Sportfiskar du i Östersjön eller angränsande havsområden? Då kan du bidra till mer och bättre kunskap genom att besvara en forskningsenkät.
När jag bodde i Visby, 1982-85, hade jag för vana att på söndagmorgnarna ta mitt kustspö i ena näven och en hink i den andra, promenera ner till Norra vågbrytaren och där dra upp några matfiskar. Det blev inte napp i varje kast men i de flesta. Jag kan inte påminna mig att jag någon enda gång fick traska hem med hinken tom. Senast jag fick en gotlandstorsk på kroken var på morgonen den 25 november för, om en vecka, tolv år sedan när jag kastade efter havsöring vid Kallis i Visby. I december tänker jag, om vädret tillåter, göra några riktade försök på torsk.
Det pågår ett projekt (eller snarare ett försök) att återbetorska (är det ett ord?) Östersjön genom att föda upp larver/yngel. Huvudman för detta är stiftelsen BalticWaters och projektet heter Re-Cod. Projektperioden är 2020-2030 så vi befinner oss i halvtid. Hittills har man fött upp miljontals torsklarver (i Ar på Gotland) vilka sedan satts ut på olika ställen i Östersjön. Vad som sedan hänt med dem är en smula oklart och det enda jag kunnat läsa på BalticWaters hemsida är att dödligheten för larver är hög, att den verksamheten avslutades 2024 och att man nu ska övergå till att - i ett nytt laboratorium vid Studsvik - föda upp och sätta ut något större (ca 2 cm) yngel. Vi får se hur det går.
Riktigt fina föremål, av god kvalitet, kan småningom bli antika. Här brukar man upprätthålla en hundraårsgräns, dvs grejor som är hundra år eller äldre är antika medan de som bara är upp till nittionio år helt enkelt är gamla.
Knepigare är det med det importerade begreppet vintage. Här finns ingen allmänt vedertagen åldersgräns. Termen härrör från vinvärlden och betecknar en (god) årgång. I detta ligger dels att det handlar om något som är bra och dels om något som inte längre tillverkas. I den bemärkelsen ha den Penn Slammer 260 som jag nyss (för en tio-tolv år sedan) köpte sprillans ny och som fortfarande är i skick som ny betraktas som vintage.
Det är nu rätt länge sedan ABU tillverkade haspelrullar i Sverige. Det sista skriket var Suverän som är en förbaskat fin rulle. Även den ursprungliga Cardinalserien, 66, 44, 77 och sladdbarnet 33 är bland de finaste haspelrullar som någonsin gjorts (och fullt ut lika användbara för fiske som de var när de fortfarande var i produktion). Själv är jag dock av den åsikten, att den japantillverkade rullserien 3, 4 och 5 (med högväxlade X-varianter) är de bästa haspelrullar som bär ABU-namnet och den förgyllda version av riksvapnet som anger att det är fråga om en kunglig hovleverantör.
Det tråkiga i historien är att dessa rullar kom att bli ett (av alltför många) stickspår. Hade man fortsatt att successivt utveckla och förbättra dessa rullar (som ju var en senkommen utveckling av urcardinalen med dess urstarka och smörmjuka snäckväxel) hade vi ännu idag kunnat ha en - kanske den näst intill perfekta? - verkligt suverän haspelrulle. Istället tog räknenissarna, kapitalisterna och vinstmaximerarna över vad som en gång var ett företag vi svenskar kunde vara stolta över. Och ja, det var (de dåvarande) sossarnas fel så deras försök att stävja kapitalistfamiljerna genom tuff arvsbeskattning slog, skulle man kunna säga, snett.
Men politik är deprimerande så vi glömmer den diskussionen. har du eller kan du komma över en rulle som den på bilden är du att gratulera. Gör ren den, smörj upp den och spola på lämplig lina (den klarar PE-lina) och ge dig ut och fiska med den!
