Juli

Fulla med spring lär mina ben aldrig mera bli men nu börjar det i alla fall spritta litet i dem. Av fiskelust. Och eftersom jag kommer att ägna just den här dagen åt att ta mig till Gotland för en tids ledighet så passar det ju bra.

Id, flundra (skrubba/skrubbskädda) och piggvar står på önskelistan men som vanligt kommer några timmar i lugn och ro (var man nu ska hitta det på ön i juli...) med ett spö och en horisont att göra mig mer än nöjd.

Juli är annars den tid på året jag brukar undvika Gotland, detta eftersom ön då är som allra minst just Gotland och istället ett allt mer kommersialiserat sommarland för lallande nollåttor med styrenheterna inaktiverade. Värst är nästan överfarten med Destination Gotlands ockerpriser på all förtäring och ändlösa reklamloopar på hundratals monitorer.  Å andra sidan så är det i stort sett lika illa i mina hemtrakter. Man får gilla läget. Eller vänja sig...
 

Väl infettad

För mycket och för litet skämmer allt, heter det. och när det handlar om att smörja fiskerullar stämmer det precis. Särskilt när det rör sig om gamla rullar som kanske legat oanvända i ett antal decennier stöter man inte helt sällan på exemplar vilkas ägare helt enkelt fyllt dem med fett, fett som sedan härdat eller stelnat och förlorat sina smörjande egenskaper och istället helt låser rullens mekanism. Så var litet återhållsam när du smörjer dina rullar och ta gärna bort gammalt fett inan du applicerar nytt...

 

Shrödingers strömming?

Jag vet för litet. Så mycket vet jag. Att vara medveten om att man inte vet allt och att man sällan vet tillräckligt är en viktig vetskap och manar till ödmjukhet. Ju mer jag lär mig desto mer medveten blir jag om hur mycket det är som jag inte har någon aning, för att inte tala om kunskap, om. Det hela är ungefär som fransk grammatik. Den är logisk och enkel, åtminstone tills man blir medveten om att de flesta verben är oregelbundna. Eller som med juridik. Nästan alla som läst översiktskursen om 10 högskolepoäng - propen, jöken eller jiken, kärt barn har många namn - tycker sig kunna det mesta men de betydligt färre som tar examen i ämnet känner sig betydligt mer osäkra. Det är litet som Dünning-Krügereffekten fast tvärtom. Själv tog jag min examen i juni -82 och har sedan dess arbetat heltid som jurist. Så nu vet jag nästan ingenting, men det är jag i alla fall medveten om.

Fransk grammatik och svensk juridik är väl avgränsade kunskapsområden och all relevant information är känd och finns tillgänglig. Värre är det med, till exempel, Östersjön. Vi vet var den ligger, hur djup den är och annat sådant men när det handlar om hur den fungerar blir det snabbt, åtminstone för mig, uppenbart hur otroligt litet vi faktiskt, med någon rimlig grad av säkerhet, vet.

Ta det här med Sillgrisslorna, de som häckar på Stora Karlsö utanför Gotlands västkust. Jag vet inte mycket om dem annat än just det och att de lever på sill (som ju är de fångar den kallas strömming) och skarpsill. Jag känner även till (eftersom jag läst det på WWF:s hemsida) att sillgrisslan är en sk indikatorart vilket betyder att det vi lär oss om dem säger mycket om hur Östersjöns miljö och särskilt havet runt Stora Karlsö mår. Att Östersjön mår för j*vligt illa och att strömmingen är mer eller mindre utfiskad, det vet jag också. Bland annat eftersom jag läst om det på WWF:s hemsida, tex: "I takt med att fisket av strömming fortsätter på ohållbart höga nivåer hotas hela Östersjöns ekosystem". Alltså borde sillgrisslorna ligga rätt skrynkligt till. De är ju en indikatorart. Men kollar jag på WWF:s hemsida hur det står till med den saken så lyser det grönt. Nemas problemas.

