man ska hinna bilda sig en rimligt välgrundad uppfattning om ett spös brister och förtjänster, har möjlighet att följa. Därför ger jag i stället några allmänna råd och synpunkter.

Allt annat lika är en odelad spöklinga att föredra. Skarvar innebär försvagningar och påverkar aktionen negativt. Detta sagt är odelade spön oerhört opraktiska när man ska transportera dem och det gäller såväl kortare transporter som, i synnerhet, långresor. Därför är så gott som alla spön på marknaden delade.

Ett niofots (270 cm) spö som är tvådelat har (om delningen skett på mitten) en längd i delat skick (den sk transportlängden) på knappt 145 cm och är samma spö i tre delar blir transportlängden runt 100 cm.  Delar man det sex gånger får man en transportlängd på dryga halvmetern. Risken för att ett spö ska ha eller drabbas av en glappande/klapprande holk eller något annat problem sammanhängande med skarvarna torde vara sex gånger så stor med ett sexdelat jämfört med ett tvådelat spö. Det är även betydligt meckigare och mer tidsödande att montera ett spö i sex delar än ett tvådelat.

Lika opraktiskt som odelade spön är spön i onödigt många delar. Visst, ju fler delar desto kortare blir spöt och ju kortare desto enklare blir det att få plats med i packningen eller på annat sätt transportera. Men, och det är ett viktigt men, spöt är ju till för att fiska med och åtminstone som jag ser det måste det vara det som styr prioriteringsordningen.

Avgörande blir, enligt mitt sätt att resonera, vad som i det enskilda fallet är en hanterlig transportlängd och svaret på det blir ju olika beroende på omständigheterna. Ska men transportera sitt spö i den incheckade resväskan när man reser till solen så sätter resväskans dimensioner gränsen. För de flesta bilburna fiskare är den sk hatthyllans bredd en bra utgångspunkt osv.

När man fastställt vilken transportlängd som är hanterlig inser man (?) att om tex ett tredelat niofotsspö fungerar så finns det ju ingen direkt anledning att köpa ett sådant spö i ännu fler delar och vill man i samma packning ha med även en sexfotare så fungerar ju ett tvådelat sådant spö.

Tobydräparen

ABU:s Toby hör till deras mest framgångsrika drag, kanske är det det som lyckats allra bäst i såväl fångst- som försäljningsstatistiken. Själv fiskade jag, när det begav sig, mycket sällan med Toby. Inte för att det var dåligt men därför att jag tyckte att Betes Jämtland var bättre. Framförallt (?) var (är) Jämtland snyggare och det gäller i än högre grad idag. Bete har behållit tillverkningen i Finland och deras skeddrag har samma juvelfinish som de hade när jag var grabb. ABU har sedan länge upphört att tillverka sina drag i Sverige.

I viken där jag på sjuttiotalet utövade mitt mesta fiske använde en av de skickligaste fiskarna i stort sett uteslutande och med goda resultat Jämtland 80 i färgen BSF och det oavsett om han var ute efter gädda eller havsöring. Precis som samma tillverkares version av Utö görs Jämtland i en plåt som tycks vara aningen tunnare än "standard" vilket ger betena en livligare och, enligt min uppfattning, mer fisklig gång.

Jag har redan tidigare omnämnt Jämtland som en av mina "Gamla favoriter" men när jag denna vackra septemberdag satt och plockade i draglådorna (är pga förkylning förhindrad att fiska) inför höstens havsöringfiske tänkte jag att det var läge för en påminnelse om detta utmärkta (till bla havsöring) drag.

Crack 200

Förr, när om inte allt så i vart fall kvaliteten på fiskerullar var bättre, kunde en riktigt lyckad modell vara gångbar i decennier. En sådan rulle var Pezon & Michel´s LuXor Saumon-Mer Leger (eller Seven Seas som den kallades bland de icke fransktalande). Den rullen har jag redan skrivit om. Två gånger. Men jag är inte färdig, för här kommer inlägg nummer tre. Om Crack 200.

För så är det. LuXorrullarnas konstruktör Paul Mauborgne ombesörjde även, genom ett företag som hette LLM, tillverkningen men försäljningen skedde via Pezon & Michel som ägde namnet LuXor. Det arrangemanget fungerade under Mauborgnes livstid men efter hans död avbröt dödsboet, i slutet av sextiotalet, samarbetet med Pezon & Michel och därmed kom rullarna att byta namn till Crack. LuXor Saumon-Mer Leger blev Crack 200.