Att idka sportfiske är förmodligen det mest utstuderade sättet att kasta sina pengar i sjön. Nu har jag aldrig lagt några ekonomiska aspekter på mitt livsintresse men skulle jag räkna så ligger jag, efter närmare en livstid (och två mansåldrar) som sportfiskare back med ett belop, i SEK, som kräver sex eller, troligen, sju siffror för att skriva ut. Så kanske jag inför nästa bottennapp i kanalen ska lägga ett bud på betet på bilden ovan? Det är i 18 karats guld och i skrivande stund är budgivningen uppe i 1.210 kr. En struntsumma, på det stora hela...
Nyttotrafiken mellan Stockholm och Finland kunde helt gå via Kapellskär. För dem som inte har något vettigt ärende till Finland kunde man bygga ett nöjespalats i frihamnen där folk får dricka billig sprit och dansa och vad de nu gör på sina kryssningar med en betydligt mindre miljö- och klimatpåverkan. Men vilken politiker vågar lägga ett sådant förslag? Den rena kryssningstrafiken borde antingen förbjudas såsom miljöskadlig utan att medföra någon rimlig nytta eller beläggas med någon form av skatt eller miljöavgift som minimerar den.
Snart kommer min rant om de idiotiska tretons eldrivna SUV:ar jag trängs med varje gång jag kör i stockholmstrafiken...
För medan vi finns här ägnar vi oss mest åt rena idiotier. Fler svenskar intresserar sig för vad familjen Wahlgren håller på med än hur vår miljö mår. Härom kvällen råkade jag se ungefär en kvart av ett TV-progran som heter Spelet. Herregud... Att intellektuell energi och licensmedel slösas på sådan... skit...
Så att vår omvärld ser ut som den gör, att vi har de makthavare vi ar och att sådant som klimatet går käpprätt åt helvete är inget mysterium utan en logisk följd av kombinationen idioti och demokrati.
Här kan den som till äventyrs bryr sig läsa om ett område av utbredd okunskap/ointresse. Hur haven mår är bra mycket viktigare än vem som vinner Spelet.
Hoppet sägs vara det sista som överger människan. Själv tror jag att det är livet, därav ordstävet att finns det liv så finns det hopp. Hur som helst så hoppas jag att om en dryg vecka kunna blöta min krok i gotländskt kustvatten. Ska jag våga sträcka mina förhoppningar ännu längre så hoppas jag att en blank öring ska fastna på kroken och - nu är vi inne på området önsketänkanden snarare än förhoppningar - att jag efter en lång och spännande drillning ska lyckas landa denna (stora) fisk.
Sedan Parisavtalet skrevs har utsläppen ökat, inte minskat. USA har sonika hoppat av och de flesta av de länder som inte formellt gjort detta uppfyller inte sina åtaganden/målsättningar. I dagens Aftonbladet kan således läsas att "den sannolikt minst överraskande nyheten i regeringens budget är att Sverige ser ut att missa såväl det nationella klimatmålet som EU:s klimatkrav till 2030 med betydande marginal".
Det lär alltså fortsatt och i oförminskad (eller ökande) takt gå åt helvete, men det är som sagt, ingen överraskning. Och de alltmer frekventa sk extremvädren ger ju i alla fall bra TV... Jag förstår att Greta Thunberg växlat från klimataktivism till att engagera sig i mellanösternfrågan. Visserligen är det projektet lika utsiktslöst som att försöka förhindra klimatförändringen men omväxling lär ju förnöja.
September är den första höstmånaden även om folk fortfarande ses gå i shorts och vattnet väl fortfarande är varmare än vad det borde vara. Det spelar ingen roll! Om några timmar sitter jag på min favoritklippa och begår den här säsongens första försök att få kontakt med kustöringen. Jag siktar på att fiska tills solen gått ner. Men först ska jag äta frukost. Klockan är ju redan över ett...
edit kl 18:25
Det blev ett något tidigare försök, dvs avklarat innan solen gick ned, och förlades till hamnpiren i Nothamn där jag satt i en dryg timme på in Walkstool XL (rekommenderas) och njöt. Jag fiskade av det vattenområde som var åtkomligt från piren utan kontakt.
I morgon är en annan dag.
Korven, inhandlad av mig (Salsiccia) och grillad av äldste (38) grabben, var god. Fiskelyckan... som vanligt. Strålande sensommarsol och så gott som vindstilla brukar, särskilt inte om man fiskar mitt på dagen, vara ett vinnande concept.