 

 
 Så, i vart fall i min något enkelspåriga och fyrkantiga hjärna, är det någonting som inte stämmer. Att Östersjön är döende och att strömmingen är mer eller mindre utfiskad vet jag, dessbättre, av egen erfarenhet och inte bara utifrån vad jag läst mig till. Jag har ju, trots allt, ägnat en betydande del av min fritid de senaste dryga femtio åren åt att fiska i vårt innanhav. Så det jag lägger min panna i djupa veck över är vad - vilken kunskap - som ligger till grund för att utnämna den strömingsberoende men tydligen i högönsklig välmåga levande sillgrisslan, särskilt dess koloni på Stora Karlsö, till en indikatortart och att det vi lär oss om dem säger mycket om hur Östersjöns miljö och särskilt havet runt Stora Karlsö mår. Vore det så borde det ju utifrån vad vi kunnat iaktta om sillgrisslorna leda till slutsatsen att Östersjöns miljö och särskilt havet runt Stora Karlsö mår utmärkt. Att det är grönt ljus. Nemas problemas! Och eftersom grisslorna i princip livnär sig på strömming borde, rimligen och enligt all logik, detsamma gälla strömmingen. I Östersjön och särskilt havet runt Stora Karlsö.

Jag vet inte, men jag vet tillräckligt för att inse att det är någonting som inte stämmer. Nämligen att det inte kan vara rimligt att utifrån hur sillgrisslorna mår sluta sig till hur Östersjön mår OM strömmingen är motorn i Östersjöns ekosystem OCH vad sillgrisslan lever av i en verklighet där strömmingen är mer eller mindre utrotad men sillgrisslan ohotad.

Kanske någon som vet ännu mindre än vad jag gör kan upplysa mig? Någon som vet tillräckligt för att begripa att mer kunskap krävs har dragit igång ett intressant projekt för att klura ut vad det är sillgrisslorna (uppenbarligen) äter. Kanske kommer det att visa sig att strömmingen inte alls är utrotningshotad utan bara gömt sig i de svårtrålade vattnen runt Stora Karlsö? Enligt legenden var det ju där ett av Valdemar Atterdags med skatter nedlastade skepp förliste i juli 1361 så strömming vore ju inte den första silverskatten i dessa djup.

Men. mittåt, det kan inte vara på två sätt samtidigt. Det ska bli intressant att se vad segeldrönaren avslöjar. 

 

Vad kostar det?

Hur mycket, frågar du dig kanske, kostar det att bli en fullt utrustad metare? Jag gjorde en snabb marknadsundersökning och kom fram till att för mellan 70 och 150 kronor får man ett teleskopiskt glasfibermetspö i längd mellan 3 och 5 meter med lina, sänke, flöte och krok. 3 meter är lagom att sätta i händerna på en yngre metare. 4 meter tycker jag själv oftast är lagom. Längre spön än så (mitt längsta är 7 meter) ger förstås en större räckvidd men är tyngre och allmänt bängligare att hantera.

Här är ett axplock:

Biltema, 2,9 meter, 69:95.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Wiggler (Dogger) 3 meter 78 kr, 4 meter 129 kr.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sportfiskeboden i Täby, 5 meter 149 kr.

 

Konsten att meta

 

Så här års brukar jag läsa Strindbergs Konsten att meta. Varje gång jag gör det så slås jag av av hur insatt och engagerad författaren verkar vara. Mete (vilket på Strindbergs tid var synonymt med vad vi idag kallar sportfiske) var uppenbarligen något som verkligen intresserade honom. Så om du inte redan läst Konsten att meta: Gör det! Och har du redan läst den så gör som jag och läs om den.

 

 

I all enkelhet

Visst, man kan nörda ner sig hur mycket som helst och göra en i grunden så enkel och naturlig sak som fiske till en komplicera och dyr hobby. men man kan precis lika gärna - eller hellre! - låta det vara enkelt.

 

 

För mer avancerad utrustning än metreven på bilden ovan behöver man inte för att fiska. Man kan till och med använda den utan spö men ett sådant ökar räckvidden och möjligheterna. Fortfarande kan man, om man så vill, tälja sig ett tjänligt metspö från en hasselbuske (om man får, det ingår inte i allemansrätten att bryta grenar) men bättre är att köpa ett billigt, teleskopiskt, metspö i glasfiber. För runt hundralappen brukar man kunna hitta ett sådant i 3-4 meters längd och då brukar en metrev med krok, sänke och flöte ingå.

 

Mycket billigare eller bättre bete än den klassiska masken finns knappast. Den som är för lat för att leta eller gräva efter mask kan köpa den i butik. Eller så använder man bröd, ost, deg, en bit korv, majskorn eller något annat som agn. Räka - kokt och fryst - är ett gångbart bete i de flesta vatten.

