Kustspinn 2 - spön

Den kanske viktigaste delen av utrustningen vid kustspinn är spöt. Det är spöt som till stor del avgör hur långt man kan få ut sitt bete och därmed vilken yta/vattenvolym man kan fiska av. Spöt har också en avgörande betydelse för ens chanser att bärga en eventuell drömfångst. På spöt sitter en rulle som kan vara antingen av haspel- eller multiplikatortyp. Om rullar kommer jag att skriva senare men jag gör det, när jag nu skriver om spön, enkelt för mig och gör ingen skillnad på om det handlar om haspel- eller spinnfiske.

 *     *     *

Förr, när livet var enklare, var spöna byggda på klingor av, i bästa fall, rörbyggd glasfiber. Jag bortser från att det i en ännu mer avlägsen forntid endast fanns spön av trä eller bambu att tillgå eftersom det då, såvitt känt, inte bedrevs något kustspinn. Åtminstone inte här i Sverige. Det, materialets begränsningar, innebar att nio fot (270 cm) var en ur viktsynpunkt lämplig/optimal längd för tvåhandsspön. För att de inte skulle bli alltför svajiga fick man lov att göra dem så att de kunde kasta viker upp emot 60 gram. Därmed var formeln för vad som på sextio/sjuttiotalet kallades för ett kustfiskespö klar. Det var nio fot långt och kunde hjälpligt kasta beten upp till 60 grams vikt.

 

Mitt första kustfiskespö var ett Daiwa Store Baelt, nio fot långt av rörbyggs glasfiber (även delningen av glasfiber) och klassat för beten vägandes upp till 60 gram. Det inhandlades 1974 (?) på Sportdepoten i Falun. En tre-fyra år senare köpte jag ett till kustspö, denna gång av fabrikatet D.A.M. Även det spöt var nio fot, av rörbyggd glasfiber (med sk spigotdelning) och klassat för vikter upp till 60 gram. Inköpsstället var Liljefors Sport i Uppsala.

Under båda spöna hängde en öppen haspelrulle (ABU Cardinal 66 med 0,35 nylonlina). Den utrustningen innebar att, om man ville kunna kasta rimligt långt, beten runt 28 grams vikt blev något av, som man säger på nutida svenska, default. Betet kunde sedan vara en kustvobblare (typ Jensen Flamingo), ett skeddrag (typ Toby) ett blank/torskdrag (typ Elbe eller Gnosjö) eller en kastpilk (typ Stingsilda). Mer komplicerad än så var varken tillvaron eller kustspinnet.

Inspirerad av artiklar i FiskeJournalen om det danska kustfisket köpte jag, i slutet av sjuttiotalet, ett niofots glasfiberspö klassat för betesvikter -30 gram och byggde även ett spö byggt på en flugspöklinga. inget av dessa var någon höjdare...

 

Så kom då kolfibern. Och bättre bindmaterial, för en spöklinga består ju inte bara av fibrer. Nu började det hända saker! Det första riktigt läckra kustfiskespö jag köpte (från Husbergs i Uppsala) var ett niofots ABU Boron Classic -20 gram. (för att få den lätta och smäckra klingan tillräckligt rapp och spänstig hade man lagt in några längsgående borfibrer), Ett suveränt spö som jag fortfarande gärna använder.

Idag har materialutvecklingen gått så långt att vi har tillgång till tvåhandsspön i olika längder som kastar upp till 12 eller 120 gram med adekvat aktion. Kort sagt så har vi betydligt mer att välja på än vad jag hade när jag köpte mitt Daiwa Store Baelt. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är, att tillvaron blivit avsevärt mycket mer komplicerad. På gott och ont...

Det "goda" med hur det var förr var att man inte behövde fundera så mycket (eller köpa på sig så mycket) utan ett niofotsspö med lämplig rulle (vissa körde med Ambassadeur...) var vad som fanns att tillgå, dvs vad man behövde. Istället för att noja över utrustningen kunde man koncentrera sig på själva fisket. Istället för att spendera sina pengar på spön kunde man köpa drag, spendera dem på annat (eller - det här var förr i tiden - spara dem).

Med dagens material är betydligt längre spön än den klassiska niofotaren möjliga att bygga utan att de blir vare sig för tunga eller för svajiga. I vissa situationer - till exempel vid bombardafiske -  kan ett spö runt tolv fot vara att föredra. I andra lägen - till exempel vid fiske med kastpilk från en pir där maximalt långa kast inte behövs - kan en sjufotare vara ett smidigare alternativ. Detta sagt är nio fot fortfarande ganska rätt i de flesta fall och ger en bra kompromiss mellan kastlängd och hanterbarhet. Så som utgångspunkt för den som står i begrepp att skaffa sin första kustfiskeutrustning är en niofotare fortfarande en gångbar rekommendation. Däremot behöver en såpass lång spöklinga inte längre vara klassad för vikter upp till 60 gram för att upplevas som rapp och spänstig. Mina lättaste niofotare är avsedda för vikter upp till 12 gram men känns inte överdrivet mjuka. På de spöna är även relativt små fiskar som makrill och näbbgädda roliga att drilla men de klarar även havsöring när förhållandena är sådana att man vill fresta den med små drag. Däremot blir sådana spön för veka när det handlar om att bända upp annat än ren småfisk som bestämt sig för att stanna intill bottnen.Mina kralligaste niofotare kastar beten upp till 140 gram. Det finns spön som kastar tyngre drag än så, men dels är en gammal man och dels tycker jag att fiske bör vara avkoppling snarare än tungt kroppsarbete, så de påkarna är ingenting för mig. Avgörande för spövalet är vilka beten man vill fiska med och, i viss mån, hur pass stora fiskar man kan tänkas på på kroken.