Inte bara namnet utan även även färgen ändrades från luxorrullens akvamarin till mörk brons. Vilken som är snyggast är en smaksak. En himla fin rulle är det, oavsett namn och färg.

"När man som förf. till denna inledning upplevt sportfiskets genombrott i Sverige och samtidigt sett hur vattnen snabbt försämrats i samma takt som skaran av sportfiskare ökat, kan man inte undgå att reflektera över om det egentligen är rätt att göra mera propaganda för sportfiske - att öka den skara, som med krok och spö drar ut i markerna."

                                                                     Nils Färnström, ur förordet till Fiskeboken, Tiden, 1961

Favorit i repris

Förkylningen håller mig fortfarande hemma (i princip däckad) men lyckligtvis är jag omgiven av fiskegrejor och i mina goda stunder plockar jag litet bland dessa. I går när jag gjorde det dök ännu en kopia av Shakespeare´s klassiska wobbler "S" upp. Som vanligt när det handlar om no-name piratkopior från Kina (?) var originalkrokarna bara att glömma men med vettig bestyckning ser wobblern helt OK ut.

Wobblern är en relik från den tid man trodde att även stora fiskar tar små beten (och eftersom man inte visste bättre så fungerade det, precis som humlan kan flyga lyckligt omedveten om sin aerodynamiska ofullkomlighet). Eller, snarare, är den ett bevis för att man inte behöver monsterbeten för att fånga monstergäddor. Så vill du ta gammelgäddan på en normal spinn- eller haspelutrustning så är en "S" ett ess att ha i änden av tafsen.

Ledsen Gotland!

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/5GLgx6/regeringen-gar-vidare-med-cementa-undantag-extraordinar-situation

Föga (inte ett dugg) överraskande trumfar ekonomin såväl legaliteten som miljön när det är skarpt läge. Därigenom visar (hade det inte varit känt redan tidigare hade jag skrivit avslöjar) regeringen att vad de säger om miljön inte är på allvar utan bara för att vinna röster. Nu visar man även lagrådet fingret och är alltså (inte heller det förvånande) redo att med berått mod sätta grundlagen ur spel för att få det som man vill. Tänk om man vore beredd att visa samma hänsynslöshet när det gäller att fixa Östersjön eller klimatet! Men även där kommer man förstås att tycka att det skulle kosta för mycket att göra det rätta.  

http://oldschoolsportfishing.blogspot.com/2021/07/money-talks-and-environmental-concern.html

Alla dessa grejor man släpar med sig

Min fiskekompis Håkan är inte den som, när det handlar om utrustningen, lämnar något åt slumpen. Han är en tänkande August som efter ett antal gemensamma fiskeexpeditioner i min Skoda Fabia insett fördelen med sk resespön. Så nu är han inne på att dubblera sin spögarderob genom att skaffa teleskopiska eller flerdelade spön motsvarande de traditionella tvådelade han redan har.

Håkan är definitivt inne på rätt spår men för egen del känner jag det som mer angeläget att dra ned på packningen generellt. Drag, rullar och sänken är tunga.

Under vår nyss avslutade skalhamnssejour använde jag samma spö och rulle till 95% av mitt fiske.

Home again

Hemma efter långkörningen i går eftermiddag/kväll och kanonförkyld kan jag blicka tillbaka på höstens fiskeresa som, trots förkylningen, får betraktas som lyckad. Jag drog några fina makrillar och noterade två för mig nya arter, men framförallt fick jag vara ute och fiska flera dagar i sträck. Håkan fick också fisk.

Lysekil med omgivningar erbjuder rika möjligheter till fiske och jag har redan några favoritställen. Att titta in på Lindboms i Södra hamnen är alltid trevligt och vi hann även med en avstickare till Vänersborg för att shoppa på Snäjk. I Skalhamn har vi funnit ett bra boende. 

Vi återvänder gärna!

Art 28

Ett (1) kast  i Södra hamnen, Lysekil, gav en liten sej. Strängt taget ett misslyckande eftersom siktet var inställt på makrill... Det blåste småspik och det var först när jag gav upp och vevade hem mitt flöttackel som jag kände att någon hade attackerat staggen och fastnat på  min krok. Man behöver inte vara skicklig för att lyckas och man behöver inte vara smart för att ha tur.

edit. Men man måste köpa en lott för att vara ned i dragningen och man måste ha en krok i vattnet för att få napp.