Men fiske är så mycket mer än att fånga fisk så på det stora hela var det en mycket lyckad tur. Och även om fisk är både nyttigt och gott så finns det, lyckligtvis, annat att äta.
Det av barnbarnen som är stor och intresserad nog för att kunna fiska själv tänker jag i en nära framtid ta med på en tur med fiskgaranti. Och, naturligtvis och om vi mot all rimlig förmodan skulle bli utan abborre, korvgaranti. I dessa tider får man vara glad över att ungar intresserar sig för såpass primitiva och icke-digitala aktiviteter som fiske. Jag ska då ta med läsglasen och försöka att lära honom att slå knutar (bättre än vad jag lyckades med hans morbröder).
Nå, själv är jag inte mycket för födelsedagar. Gör mer som Anonyma Alkoholister, dvs tar en dag i taget. Vaknar jag i morgon bitti har jag överlevt ännu ett dygn och blivit 67, men jag tar inte ut något i förskott.
I förskott tog mina barn ut min födelsedag och firade mig i eftermiddags hos äldsta grabben. Där var även en av mina mågar - uppländsk mästare i abborrfiske - och tre av mina barnbarn. Ett av dem får lika dåligt med fisk som jag och mina söner brukar få så honom tar vi med på nästa utflykt. Hur - om jag får uppleva den - jag ska fira min 67-årsdag har jag inte bestämt. Jag är ännu inte heltidspensionär men det lutar åt att jag unnar mig en ledig dag.
Men, allvarligt talat, så är dessa 33-grams Vibrax, som gjorda för gäddfiske. Så jag begriper inte varför det står Vibrax Salmon på förpackningen...
Jag uppskattar att en rejäl enkelkrok följer med och innan betena tas i bruk ska naturligtvis trekrokarna bort.

Lunchpausen blev i Dals-Ed och utöver en 150 grams hamburgare med pommes (jag har ätit vegankost i en vecka) blev det ett besök på Fiskespecialisten. I Ed. Jag brukar titta in där ungefär en gång årligen och jag har även, via nätet, köpt några Ambassadeurrullar därifrån. Idag blev det tre fina gäddspinnare. Dvs jag tyckte att de var gäddspinnare men han som tog betalt för dem sa: "Ska du fiska lax?" Där fick jag något att fundera på...
Fiskespecialisten är en mycket välsorterad butik och väl värd ett besök om man har (eller tar) vägarna förbi.
Mitt ärende var att införskaffa en vettig skrapa - se bilden - för att kunna fullfölja det renoveringsprojekt jag gett mig i kast. Så dagen och morgondagen blir arbetsdagar men på fredag morgon styr jag kosan hemåt. Via Lysekil...
![]() | |||
| Spaning efter Guldmakrill |
Guldmakrillen hör hemma, eller trivs i vart fall bäst, i vatten som är varmare än vad våra svenska är (eller brukat vara). Den lever i öppet hav och följer strömmar och söker sin trivseltemperatur. Det är alltså det allt varmare havsvattnet - klimatförändringen eller om man så vill den globala uppvärmningen - som gjort att denna mer med Söderhavet än Nordsjön förknippade fisk nu observerats vid Lysekil (!).
Lysekil är för mig synonymt med fiske efter makrill och nu blir alltså detta sommarnöje än mer spännande, för om en guldmakrill skulle fastna på kroken bilr det åka av (och garanterat en tömd rulle för det här är en stark och snabbsimmande fisk som kan bli bortåt två meter i längd och åtminstone jag fiskar inte efter makrill med utrustning dimensionerad för sådana fångster).
Vattnet i fråga är en namnlös göl, kanske 20-25 meter tvärs över, i skogen alldeles intill där min yngsta dotter bor. Fiskarna har, enligt markägaren, simmat i gölen i åtskilliga år men hur de hamnat där har han ingen kunskap om. Förmodligen tömde en gång någon sitt akvarium där och fiskarna har tydligen funnit sig till rätta där. Såvitt jag kan först handlar det om ett reproducerande bestånd.
