Kort sagt så verkar det inte bli något mer fiske detta år men jag ligger i startgroparna för såväl havsöringkampanjen som ett nytt försök att komma i kontakt med vätternlaxen.
Så det blir väl till att läsa sina julklappsböcker, lyssna på musik, dricka glögg och vad det nu är som anses vara så himla mysigt med den här tiden på året. Och så kan man ju begrunda att just dagarna efter en storm, när vinden och vattnet stilat sig men vattnet ännu inte helt klarnat, kan erbjuda suveränt fiske...
 |
| SMHI:s gula och orangea vädervarningar. |
En annan sak man kan begrunda är, att man bör ge sig ut och fiska när man har chansen...
På våra breddgrader är det ju, på gott och ont, ett faktum att det kommer en tid å året då mörker, menföre, snö och is och - inte minst - helgfirande och den sociala hysteri som är kopplad därtill lägger hinder i vägen för fisket. Då ägnar sig den kloke fiskaren åt det som kallas brasfiske. Någon brasa är inte nödvändig, men det handlar om att inomhus ägna sig åt fiskerelaterade sysslor som redskapsvård, betestillverkning, läsning av fiskelitteratur (och numera får väl även läsande på nätet och tittande på fiskevideor räknas hit) eller att bara, med en glögg eller något annat drickbart inom räckhåll, halvslumrande mnnas gångna fiskeäventyr eller drömma om kommande sådana.
En form av brasfiske jag gärna ägnar mig åt är att träna på att slå knutar (och att lära sig nya sådana). Efter säsongen har man ju alltid några nästan tomma linspolar som man kan använda till just detta och några få meter lina räcker till förvånansvärt många knutar.
Det gäller i alla fall den mer hantverksmässiga tillverkningen, särskilt den som utförs av enskilda sportfiskare som hoppas att själva fånga drömfisken på något av sina alster. Den industriella betestillverkningen styrs ju, som det mesta här i världen, av räknenissar ock kapitalister som inte har något annat mål med det de sysslar med än vinstmaximering.
Men de beten man inte, eller i vart fall sällan, hittar "på marknaden" är en helt annan sak. De är inte nödvändigtvis bättre än de masstillverkade varianterna, men de är mer intressanta. Enbart av den anledningen har jag samlat på mig en avsevärd mängd handgjorda sk jerk baits för gäddfiske trots att jag i princip inte ägnar mig åt den typen av fiske.
Kustspinn efter havsöring, däremot, är vad jag helst "offrar" min tid på och därför utgör havsöringbeten den övervägande delen av min betesarsenal. Som kustvobblaren "Stören". Den - 4 stycken i olika färger - köpte jag på Husbergs, på Svartbäcksgatan i Uppsala, när det begav sig. Dvs innan Husbergs lade ned vilket väl nu är åtminstone trettio år sedan. Jag har aldrig sett Stören någon annanstans och jag kan inte påminna mig att jag fiskat med dem, men kanske det är dags att ge dem en chans?
Själv har jag inget hopp. Det får, trots allt, finnas gränser för hur blåögd man kan vara och vid fyllda 67 är min gräns sedan länge nådd. En livstids erfarenhet har lett mig till slutsatsen att politiker, på det stora hela, är inkompetenta och/eller korrupta skitstövlar. Ju högre de lyckats klättra på maktstegen desto större skitstövlar är de. Det är därför individer som Vladimir Putin, Donald J Trump och Xi Jinping är världens mäktigaste män. Rätta mig om jag har fel.
Principen gäller generellt och globalt och det är därför inget av de globala problem vilkas lösning kräver vettiga politiska beslut - världsfreden, fattigdom och svält, klimatkatastrofen etc etc - kommer att få någon lycklig lösning. Däremot lär vi garanterat få se kärnvapen komma till användning. Igen.
Men lika gärna som att supa skallen i småbitar eller lägga sig ned och dö så kan man ju, även om det är hopplöst, fortsätta att bry sig. Så följ några av de obevekligt fortgående katastroferna via Deep Sea Reporter. Det gör i alla fall jag.
