En Old School universalolja

Låt mig börja med ett erkännande: Jag hör till dem som utan att blinka använder symaskinsolja när jag behöver smörja en rulle. Visst, råkar jag ha särskild rullolja till hands så använder jag den, men symaskinsolja fungerar enligt min erfarenhet lika bra. Jag har smort lagren på ett antal multiplikatorrullar med olika slags raketoljor och det har också fungerat.

En olja ingen sportfiskare (eller hem) bör vara utan är Ballistol. Denna produkt togs fram 1904 på beställning av den tyska armén som behövde en olja som kunde användas till litet av varje. Ballistol är en förträfflig vapenolja men kan även användas för att behandla läder, trä och annat. En trevlig egenskap är att den är hudvänlig och godkänd att använda på verktyg och maskiner som kommer i kontakt med livsmedel (vilket väl rimligen innebär att den inte är giftig). Själv behandlar jag mina knivar med Ballistol. En kolstålskniv med träskaft mår bra av att, när den gjorts ren, gnidas in med Ballistol och har den en läderslida så får sig även den en duvning. Och jag, jag tvekar inte att använda Ballistol på mina fiskerullar...

Kustwobbler 2

Det här har jag skrivit om tidigare men det är så viktigt - ett av de bästa utrustningstips jag har att ge - att jag tycker att det förtjänar upprepas åtminstone en gång per säsong. Så här har ni (som läst det förut) det igen.

När jag, för några decennier sedan, köpte mina första Vicke var de försedda med en dubbelkrok monterad så att spetsarna pekade uppåt. Det var helt suveränt och jag kan inte minnas att jag någonsin satte bort en sådan wobbler i de starka blåstångsruskor som lurade strax under ytan längs de gotländska stränder där jag bedrev mitt kustfiske.

Den övre wobblern är i vad jag kallar strömmingsfärg. Ska man ha flera varianter än den rödsvarta Vicke och den tobisfärgade Sandgrävling jag visade i mitt tidigare inlägg om kustwobblers så kommer den överst på listan. Men ta bort trekroken och montera en enkelkrok innan du börjar fiska med den!

När dubbelkroken var uttjänt bytte jag ut den mot en trekrok monterad i en fjäderring och ganska snart gick den wobblern förlorad i ett bottennapp. Numera är trekrok vad Vicke levereras med och det lär öka försäljningen dramatiskt. Det går säkert att få tag i sådana där öppna (dvs krokskänklarna är inte ihoplödda) dubbelkrokar som förr var stadardbeväpningen på Vicke men själv använder jag sedan flera år tillbaka Owners Siwash enkelkrok med öppen ögla. Kroken monterar jag som framgår av bilden. Sedan kan jag utan risk låta min wobbler krypa på mage över tången om jag så skulle vilja.

Någon kanske har lärt sig att montera sina krokar med dubbla fjäderringar vid havsöringfiske, detta för att göra det svårare för fisken att slå sig loss genom att bända mot wobblern. Det må vara relevant när man använder trekrok men samtliga fiskar - havsöringar såväl som gäddor som lagt sig i - jag landat med kustwobblers med det här krokmontaget har varit säkert krokade i överkäken. Jag har heller aldrig tappat en fisk som suttit på kroken efter mothugget.

Bussningar vs kullager

Min Ambassadeur 5000C är nu genomgången, testad och befunnen god. Till helgen hoppas jag att kunna jämföra den med en 5000 (utan C) i motsvarande skick, med samma lindimension och likadana spön. Det ska bli intressant.

Kustwobbler

Till mitt kustfiske efter havsöring, som mest sker över grunda bottnar, använder jag oftast sk kustwobblers. Av sådana finns det numera en uppsjö, men jag har fastnat för Vicke och Sandgrävlingen.

De här färgerna är de jag använder mest.

Vicke är mer eller mindre utformad som en kastplugg och är ett av de mest lättkastade och långkastande drag som finns. Trots detta har den tillräcklig bärighet för att kunna fiskas i måttlig hastighet även på grunt vatten. Sandgrävlingen är mer långsmal och avsedd att efterlikna en tobis. 

Till haspel använder jag oftast 20-gramsversionerna men blåser det hård pålandsvind eller när jag använder multirulle kommer Vicke 30 gram och Sandgrävlingen 27 gram väl till pass.