 

Metreven kan man också använda med sitt kastspö - ett spinn- haspel eller annat spö med rulle - och då skarvar man helt enkelt metreven till den lina som sitter på rullen. Fast har man ett kastspö så är det ännu bättre att tackla upp med någon form av glidande flöte. 

Enklast är kanske att köpa ett färdigt set med flöte, sänke och annat som behövs för det mete man tänker ge sig på. Annars så är det inte direkt "rocket science" och den klassiska plastkulan - Buldo - är mångsidigt användbar och bör ingå i varje utrustning. Men att uttömmande beskriva de sätt på vilka man kan fiska med en sådan skulle föra för långt och nu handlar det ju om att hålla det hela enkelt...

 

 

 

Men ofta är det mer effektivt att meta utan flöte. Att helt enkelt (och mycket enklare blir det knappast) knyta ett sk pater noster-tackel och låta sitt bete ligga på bottnen.

Har man en spinn- eller haspelutrustning kan man förstås även testa att fiska med drag (konstbeten) och då är en spinnare det man bör börja med.

 

Börja med något av det jag beskrivit ovan och om du gillar det så kommer du garanterat att, med tiden, nörda ner dig ordentligt... 

Id-éer

                                                            Id, Wilhelm von Wright

Det som funkar på Öland borde funka även på Gotland, eller hur? Och ja, det är fiske jag talar om. Närmare bestämt fiske efter id. För Id är ju en fisk, värd att fånga på spö och att tillaga som fortfarande (?) finns i de gotländska kustvattnen. Nu är det ju få som här i landet fiskar riktat efter id, i vart fall bland oss inbitna kustfiskare, men Seppo (låter som om han kan ha sina rötter i vårt östra broderland där de ju är dugliga fiskare) är tydligen en som gör så. På Öland. Så jag lånar litet inspiration och idéer från hans blogg. 

Om iden kan man, på havochvatten.se, läsa bland annat följande:

"I Sverige har iden inget ekonomiskt värde som matfisk och fiskas därför inte kommersiellt. I öststaterna däremot, uppskattas den som föda och särskilt i Ryssland bedrivs ett omfattande fiske. Den är eftertraktad bland många svenska metare men fångas också som bifångst vid vanligt spinnfiske efter andra arter." 

Just som bifångst vid spinnfiske efter gädda, abborre och havsöring är det som jag fångat de idar jag hittills dragit upp men riktat gäddfiske längs gotlandskusten är ju numera ett stolleprov så det får bli id jag riktar in mitt sommarfiske på. Eftersom jag kommer att fiska från land är mete med Buldo (plastkula) och flugfiske (eller fiske med små spinnare) på bombarda huvudspåret. Ett UL-spö med en spinnare kommer alltid att finnas inom räckhåll (för få saker är så frustrerande som att se fisk simma förbi en alldeles nära när ens tackel befinner sig femtio meter ut...).

Seppo har förutom sin blogg en youtubekanal. 

 

Pancing

På indonesiska (om det nu heter så) betyder ordet pancing fiskespö eller fiske. Det är också namnet på en blogg som drivs av en seriös rullsamlare (som även har en youtubekanal). Den bloggen (och kanalen) följer jag. Det tycker jag att du också ska göra.

Det finns många saker att tycka om när det handlar om fiske. Gällde de bara att fånga fisk så hade jag lagt ner för flera decennier sedan (för efter millennieskiftet har fisket i Östersjöns kustvatten inte varit mycket bevänt med) men nu gillar jag att vara på stranden (utan att behöva bada eller äta glass) och då känns det rätt att ha ett spö i näven även om det just inte fyller någon funktion som fiskeredskap. Jag menar, att kasta är ju också roligt. Själv tycker jag att ett vackert kast är minst lika tillfredsställande som ett bra golfslag.

Men för att återknyta till pancing så måste man ju bara gilla en man som gör ett youtubeinlägg om hur vackert slirbromsen på en Cardinal 66 knarrar. Annars så har man missat något mycket väsentligt. Att jag inte begriper ett ord av vad han säger (utom ABU Cardinal) spelar ingen roll. Jag förstår honom perfekt!

Sommarlov eller semester - tips för nybegynnare

 

En glad och framgångsrik nybörjare. I fiskets lotteri kan vem som helst dra en högvinst.

Är du - eller funderar du på att i sommar bli - nybörjare i sportfiskets ädla konst? 