* * *
När
jag tittar tillbaka på året ser jag att mycket av vår rapportering
handlat om överfiske. Andra tidningar och tv har ägnat viss
uppmärksamhet åt Östersjön och strömmingen, men intresset i övrigt är
svalt.
Ändå pågår det en katastrof. Fisken i havet är inte oändlig – som vi
kanske har trott. Fiskar man upp mer än som hinner födas ny – då tar den
slut.
Därför kommer jag att fortsätta tjata om att vara besvärlig vid fiskdisken och på fiskrestaurangen.
Tack för att ni fortsätter att följa oss.
Lena Scherman
* * *
Den tvådelade niofotaren med rulle som bor i FiskeSkodans baksäte tar alltför stor plats så inför de instundande helgernas gotlandsvistelse så ska den förpassas till källarförrådet. Naturligtvis åker jag inte (en meter) utan utrustning i bilen så istället kommer en annan, teleskopisk, niofotare av samma fabrikat och med samma specifikationer att ta dess plats. Eller en mycket mindre plats, vilket ju är själva poängen med bytet.
Ersättaren blir ett teleskopiskt Ron Thompson Tyran, klassat 10-40 gram med en Penn Slammer 260. Möjligen får ett åttafots Fladen Vantage Classic Tele 10-30 gram med rulle också följa med (jag har hela serien av de spöna som köptes för att bo i bilen men av någon anledning hamnat på hatthyllan i hallen, vilket ju är idiotiskt eftersom jag aldrig fiskar i min bostad).
Sedan kan man ju, när man ser siffror som statistiken över trafiken på min lilla blogg det senaste dygnet undra hur mång utöver de 62 svenska träffarna som representerar fysiska individer.
Jag misstänker att majoriteten av träffarna från de högre placerade länderna är genererade av sk botar. Det är nämligen inte bara så att nätet numera mest är fyllt av skit utan en stor del av trafiken är helt artificiell. De stora, statssubventionerade, datorhallarna i norra Sverige är en skandal och internet borde, ur miljö- och klimatsynpunkt, förbjudas. I vart fall borde en genomlysning av dess energikonsumtion och nytta göras.
Det enda som är tillåtet och rimligt att fiska efter är havsöring. Skulle en lovlig sådan hugga någonstans mellan kustens alla fredningszoner får man ta upp den. Men bara den. Max en fisk 50 cm eller längre per dygn.
men torsk då? Nja, så här är - enligt länsstyrelsens hemsida - reglerna:
Från och med 2025 är förbjudet att bedriva riktat fritidsfiske efter torsk i vattnen runt Gotland. Förbudet gäller i hela Östersjön (delområde 22–32) och under hela året. En fångad torsk ska omedelbart återutsättas. Oavsiktlig fångst av torsk vid fritidsfiske efter andra arter i delområde 27–32, vilket inkluderar Gotland, får dock behållas.
Kort sagt så får jag fiska efter havsöring - hur mycket jag vill så länge jag inte behåller fler än en - och behålla alla de torskar som skulle råka hugga. Hmmm... Den senaste/sista gotlandstorsk jag haft på kroken högg när jag fiskade efter havsöring (det var många år innan 2025 och den fick gå tillbaka) men OM det nu skulle hända igen, hur länge kan jag - i god tro - hävda att jag inte avsiktligt fiskar efter torsk?
Givet att jag fiskar på ett ställe där det brukar finnas havsöring och med beten och på ett sätt som är adekvata för havsöringfiske men en torsk hugger. är det då OK att fortsätta? Om ytterligare en torsk skulle nappa, är då gränsen nådd? Och spelar det någon roll i sammanhanget om jag fått eller haft kontakt med en öring?
Till skillnad från de som fiskar med trål och nät har ju spöfiskaren kontroll i realtid över sina fångster och sitt samvete.
Pilkarna på bilden - sextiogrammare - har jag tänkt använda först nästa år. På programmet står något eller några försök på Vätterns lax och om gud är god och brallorna håller blir det även någon norgeresa.