Crack Contact och Team Milo Tact

Den guldbruna rullen till vänster är fransk, en gammal Crack Contact. Den röda rullen till höger är en ny italiensk Milo Tact. Men visst ser de, bortsett från färgsättningen, påfallande lika ut? Och det är de. I princip är det samma rulle. Och de har även liknande namn för Tact måste ju rimligen komma från ConTACT.

Tidigare har jag visat några Luxor (egentligen LuXor) haspelrullar från Pezon & Michel och här finns det en koppling. Om jag förstått saken rätt så konstruerades Luxor av Paul Mauborgne. Efter Mauborgnes död 1963 kom Pezon & Michels dittillsvarande rätt att tillverka och sälja luxorrullarna att upphöra. Patenten tillhörde Mauborgnes dödsbo. Under andra hälften av sextiotalet började bolaget P. Mauborgne Co. att tillverka rullar under varumärket Crack.

Exakt när Contact lanserades vet jag (ännu) inte och jag har heller inte forskat i hur det kom sig att modellen nu tillverkas av en italiensk firma. Men det kommer jag att göra. Trevliga rullar är de, hursomhelst, och om någon undrar över den lilla spaken som syns tydligt på den undre av bilderna så är det ett reglage för att med pekfingret kunna låsa linan (tex när man ska håva fisken). Personligen tycker jag att rullarna kommer bäst till sin rätt vid olika former av flötmete men de går naturligtvis bra att använda till ordinärt haspelspinn.

Varmt för årstiden

De två senaste söndagarna har jag varit ute på väddökusten och fiskat efter havsöring. Ingen is, inte ens i klippskrevor i skugga, och mina neoprenhandskar hade jag i jackfickan (och att sitta på när jag vilade på en sten). Att havet är isfritt är i och för sig inte så ovanligt och jag vet att fisken aldrig fryser om händerna men jag kan inte låta bli att undra över hur denna milda vinter påverkar den. Jag läste nyligen att världshaven aldrig värmts upp så snabbt som de senaste fem åren. Hur kommer den pågående uppvärmningen att påverka vårt fiske? Att kunna fiska mitt i vintern utan frysa är visserligen angenämt, men hur mår fisken? Nu och på sikt?

Fiske i norra Finland

Finland, den forna östra riksdelen, ligger mig av många olika skäl varmt om hjärtat. Här en länk till en, förmodligen sann, fiskehistoria från landets norra del.

Snärjd i nätet

Nät är lömska saker, särskilt fiskenät. De är ju gjorda för att lura fiskar i fördärvet. Ett modernt nylonnät är mer eller mindre osynligt och där fisken, intet ont anande, tror sig simma ohotad lurar katastrofen. Även det nät som kallas internet kan vara förrädiskt. I dessa tider av fake news där morgontidningen är utrotningshotad och väl även public service-radion är rödlistad och alltfler av oss lever i en av algoritmer styrd bubbla gäller det att vara på sin vakt. Det är väl, dessvärre, de flesta av oss inte. Källkritik kan vi kanske stava till men att tillämpa den kräver sin man. Eller kvinna.

Själv vägrar jag. En massa saker. Facebook och likes, för att nämna några, och jag är en inbiten skeptiker. Dessutom är jag Old School när det gäller sådant som var(ifrån) jag köper min fiskeutrustning. Jag gillar nämligen fysiska butiker, inte bara för att gå in och "klämma på" sådant jag är intresserad av för att sedan jaga lägsta pris på internet utan för att faktiskt handla. 

Snart är det väl, som i min hemstad, bara inrättningar som frisörsalonger, caféer och restauranger som finns annat än som virtuella företeelser. Men det här skulle inte bli (ännu) en "det var bättre förr-litania utan en rekommendation till er som vill undvika att bli snärjda i nätet att läsa den här artikeln (blogginlägget) av den förträfflige mr Alan Hawk.