Planen är att med bröd på kroken meta upp en av fiskarna och sedan varsamt släppa den åter. Skulle den skadas så har dottern två katter.
På svenska borde det heta inflytare (men det ordet har jag ännu inte sett och språkkontrollen rödmarkerar det så det kan omöjligt vara korrekt nusvenska) eller ännu hellre påverkare. Däremot förekommer ordet tyckare men det har onekligen en annan valör. Om ens tyckande inte påverkar någon så är man ju ingen påverkare.
Tycker gör jag och jag ger gärna uttryck för mitt tyckande. Däremot ger jag blanka den i om mitt skrivande påverkar någon. Jag gör det uteslutande för mitt eget höga nöjes skull. Inte heller drar jag in några pengar på mitt bloggande. Så svaret på frågan i rubriken är antagligen ett nej. Men en tyckare är jag.
Vobblaren är flytande. Vikten ligger på 14 gram. Den bulliga kroppen har hög flytförmåga. Den långa skeden gör vobblaren dykande och några snabba vevvarv tar ner den till tre-fyra meters djup.
Finessen med den här typen av vobblare, förutom att man kvickt får ner dem på djupt vatten, är att de dyker med skeden mer eller mindre vertikalt ställd. Detta gör att om de tar i bottnen så är det med skedens framkant vilket skyddar krokarna mot att fastna. När skeden tar i så slutar man veva varpå vobblaren snabbt (OM inte olyckan varit framme och den gått fast) stiger uppåt. Ett varv på veven och ny bottenkänning, vevstopp osv osv. Det hela är som ett slags omvänt jiggfiske.
Naturligtvis kan man fiska även utan (avsiktlig) bottenkontakt och söka av olika djup för att finna fisken.
"Under resterande kväll känner jag en enorm tomhet. Med tanke på hur lite tid och möjlighet jag har till fiske och denna typ av satsningar under nuvarande omständigheter, så vet jag att det kommer dröja minst ett år innan ett nytt riktat försök kan göras här. Jag kan rent rationellt inse hur infantil reaktionen är, det handlar om en fisk, men tomheten är påtaglig."
Själv undviker jag att sätta upp mål för mitt fiske. För har man mål så kommer som brev på posten pressen att uppfylla dem och misslyckandena. Det är som den store filosofen Homer Simpson sagt
Däremot ägnar jag mig ofta åt att bygga luftslott, dvs att planera fiskeresor/turer som ofta inte blir av och att fantisera om de fångster jag kommer att göra. Det är lika roligt som att faktiskt fiska och i min tankevärld drabbas jag aldrig av dåligt väder, utrustning som krånglar eller andra motgångar. När sedan mina planerade fisken blir av så ser jag det som en bonus och blir de dessutom lyckade (och här är det en klar finess att inte ha några konkreta mål att stämma av det faktiska resultatet mot) är min lycka total.
Hittills i år har det just inte blivit något fiske (och just nu är det åt helskotta för varmt) men en tur till Lysekil leker mig i hågen. Skulle jag sedan få sitta i några timmar på något av mina favoritställen vore det lyckat. Skulle jag inte komma dit så skänker mig varje minut jag tänker på det glädje. Var och en ordnar förstås sin tillvaro efter eget huvud och jag vill inte påstå att En amatörfiskare gör fel men själv skulle jag ifrågasätta mitt syn- och tillvägagångssätt om en lång fiskedag fick mig att känna tomhet. Själv ser jag det mer som Karin Boye gjorde dvs att det är vägen som är mödan värd. En tom fiskekorg är en världslig sak, en sådan som lagom tjocka genomkloka män i sina bästa år avfärdar med ett: Pyttsan!
TV-serien Chernobyl är "based on a true story" och vi är rätt många som följde denna sanna historia live via radio, TV och tidningar. Nu är det tydligen dags för en uppföljare och Strålskyddsmyndigheten vill ha in fisk från vatten i ett antal län för mätning av eventuell radioaktivitet. Tydligen är tanken att man ska frysa in och skicka fisk till myndigheten. Hmmm... Kanske lever man på myndigheten kvar i den tid då olyckan skedde? En tid då vi hade en riktig, fungerande och statlig post? En tid då man kunde räkna med att en försändelse nådde sin adressat följande dag. Om uppmaningen hörsammats lär ett gäng försändelser redan ha skickats denna varma sommar. Jag är inte avundsjuk på dem som ska öppna de väl tinade fiskpaketen...