Pilkarna var när jag köpte dem tacklade med en hjälpkrok (assist hook för er icke svenskspråkiga). Den tyckte jag var dels för liten och dels monterad på en alldeles för kort tafs. De bristerna har jag åtgärdat (och originalkroken syns överst i bild). Utgå aldrig från att de beten du köper är, från fabrik, optimalt riggade för det fiske du tänker använda dem till. Krokar är mest något de skickar med. Ungefär som skjortknappar... De aktre knapparna tänker jag byta ut mot enkelditon.
Den betestyp jag använder mest är mjukisbeten riggade på någon typ av jiggskalle eller dropshotrigg. Utom, av någon anledning, när jag kastar efter havsöring längs kusten. Då är det fortfarande gamla beprövade skeddrag, kastpilkar och kustvobblare som kommer fram. Men nu ska det bli ändring på det. Inte så att jag tänker pensionera mina Vicke, Sandgrävlingar och Gladsax, inte heller mina Salar eller Jämtland, men nu ska även mjukisar som de på bilden ovan ges en sportslig chans. Såväl tacklade som jiggbeten som släpade efter bombarda..
Jag ska även leta fram de Senko jag köpte för något år sedan och se om inte de kan locka till hugg. De ser inte mycket ut men fångar tydligen bra, åtminstone utomlands.
Smarta knutar får en sportfiskare aldrig för många av. De här hade jag kanske kunnat lista ut på egen hand men nu slapp jag. Vi svenskar - i vart fall min generation...- präglade av ABU och Napp och Nytt använder sällan extra sänken och än mer sällan agn men för de/oss som gör det är de här knutarna mycket praktiska.
På sitt kustspinnspö behöver man ha en rulle. Den kan vara av haspel- eller multiplikatortyp. Till sportfiskesvenskans mer idiotiska egenheter hör att vi kallar multiplikatorrullar för spinnrullar och den rulltyp som på engelska heter spinning reel för haspelrulle.
 |
Spinning reel.
|
 |
Spinnrulle. Den i vårt land absolut mest använda typen av rulle är haspelrullen och det finns få skäl att istället använda multiplikatorrulle. Haspelrullen är mer användarvänlig och gör jobbet lika bra. Förr ansågs multirullar vara bättre lämpade för tyngre fiske än vad haspelrullar var men det hängde nog mera samman med att dåtidens multirullar var mer eller mindre odugliga till att kasta lätta beten med. Idag har båda rulltyperna utvecklats och det finns multiplikatorrullar som kan användas till lättare fiske och det finns haspelrullar som klarar hur tufft fiske som helst. Så på det stora hela är det en smaksak vilken typ av rulle man väljer. Själv använder jag båda rulltyperna men till den absolut övervägande delen haspel. Det främsta skälet till att jag ibland använder multi är ergonomiskt. Vid långa fiskepass är de skönt att ibland byta arbetsställning.  Storleksmässigt så klarar man det allra mesta av vårt svenska kustfiske med en haspelrulle i 4000-storlek med några extra spolar med olika linor.. Egentligen behöver man inget annat. |
Trista fakta, eller ett trist faktum, är att jag i somras fångade en liten makrill. Hur mycket mer intressant är det då, att jag sånär fångade en Mahi Mahi, Dorado eller Guldmakrill? För jag var ju där! På plats och med en krok i vattnet, vid Lysekil, samma vecka som man siktade Mahi Mahi där. Jag blir darrhänt och kallsvettas bara vid tanken på hur nära det var.
Nå, nästa år lär det (den globala uppvärmningen) vara ännu varmare i vattnet längs bohuskusten och alltså ännu större chans att där komma i kontakt med Mahi Mahi. Om Gud är god och skorna håller så kommer jag att vara där. Köper man ingen lott kan man inte vinna. Och nu vet jag hur man rensar en sådan där fisk.
Hur som helst, att jag var i närheten av att fånga en Mahi Mahi är årets, hittills, häftigaste fiskeupplevelse för min del.
Att få följa en global katastrof i realtid är onekligen en rätt häftig upplevelse som får alla hollywoodproduktioner att förblekna i jämförelse, så passa på att njuta!