Ambassadeur 5000 C

I tidigare inlägg har jag gett uttryck för min milda förvåning över att min Ambassadeur 5000 från tidigt sjuttiotal kastar, enligt min subjektiva bedömning, väl så bra som mer moderna ambassadeurmodeller med kullager. Hittills har jag inte haft någon motsvarande (jämnårig) 5000 C att jämföra med men den saken är nu avhjälpt. En svart rulle med den, enligt mitt tycke, snyggaste veven är nu min. Rullen är smord (med Herdins symaskinsolja och går mycket riktigt som en symaskin) och ska nu bara förses med lämplig lina. I helgen ska den få följa med på fiske efter havsöring. Det ska onekligen bli intressant att jämföra kastegenskaperna hos "samma" rulle med glid- respektive kullager.

Läste du också franska i skolan?

Ni som läste franska i skolan (och sedan glömt den) eller som på annat sätt lärt er att hjälpligt förstå och göra er förstådda på detta vackra språk kan med fördel träna upp era färdigheter genom att läsa den här bloggen. Au fil des Lacs heter den och vad det betyder förstår ni ju?

Förslagsvis börjar ni med det här inlägget om ABU Cardinal 66. Bonne lecture!

Mitchell Punch 400

När Cardinal 66 - en tämligen rejäl pjäs som kan ta 200 meter 0,35 mm nylonlina och väger in runt fyra hekto - lanserades i mitten av sextiotalet framhölls bland annat rullens förnämliga kastegenskaper med tunna linor (dvs runt 0,20 mm). En sak som levererades med eller kunde köpas till rullen var utfyllnadstrummor till spolen (för att minska linkapaciteten). 66:an var den första (och alltså enda) modellen i rullserien som senare kom att kompletteras med modellerna 77 (för tyngre) och 44 (för lättare fiske). Även 44:an var en, med dagens mått, stor och tung rulle. Den sk ultralätta (fast även om den är en förbaskat fin liten rulle så är det ingen riktig UL-rulle) Cardinal 33 kom först ett decennium senare.

Varför börjar jag ett inlägg om en mitchellrulle med en utläggning om ABU:s cardinalserie? Jo, därför att den säger något om hur man såg på haspelrullar då. Det fanns förvisso små och lätta rullar men dessa var en nischföreteelse. Den vanlige sportfiskaren hade oftast, åtminstone till en början, en rulle av mellanstorlek som han använde till allt sitt fiske. Tillverkare som Mitchell levererade spolar med olika linkapacitet till sina rullar och med en Mitchell 300 kunde man, precis som med en Cardinal 66 (fast den franska rullen var förstås lättare och mer elegant) ägna sig åt allt från att kasta småspinnare efter öring och röding i något fjällvatten, spinna efter abborre och gädda eller fiska efter torsk från kusten.

Såväl ABU som Mitchell är nu mera minnen och namn (varumärken) än de redskapstillverkare de en gång var och det är decenier sedan man skruvade ihop kvalitetsrullar i Sverige och Frankrike. Mitchell Punch 400, som jag gissar är en nittiotalsmodell, är således inte tillverkad i Frankrike. Exakt var i världen den är gjord är ett mysterium för såväl rullen som dess förpackning är kliniskt rena från information om dess ursprung.

Dessbättre är den (trots att den alltså inte är en "riktig" fransk Mitchell) en bra rulle. Stativet i grafit/plast är rejält och sviktar inte. Den förefaller vara tillverkad med hög precision. Den bakmonterade slirbromsen fungerar mjukt och jämnt och den är, kort sagt, ett nöje att fiska med. För att återvända till anslaget för detta inlägg så leverera(de)s den med tre spolar med olika linkapacitet. Spolarna är en historia för sig och ännu ett exempel på goda idéer som släppts av tillverkarna. Mitchell kallade den för "Spool Concept" och finessen är att spolen är tvådelad. Den främre delen som rymmer linan är en synnerligen enkel plastspole (eller om det nu är grafit) som med bajonettfattning sätts fast i den del av spolen som sitter monterad på spolaxeln. Typisk fransk ingejörskonst.

Gädd?

Ett av mina tidigaste blogginlägg handlar om det klassiska skeddraget, eller kanske snarare gäddraget, Kaleva. Nyligen kom jag i kontakt med ett snarlikt skeddrag som heter Gadd (det är i alla fall vad som står på det). Först tyckte jag (läsglasen var inte på) att det stod Gädd, vilket ju hade varit ett synnerligen passande namn).