Dåligt väder

Det är en etablerad lögn att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. För det finns dåligt väder och det råkade jag ut för idag. Regn, regn, regn och byig vind. Tur då att det är sant att det finns bra kläder, för utan min vackert orange Grundéns Brigg 40 regnjacka hade jag nog inte hållit ut ens den timme jag satt på en brygga i Norra Grundsund och matade snultrorna med räkor. 

Cirkelkroken fungerar

Under min och Håkans pågående fiskeresa i Västerled har det hittills handlat om, i lika delar, makrillfiske och bottenmete. Den senare metoden har mest gett gyltor. Gyltor upplever  jag som knepiga att kroka. Med vanlig J-krok kan man meta med sträckt lina och försöka att nypa fast dem genast man känner att de är där och läppjar på agnet men det leder oftast till att man blir en räka (eller vad man nu använder som bete) fattigare. Metar man med slak lina blir man också av med en hel del agn och de gyltor som fastnar har oftast hunnit svälja det och blir då krokade i svalget eller ännu djupare vilket gör det i princip omöjligt att kroka av och släppa dem åter i oskadat skick.

Åtminstone i teorin ska cirkelkroken lösa detta dilemma. Med den ska man lugnt våga låta fisken smaka på och svälja agnet men ändå, när man stramar upp linan, bli krokad i mungipan. Det låter nästan för bra för att vara sant och saker som låter på det viset brukar ju inte vara det. Sanna, alltså. Men efter några pass med cirkelkrok vågar jag säga att det faktiskt fungerar. Inte till 100 %, men det gör ju ingenting. Dock fungerar det tillräckligt bra. Samtliga de fiskar jag hittills fångat med enkelkrok har varit krokade i överkäken vid mungipan.

Den krok jag använt är Owners Mutu Light men jag har några Mustad och Fladen jag ska testa för jämförelses skull. Jag fiskar med sträckt lina men så fort jag känner att en fisk nosar på betet sänker jag spötoppen så att linan slackar. Sedan väntar jag tills jag tror att fisken svalt agnet. Sedan - om det inte fisken redan börjat försöka att simma iväg - väntar jag lika länge till innan jag sträcker linan och rätt ofta blir belöningen en krokad gylta. Eller som i går, makrill...

Fiskeglädje

Spöböj är kul. När rullens slirbroms låter som en övertrimmad italiensk tvåtaktare är det roligt. Särskilt när det är en pigg höstmakrill som drar ut linan.

Fisk - särskilt makrill - är gott och det sägs att man blir smart av att äta fisk. Om det finns någon samband mellan detta och det väl kända förhållandet att många ev det "moderna" gäddfiskets förespråkare konsekvent tillämpar C&R och hellre äter hamburgare och pizza än sin egen fångst är oklart.

Själv föredrar jag färsk egenfångad fisk, gärna makrill, och att få avsluta ett lyckat fiskafänge med att tillreda och avnjuta fångsten än en av fiskets absoluta höjdpunkter.

Art 27

Det här med att jaga arter är något nytt för mig. Såpass nytt att jag fick ta mig en ordentlig funderare innan jag blev klar över hur många olika arter jag hittills lyckats fånga. Den funderaren tog jag innan jag i lördags körde till Skalhamn och jag landade på 26. 

I kvällssolen i går fick en liten vitling göra ett helt kort besök ovan vattenytan och är nu noterad som art nr 27. Jag är inte mycket för att sätta upp mål för mitt fiske. Målsättningar blir lätt krav och mitt fiske vill jag bevara som en kravlös zon i min tillvaro. Men jag kan samtidigt inte låta bli att konstatera att om jag skulle ha turen att få tre ytterligare arter på kroken så kommer jag upp i 30.  Vad det nu spelar för roll.

edit. Att jag nog inte är någon riktig artjägare visade sig under gårdagens fiske med Håkan och Lennart. De pysslade med allt möjligt och det drogs opp små gråsej, vitlingar och smörbultar och annat i parti och minut. När vi satt i Södra hamnen i Lysekil var jag den ende av oss som konsekvent riktade in mig på makrill och den ende som fick en sådan (och inget annat). Efter omgruppering till Norra Grundsund var inriktningen plattfisk och där fick jag en fin skrubba. Och en till höstmakrill. Men inget annat.

Verboten!