Häromdagen var jag i Herrvik på östra Gotland. I hamnen finns en inrättning - Herrviks Brygga - som serverar (bland annat) kaffe och våfflor. Herrvik är annars känt från sjörapporten och som fäste för det tynande gotländska yrkesfisket.
Nå, jag köpte och avnjöt en våffla och en kopp kaffe men plockade även på mig den lilla plastasken till vänster. Den är ju som gjord för att rymma de mest nödvändiga fiskegrejorna. Det gör också min ask efter gårdagens besök på Biltema.
Grymhet, får man i Pyttans A-B och C-D-lära veta, är att med en stake knacka puckelryggar rake. Må så vara, men nu har från myndighetshåll utgått en uppmaning att saklöst slå ihjäl puckelryggade laxar -Oncorhynchus gorbuscha - om man skulle råka dra upp en sådan. Puckellaxen är nämligen (i likhet med alla vi som inte fanns här under den senaste istiden) en sk invasiv art och de som bestämmer har, i ett utslag av extremkonservatism, kommit fram till att som det är just nu råder ekologiska balans och alla förändringar är av ondo. Det är naturligtvis en idiotisk uppfattning och att bevara status quo ett hopplöst projekt. Någon beständig balans finns inte och har aldrig funnits. Det enda beständiga är förändringen och systemet (det är själva innebörden av ekologi) är självbalanserande. Att slå ihjäl fiskar och rycka upp växter är bortkastad möda, särskilt som man inte kunnat samla sig till åtgärder som stoppat den globala uppvärmningen. Vi kan gräva upp vresrosor och bonka puckellaxar allt vad vi orkar men Sverige, dess flora och fauna, kommer ändå att se annorlunda ut om hundra år än vad den gör idag. Men det handlar väl om sk signalpolitik (vilket är ett finare ord för skenåtgärder syftande till att ge intryck av att våra makthavare bryr sig och har läget under kontroll).
Id, flundra (skrubba/skrubbskädda) och piggvar står på önskelistan men som vanligt kommer några timmar i lugn och ro (var man nu ska hitta det på ön i juli...) med ett spö och en horisont att göra mig mer än nöjd.
Juli är annars den tid på året jag brukar undvika Gotland, detta eftersom ön då är som allra minst just Gotland och istället ett allt mer kommersialiserat sommarland för lallande nollåttor med styrenheterna inaktiverade. Värst är nästan överfarten med Destination Gotlands ockerpriser på all förtäring och ändlösa reklamloopar på hundratals monitorer. Å andra sidan så är det i stort sett lika illa i mina hemtrakter. Man får gilla läget. Eller vänja sig...
Fransk grammatik och svensk juridik är väl avgränsade kunskapsområden och all relevant information är känd och finns tillgänglig. Värre är det med, till exempel, Östersjön. Vi vet var den ligger, hur djup den är och annat sådant men när det handlar om hur den fungerar blir det snabbt, åtminstone för mig, uppenbart hur otroligt litet vi faktiskt, med någon rimlig grad av säkerhet, vet.
Så, i vart fall i min något enkelspåriga och fyrkantiga hjärna, är det någonting som inte stämmer. Att Östersjön är döende och att strömmingen är mer eller mindre utfiskad vet jag, dessbättre, av egen erfarenhet och inte bara utifrån vad jag läst mig till. Jag har ju, trots allt, ägnat en betydande del av min fritid de senaste dryga femtio åren åt att fiska i vårt innanhav. Så det jag lägger min panna i djupa veck över är vad - vilken kunskap - som ligger till grund för att utnämna den strömingsberoende men tydligen i högönsklig välmåga levande sillgrisslan, särskilt dess koloni på Stora Karlsö, till en indikatortart och att det vi lär oss om dem säger mycket om hur
Östersjöns miljö och särskilt havet runt Stora Karlsö mår. Vore det så borde det ju utifrån vad vi kunnat iaktta om sillgrisslorna leda till slutsatsen att Östersjöns miljö och särskilt havet runt Stora Karlsö mår utmärkt. Att det är grönt ljus. Nemas problemas! Och eftersom grisslorna i princip livnär sig på strömming borde, rimligen och enligt all logik, detsamma gälla strömmingen. I Östersjön och särskilt havet runt Stora Karlsö.
Jag vet inte, men jag vet tillräckligt för att inse att det är någonting som inte stämmer. Nämligen att det inte kan vara rimligt att utifrån hur sillgrisslorna mår sluta sig till hur Östersjön mår OM strömmingen är motorn i Östersjöns ekosystem OCH vad sillgrisslan lever av i en verklighet där strömmingen är mer eller mindre utrotad men sillgrisslan ohotad.
Kanske någon som vet ännu mindre än vad jag gör kan upplysa mig? Någon som vet tillräckligt för att begripa att mer kunskap krävs har dragit igång ett intressant projekt för att klura ut vad det är sillgrisslorna (uppenbarligen) äter. Kanske kommer det att visa sig att strömmingen inte alls är utrotningshotad utan bara gömt sig i de svårtrålade vattnen runt Stora Karlsö? Enligt legenden var det ju där ett av Valdemar Atterdags med skatter nedlastade skepp förliste i juli 1361 så strömming vore ju inte den första silverskatten i dessa djup.
Men. mittåt, det kan inte vara på två sätt samtidigt. Det ska bli intressant att se vad segeldrönaren avslöjar.
Hur mycket, frågar du dig kanske, kostar det att bli en fullt utrustad metare? Jag gjorde en snabb marknadsundersökning och kom fram till att för mellan 70 och 150 kronor får man ett teleskopiskt glasfibermetspö i längd mellan 3 och 5 meter med lina, sänke, flöte och krok. 3 meter är lagom att sätta i händerna på en yngre metare. 4 meter tycker jag själv oftast är lagom. Längre spön än så (mitt längsta är 7 meter) ger förstås en större räckvidd men är tyngre och allmänt bängligare att hantera.
Här är ett axplock:
Så här års brukar jag läsa Strindbergs Konsten att meta. Varje gång jag gör det så slås jag av av hur insatt och engagerad författaren verkar vara. Mete (vilket på Strindbergs tid var synonymt med vad vi idag kallar sportfiske) var uppenbarligen något som verkligen intresserade honom. Så om du inte redan läst Konsten att meta: Gör det! Och har du redan läst den så gör som jag och läs om den.
Visst, man kan nörda ner sig hur mycket som helst och göra en i grunden så enkel och naturlig sak som fiske till en komplicera och dyr hobby. men man kan precis lika gärna - eller hellre! - låta det vara enkelt.
För mer avancerad utrustning än metreven på bilden ovan behöver man inte för att fiska. Man kan till och med använda den utan spö men ett sådant ökar räckvidden och möjligheterna. Fortfarande kan man, om man så vill, tälja sig ett tjänligt metspö från en hasselbuske (om man får, det ingår inte i allemansrätten att bryta grenar) men bättre är att köpa ett billigt, teleskopiskt, metspö i glasfiber. För runt hundralappen brukar man kunna hitta ett sådant i 3-4 meters längd och då brukar en metrev med krok, sänke och flöte ingå.
Mycket billigare eller bättre bete än den klassiska masken finns knappast. Den som är för lat för att leta eller gräva efter mask kan köpa den i butik. Eller så använder man bröd, ost, deg, en bit korv, majskorn eller något annat som agn. Räka - kokt och fryst - är ett gångbart bete i de flesta vatten.
Metreven kan man också använda med sitt kastspö - ett spinn- haspel eller annat spö med rulle - och då skarvar man helt enkelt metreven till den lina som sitter på rullen. Fast har man ett kastspö så är det ännu bättre att tackla upp med någon form av glidande flöte.
Enklast är kanske att köpa ett färdigt set med flöte, sänke och annat som behövs för det mete man tänker ge sig på. Annars så är det inte direkt "rocket science" och den klassiska plastkulan - Buldo - är mångsidigt användbar och bör ingå i varje utrustning. Men att uttömmande beskriva de sätt på vilka man kan fiska med en sådan skulle föra för långt och nu handlar det ju om att hålla det hela enkelt...