Längs våra svenska kuster finns det ju numera mest småfisk och en torsk på fem kilo är närmast att betrakta som en sensation. Makrill och näbbgädda kräver inga kraftiga spön och det gör, ärligt talat, inte de havsöringar man kan få kontakt med heller. Så mitt råd är att utgå från de beten man vill använda och hur långt man måste kunna kasta dessa och sedan välja ett tillräckligt långt spö vars optimala kastvikt stämmer med dessa. En förenklad men hyfsat pålitlig tumregel ) givet att spöt är korrekt klassat av tillverkaren...) är att det kastar optimalt med vikter runt 75% av maxvikten. Är det 28 grams drag (en vanlig vikt på drag för kustspinn) man mest kommer att använda så bör ett spö klassat för beten upp till 40 grams vikt vara idealiskt. Kommer man mest att använda 18-grammare bör spöt vara märkt -25 gram osv. En annan, ungefär lika tillförlitlig tumregel säger att den ideala kastvikten bör ligga vid 2/3 av det för spöt angivna viktintervallet, dvs om spöt år klassar 20-50 gram så ligger sweetspoten runt 40 gram. Men det handlar, som sagt, om tumregler och inte några absoluta "sanningar". Dessutom är vad ett spö klarar och hur det kastar beroende av hur kastaren hanterar det så det enda säkra sättet att få veta vilka vikter ett spö är användbart för och vid vilken vikt det kastar optimalt är att själv fiska med det.

När det sedan kommer till spöts aktion (böjprofil) är det mycket en smakfråga. Jag vet att många gillar och rekommenderar överdrivet "snabba" spön till det mesta och visst har sådana, med mer eller mindre utpräglad toppaktion sina fördelar och användningsområden (till exempel vid vissa typer av fiske med kastpilk där man, ungefär som vid jerkfiske, vill med distinkta spörörelser manipulera pilkens gång) men själv föredrar jag, generellt, klingor med progressiv, parabolisk, aktion. Ju djupare (mer parabolisk) aktion ett spö har desto mer effektivt är det när man måste trötta ut snarare än med rå kraft hala in en stor fisk. Det är därför flugfiskarna kan landa stora fiskar på tunn tafs och med rullar utan slirbroms.

Nio fot må vara utgångspunkten men för specifika behov kan andra längder vara motiverade. bombardafisket har redan nämnts men även om man ofta fiskar längs långgrunda stränder där maximal kastlängd är viktigare än bekvämlighet (ett långt spö är jobbigare att hantera under långa fiskepass) kan det vara motiverat att gå upp några fot i längd. Fiskar man från en pir eller något liknande där långa kast inte behövs kan man klara sig med ett kortare spö och man kan, faktiskt, kasta förvånansvärt långt med ett välbyggt sjufotsspö. Eller ännu kortare.

 

Ett problem med långa spön är transportlängden. Skulle man råka bo på en strand och fiska bara där kunde ju en odelad tolvfotare fungera men i den verkliga världen där man med bil eller annat transportmedel ska ta sig och sin utrustning från bostaden till fiskeplatsen krävs smidigare lösningar och med spön över åtta fot kan även ett tvådelat vara otympligt. Dessbättre är tredelade spön numera rätt vanligt förekommande och det finns även ett utbud av sk rese- eller plockepinn-spön. Även teleskopiska spön finns men här är utbudet begränsat och importörerna här i landet har nischat in telespön i lågprissegmentet vilket ofta återspeglas i kvaliteten.

Även om spöskarvarna är ett mindre problem idag än vad de var på den tid då det var metallholkar som gällde så innebär, oundvikligen, en aldrig så bra skarv en försvagning så de bör i möjligaste mån undvikas. Så länge man säkert kan transportera tvådelade spön är det, som jag ser det, utgångspunkten. Enligt min erfarenhet landar man då i att när längden överstiger tio fot blir tredelade spön att föredra. Sedan blir naturligtvis kalkylen en annan om man tex ska flyga någonstans och vill packa sin utrustning. i en resväska (och, alltså, enligt enkel geometri, den maximalt möjliga transportlängden blir vad som går in på diagonalen i den väskan). Mitt kortaste (transportlängsmässigt) för praktiskt kustfiske användbara spö är en sexfotare, klassad -60 gram, som hopskjuten mäter endast 29 cm. Kanske inte mitt förstahandsval som allroundspö, men nog skulle jag stå ut med att tillbringa några dagar på en pir på Teneriffa eller en klippa norr om Lissabon eller vid någon annan kust med det spöt och en lämplig rulle.

Jag, när det begav sig, på en strand i Cascais, Portugal, med ett transportvänligt tolvfots telespö.