Jag är en relativt laglydig medborgare, Har varit hittills i alla fall. Men jag ogillar onödiga, småskurna och skitnödiga förbud. Sådana blir allt vanligare. När jag var grabb fick man fiska i stort sett överallt. Då menar jag inte att fisket var fritt utan att man, där fiske i vattnet var lovligt, kunde stå i stort sett var man ville. Hamnar var eldoradon för en fiskeintresserad grabb. Var tjejerna var vet jag inte och just då var fisken mer intressant...

Nu är de flesta större hamnar (enligt någon befängd EU-förordning som av svenska byråkrater implementerats in absurdum) skyddsområden med tillträdesförbud. I smärre (småbåts-)hamnar sätts regelmässigt upp skyltar om att fiske är förbjudet. Dessa skyltar sitter uppe året om, även sedan båtarna tagits upp.

Jag hoppas att måsarna (som fiskar oavsett fåniga skyltar) skiter litet extra mycket på kapellen till de båtar som ligger förtöjda vid bryggor med fiskeförbudsskyltar.

Ät din fångst

I morgon packar jag min fiskeutrustning och styr västerut för en veckas avspänd fiskesemester i lysekilstrakten. Det ska bli skönt och en av de saker jag ser fram emot är att få rensa, tillaga och äta egenfångad fisk. För det hör till. Makrill "rökt" i klotgrillen, stekt torskfilé, fisksoppa eller vad det nu kan bli.

Inför det fenomen som kallas C&R är jag kluven och rent olustigt tycker jag att det är när dess förespråkare vill framställa det som det enda rätta för en sportfiskare. När jag som grabb började fiska var det en självklarhet att den fångade fisken skulle hamna på matbordet och det upplever jag fortfarande som en rimlig hållning. Att enbart  för sitt eget höga nöjes skull dra upp och släppa åter mängder av fisk är för mig svårt att försvara. Och oavsett etiken så känns - för mig - fiske där man inte har någon som helst avsikt att ta fångsten till vara ungefär som jag föreställer mig (jag är inte jägare) att det skulle göra att jaga med paintballgevär. 

Dessbättre så finns det inom organisationen Sportfiskarna fortfarande de som, antar jag, tycker ungefär som jag gör. I Svenskt Fiske finns i varje nummer fiskrecept och nyss upptäckte jag att man börjat göra detsamma på Sportfiskarnas hemsida. 

Tänk som en fiskare 2

Folk tänker ofta för mycket och på fel saker. Till exempel sådant man inte kan veta något säkert om. Så länge detta bara är slöseri med deras egen tid och mentala energi är det inget problem. Problematiskt blir det när de kommer till slutsatser och proklamerar dessa som fakta och andra tror på dem och själva fortsätter att fundera utifrån dessa fakta.

Själv är jag i grunden bekväm av mig och undviker därför onödigt arbete. Även tankearbete. Så innan jag börjar att på allvar fundera över någonting så frågar jag mig om det är mödan värt eller om jag hellre borde tänka på något annat. Eller vila hjärnan. Eftersom mitt arbete mycket handlar om att lista ut saker är det nödvändigt för mig att ha den självdisciplinen. Jag kan ju inte ta betalt för att jag ägnat min tid åt att fundera över dum- och meningslösheter utan mitt tankearbete måste vara relevant.

Fiskar och deras beteende kan det naturligtvis, som fiskare, vara rimligt att ägna en del tankemöda. Det är bra att känna till hur den fisk man försöker fånga reagerar på olika stimuli, när den oftast nappar, var den under olika förhållanden vanligen håller till och en massa andra liknande saker. Sådan kunskap kan man knappast få för mycket av. Teoretiskt vore det naturligtvis bingo om man kunde knäcka koden och alltid veta varför fisken gör på det ena eller andra sättet för att sedan med den kunskapen så att säga vända på steken och förutse dess agerande. Tänka som en fisk, med andra ord. Men... det vet vi ju varken om eller hur fisken gör. Så när någon tvärsäkert förklarar fenomenet att en gädda som nyss ratat ett bete som relativt väl imiterar de mörtar som simmar i samma vatten hugger en ilsket gul och röd wobbler med att den blivit arg, irriterad, nyfiken eller något annat liknande som vi människor kan vara men som det inte finns något vetenskapligt stöd för att fiskar kan är han ute på väldigt djupt vatten.

