Kustspinn

Den här typen av skeddrag är utmärkta beten när man spinnfiskar från kusten. Deras långsmala form ger dem ett lågt luftmotstånd vilket bidrar till långa kast, något som ibland (rätt ofta) är nödvändigt när man själv står på land eller kanske vadat ut ett kort stycke men den fisk man vill fånga simmar längre ut. De fungerar bra över långgrunda bottnar då deras relativt stora yta ger tillräcklig bärighet för att man ska kunna hålla dem på ett måttligt djup samtidigt som de relativt snabbt sjunker ned till större djup om man inte vevar. Vid fiske på djupt vatten eller uppför en sluttande djupbrant är sk trappstegsspinn (att låta draget sjunka till bottnen, ta hem det ett kort stycke för att sedan göra ett spinnstopp och låta det singla ned mot bottnen igen och sedan upprepa proceduren tills draget är hemma, en fisk huggit eller draget gått fast...) ofta den bästa metoden. På det viset har vanligt kustfiske bedrivits längs våra kuster sedan vi fick spinn- och haspelutrustningar.

 

 

 

 

 

Utvecklingen (eller vad det nu är) går framåt och nu finns det konstbeten som de här. Det är helt enkelt moderna varianter av vad som åtminstone när jag, för ett drygt halvsekel sedan, lärde mig att kustfiska hette kastpilk. De klassiska kastpilkarna som Sölvsilda mfl funkar naturligtvis lika bra fortfarande (och minst lika bra som de moderna japanska/japaninspirerade varianterna). Förr använde man kastpilk (istället för skeddrag) när man fiskade på större djup, i stark motvind eller (till exempel i varmt vatten) ta hem sitt drag extra snabbt. Jag utgår från att de nya pilkarna används på samma sätt. Eftersom kastpilk är svenska så är det antagligen bättre att använda det engelska jig (som bara på sportfiskesvenska betyder ett mjukt plast/gummibete...) så att folk förstår vad man menar. Vill man glänsa litet och få det man sysslar med att verka häftigt så kan man även säga, när man satt en kastpilk i linänden, att man idkar Shore Jigging.

En kastpilk är ett drag som kan användas på många olika sätt. I djupare vatten kan den fiskas såväl vid bottnen som ytligt eller i frivattnet. Den kan även användas för vertikalfiske om man skulle råka befinna sig någonstans, till exempel på en pir eller i en båt, där detta är möjligt. Ytterligare ett användningsområde är som kastvikt - med eller utan krok - om man kastar en häckla (ett gammalt svenskt ord för det som numera heter Sabiki Rig) efter sill eller makrill.

 

 

 

 

 

 

 

Vill man ha ett bete som kan tas hem långsamt och/eller med långa spinnstopp även när man fiskar över extremt grunda bottnar bör kastpilkarna få stanna i dragasken. Skeddrag kan fungera men det bästa valet är en sk kustwobbler, en långsmal och långsamt sjunkande vobblare som de på bilden ovan. Riggad med endast en dubbel- eller enkelkrok i den bakre öglan och så att krokspetsarna/krokspetsen pekar uppåt kan den här typen av drag i princip släpas över tången utan att fastna vilket gör det möjligt att fiska av bottnar där vattendjupet bara är några få decimeter (och där havsöringen ofta finns om man inte vadat ut och skrämt bort den).

 

' 

 

Kustwobblers fanns redan då jag började med kustfiske men då var de, åtminstone de jag kom i kontakt med, gjorda av trä. Under sjuttiotalet dök modeller i plast upp och vill man idag ha tex en Kalles träbit eller en Fyns kustwobbler av gammalt hederligt stuk så får man nog ta fram täljkniven... Idag finns en betestyp som inte, såvitt jag känner till, fanns då, nämligen de plast/epoxybeten som brukar kallas havsöringdrag. De har vanligen en form som påminner om de långsmala skeddrag som visas på den översta bilden men är, eftersom de är tillverkade i ett lättare material, mera fylliga. De kan sägas vara ett mellanting mellan skeddrag och kustwobbler. Ibland ser man sådana drag kallas för wobbler men det tycker jag bara är ägnat att skapa begreppsförvirring. En helt annan sak är att det naturligtvis inte bara är havsöring som kan fångas med den här typen av drag.

 

 

 

 

 

 

 

För fiske på eller intill bottnen på vatten med något djup är en jigg - dvs en enkelkrok med spetsen orienterad uppåt och ett mer eller mindre kulformat huvud av bly eller någon annan tung metall - det bästa. Jiggen kommer snabbt ned till bottnen och kan sedan fiskas där med minimal risk att fastna. Jiggen kan vara dressad/klädd med hår (bucktail), marabou eller någon slags mjukisbete (av plast/gummi). Beroende på var och efter vad man fiskar kan jigghuvudet väga alltifrån några få gram till några hekto, men om vi talar om kustfiske i bemärkelsen fiske från land där man kastar ut betet så lär väl knappast huvuden över 100 gram vara aktuella. Vad valet av eventuellt mjukisbete beträffar så är samma typer som används vid jiggfiske i sötvatten aktuella.

 

 

Vid fiske mer ytligt och/eller på grunt vatten är den typ av kastdobb som kallas bombarda ett bra komplement. På kontinenten används även andra typer av kastdobbar som vattenfyllda plastkulor, cigarrflöten och hårdplastbollar (ofta av fabrikatet Buldo eller efterapningar av Buldos produkter). Oavsett vilken typ av dobb man använde är princien densamma. Betet - ett litet drag, en fluga, ett mjukisbete eller en agnad krok - fästs i dobben med en lagom lång tafs. Men det kan ni läsa mer om om ni söker här i bloggen.