Leta i den här bloggen

söndag 2 februari 2020

Vad f*n får jag för pengarna?

Min Yokozuna Cobra 4000 och jag har nu avverkat ännu ett bompass så rullen har ännu inte fått bekänna färg. Men trevlig att kasta med är den och jag är inte särskilt orolig för att den inte ska fungera när en fisk nappat. Slirbromsen är visserligen enkel men av beprövad modell. Eftersom jag fiskar med 0,25 mm nylonlina och relativt lätt spö så är jag inte i behov av någon överdriven bromskraft. Annars har ju slirbromsens kapacitet, som kan anges i siffror (lbs eller kg) blivit det senaste försäljningsargumentet. Allt som kan kvantifieras - dvs uttryckas i siffror - används på detta sätt och det fungerar varje gång. Folk är inte så dumma som man tror. De är mycket dummare. Det vet man på marknadsföringsavdelningarna och det är därför det säljs rullar med 12 kullager. Det kanske bästa exemplet är dimensions- och brottstyrkeangivelserna för PE-linor, siffror som väl (?) de flesta inser i bästa fall är närmevärden men som de ändå grundar sina köpbeslut på. 

Till vänster: Yokozuna Cobra 4000. Till höger: Mr. Charles Big Guy 2000.


Nu ska jag inte skriva fler inlägg om rullen på ett tag. Jag återkommer när jag kan uttala mig om dess kvalitet i bemärkelsen slitstyrka. Men den verkar vara väl ihopkommen. De som följer min blogg minns kanske mitt inköp av andra kinarullar, Mr. Charles Big Guy 1000 resp 2000, för två år sedan. Dessa fungerar fortfarande och kan rekommenderas. Jag har absolut ingenting emot billiga kinatillverkade rullar, däremot tycker jag att det är trist när de säljs under varumärken som Cardinal, Mitchell och D.A.M. För när de gör det så kostar de mycket mer än när de säljs under varumärken som Yokozuna eller Mr. Charles. Och går det att sälja, som man får förmoda med vinst, en sådan här rulle för 130 kr så undrar åtminstone jag hur mycket av det man får betala för en kinarulle av motsvarande kvalitet som hamnar direkt i fickorna hos de som numera äger de nyss nämnda gamla namnen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar