Guldfiskarna invaderar!

Om man nu inte tror att Gud inom loppet av en arbetsvecka skapade oss och vår värld med alla arter som omger oss så har ju dessa arter, under årmiljonerna sedan vår jord var ett glödande klot först kommit till och sedan hittat hit. Till vad vi idag kallar Sverige.

De allra flesta av de arter vi kallar inhemska kom hit innan vi människor gjorde det men många har vi nog själva introducerat. Rudan, till exempel, importerades förmodligen under tidig medeltid men anses, precis som vi vita människor, vara inhemsk.

I en liten göl i skogen. ett kort stycke ifrån där min yngsta dotter och hennes sambo bor, simmar guldfiskar. Enligt bonden som äger skogen har de funnits där i många år men hur de hamnat där känner han inte till. En tämligen säker gissning är att det gått till på samma vis som när vi fick rudor i våra vatten. Någon har dumpat några guldfiskar i gölen. Därifrån lär de inte kunna sprida sig men det har guldfiskar gjort på flera andra ställen och nu är guldfisken en invasiv art. Om något eller några sekel kommer den nog att betraktas som inhemsk men till dess lär den få dras med invandrarstämpeln och bara betraktas som hemsk. Själv tänker jag försöka meta upp en nästa gång jag är på besök.

 https://www.havochvatten.se/arkiv/aktuellt/2025-03-10-akvariefisk-och-vattenslingor-i-ny-riskklassning-av-frammande-arter.html
 

Magneter och hopp

I söndags visade sig, när det kom till kritan, magneterna i min soffa utöva en starkare dragningskraft än det gryende fiskesuget. På marginalen kanske det var sändningen från skid-VM i kombination med gråvädret som fällde avgörandet, men det är nog mest dåliga ursäkter. Jag - min ömmande kropp - var helt enkelt för bekväm för att, när det kom till kritan, genomföra de vaga planerna på en fisketur. Men det finns fortfarande hopp och i morgon är en annan dag...

Apropå hopp så har jag funderat över varför man ibland ser havsöringar hoppa. Jag tänker nu på havsöringar vid kusten. Där handlar det ju inte om att forcera forsar och andra hinder under lekvandringen så orsaken till detta, rimligen kraftödande, beteende måste vara en annan. De vanligaste orsakerna till att fisk hoppar ur vattnet torde vara att undvika att bli uppätna (flyktbeteende) eller att få tag på något att äta (jaktbeteende). men vad skulle i så fall skrämma fisken inne på grundvattnet? I och för sig så finns där såväl (allt mindre och allt färre) gädda som säl men någon säl har jag hittills inte observerat i den vik där jag vanligen ser öring hoppa. Och vad skulle den kunna hoppas fånga ovan ytan som gör det värt besväret att hoppa, särskilt som det i det grunda vattnet finns andra, mer lättfångade, byten?

En teori (bland de som forskar om fiskar och deras leverne) är att fisk kan hoppa för att försöka göra sig av med parasiter. Teorin låter rimlig men själv har jag inte sett några parasiter på de fiskar jag lyckats fånga när och där jag sett dem hoppa. En annan teori - gissning - är att unga och levnadsglada fiskar hoppar bara för skojs skull (för att de kan) men det är väl bara ett annat sätt att säga att vi inte har en aning om orsaken?

Kommer jag ut i morgon får kikaren följa med (en av mina favoritkikare "bor" i FiskeSkodan). I går såg jag årets, för min del, första tranpar.
 

Es ist unser in die luft!

 

Om det har med åldern att göra vet jag inte, men oavsett klimatförändringen så känns vintrarna allt tyngre och tyngre. Kyla, snö och is men framförallt bristen på dagsljus gör mig allt tröttare för varje år, men nu känns det som om ännu en vår är om inte här så i vart fall i faggorna. I går visade termometern 12 plusgrader och i skymningen kunde jag njuta av fågelsång som sipprade in via det på glänt stående köksfönstret.

Även i Trondheim är det, av bilderna från herrarnas femmil att döma, vår snarare än vinter och hur spåren kommer att vara i morgon när damerna ska åka ska bli spännande att se. Eller inte. För nu, äntligen, har fiskesuget börjat ge sig till känna och mycket talar för att jag packar ränseln redan i kväll och kanske kokar morgonkaffet ute det fria. Frågan är om jag i så fall är vid något av mina öringställen eller om jag ska fresta gäddan med den vobblare jag bytte krokar på medan jag tittade på Poromaas kamp med norrmännen.

Stoppa idiotin!

Stekt strömming med lingon och riktigt, hemgjort, potatismos är kanske det godaste man kan äta? Jag tror det. Så att gå omvägen via malning till fiskmjöl i Danmark för utfordring av sjuka och giftiga laxar i norska kassodlingar för att få fram en dyrare men inte lika god produkt är ren idioti. Alltså är det så man gör...

Huruvida de som är satta att styra över oss är idioter vill jag inte uttala mig om, men uppenbarligen anser de den pågående, ovan beskrivna, idiotin - som i sin tur bygger på en definitiv utfiskning av Östersjön - vara en god ordning så jag har mina misstankar...

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/25wkmB/timbro-vara-hav-dor-satt-stopp-for-tralningen

 
 

Nytt under solen...

 ...sägs ingenting vara och vad vet jag? Solen sägs vara 4,6 miljarder år gammal och själv är jag bara 66.

 

Det här betet är, hur som helst, nytt för mig och jag tycker att det ser lovande ut.

 

edit.   Men litet lattjo verkar konstruktionen. För om spinnarskeden, viket man väl får tro att den gör, roterar så kommer ju kroken att snurra med samma varvtal.

Dubbelenkel

Krokar är, om inte ett rent elände så i vart fall, ett nödvändigt ont. Nödvändigt därför att det måste finnas något för fisken att fastna på. Ont eftersom krokar saknar omdöme och urskillningsförmåga och därför fastnar i allt möjligt. Så långt möjligt bör de därför undvikas men med färre än en krok är det svårt, för att inte säga omöjligt, att fiska.

Mitt favoritbete har länge varit jiggen. Utan sk stingers. Bara en enkelkrok som sticker upp från betets rygg och därför fäster bra i fiskens överkäke men går fri från bottnen. Men åtminstone större beten av jiggtyp - som det på bilden ovan - har ofta en trekrok monterad under buken, dvs som gjort för att fastna i vad för slags elände som nu kan ligga på bottnen. Den kroken tar jag saklöst bort. (Har jag sagt att jag avskyr trekrokar?) 

Men... kanske ändå att det är bra att ha en krok även där? Fast en gädda hugger ju normalt tvärs över betet och då borde den ju fastna i den krok som sitter på ryggsidan? Nå, inför vårvinterns eventuella försök på gädda så har jag kompromissat med min övertygelse och ersatt trekroken med en enkeldito. Grundtipset är att detta kommer att leda till att jag ganska snart blir av med betet. Skulle så inte ske så får jag väl se på vilken krok de gäddor jag får upp sitter fast.

Kastpilkar

Långsmala skeddrag och kustvobblare i all ära, inget annat drag kastar så bra som kastpilken. Fiskar bra gör den också. Och nu finns det även en utomländsk term för kustfiske med kastpilk, nämligen shore jigging, så att man inte behöver förklara på töntig svenska hur man tog den där blanka öringen. Särskilt om man vill använda så lätta don som möjligt kommer kastpilken till sin rätt. På bilden ovan ses ett urval i vikter 10-20 gram.

Från säl till spigg. Rädsla urholkar sälen.

På dörren i mitt pojkrum, i slutet av sextiotalet, satt Hans Arnolds sälaffisch. På uppdrag av vilken organisation han tecknat den minns jag inte, men det handlade om att rädda den då, i Östersjön, utrotningshotade gråsälen. Det här var på den tiden då kvicksilver, DDT, PCB och diverse andra (miljö)gifter hotade inte bara sälen och havsörnen utan i stort sett allt liv i vårt innanhav.

Själv var jag redan då inbiten fiskare, fågel- och djurintresserad och engagerad i miljöfrågan. Den stora debatten om miljöförstöringen hade just börjat i spåren av Rachel Carsons bok men man betade fortfarande utsäde med kvicksilver och avgasrening på bilar var inte ens påtänkt. Radioaktivt avfall hade vi dock, inom ramen för det svenska atombombsprogrammet, börjat producera.

Ett barndomsminne är hur min mor på kvällarna, i sommarstugan på Gotland, när vi barn lagt oss att sova sprayade - helt enligt anvisningarna på förpackningen - rakt ut i sovrummets luft med ett preparat som (om jag minns rätt) hette US 622 Sov Utan Surr. Det fungerade skitbra. Knappt hade hon slutat spruta innan den sista surrande insekten dråsade ner på golvet och jag och min lillasyster somnade som (ursäkta) klubbade sälar. Så min kropp marinerades från tidiga år i saker som folk idag - som varken tål att dricka mjölk äta bröd eller passiv rökning - skulle dö på fläcken av. inte så att jag tror mig vara odödlig men den hysteriska oro som idag råder över allt som inte är garanterat hälsosamt och befrämjande för en lång pensionärstillvaro är mig främmande. 

Under de senaste decennierna har jag vant mig vid att i stort sett varje gång jag fiskar vid kusten se havsörn och även säl ser jag inte helt sällan. Som ett kvitto på att miljön nu inte är fullt lika bemängd med gifter är det glädjande. Som fiskare är jag dock något kluven vad sälbeståndets explosionsartade återkomst beträffar. Inte så att det i sig är något större problem, men eftersom våra politiker bestämt att Östersjön ska nyttjas för industriell bottentrålning efter varenda jävla fisk som kan ätas, malas ned till fiskmjöl eller på något annat vis omvandlas till pengar - och kärleken till sådana är, som bekant, roten till allt ont - så har ju de stackars sälarna tvingats invadera skärgårdsvattnen där de, i konkurrens med den skarv samma politiker bestämt att vi ska omhulda (för politikerna inser inte att man måste välja mellan industritrålning och mat åt innanhavets predatorer) gått så hårt åt de fiskar som är stora nog att gapa över att resultatet blivit... spigg.

Det är nog tur för spiggen att skärgårdsvattnen är mer eller mindre omöjliga att tråla i. Annars hade väl de med blivit föda åt den norskodlade fullaxen... Det var inte en spigg Arnold avbildat på sin affisch. Annars var han ju mest verksam inom skräckgenren och så långt är det ju rätt (även om jag inte tror att ens hans rika fantasi kunnat föreställa sig det elände våra makthavare kokat ihop).
 

När passerar vi tre grader?

Tja, då var de alltså klart. Det går åt helvete med klimatet och det haussade Parisavtalet är inte längre värt pappret det är skrivet på. Idag utfärdade nämligen president Tump ett dekret (presidential order) av innehåll att USA, som ju är världens största ekonomi (och därmed en av de största miljö- och klimatbovarna) kliver av avtalet. övriga avtal med USA är därmed inte heller värda pappren de är skrivna på vilket bör stämma Kristersson till eftertanke. Hans äckliga krypande inför Erdogan för att vi nu ska vara i militärallians med turkarna och ett Trumplett USA hade han kunnat bespara sig. Och oss. Men frågan om vi - planetens mänsklighet - klarar att innehålla det sk 1,5 gradersmålet kan vi glömma. Den gränsen är passerad och vi lär innan Trumps mandatperiod löpt ut ligga närmare 2 graders ökning.
 

En rytmenpinne

 Ni minns kanske Hi-Sport? Den lilla kedjan av sportbutiker i Stockholm med omnejd där allt kostade hälften av ordinarie pris? Att större delen av sortimentet utgjordes av hyllvärmare som inte fanns att köpa någon annanstans ingick väl i affärsidén. På fiskesidan hade man det egna varumärket Jack Sheldon. När folk själva började importera lågprisgrejor från Kina antar jag att benen slogs undan för Hi-Sport och butikerna försvann en efter en, saknade av få och sörjda av ingen.

Men fynd kan man göra nästan överallt. Den butik som höll ut längst var den i Rotebro och där hamnade, gissar jag, det som blev över när de övriga butikerna lades ned. Själv köpte jag där, för nästan inga pengar alls, några i mitt tycke perfekta gäddspön. Kort, lätt och styvt är min kravlista för sådana och den här femochenhalvfotaren - Jack Sheldon Fanatic Muskie - med angiven kastvikt 1-4 oz uppfyller den klockrent. Spöt fungerar utmärkt för jerkfiske men även till vanligt spinn.

Minns ni Mr. Charles Big Guy? Haspelrullar vilkas utmärkande drag var en spole med stor diameter och kort slaglängd, vad som på engelska kallas large arbor-spool. Konceptet fungerar, dvs rulltypen kastar bra, i vart fall när den kombineras med ett spö med inte alltför trång nedre spöögla.

Nu har en till rulle, eller snarare rullserie, av samma typ dykt upp, den här gången i färgschemat svart/guld. Rullarna - Made in China - säljs under namnet Ashconfish. Hmm... Jag tycker nog att Mr. Charles Big Guy har en bättre klang. Åtminstone blir jag mer sugen på att ge mig ut och fiska med Mr. Charles än med herr Ashcon, vem han nu kan vara.

Annars är inte, åtminstone inte ännu, mycket annat att säga än att kineserna nu har lärt sig att bygga rullar och det är nu några år sedan jag såg något direkt missfoster därifrån. Min Ashconfish 5000 är snygg och allt känns OK när jag packat upp den och sitter och torrvevar. Hur kvaliteten på de drev och det dussinet kullager som ger rullen dess silkeslena gång är får tiden utvisa. Vad gäller storleken har det nu gått inflation i numreringen och den uppgivna linkapaciteten för den här rullen är måttliga 150 meter 0,33 mm (som jag antar monofil nylonlina), 100 meter #5 PE-lina eller 300 yards 10 pounds nylonlina. Slirbromsen är specad till 12 kilo. Rullens vikt, utan lina, är enligt min våg 315 gram.

Jag fyllde min rulle, som jag tänker använda tillsammans med ett tolvfots bombardaspö, med 12-kardelers #1 PE-lina (vilket lär vara 0,16 mm).

Real copy

Om Proberos har jag skrivit tidigare. Så även om det skeddrag som heter Acme Kastmaster. Det förra är ett europeiskt företag som sätter sitt namn på fiskegrejor importerade från Kina. Som nästan alla andra i branschen, med andra ord... Det senare är ett lättkastat och välfiskande bete som aldrig funnits i någon ABU-version (och därför är tämligen okänt i Sverige men mycket känt och ofta kopierat internatiionellt).

Till de som kopierat Kastmaster hör Proberos och nu har jag fått hem några av de kopiorna. De ser mycket bra ut och kommer att testas nästa gång gubben ger sig ut.

 
 

En debattartikel i DN har getts rubriken

 

”Ännu är det möjligt att återställa fisket i Östersjön”.

I artikeln, som tar sitt avstanp i hur Östersjön för trettio år sedan levererade stora värden i form av fisk som livsmedel och möjligheter till fritidsfiske, hur dessa värden idag har dessa värden närmast utraderats och hur fiskepolitiken förefaller ha resignerat till att förvalta spillrorna. Därefter redovisas hur receptet för att återställa detta är ett stopp eller i vart fall en radikal minskning av det storskaliga trålfisket samt artikelförfattarnas bedömning att detta skulle leda till en återhämtning inom tio år.

Läs artikeln.

 

Tomtens medhjälpare

Den fina fiskeväska som låg under granen (eller skulle ha gjort så om vi haft någon gran) och väntade på mig är den första fiskerelaterade julklapp jag fått på... en mansålder, eller i mannaminne. Det är nog helt enkelt ingen (förrän Jens, som har vettiga prioriteringar, gick och gifte sig med min äldsta dotter) som ansett mig behöva fler fiskeprylar. hur som helst så har jag därför för vana att stötta tomten genom att själv köpa mig något jag verkligen behöver. I fjol blev det en rejäl sådan där trebent pall som man kan bära med sig i ryggan. Mitt fiske utövar jag nämligen numera helst sittandes.

Dessvärre rådde sk*tväder på Gotland under jul- och nyårshelgerna så pallen är ännu inte invigd. Här hemma i Roslagen har vi, återigen, drabbats av snö och minusgrader så även under trettonhelgen lär pallen (och jag) få vila men även om klimat och väder blivit alltmer opålitliga så lär de väl även det här året komma en vår och en ny säsong även för oss som inte tycker att fiske genom hål i isen är det roligaste som finns.
 

Fredagsfilm

Efter ett tag insåg jag att det är snart fyrtio år sedan det var som i den här filmen...

Future project

Haspelrullegurun Alan Hawk lägger ned stor omsorg och mycken tid på de genomarbetade och läsvärda recensioner av rullar han publicerar på sin hemsida. I många år nu har han haft en "död" länk till en recension av D.A.M FD, en rulle som intresserar mig (och som jag äger i storlekarna 1000 och 2000). 

Rullen/rullserien är en sk throw-back i det att designen och - framförallt - snäckdrevsmekanismen går tillbaka på de fina Quick haspelrullar som en gång tillverkades i dåvarande Väst-Berlin. Där, eller i Berlin överhuvudtaget, är väl inte de här rullarna gjorda men, får man väl anta, konstruerade. Fina rullar är de, åtminstone i mina ögon, men hur de klarar mr Hawks granskning är jag naturligtvis nyfiken. De kan omöjligt vara bättre än de äldre förebilderna men kanske lika bra? Nästan? 

Nu har, vilket är vad som utlöste detta inlägg, den döda länken försetts med stämpeln "FUTURE PROJECT" vilket jag tolkar som att recensionen kommer. Någon gång. Framöver. Oklart när.

Det är roligt med saker att se fram emot.
 

Seasir Cast-X

Multiplikatorrullarna har utvecklats så att det numera går att kasta även lätta beten med dem. Fortfarande är det allra lättaste fisket ett reservat för haspelfiskarna men en sk BFS-utrustning kan vara ett nöjsamt alternativ om, till exempel, det är fiske efter abborre eller makrill som står på dagordningen.

Fortfarande är en Ambassadeur 2500C (eller något av dess syskon) ett helt klart gångbart rullval till detta fiske men lättare att få tag på (och billigare) kan en (kinesisk) lågprofilrulle som Seasir Cast-X vara. Det är i princip samma rulle son den Cast-XZ jag skrivit om tidigare men med den i sammanhanget väsentliga skillnaden att Cast-X levereras med två spolar. Den ena är en "normal" spole som rymmer ungefär 150 meter 0,25 monofil nylon- eller FC-lina och den andra en grund lättviktsspole (angiven vikt 8,8 gram) som lämpar sig för nylonlinor upp till 0,20 mm eller PE-linor upp till 0,14 mm (min bedömning).

Slibromsen anges kunna leverera upp till 8,5 kilos bromskraft vilket är mer än väl tillräckligt även om man skulle välja att använda rullen (med den större spolen) till lättare gäddfiske, gösfiske, kustfiske efter havsöring eller något annat liknande. Nu har jag inte hunnit testa rullen men jag vet att Cast-XZ fungerar väl och för de runt trehundra kr jag gav för Cast-X framstår den som synnerligen prisvärd.