Här kan ni pricka av de avgörande momenten på vår väg mot undergången.
Men, mittåt! Åter till frågan: "Used reels, Good idea?" Mitt svar är ett rungande:YES! Fast det visste ni ju redan...
Även länder som Finland och Estland har kust mot Östersjön och själv har jag fiskat såväl från fasta Finland som från några av de många öar som kallas Åland. Från Estlands kust har jag (ännu) inte fiskat men sett andra göra det. IRL, som det heter. Men nu kan man även göra det via youtube där man hittar kanalen Fishtonia. Dessbättre, för oss som är lika dåliga på estniska som finska, är den engelskspråkig. Nästan som modern sportfiskesvenska...
Även esterna fiskar naturligtvis i sina insjöar och vattendrag men en betydande del av de videor som finns utlagda på Fishtonia handlar om det östersjöfiske som är vad jag själv mest ägnar mig åt. Klicka in på Fistonia, ge våra estniska fiskebröder några likes och prenumerera!
Även kanalen Nord Fishing verkar vara estnisk och innehåller en hel del intressant, bla om tillverkning av jerbaits. Så ge den samma behandling!
Annars, på ett mer globalt plan, är kunskap något man inte kan få för mycket av och själv är jag en varm anhängare av informativa texter på baksidan av, till exempel, betesförpackningar. ibland är de på flera språk och då läser jag allihop i tron att det ska hålla den knackiga och i stort sett obegagnade skoltyskan vid liv.
Således läste jag, på hjältarnas tungomål, på baksidan av den pappask som innehöll en vobblare av rapalatyp, att vobblaren är flytande och avsedd för fiske efter gädda, gös och lax. Koncis och relevant information. när jag så läste den engelska texten förstod jag att britter tydligen är färgblinda, för i den påpekades att vobblarens krokar är röda. Mer förbryllande var, att på den brittiska marknaden anses vobblaren vara lämpad för abborre, gös och lax. Abborre, alltså, men inte gädda. Hmmm... På tyska anges, kortfattat: För gädda, gös och lax.
Varför är vobblaren inte lämpad för brittiska gäddor? Och varför rekommenderas den som abborrbete åt britterna men inte för svenskar och tyskar? Och, slår det mig, gäller rekommendationerna geografiskt eller ska de förstås så att brittiska sportfiskare (men inte svenska eller tyska) kan med utsikt till framgång fiska efter abborre med vobblaren (och det även, till exempel, i Sverige?). Och hur ska en norr- eller fransman ställa sig till den lämnade informationen?
Vete tusan om man blir så mycket klokare av att läsa baksidestexter men de kan onekligen vara tankeväckande.
Den kanske viktigaste delen av utrustningen vid kustspinn är spöt. Det är spöt som till stor del avgör hur långt man kan få ut sitt bete och därmed vilken yta/vattenvolym man kan fiska av. Spöt har också en avgörande betydelse för ens chanser att bärga en eventuell drömfångst. På spöt sitter en rulle som kan vara antingen av haspel- eller multiplikatortyp. Om rullar kommer jag att skriva senare men jag gör det, när jag nu skriver om spön, enkelt för mig och gör ingen skillnad på om det handlar om haspel- eller spinnfiske.
* * *
Förr, när livet var enklare, var spöna byggda på klingor av, i bästa fall, rörbyggd glasfiber. Jag bortser från att det i en ännu mer avlägsen forntid endast fanns spön av trä eller bambu att tillgå eftersom det då, såvitt känt, inte bedrevs något kustspinn. Åtminstone inte här i Sverige. Det, materialets begränsningar, innebar att nio fot (270 cm) var en ur viktsynpunkt lämplig/optimal längd för tvåhandsspön. För att de inte skulle bli alltför svajiga fick man lov att göra dem så att de kunde kasta viker upp emot 60 gram. Därmed var formeln för vad som på sextio/sjuttiotalet kallades för ett kustfiskespö klar. Det var nio fot långt och kunde hjälpligt kasta beten upp till 60 grams vikt.
Mitt första kustfiskespö var ett Daiwa Store Baelt, nio fot långt av rörbyggs glasfiber (även delningen av glasfiber) och klassat för beten vägandes upp till 60 gram. Det inhandlades 1974 (?) på Sportdepoten i Falun. En tre-fyra år senare köpte jag ett till kustspö, denna gång av fabrikatet D.A.M. Även det spöt var nio fot, av rörbyggd glasfiber (med sk spigotdelning) och klassat för vikter upp till 60 gram. Inköpsstället var Liljefors Sport i Uppsala.
Under båda spöna hängde en öppen haspelrulle (ABU Cardinal 66 med 0,35 nylonlina). Den utrustningen innebar att, om man ville kunna kasta rimligt långt, beten runt 28 grams vikt blev något av, som man säger på nutida svenska, default. Betet kunde sedan vara en kustvobblare (typ Jensen Flamingo), ett skeddrag (typ Toby) ett blank/torskdrag (typ Elbe eller Gnosjö) eller en kastpilk (typ Stingsilda). Mer komplicerad än så var varken tillvaron eller kustspinnet.
Inspirerad av artiklar i FiskeJournalen om det danska kustfisket köpte jag, i slutet av sjuttiotalet, ett niofots glasfiberspö klassat för betesvikter -30 gram och byggde även ett spö byggt på en flugspöklinga. inget av dessa var någon höjdare...
Så kom då kolfibern. Och bättre bindmaterial, för en spöklinga består ju inte bara av fibrer. Nu började det hända saker! Det första riktigt läckra kustfiskespö jag köpte (från Husbergs i Uppsala) var ett niofots ABU Boron Classic -20 gram. (för att få den lätta och smäckra klingan tillräckligt rapp och spänstig hade man lagt in några längsgående borfibrer), Ett suveränt spö som jag fortfarande gärna använder.
Idag har materialutvecklingen gått så långt att vi har tillgång till tvåhandsspön i olika längder som kastar upp till 12 eller 120 gram med adekvat aktion. Kort sagt så har vi betydligt mer att välja på än vad jag hade när jag köpte mitt Daiwa Store Baelt. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är, att tillvaron blivit avsevärt mycket mer komplicerad. På gott och ont...
Det "goda" med hur det var förr var att man inte behövde fundera så mycket (eller köpa på sig så mycket) utan ett niofotsspö med lämplig rulle (vissa körde med Ambassadeur...) var vad som fanns att tillgå, dvs vad man behövde. Istället för att noja över utrustningen kunde man koncentrera sig på själva fisket. Istället för att spendera sina pengar på spön kunde man köpa drag, spendera dem på annat (eller - det här var förr i tiden - spara dem).
Med dagens material är betydligt längre spön än den klassiska niofotaren möjliga att bygga utan att de blir vare sig för tunga eller för svajiga. I vissa situationer - till exempel vid bombardafiske - kan ett spö runt tolv fot vara att föredra. I andra lägen - till exempel vid fiske med kastpilk från en pir där maximalt långa kast inte behövs - kan en sjufotare vara ett smidigare alternativ. Detta sagt är nio fot fortfarande ganska rätt i de flesta fall och ger en bra kompromiss mellan kastlängd och hanterbarhet. Så som utgångspunkt för den som står i begrepp att skaffa sin första kustfiskeutrustning är en niofotare fortfarande en gångbar rekommendation. Däremot behöver en såpass lång spöklinga inte längre vara klassad för vikter upp till 60 gram för att upplevas som rapp och spänstig. Mina lättaste niofotare är avsedda för vikter upp till 12 gram men känns inte överdrivet mjuka. På de spöna är även relativt små fiskar som makrill och näbbgädda roliga att drilla men de klarar även havsöring när förhållandena är sådana att man vill fresta den med små drag. Däremot blir sådana spön för veka när det handlar om att bända upp annat än ren småfisk som bestämt sig för att stanna intill bottnen.Mina kralligaste niofotare kastar beten upp till 140 gram. Det finns spön som kastar tyngre drag än så, men dels är en gammal man och dels tycker jag att fiske bör vara avkoppling snarare än tungt kroppsarbete, så de påkarna är ingenting för mig. Avgörande för spövalet är vilka beten man vill fiska med och, i viss mån, hur pass stora fiskar man kan tänkas på på kroken.