Av de Gadd jag lyckats komma över är några tacklade som rödingsblänken, dvs med en enkelkrok i en liten kedja, några som vanliga skeddrag med trekrok och ett är utan krok. Jag gissar att Gadd inte bara är namnet på blänket utan även tillverkarens namn? Sitter någon på kunskap om detta sä hör gärna av dig!

Upputsat och försett med en ny trekrok hamnar draget i kalevafacket i min låda för gäddbeten.

Ett bra kastflöte

Saker som ALLTID bör finnas med i fiskeväskan (och de tar liten plats) är några metkrokar, några kluvna hagel, några sänken för bottenmete, tafsmaterial (dvs nylonlina) och någon slags kastflöte. Med dessa enkla medel kan man nästan alltid fånga fisk (och oftast mer fisk än vad man får med de många och dyra drag man släpat med sig...). Under mina utlandssemestrar har jag alltid studerat hur lokalbefolkningen fiskar och kunnat konstatera att så gott som överallt dominerar metet, dvs fisket med agn, över spinnfisket, dvs fisket med drag. Semestrar jag i Sverige är det tvärtom. Kanske är vi världens smartaste sportfiskare? Eller är vi de mest korkade?

Hur som helst, metegrejorna bör alltid  vara med. Bottenmete är oftast den mest effektiva metoden men flötmete är roligare. Både i bemärkelsen att det är skojigt och i bemärkelsen att det är något meditativt över att sitta och titta på ett flöte där det sitter i vattenytan.

Fiskar man med "vanligt" spinn- eller haspelspö, dvs ett jämförelsevis kort spö, är ett glidande kastflöte oftast att föredra. För att möjliggöra långa kast utan att man ska behöva använda tunga sänken är ett förtyngt flöte bäst. Det finns färdiga flytande bombardaflöten (bla Darts) att köpa och även Buldos klassiska plastcigarr är ett beprövat sådant flöte.

Mitt favoritkastfflöte är en kastdobb (Elbe Jupiter 25 gram) som jag modifierat genom att knipsa bort den ögla/märla som ursprungligen satt i toppen (den röda änden) med ett lekande och istället montera ett flötesglid i den tunga änden. Genom "pärlan" i flötesglidet träs linan och sedan klämmer fast ett lagom blyhagel i krokänden av linan och en stoppknut ovanför glidet. På motsvarande sätt kan man förbättra buldocigarren.

Glöm inte sandbottnarna!

Alla som jagat silver längs våra kuster - även de allra grönaste nybörjarna - vet att man ska söka efter sk leopardbottnar, dvs grus- eller sandbottnar som är fläckvis (likt leopardens päls) bevuxna med tång och annat. Där, har de läst, hört eller på annat sätt lärt sig, "står" havsöringen. Och så är det, kanske.

Min uppfattning är att kustöringen är en väldigt rörlig fisk. I vart fall när den jagar, dvs aktivt söker föda och det är ju då den är "på hugget". När den gör det kan även en till synes steril sandbotten vara givande. Det enda skälet för en öring att uppehålla sig över en sådan botten är att jaga. Till exempel tobis (en fisk som på grund av sin förkärlek för just sandbottnar av danskarna kallas sandgrävling och av britterna sand eel). En annan trevlig sak med sandbottnar är att man aldrig får bottennapp där, så känner man något i linan behöver man inte fundera...

Blad- och vibrationsbeten

Två på den svenska marknaden relativt nya typer av beten (som har så mycket gemensamt att jag buntar ihop dem) är den typ av wobbler utan haksked och med inbyggda rasselkulor som på nusvenska oftast benämns lipless crankbait  och det bete som består av en  tunn metallskiva (blad) med en tyngd i buken och vanligen ett antal hål i ryggen för att fästa linan. Att hålen är flera är för att man ska kunna välja hur man vill att betet ska uppföra sig i vattnet.

Sådana här wobblers fanns redan på sextiotalet. Jag minns en amerikansk som hette Sonic och i början av sjuttiotalet köpte jag en Rat-L-Trap. ABU lanserade ett egen sådant bete som hette Snoky. Den wobblern blev uppskattad i de länder där man visste vad det var för något och hur det skulle användas men här på sin hemmamarknad misslyckades ABU med (eller struntade i?) att förklara hur det  var tänkt att användas och det blev heller ingen succé.