Jag vet inte vad - om något - som rör sig i huvudet på en fisk när den bestämmer sig för att ta eller inte ta mitt bete. Som grabb fick jag lära mig att rovfiskens hugg på ett artificiellt bete var en reflex som något hos betet (blänk, ljud-eller tryckvågor eller något annat) utlöste. Det framstod och framstår för mig som en fungerande teori men om den är "sann" vet jag inte. Det behöver jag heller inte veta. Däremot har jag stor praktisk nytta av att känna till en mängd olika sätt att få fisk att hugga och kunskap om vilket eller vilka av dessa sätt som brukar fungera i en given situation. Varför de gör så är ointressant.

Färgens betydelse 3

För gäddfiske finns en teori som säger att i klart vatten brukar naturliga färger, dvs färger/mönster som liknar naturligt förekommande bytesfisk fungera bäst medan grälla färger är mer effektiva i grumligt vatten. Något ligger det säkert i det. Fast min erfarenhet, för vad den är värd, säger att det inte har mycket att göra med hur klart eller grumligt vattnet är. Däremot är det helt klart, men oklart varför, att gäddorna ibland vill ha "naturliga" beten medan de andra gånger bara hugger på "onaturliga".

Dessbättre behöver man inte veta varför gäddan ibland vill ha ett diskret bete som liknar dess byten medan den ibland helt ignorerar sådana men genast klipper ett signalorange bete. Det räcker långt att veta att det förhåller sig så.

Vad som är naturliga färger kan man naturligtvis diskutera men jag gör det enkelt för mig. Fiskar (i våra vatten) brukar antingen vara silvriga eller dra åt guld/grönt/brunt. De är inte röd/vita, gula, orange, chartreusefärgade eller röda. Jag brukar därför försöka med till exempel ett grönt bete och om det inte ger något hugg byta till kanske ett orange. Idag gav den taktiken en fin gädda. På en orange Sandra. I klart vatten...

D.A.M. Quick 1001

1982 kom den här fina lilla rullen från västtyska Deutsche Angelgeräte Manufaktur. Jag har ingen information om hur många 1001:or som tillverkades men min uppfattning är att den är en relativt sällsynt modell.

Rullen bygger på företagets beprövade snäckdrevsmekanik, har utanpåliggande spole med en väl fungerande slirbroms men erbjuder endast automatisk bygelfällning. En mycket trevlig rulle för UL och annat lätt haspelfiske. Även om den "tål" PE-linor så föredrar jag monofil nylon och min rulle är fylld med Tubertini Gorilla 0,16 mm.

Carcharodon carcharias?!

Om litet drygt en vecka är det dags för ett nytt litet äventyr. Jag och Håkan har hyrt samma stuga i Skalhamn där vi tillbringade några fina majdagar för en veckas septemberfiske. Det ska bli intressant att fortsätta utforska fiskevattnen i närområdet och, förhoppningsvis, få stifta bekantskap med ytterligare några för oss nya arter. 

Forskarna påstår att det bara är en tidsfråga innan vithajen kommer till svenska vatten. Om den inte redan simmar där. Och det vekar ju rimligt. Tonfisken är ju redan här (igen) och det är ju alltid litet extra spännande att man kan få oväntade fångster. Själv hoppas jag alltid (och inte helt orealistiskt) på att få en havsabborre på kroken.

Annars är det ju som det alltid är med mitt fiske, att fångsten kommer i andra hand. Det viktiga är att få komma ut. Fiske är så mycket mer än att fånga fisk. Till exempel att sitta med en kompis på en klipphäll eller en pir och snacka, fika och röka pipa. Och meta. Fast inte vithaj.

Det bästa spöt

Ett av mina intressen är fotografering. Som fotograf är det lätt att lockas med i jakten på den perfekta kameran. Samtidigt inser jag att några av de bästa bilder jag någonsin tagit tog jag på sjuttiotalet med en sliten Praktica Super TL. Dessutom vet alla erfarna fotografer att de bästa bilderna tar du alltid med den kamera du har tillgänglig.

Även sportfisket tenderar lätt att bli en prylhobby och urarta till en jakt på det perfekta spöt, den perfekta rullen, det bästa betet osv. Och även här är sanningen att det bästa spöt är det du fiskar med. Det är bara på det du kan få napp och bara med det du kan bärga den fisk som hugger.

För att parafrasera det gamla ordspråket: "Bättre ett spö i näven än tio i garderoben".