Men ofta är det mer effektivt att meta utan flöte. Att helt enkelt (och mycket enklare blir det knappast) knyta ett sk pater noster-tackel och låta sitt bete ligga på bottnen.
Har man en spinn- eller haspelutrustning kan man förstås även testa att fiska med drag (konstbeten) och då är en spinnare det man bör börja med.
Börja med något av det jag beskrivit ovan och om du gillar det så kommer du garanterat att, med tiden, nörda ner dig ordentligt...
![]() |
| Id, Wilhelm von Wright |
Det som funkar på Öland borde funka även på Gotland, eller hur? Och ja, det är fiske jag talar om. Närmare bestämt fiske efter id. För Id är ju en fisk, värd att fånga på spö och att tillaga som fortfarande (?) finns i de gotländska kustvattnen. Nu är det ju få som här i landet fiskar riktat efter id, i vart fall bland oss inbitna kustfiskare, men Seppo (låter som om han kan ha sina rötter i vårt östra broderland där de ju är dugliga fiskare) är tydligen en som gör så. På Öland. Så jag lånar litet inspiration och idéer från hans blogg.
Om iden kan man, på havochvatten.se, läsa bland annat följande:
"I Sverige har iden inget ekonomiskt värde som matfisk och fiskas därför inte kommersiellt. I öststaterna däremot, uppskattas den som föda och särskilt i Ryssland bedrivs ett omfattande fiske. Den är eftertraktad bland många svenska metare men fångas också som bifångst vid vanligt spinnfiske efter andra arter."
Just som bifångst vid spinnfiske efter gädda, abborre och havsöring är det som jag fångat de idar jag hittills dragit upp men riktat gäddfiske längs gotlandskusten är ju numera ett stolleprov så det får bli id jag riktar in mitt sommarfiske på. Eftersom jag kommer att fiska från land är mete med Buldo (plastkula) och flugfiske (eller fiske med små spinnare) på bombarda huvudspåret. Ett UL-spö med en spinnare kommer alltid att finnas inom räckhåll (för få saker är så frustrerande som att se fisk simma förbi en alldeles nära när ens tackel befinner sig femtio meter ut...).
Seppo har förutom sin blogg en youtubekanal.
På indonesiska (om det nu heter så) betyder ordet pancing fiskespö eller fiske. Det är också namnet på en blogg som drivs av en seriös rullsamlare (som även har en youtubekanal). Den bloggen (och kanalen) följer jag. Det tycker jag att du också ska göra.
Det finns många saker att tycka om när det handlar om fiske. Gällde de bara att fånga fisk så hade jag lagt ner för flera decennier sedan (för efter millennieskiftet har fisket i Östersjöns kustvatten inte varit mycket bevänt med) men nu gillar jag att vara på stranden (utan att behöva bada eller äta glass) och då känns det rätt att ha ett spö i näven även om det just inte fyller någon funktion som fiskeredskap. Jag menar, att kasta är ju också roligt. Själv tycker jag att ett vackert kast är minst lika tillfredsställande som ett bra golfslag.
![]() | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| En glad och framgångsrik nybörjare. I fiskets lotteri kan vem som helst dra en högvinst. |
Är du - eller funderar du på att i sommar bli - nybörjare i sportfiskets ädla konst?
Om vi utgår från att du är utrustad med ett haspelspö på 7-9 fot som kan kasta beten upp till 30 grams vikt och en till detta passande rulle ser mina rekommendationer rörande vilka konstbeten/drag behöver man för att vara väl rustad inför semesterfiske i Sverige ut som följer. Och skulle du inte ha tillgång till en sådan utrustning så får du börja med att köpa eller låna en sådan. Att låna. eller be att få låna, är ingen dum idé. De flesta inbitna sportfiskare har ett överflöd av grejor de gärna ger bort om någon visar intresse.