Bladbeten kom jag i kontakt med för cirka tjugofem år sedan då jag köpte två stycken utan att riktigt veta vad det var men de visade sig fungera förträffligt till sommarfisket från båt efter jagande abborre (men det gör ju, å andra sidan, de flesta små drag). Från båt är annars viktigt eftersom såväl dessa beten som de ovan nämnda lipless crankbaits kan vara knepiga att fiska i grunt vatten och därför ofta kan vara knepiga att använda vid fiske från land.

På plussidan för båda dessa betestyper får räknas att de ofta, på grund av sin kompakthet och koncentrerade vikt, är lättkastade. Hittills har jag inte använt dem särskilt ofta helt enkelt därför att jag sällan ställts inför situationer där jag inte har andra beten som gör jobbet bättre och mycket beror detta, som sagt, på att jag oftast fiskar från land och vanligen på tämligen grunt vatten. Nu har jag emellertid, till följd av mitt nyvaknade intresse för isfiske (snacka om att vara i otakt med klimatutvecklingen...) läst in mig på hur dessa betestyper används vid isfiske (pimpel) på ungefär samma sätt som en balanspirk och förstått att de alltså inte bara kan användas vid traditionellt spinnfiske utan även vid vertikalfiske.

Om isborren kommer till användning denna "vinter" framstår i skrivande stund som högst osäkert men till sommaren planerar jag att utveckla mitt fiske med blad- och vibrationsbeten. Jag har några ställen där jag från land fiskar i djupt vatten (och där jag hittills fått såväl abborre som gädda) och har även planer på att i år sätta min lilla aluminiumeka i sjön. Sedan kommer jag att testa hur de fungerar på makrill, sej och bleka när jag och Håkan åker till Hardangerfjorden i augusti

ABU Ambassadeur 4600 CL3 - liten men inte klen

De klassiska rundgavlade ambassadeurrullarna finns i flera olika storlekar, eller kanske snarare bredder, vilka alla har samma storlek på gavlarna (densamma som ursprungsmodellen 5000). Att det förhåller sig så beror på att man därigenom kunnat tillverka ett antal modeller i olika storlek (linkapacitet) men med de flesta delarna gemensamma. 

På motsvarande vis som för haspelrullarnas del så har de moderna PE-linorna medfört att många fiskare idag använder mindre rullar än vad som förr var brukligt. Detta har lett till att den smala 4500-4600 idag är populär bland gäddfiskare som under nyloneran använde rullar i storlek 5000 eller, rätt ofta, 6000. 

Till skillnad från vad fallet var med haspelrullarna, där mindre rullar i alla sina beståndsdelar var klenare dimensionerade än större modeller, så är drev, slirbroms och andra delar i en Ambassadeur 4600 identiska med samma delar i motsvarande modeller i 5000- eller 6000-storlek. Och faktum är att det smalare stativet är starkare, åtminstone mer vridstyvt, än de bredare stativen hos de större modellerna.

Så medan många små haspelrullar (innan tillverkarna kommit med nya modeller dimensionerade för fiske med PE-linor) som utsattes för tyngre belastningar än vad de var ämnade för havererade så klarade de smala ambassadeurrullarna det hela utan problem. Eller kanske snarare utan större problem än sina bredare syskon. Rullen på bilden är dock fylld med nylonlina eftersom det är vad jag helst fiskar med.

Arbete och fritid

Sportfiske ska, det är i alla fall min uppfattning, vara avkoppling. Inte arbete. Sportfiskar gör man för sitt eget höga nöje skull. Arbete är, typiskt sett, jobbigt (och det är väl därför man ofta kallar det för just jobb) och något man ägnar sig åt, mer eller mindre, av nödtvång.

Idag kombinerade jag arbete och sportfiske såtillvida att jag istället för att äta lunch i lugn och ro tog en varmkorv för att sedan stå vid kanalen i Älmsta i ungefär en timme. Min förhoppning var att det skulle stå en eller annan hungrig gädda i det kalla vattnet. Om det gjorde det så var de totalt ointresserade av mina långsamt fiskade bulldoggar.