Längs våra svenska kuster finns det ju numera mest småfisk och en torsk på fem kilo är närmast att betrakta som en sensation. Makrill och näbbgädda kräver inga kraftiga spön och det gör, ärligt talat, inte de havsöringar man kan få kontakt med heller. Så mitt råd är att utgå från de beten man vill använda och hur långt man måste kunna kasta dessa och sedan välja ett tillräckligt långt spö vars optimala kastvikt stämmer med dessa. En förenklad men hyfsat pålitlig tumregel ) givet att spöt är korrekt klassat av tillverkaren...) är att det kastar optimalt med vikter runt 75% av maxvikten. Är det 28 grams drag (en vanlig vikt på drag för kustspinn) man mest kommer att använda så bör ett spö klassat för beten upp till 40 grams vikt vara idealiskt. Kommer man mest att använda 18-grammare bör spöt vara märkt -25 gram osv. En annan, ungefär lika tillförlitlig tumregel säger att den ideala kastvikten bör ligga vid 2/3 av det för spöt angivna viktintervallet, dvs om spöt år klassar 20-50 gram så ligger sweetspoten runt 40 gram. Men det handlar, som sagt, om tumregler och inte några absoluta "sanningar". Dessutom är vad ett spö klarar och hur det kastar beroende av hur kastaren hanterar det så det enda säkra sättet att få veta vilka vikter ett spö är användbart för och vid vilken vikt det kastar optimalt är att själv fiska med det.
När det sedan kommer till spöts aktion (böjprofil) är det mycket en smakfråga. Jag vet att många gillar och rekommenderar överdrivet "snabba" spön till det mesta och visst har sådana, med mer eller mindre utpräglad toppaktion sina fördelar och användningsområden (till exempel vid vissa typer av fiske med kastpilk där man, ungefär som vid jerkfiske, vill med distinkta spörörelser manipulera pilkens gång) men själv föredrar jag, generellt, klingor med progressiv, parabolisk, aktion. Ju djupare (mer parabolisk) aktion ett spö har desto mer effektivt är det när man måste trötta ut snarare än med rå kraft hala in en stor fisk. Det är därför flugfiskarna kan landa stora fiskar på tunn tafs och med rullar utan slirbroms.
Nio fot må vara utgångspunkten men för specifika behov kan andra längder vara motiverade. bombardafisket har redan nämnts men även om man ofta fiskar längs långgrunda stränder där maximal kastlängd är viktigare än bekvämlighet (ett långt spö är jobbigare att hantera under långa fiskepass) kan det vara motiverat att gå upp några fot i längd. Fiskar man från en pir eller något liknande där långa kast inte behövs kan man klara sig med ett kortare spö och man kan, faktiskt, kasta förvånansvärt långt med ett välbyggt sjufotsspö. Eller ännu kortare.
Även om spöskarvarna är ett mindre problem idag än vad de var på den tid då det var metallholkar som gällde så innebär, oundvikligen, en aldrig så bra skarv en försvagning så de bör i möjligaste mån undvikas. Så länge man säkert kan transportera tvådelade spön är det, som jag ser det, utgångspunkten. Enligt min erfarenhet landar man då i att när längden överstiger tio fot blir tredelade spön att föredra. Sedan blir naturligtvis kalkylen en annan om man tex ska flyga någonstans och vill packa sin utrustning. i en resväska (och, alltså, enligt enkel geometri, den maximalt möjliga transportlängden blir vad som går in på diagonalen i den väskan). Mitt kortaste (transportlängsmässigt) för praktiskt kustfiske användbara spö är en sexfotare, klassad -60 gram, som hopskjuten mäter endast 29 cm. Kanske inte mitt förstahandsval som allroundspö, men nog skulle jag stå ut med att tillbringa några dagar på en pir på Teneriffa eller en klippa norr om Lissabon eller vid någon annan kust med det spöt och en lämplig rulle.
Jag, när det begav sig, på en strand i Cascais, Portugal, med ett transportvänligt tolvfots telespö.
Att den enda PE-lina jag verkligen gillar är, eller snarare var, Berkley´s Nanofil är bekant för bloggens följare. Nanofil är kontroversiell, eller snarare missförstådd, men för haspelfiske är det den bästa lina som finns. OM man inte använder monofil nylon...
Vad jag vet har Berkley inte lagt ned tillverkningen av Nanofil men den är förbaskat svår att hitta. Idag dök så i mitt youtubeflöde den här videon upp.
Tydligen tillverkas nu en nanofillina av ett företag som heter Zukibo. I videon får linan positiva omdömen (i linje med min egen uppfattning om Berkley´s nanofillina). Så nu ska jag försöka få tag på några spolar av Zukibos lina. Kanske en julklapp från tomten?
edit.
Snabbkoll visade att linan finns på Aliexpress, dock endast i 100-metersspolar vilket jag tycker är för glyttigt att hålla på med. Det ska finnas 500-metersspolar så jag letar vidare...
Nu är väl chansen att få just harr på kroken, liksom den att få en havsabborre, av det mer teoretiska slaget. Särskilt om man har en kustwobbler eller ett havsöringdrag i linänden. Men kör man med fluga eller släpar en liten spinnare efter sin bombarda så kanske?.. Eller om man metar på räka?
Sportfiskarna på Gotland har sin lokal ett kort stycke från där min mor bor så om de har öppet när jag besöker henne härnäst så funderar jag på att titta in och höra efter om det faktiskt spöfångats någon harr på ön. Och om inte annat så har jag ett ett nytt svarsalternativ på den fråga - vad fiskar du? - nästan alltid får av förbipasserande.
Från fabrik är Jensen Lax Wobbler utrustad med trekrokar men det är, dessbättre, lätt åtgärdat.
Hur det är med Jensen nuförtiden är jag en smula osäker över. På sjuttio- och åttiotalen kom de med en rad udda men genomgående mycket bra beten av hög kvalitet Särskilt minns jag kustvobblaren Flamingo, genomlöpsvobblaren Killroy och den fina lilla spinnaren Insect.
Den intresserade kan ta del av denna lilla språkövning om företagets bakgrundshistoria.
 | ||||
| Den här typen av skeddrag är utmärkta beten när man spinnfiskar från kusten. Deras långsmala form ger dem ett lågt luftmotstånd vilket bidrar till långa kast, något som ibland (rätt ofta) är nödvändigt när man själv står på land eller kanske vadat ut ett kort stycke men den fisk man vill fånga simmar längre ut. De fungerar bra över långgrunda bottnar då deras relativt stora yta ger tillräcklig bärighet för att man ska kunna hålla dem på ett måttligt djup samtidigt som de relativt snabbt sjunker ned till större djup om man inte vevar. Vid fiske på djupt vatten eller uppför en sluttande djupbrant är sk trappstegsspinn (att låta draget sjunka till bottnen, ta hem det ett kort stycke för att sedan göra ett spinnstopp och låta det singla ned mot bottnen igen och sedan upprepa proceduren tills draget är hemma, en fisk huggit eller draget gått fast...) ofta den bästa metoden. På det viset har vanligt kustfiske bedrivits längs våra kuster sedan vi fick spinn- och haspelutrustningar. |
 | ||||||
| Utvecklingen (eller vad det nu är) går framåt och nu finns det konstbeten som de här. Det är helt enkelt moderna varianter av vad som åtminstone när jag, för ett drygt halvsekel sedan, lärde mig att kustfiska hette kastpilk. De klassiska kastpilkarna som Sölvsilda mfl funkar naturligtvis lika bra fortfarande (och minst lika bra som de moderna japanska/japaninspirerade varianterna). Förr använde man kastpilk (istället för skeddrag) när man fiskade på större djup, i stark motvind eller (till exempel i varmt vatten) ta hem sitt drag extra snabbt. Jag utgår från att de nya pilkarna används på samma sätt. Eftersom kastpilk är svenska så är det antagligen bättre att