![]() |
| Utrustningen behöver inte vara av årets modell eller ny men linan bör vara fräsch! |
Utöver spö, rulle (med lina) och drag behöver du en håv, en kniv, en fisketång och någonting att förvara/transportera grejorna i. Vad gäller lina så är numera sk flätlina (PE-lina) vad som oftast rekommenderas men jag är i det avseendet motvalls. För nybörjare är monofil (heldragen) nylonlina definitivt ett bättre val. Den är lättare att knyta och att kasta med, trasslar mindre och är mer tålig mot nötning. Dessutom är den mer än tillräckligt stark och bra mycket billigare än PE-lina. Till den ovan nämnda utrustningen är dimensionen 0,28 mm perfekt men även 0,30 mm fungerar. Kommer man huvudsakligen att fiska i fjällen eller ägna sig åt abborr eller makrillfiske kan man gå ned till såpass klen lina som 0,25 mm.
Spinnare
Spinnaren/skedspinnaren är antagligen det mest mångsidiga och effektiva betet. Det fungerar lika bra vid fjällfiske efter öring och röding som vid abborrspinn från bryggan eller om man vill lura fram en gädda ur vassen. Med det ovan nämnda spöt finns ingen anledning att välja lättare spinnare än runt 7 gram men heller inte att gå över 18 gram. Enklast är naturligtvis att skaffa några 12-grammare i olika färger. Till exempel ABU Reflex eller Myran Toni, två fångstsäkra svenska klassiker. Inte för stora för abborren men samtidigt stor nog för att en femkilosgädda ska klippa till om de passerar i dess närhet.
En lagom tung jiggskalle med en gul eller vit mjukplastkropp av typen twister/single tail fungerar i alla vatten och till all rovfisk. Vad som är lagom tungt varierar, främst beroende på djupet där du fiskar och hur stor mjukisen du vill fiska med är. De lättaste väger några bråkdels gram medan de tyngsta väger några hekto. Men med ett sortiment i vikter 5-20 gram och några olika krokstorlekar klarar du det mesta. Traditionellt fiskar man en jigg på eller vid bottnen men det går lika bra att fiska den i frivattnet eller ytligt.
Tänk på att även jiggkroppen väger! Inte lika mycket som jiggskallen men med skallar på 20 gram eller tyngre och en större mjukis kan man ganska snabbt komma upp i en större vikt än vad spöt är anpassat för.
Med skeddrag i några olika storlekar kan man fiska i stort sett allt så gott som överallt. Mindre skedar, säg 7-10 gram, är perfekta till fjäll- och abborrfiske. Till gäddan kan man gå upp till 20-25 gram. Fiskar man vid kusten eller i strömmande vatten är långsmala modeller som Toby. Jämtland och Möresilda att föredra.
Klassiska gäddrag är Atom och Utö. Eller det fina finska Kuusamo Professor. Jagar man gäddan i vassen eller andra vegetationstäta vatten är vasskyddade drag att rekommendera och bland dessa håller jag Rapalas plastbete Minnow Spoon Vass högt.
Till öring och abborre fungerar ABU:s klassiker Lillöringen lika bra som den alltid gjort men annars är Sölvkrokens Spesial nog bland det vassaste man kan ha på linan.
Vid kustfiske är ofta en kastpilk det bästa valet. Den kastar långt, även i motvind, och sjunker snabbt ned till det djup där fisken finns. För makrill är utgångspunkten fem famnar (men ser man skrämd stagg sprätta i ytan så kan man med fördel börja där...). Ytligt går oftast näbbgäddan som glatt klipper en liten pilk hemtagen i racerfart. I sötvatten kan en liten kastpilk vara ett superbete när man ser abborren jaga i ytan men längre ut än vad man når med en spinnare.
* * *
Med en 5-10 beten av vardera av de ovan nämnda typerna bör man kunna tackla de flesta fiskesituationer man kan ställas inför och som man bör ge sig in på med den inledningsvis nämnda utrustningen.
Vill man öka sina möjligheter ytterligare är det smartare att köpa på sig några flöten/kastdobbar, sänken och metkrokar innan man shoppar loss på flera drag. För hur roligt det än är att kasta så blir man till slut trött i armarna och mete är inte bara vilsamt utan oftast även det som ger mest fisk.