Om vi utgår från att du är utrustad med ett haspelspö på 7-9 fot som kan kasta beten upp till 30 grams vikt och en till detta passande rulle ser mina rekommendationer rörande vilka konstbeten/drag behöver man för att vara väl rustad inför semesterfiske i Sverige ut som följer.  Och skulle du inte ha tillgång till en sådan utrustning så får du börja med att köpa eller låna en sådan. Att låna. eller be att få låna, är ingen dum idé. De flesta inbitna sportfiskare har ett överflöd av grejor de gärna ger bort om någon visar intresse. 

 

Utrustningen behöver inte vara av årets modell eller ny men linan bör vara fräsch!

 

Utöver spö, rulle (med lina) och drag behöver du en håv, en kniv, en fisketång och någonting att förvara/transportera grejorna i. Vad gäller lina så är numera sk flätlina (PE-lina) vad som oftast rekommenderas men jag är i det avseendet motvalls. För nybörjare är monofil (heldragen) nylonlina definitivt ett bättre val. Den är lättare att knyta och att kasta med, trasslar mindre och är mer tålig mot nötning. Dessutom är den mer än tillräckligt stark och bra mycket billigare än PE-lina. Till den ovan nämnda utrustningen är dimensionen 0,28 mm perfekt men även 0,30 mm fungerar. Kommer man huvudsakligen att fiska i fjällen eller ägna sig åt abborr eller makrillfiske kan man gå ned till såpass klen lina som 0,25 mm.

 

 

Spinnare

 

Spinnaren/skedspinnaren är antagligen det mest mångsidiga och effektiva betet. Det fungerar lika bra vid fjällfiske efter öring och röding som vid abborrspinn från bryggan eller om man vill lura fram en gädda ur vassen. Med det ovan nämnda spöt finns ingen anledning att välja lättare spinnare än runt 7 gram men heller inte att gå över 18 gram. Enklast är naturligtvis att skaffa några 12-grammare i olika färger. Till exempel ABU Reflex eller Myran Toni, två fångstsäkra svenska klassiker. Inte för stora för abborren men samtidigt stor nog för att en femkilosgädda ska klippa till om de passerar i dess närhet.

 

Jigg

En lagom tung jiggskalle med en gul eller vit mjukplastkropp av typen twister/single tail fungerar i alla vatten och till all rovfisk. Vad som är lagom tungt varierar, främst beroende på djupet där du fiskar och hur stor mjukisen du vill fiska med är. De lättaste väger några bråkdels gram medan de tyngsta väger några hekto. Men med ett sortiment i vikter 5-20 gram och några olika krokstorlekar klarar du det mesta. Traditionellt fiskar man en jigg på eller vid bottnen men det går lika bra att fiska den i frivattnet eller ytligt.

 

Tänk på att även jiggkroppen väger! Inte lika mycket som jiggskallen men med skallar på 20 gram eller tyngre och en större mjukis kan man ganska snabbt komma upp i en större vikt än vad spöt är anpassat för.

 

Skeddrag

Med skeddrag i några olika storlekar kan man fiska i stort sett allt så gott som överallt. Mindre skedar, säg 7-10 gram, är perfekta till fjäll- och abborrfiske. Till gäddan kan man gå upp till 20-25 gram. Fiskar man vid kusten eller i strömmande vatten är långsmala modeller som Toby. Jämtland och Möresilda att föredra. 

 

Klassiska gäddrag är Atom och Utö. Eller det fina finska Kuusamo Professor. Jagar man gäddan i vassen eller andra vegetationstäta vatten är vasskyddade drag att rekommendera och bland dessa håller jag Rapalas plastbete Minnow Spoon Vass högt.  

Till öring och abborre fungerar ABU:s klassiker Lillöringen lika bra som den alltid gjort men annars är Sölvkrokens Spesial nog bland det vassaste man kan ha på linan.

 

Kastpilk 

Vid kustfiske är ofta en kastpilk det bästa valet. Den kastar långt, även i motvind, och sjunker snabbt ned till det djup där fisken finns. För makrill är utgångspunkten fem famnar (men ser man skrämd stagg sprätta i ytan så kan man med fördel börja där...). Ytligt går oftast näbbgäddan som glatt klipper en liten pilk hemtagen i racerfart. I sötvatten kan en liten kastpilk vara ett superbete när man ser abborren jaga i ytan men längre ut än vad man når med en spinnare.