Jag började med en 115-gramsvariant. Den gjorde imponerande plask när den damp ned i vattnet. Kastlängderna var inte lika imponerande. Däremot så var det rätt ansträngande att kasta med dessa klumpar, så jag växlade ned till en 45-grammare av samma modell. Den plaskade mindre, kastade längre och det kändes inte lika mycket som arbete att hantera den.

Kanske var de gäddor som inte högg på mina stora gummibeten enorma. Det får jag aldrig veta. Nästa gång satsar jag nog på lättare utrustning och en Sandra med 10-gramsskalle. Det har gett gädda förr på det här stället. Visserligen ingen större än tre kilo, men de är roliga att fiska upp de också, särskilt på lätta don. Kanske är jag inte någon seriös gäddfiskare, men eftersom det bara är för skojs skull som jag fiskar så är det inget som bekymrar mig.

Arbete och Fritid var en av många svenska proggrupper på sjuttiotalet.

Skaka hand med din Mitchell haspelrulle

Jag fortsätter att ösa ur instruktionshäftet till Mitchell 300. Idag handlar det om hur man kastar med sin haspelrulle. Den instruktionen är lika aktuell idag som när den skrevs.

Denna dag, inte ett liv...

...inte ens en liten stjärt, som farbror Melker sa. Det är litet väl många sådana dager nuförtiden. Å andra sidan medför klimatförändringen att vi även i januari kan inte bara fiska i öppet vatten utan göra så även utan handskar. Vart är vi på väg?

What a wonderful world

Fiskbeståndens utarmning, klimateländet och annat kan få en att förtvivla. Men det är inte världen utan vad vi gör med den som är problemet,

Mindre än sju månader kvar...

Balzer Shirasu screw-in gäddsystem med utbytbara vikter

En sak som aldrig upphört att förvåna mig är obalansen i den svenska importen av fiskeprylar. Med tanke på hur mycket mer vårt sportfiske faktiskt har gemensamt med det som bedrivs i övriga Europa är det en gåta att det är amerikanska och japanska dominerar så stort.

Balzer Shirasu Screw-In Hecht-System mit Wechselgewichten är kanske inte det snärtigaste produktnamn jag stött på men beskriver mycket bra, för att inte säga uttömmande, vad det handlar om.

Tyska Balzer fanns redan när jag var grabb (de skryter själva med Qualität seit 1949) och märket var lika okänt här då som nu. 

Tacklet finns i två storlekar, en avsedd för beten 14-20 cm och en för beten 20-30 cm. Bilden visar den mindre modellen som passar bra på tex en Pig Shad Junior. Vidare finns tacklet med såväl fluoröda som svarta vikter.

I min jakt på bra tackel till gummibeten sprang jag på den fiffiga rigg som syns på bilderna i detta inlägg.

Så här ser den tacklade Pig Shaden ut. Utan extra vikt har man ett sk shallow-tackel och vill man fiska djupare så är det bara att montera någon av vikterna (5-10-15-20 gram).

Tyskarna har alltid varit duktiga ingenjörer och deras kvalitetskontroll brukar man kunna lita på. Så jag har köpt på mig inte bara tacklet som visas i detta inlägg utan rätt mycket smått och gott ur Balzers katalog inför årets gäddfiske. Men det får jag återkomma till.

Allting verkar välgjort och korrekt dimensionerat. Krokarna är Mustads

Nya insatser

Kullager är överskattade. Den här fräscha sjuttiotalsamban med sina väl inslitna oljebronsbussningar (jag renoverade dem för några år sedan) är en både stabil och långkastande rulle.

edit. Med anledning av Hans van der Pauws kommentar till detta inlägg postar jag här länken till hans välskrivna och intressanta artikel "The classical multiplier". Till bussningar vs kullager ber jag att få återkomma. 

Jag trotsade blåsten och gav mig på årets andra dag ut till väddökusten. Sju plusgrader i luften, ingen is, ingen snö men heller ingen öring. I morgon ska det blåsa likadant. Jag får se hur jag gör.

edit. Normalt hade jag haft broddar idag. Eller gett mig ut och pimplat. Det är litet knepigt hur man ska förhålla sig till den rådande meteorologiska verkligheten, som snarare är tidig november än dito januari. Kanske ska jag leta rätt på någon gäddvik i morgon?