använda det engelska jig (som bara på sportfiskesvenska betyder ett mjukt plast/gummibete...) så att folk förstår vad man menar. Vill man glänsa litet och få det man sysslar med att verka häftigt så kan man även säga, när man satt en kastpilk i linänden, att man idkar Shore Jigging. Eller, om man kastar från en sandstrand, Surf Jigging. Fiske med jiggar i de vikter vi använder för arter som havsöring, näbbgädda och makrill kallas Micro Jigging. En kastpilk är ett drag som kan användas på många olika sätt. I djupare vatten kan den fiskas såväl vid bottnen som ytligt eller i frivattnet. Den kan även användas för vertikalfiske om man skulle råka befinna sig någonstans, till exempel på en pir eller i en båt, där detta är möjligt. Ytterligare ett användningsområde är som kastvikt - med eller utan krok - om man kastar en häckla (ett gammalt svenskt ord för det som numera heter Sabiki Rig) efter sill eller makrill. |
 | ||
| Vill man ha ett bete som kan tas hem långsamt och/eller med långa spinnstopp även när man fiskar över extremt grunda bottnar bör kastpilkarna få stanna i dragasken. Skeddrag kan fungera men det bästa valet är en sk kustwobbler, en långsmal och långsamt sjunkande vobblare som de på bilden ovan. Riggad med endast en dubbel- eller enkelkrok i den bakre öglan och så att krokspetsarna/krokspetsen pekar uppåt kan den här typen av drag i princip släpas över tången utan att fastna vilket gör det möjligt att fiska av bottnar där vattendjupet bara är några få decimeter (och där havsöringen ofta finns om man inte vadat ut och skrämt bort den). | ' |
 | |||||
| Kustwobblers fanns redan då jag började med kustfiske men då var de, åtminstone de jag kom i kontakt med, gjorda av trä. Under sjuttiotalet dök modeller i plast upp och vill man idag ha tex en Kalles träbit eller en Fyns kustwobbler av gammalt hederligt stuk så får man nog ta fram täljkniven... Idag finns en betestyp som inte, såvitt jag känner till, fanns då, nämligen de plast/epoxybeten som brukar kallas havsöringdrag. De har vanligen en form som påminner om de långsmala skeddrag som visas på den översta bilden men är, eftersom de är tillverkade i ett lättare material, mera fylliga. De kan sägas vara ett mellanting mellan skeddrag och kustwobbler. Ibland ser man sådana drag kallas för wobbler men det tycker jag bara är ägnat att skapa begreppsförvirring. En helt annan sak är att det naturligtvis inte bara är havsöring som kan fångas med den här typen av drag. |
För fiske på eller intill bottnen på vatten med något djup är en jigg - dvs en enkelkrok med spetsen orienterad uppåt och ett mer eller mindre kulformat huvud av bly eller någon annan tung metall - det bästa. Jiggen kommer snabbt ned till bottnen och kan sedan fiskas där med minimal risk att fastna. Jiggen kan vara dressad/klädd med hår (bucktail), marabou eller någon slags mjukisbete (av plast/gummi). Beroende på var och efter vad man fiskar kan jigghuvudet väga alltifrån några få gram till några hekto, men om vi talar om kustfiske i bemärkelsen fiske från land där man kastar ut betet så lär väl knappast huvuden över 100 gram vara aktuella. Vad valet av eventuellt mjukisbete beträffar så är samma typer som används vid jiggfiske i sötvatten aktuella.
Vid fiske mer ytligt och/eller på grunt vatten är den typ av kastdobb som kallas bombarda ett bra komplement. På kontinenten används även andra typer av kastdobbar som vattenfyllda plastkulor, cigarrflöten och hårdplastbollar (ofta av fabrikatet Buldo eller efterapningar av Buldos produkter). Oavsett vilken typ av dobb man använde är princien densamma. Betet - ett litet drag, en fluga, ett mjukisbete eller en agnad krok - fästs i dobben med en lagom lång tafs. Men det kan ni läsa mer om om ni söker här i bloggen.