 

 

 *      *      *

 

 

Med en 5-10 beten av vardera av de ovan nämnda typerna bör man kunna tackla de flesta fiskesituationer man kan ställas inför och som man bör ge sig in på med den inledningsvis nämnda utrustningen. 

Vill man öka sina möjligheter ytterligare är det smartare att köpa på sig några flöten/kastdobbar, sänken och metkrokar innan man shoppar loss på flera drag. För hur roligt det än är att kasta så blir man till slut trött i armarna och mete är inte bara vilsamt utan oftast även det som ger mest fisk.

 

 

 

 

Hyvä Suomi

 

Jag vill inte låta storsvensk men för mig är Finland en del av Sverige. Eller, kanske bättre uttryckt, Finland och Sverige är delar av samma land. I Finland känner jag mig lika hemma som i Sverige. Visserligen har jag ibland svårt att förstå vad de säger men det beror ju bara på att jag inte besvärat mig att lära mig finska. Kort sagt, jag älskar Finland.

Därför blev jag varm om hjärtat när jag nyss såg följande statistik över vilka som kollat bloggen det senaste dygnet.

 

Finland                    396

Sverige                    193

USA                         39

Österrike                   20

Tyskland                    19

 

Om tappade sugar

Att starta en blogg är enkelt och det är många som har gjort. Men liksom livet är fullt av tappade sugar är nätet fullt av tappade bloggar. Många tvärstannar efter det första inlägget. Få håller ut ett helt år. Än färre fortsätter år efter år.

Sedan har vi det där med innehållet, eller content som det heter på modern svenska. Vissa bloggare bränner antagligen av allt vad de har redan i sitt första inlägg och sedan tar det stopp. 

Nyligen noterade jag att den intressanta bloggen Light Rock Fishing, fast på svenska tycks ha upphört. Just nu är jag litet orolig över bloggarna Predatorfishing my way och Carpfishing my way, båda drivna av den inbitne metaren Luis Rasmussen. Båda bloggarna har varit tysta i över ett år nu och jag hoppas verkligen att det bara handlar om en tappad sug eller en välförtjänt paus och att det inte hänt Luis något.

Ett fint fiskeminne är en fika med Luis i hans vardagsrum i Nybro för bortåt tio år sedan. Vi är jämnåriga och jag hade tagit den vägen hem från Gotland för att hämta upp ett knippe spön jag köpt av honom. Naturligtvis blev det mest fiskesnack under den timme vi satt där. Det känns lika bra varje gång jag fiskar med ett spö prydligt märkt med Luis monogram.
 

Skjutet på framtiden

När, frågar jag mig (och er och honom) kommer den review av D.A.M. Quick FD som Alan Hawk utlovat i... fler år än vad jag kan eller vill minnas? Modellen, som sedan länge är utgången, har väl nu åtminstone en femton år på nacken? Jag vet, hur som helst, att den kom efter murens fall och, således, inte är tillverkad i Västberlin (eller, för den delen, ens i Europa).

Kortversionen, för er som inte ids vänta på att Alan Hawk ska komma till skott, är att det är en bra rulle om än inte i samma klass som de D.A.M. Quick som en gång skruvades ihop i dåvarande Västberlin. Ännu bättre (enligt mig) är den något billigare varianten Quick Retro FD byggd enligt samma koncept men inte iika påkostad vad (främst) gäller förpackning och pappersarbete. Båda rullarna är moderniserade, asienbyggda, versioner av det klassiska Quick-konceptet. Här kan den som är intresserad frossa i olika D.A.M. Quick från den gamla, goda, tiden.

 
 

Fiskeland Gotland 3

På Gotland är de åttio mil kust som omger ön fortfarande i princip helt tillgänglig för det sk rörliga friluftslivet. Det, och tillgången på havsöring, är öns stora plus när det handlar om kustfiske. Fortfarande - bortsett från Visby hamn - är det helt OK att fiska från bryggor och pirar. Antisportfiskenazisterna tycks, dessbättre, vara ett minoritetsparti på ön.

För något decennium sedan gjordes en vällovlig satsning. Vem som stod för fiolerna vet jag inte men jag gissar att såväl kommunen/regionen som Sportfiskarna var involverade. Vad det handlade om var att på några ställen längs kusten anlägga bryggor särskilt avsedda att fiska ifrån. Bryggorna var ambitiöst anlagda och anpassade så att även handikappade (rullstolsburna) fiskare skulle kunna ha glädje av dem. Det sattes upp skyltar som visade vägen och jag vill minnas att så sent som i fjol somras satt åtminstone en sådan skylt ännu uppe. Uppe är också bryggorna. Sedan åtskilliga år. Eller vad som återstår av dem, vilket väl nu i princip är drivved. Förmodligen strök de med i någon storm och ersattes aldrig. Varför vet jag inte heller. kanske utnyttjades de aldrig? Eller så fick man ingen fisk från dem? Eller så var satsningen aldrig tänkt att vara uthållig? Synd, hur som helst, för idén var sympatisk. Kanske är det dags för ett omtag? Här i Roslagen har liknande bryggor, byggda och underhållna (!) av samfällighetsföreningar börjat dyka upp under senare år så idén var uppenbarligen tillräckligt god för att kopiera.

Rester av fiskebrygga, Östergarnslandet.

 

 

 
 

En bön för döva öron?

Ett antal miljöorganisationer från östersjöländerna vädjar nu till EU att inte fullfölja sin utfiskning av Östersjön utan att ge de hotade fiskbestånden en chans att överleva och kanske till och med, på sikt, återhämta sig. Deras förslag är att man ska fastställa fiskekvoter som är lägre än ICES rekommendationer (istället för att, som man hittills konsekvent gjort, fastställa kvoter som överstiger rekommendationerna). Själv tror jag att politikerna kommer att fortsätta som de hittills gjort.

 

 

Här kan du läsa ICES rekommendationer och här miljöorganisationernas vädjan. 
 

Vad hände med LRF?

Nej, det är inte Lantbrukarnas Riksförbund jag funderar över utan fenomenet Light Rock Fishing. LRF var ju om inte populärt så i vart fall hajpat för ett antal år sedan. Med ett uselt till mediokert fiske längs våra kuster med allt färre och mindre predatorer och invasiva arter som den lilla svartmunnade smörbulten tycktes det ligga rätt i tiden. Även om fångsterna inte blev imponerande vad storleken på de fiskar man drog upp så erbjöd ju LRF åtminstone en realistisk chans till litet sprattel i linänden. Men numera är det ganska tyst och varken de fysiska butikerna eller nätditona direkt översvämmas av LRF-utrustning. Och själv har jag hittills inte, under mina fisken längs våra kuster, sett en enda utövare av metoden. 

 

Litet märkligt är det att LRF inte slog igenom, för det är ju ett realistiskt sätt att förhålla sig till den verklighet vi lever i. Men precis som Fiskeland Gotland tycks vi ha svårt att släppa taget om det som flytt och fortsätter att fiska på ett sätt och med grejor som var relevanta för flera decennier sedan. Då kunde jag när jag for till Gotland över sommaren motivera att packa med Fiske 3-utrustningen (ett niofotsspö för vikter -60 gram och en Cardinal 66 fylld med 0,35 mm nylon) för det blev ju alltid litet torskfiske, kanske vid Digerhuvud, och gäddfiske med de största Killerwobblarna (som vägde 50 gram, det var stort på den tiden...). Idag är chansen till/risken för att jag sommartid lyckas kroka någonting jag inte kan betvinga med LRF-grejor inte ens beaktansvärd. Nu är det förvisso inte lika många som ids fiska som det var förr (när det var mycket var annorlunda och mycket var bättre) men jag kommer garanterat att se fler göra det med Fiske 3- än med LRF-utrustning. 

 

Det fanns en mycket välskriven och trevlig blogg - Light Rock Fishing, Fast på svenska - men den har inte uppdaterats sedan i december 2021 och får väl, även om den fortfarande ligger uppe, betraktas som nedlagd. Vilket är synd. Men läs den gärna och, om du inte redan gjort det, testa själv. Sedan behöver man ju inte kalla det man håller på med för vare sig LRF, UL eller BFC, men det blir hur som helst litet roligare att fiska om man gör det med så lätta don som möjligt. 

Någon gång mot slutet av åttiotalet (?) slog jag på stort och köpte ett niofots ABU Boron Classic, ett lätt men spänstigt spö avsett för kustfiske med beten upp till 20 grams vikt. Det ersatte det gamla, faktiskt rätt svajiga, glasfiberspö som dittills varit det lättaste tvåhandsspöt i min arsenal. Numera har jag lika långa spön klassade -12 gram. Att fiska från kusten med sådana spön hade jag nog uppfattat som närmast absurt på den tiden man hade en realistisk chans att få kontakt med en tiokilosgädda eller en urstark femkilostorsk. Idag är det annorlunda. Så kanske är det, trots allt, läge för en ny förkortning. Eller akronym, för vi talar ju modern sportfiskesvenska. Vad sägs om LCF - Light Coast Fishing? Eller MCF - Modern Coast Fishing?
 

Så skimrande

Havet är vackert, men eftersom vi inte när vi från land beundrar det ser annat än ytan så är ett dött hav lika skimrande och vackert som ett levande. Ett sjukt hav är lika vackert som ett friskt. Men låt dig inte luras! Havet ÄR sjukt och vi - mänskligheten - gör det allt sjukare. På sikt kommer naturligtvis planeten att befrias från oss och förhoppningsvis kommer den och dess hav därefter att repa sig, men åtminstone jag tycker att vi borde kunna leva med ett friskt hav. De som styr våra öden - valda och andra ledare, politiker och rövarbaroner (i högtidliga sammanhang kallade industrialister, entreprenörer och annat liknande men jag menar de som gör sig rika på att utarma vårt klot) - tycks ha en annan agenda.

Den som känner för att låta midsommardagens bakrus ackompanjeras av dysterhet och ruelse kan lämpligen läsa det här. Här följer ett smakprov.

"Havet är i sämre skick än vi tidigare trott, säger forskarna i studien, och varnar för att vi börjar få ont om tid om vi ska hinna rädda de marina ekosystemen.

Det är här vi får problem med att vi inte ser på ytan vad det är som händer. För trots att forskarna varnar och alarmerar, är det förvånansvärt få som verkligen bryr sig.  Och det är delvis på grund av det massiva ointresset från omvärlden som forskarna kallar det som händer för en ”tickande bomb”. En bomb som inte bara hotar att brisera, utan kommer att brisera – om inget radikalt görs nu."

 

Kan det verkligen vara SÅ illa?

I SLU Aquas publikationsserie läste jag nyss rapporten 

Förväntade ekologiska konsekvenser av att SLU:s kompensationsodling av lax och öring i Älvkarleby läggs ned

av Florin, Ann-Britt; Olsson, Jens; Östergren, Joha.

I rapporten sägs att odlingen av lax och öring för kompensationsutsättning kommer att upphöra under 2025, dvs i år, på grund av utebliven finansiering. Såvitt jag begriper innebär det att alla pågående och planerade åtgärder för att avlägsna vandringshinder i Dalälven blir, mer eller mindre, ett slag i luften då det ju inte kommer att finnas just någon lax eller öring som kan vandra upp i älven. Det hela är så in i helvete dumt och bakvänt att det förmodligen är sant. Precis vad jag förväntar mig av våra svenska makthavare som verkar hata fisk och vara besatta av att kvadda alla bestånd de kan genom sina beslut eller ickebeslut påverka. 

 

Fiskeland Gotland 2

 

Att jag, i min egenskap av bitter gammal gubbstrutt som hade lyckan att vara med på den tid då det gotländska kustfisket var fantastiskt, har en tendens att försjunka i dysterhet och muttra om hur mycket bättre det var förr är en sak. Det är jag i min fulla rätt att göra. Men att Fiskeland Gotland, vars syfte - antar jag - är att informera om och stimulera sportfisket på ön sådant det nu är ger uttryck för samma tendens är en annan sak. Möjligen är det någon annan bitter gubbstrutt som formulerat texterna om kustfisket (efter annat än havsöring) på hemsidan?

Kustfångad gotlandsgädda från förra årtusendet.

 

Jag menar, vad är poängen med att redovisa att fisket efter gädda, abborre och torsk förr var lysande men numera är i princip icke existerande? Det gör ju ingen glad och vill man gråta eller svära över det så finns ju den här bloggen... Vore det inte vettigare och mer konstruktivt att lägga tonvikten på det fiske man faktiskt kan bedriva? Att skriva mer om möjligheterna till fiske på id och flundra och därutöver kanske puffa för LRF efter arter som svartmunnad smörbult, simpa och tånglake? Detta gärna parat med tips om när, var och hur dessa arter fångas, något majoriteten av semesterfiskarna förmodligen är mindre bekanta med än hur man fiskar abborre och gädda? Jag utgår ifrån, eller hoppas åtminstone, att det kunnandet finns inom Sportfiskarnas gotlandskrets.

Kustfångad gotlandstorsk från förra årtusendet.

 

Gädd-, abborr- och torskfisket och dessa arters bedrövliga tillstånd kan man sedan gärna informera om under en särskild flik kombinerat med en stark rekommendation att inte fiska efter dem, information om pågående ansträngningar att rehabilitera bestånden och en förhoppning om att detta ska lyckas. Hemsidan skulle, enligt min mening, bli mindre deprimerande på det viset (och för dysterkvistarna finns ju, som sagt, min blogg).

Kunde man sedan få de butiker som fortfarande säljer fiskegrejor på ön att vässa sina sortiment för det ovan nämnda fisket istället för att illfänas med att försöka sälja grejor för ett fiske som faktiskt inte längre finns vore det bra. Men jag gissar att det fortfarande är lättare att hitta grejor för torskfiske än för att meta id på bröd eller att fånga smörbult. Sedan får vi väl hoppas att Östersjön ska tillfriskna och att det gotländska kustfisket någon gång i framtiden åter ska bli vad det en gång var. På Åland är det ju fortfarande relativt OK. Men Fiskeland Gotland bör, det är i alla fall min bestämda uppfattning, handla om det fiske ön just nu erbjuder.

Gyrodactylus salaris

Fiskodling innebär att man låter en massa fisk "leva" ihopträngd på en yta, eller snarare i en volym som är kanske tusen- eller hundratusendelen av vad samma fisk hade haft i naturligt tillstånd. Denna extrema ihopträngning ökar naturligtvis risken för sjukdomar och parasitangrepp. Särskilt illa är det om man, som norrmännen, har sk kassodlingar i anslutning till vattendrag i vilka vild lax leker. Allt som oftast brister en kasse och några tiotusen oppdrittlaxar simmar ut och sprider sina parasiter till det vilda beståndet. 

Om det är detta som nu skett vet varken jag eller någon annan men det är ett faktum att lax i Munkedalsälven nu drabbats av parasiten laxdjävul. Det är också ett faktum att det är förkastligt att befatta sig med norsk odlingslax. Det borde åtminstone de av oss som kallar sig sportfiskare eller miljövänner hålla sig för goda att göra.
 

Vi som handlar våra livsmedel på Lidl

I mitt förra inlägg nämnde jag bloggens statistikmodul. Den visar även vilka av bloggens inlägg som är mest lästa. Så när jag såg att det här inlägget från 2019 plötsligt, i början av juni, trendade så förstod jag att Lidl tagit hem en laddning fiskegrejor och, mycket riktigt, när jag i måndags tittade in i den lokala butiken så kunde jag, utöver den korv som var mitt egentliga ärende, plocka på mig några förpackningar billig men bra nylonlina på praktiska och små 300-metersspolar. Och jag såg även några snorbilliga Crivit haspelrullar, säkert lika bra som den jag skrev om för sex år sedan. 
 

Petri Heil! And Tight Lines!

Den plattform jag använder - blogspot.com - har en statistikfunktion som bland annat visar varifrån folk folk följer bloggen. Under lång tid har Singapore (!) legat högt på den listan vilket ju är glädjande men samtidigt litet lattjo. Den senaste veckan, dvs antalet sk sidvisningar under de senaste sju dagarna, har Österrike seglat upp i topp (ja, Sverige leder förstås...) och det är på något sätt mer rimligt då ju det fiske jag skriver om har mer gemensamt med det som bedrivs på den europeiska kontinenten än det som singaporianerna ägnar sig åt. 

 

Så här ser länderlistans tio-i-topp (antalet sidvisningar från bloggens start) ut:

Sverige                    275 tn

Singapore                37 tn

USA                        22,4 tn

Hongkong                8,72 tn

Finland                    6,66 tn

Nederländerna         6,42 tn

Tyskland                  6,29 tn

Österrike                  2,7 tn

Frankrike                  2,69 tn

 

Att Finland - ett grannland med vilket vi har en viss språkgemenskap - ligger högst av de europeiska länderna är inte förvånande men att bloggen - uppenbarligen - tilldrar sig intresse i det avlägsna Singapore skulle jag vilja få en förklaring på.