Miljövinst?

Sufix (som är ett varumärke som ägs av Rapala WMC Corporation som i sin tur ägs av, bland andra, Pure Fishing som...) har nyligen lanserat en monofil nylonlina - Recycline - som uppges vara tillverkad av återvunnen plast från haven. Det låter ju alldeles förträffligt! Linan marknadsförs som "den enda miljövänliga fiskelinan" vilket väl då, omvänt, innebär att det mesta som Sufix säljer är miljöfarligt. Hur miljövänlig den återvunna linan sedan är beror ju på hur tillverkningen sker och när den hamnar där den inte ska vara (i naturen) är den väl lika förorenande och fågeldödande som andra linor?

Men den är grön (sic) och säljs i en kartong av (förutsätter jag) återvunnen papp, dock inte från haven. Linan är säkert bra för det brukar de linor som heter Sufix vara. Själv använder jag sedan några år tillbaka deras XL Strong som inte är tillverkad av återvunnen plast från haven. Hos Dogger, där jag brukar handla, kostar en 150-metersspole Sufix XL Strong 69 kr. En lika stor spole (nämnde jag att spolen är tillverkad av återvunnen plast) Recycline kostar 119 kr.

Visst, det är behjärtansvärt att försöka rensa haven från plast (oavsett om den är linor från Sufix, plastbeten från Rapala eller av annat ursprung) men det måste finnas mer kostnadseffektiva sätt än att köpa den här produkten. För det kan väl inte vara så illa att Sufix helt enkelt försöker göra sig en hacka genom att vädja till sportfiskarnas klämda miljösamvete?

Jag är i princip för återvinning men när produkter tillverkade av återvunnet material är mycket dyrare än motsvarande produkter tillverkade av nya råvaror är det något som är fel. Själv tror jag därför att det är vettigare - ur såväl ekonomisk som miljösynpunkt - att köpa den billiga linan och sedan skänka den femtiolapp man därigenom sparar in till någon seriös miljöorganisation snarare än till kapitalisterna bakom Sufix. Om Sufix eller någon annan tillverkare erbjöd linor tillverkade av återvunnen plast från haven till ett mer rimligt pris skulle jag naturligtvis välja det alternativet men köpte jag Recycline skulle jag känna mig lurad.

Arter jag ännu inte fångat - Harr

Harr, Wilhelm von Wright

Fiskat har jag gjort nästan så länge jag kan minnas, men till ganska nyligen klarade jag mig från att drabbas av flugfiskebacillen. Eller är det ett virus? Hursomhelst, nu testar jag positivt. 

Att jag hittills aldrig fångat någon harr beror nog mycket på att jag inte fiskat med fluga men även på att den inte förekommer där jag brukar fiska. Harren har dock alltid lockat mig och nu har jag ju lämplig utrustning, så det är väl bara att pallra sig iväg till något vatten där man kan fiska på den. Och lyckas jag fånga en så lovar jag att smörsteka den pinfärsk på stranden och att äta den varm, med fingrarna, med kokkaffe till! Det vore en fin fiskeupplevelse.

Och förresten så går det väl alldeles utmärkt att ta harr på UL?

Sagarra Super

Spanien (som om några timmar förhoppningsvis ska få däng i EM-finalen i handboll) är ett stort europeiskt land med ett rikt sportfiske, men det hör man inte mycket talas om här i landet och spanska fiskeprylar? Finns de ens? Jodå. 

Den här rejäla spanska kusthaspeln - Sagarra Super - är ett fint exempel och här finns mycket att gilla. Formgivningen är funktionell och elegant. Jag gillar runda vevhus och eftersom spolrörelsen är långslagig så sticker det ut som en fena i aktern. Spolen har stor diameter och en avfasad framkant vilket gerererar långa kast. Pickupen är manuell, dvs rullen har ingen bygel utan när kastet är utfört får man med fingrarna lägga linan runt den roterande linförare,. Detta gör att man vågar ta i för kung (Spanien är ju också en monarki) och fosterland även när man kastar tunga sänken utan att riskera att bygeln tjuvfäller (med i bästa fall en förstörd utrustning och i sämsta fall allvarliga personskador som följd). Utväxlingen är låg men spolens stora diameter gör att hemtagningen ändå är snabb. Veven är rejält tilltagen. Det här är en rulle för tungt fiske snarare än LRF.

Shakespeare Sigma 2200 CK 025

1982 kom Shakespeare Sigma 2200 CK 025, en riktigt fin UL-rulle som står sig gott än idag. Sigmaseriens större modeller, som släpptes 1980, fick snabbt ett tvivelaktigt rykte bland annat då Shakespeare (antagligen för att jaga gram) valt att tillverka spolaxeln av aluminium. En skev spolaxel är ingen höjdare utan sätter tämligen omgående stopp för fisket. Dessbättre fick minstingen i serien en axel av stål men är trots det lika lätt som den är nätt.

När jag ägnar mig åt "riktigt" UL-fiske blir det gärna min Sigma 025 som får plats under spöt.

Arter jag ännu inte fångat - Färna

Färna, Wilhelm von Wright

En av de många arter jag hittills inte fått på min krok är färna. Nu är jag inte direkt någon artjägare, men just en färna vore kul att fånga. Den förekommer i Mälaren och Fyrisån så jag behöver inte resa alltför långt för att komma i kontakt med den. En vacker fisk är det, hur som helst, men det är ju å andra sidan nästan alla när Wilhelm von Wright avbildat dem.

Om färnan står att läsa att "arten är en allätare, men är främst en rovfisk som vuxen". och "äldre färnor äter även fisk, kräftor och ibland även groddjur" så om jag inte skulle välja metspöt som vapen så känns det ju som en fisk man skulle kunna utmana med UL-grejor eller på fluga. Att större exemplar av olika vitfiskar är - helt eller delvis - rovfiskar är väl (?) känt men tycks ha gått de flesta predatorfiskarna förbi. Hur som helst så hör man sällan någon spinn- eller haspelfiskare som säger att han ska ut och fiska id. Iden är ju annars såväl en glupsk och huggvillig rovfisk som en god kämpe. Det tror jag att färnan också är och till sommaren ska jag försöka ta reda på hur det förhåller sig med den saken.

Gädda på UL?

Gädda, Wilhelm von Wright

Abborre på ultralätt haspelutrustning är fin sport och detsamma gäller andra, inte alltför storväxta, rovfiskar. Min favoritfångst vid UL-fiske är makrill men eftersom jag bor på ostkusten är makrillfiske ett för min del alltför sällsynt nöje.

En gädda på dryga kilot. Ingen 

troféfågst men en fin matfisk och, 

tagen på UL, god sport.

Men gädda på UL, går det? Och är det försvarbart? Tänk om fisken sliter sig och får gå med ett drag i munnen? Och blir inte drillningen så utdragen att fisken drar på sig så mycket mjölksyra att den inte klarar återutsättning?

Min erfarenhet är att det går alldeles utmärkt att fiska gädda med ultralätt utrustning. Dessutom är det bra mycket roligare och mer spännande än att wincha in fisken med grov utrustning. De flesta gäddor jag landat med UL-grejor har varit bifångster vid abborrfiske men jag har även gjort många fina fångster vid fiske riktat efter gädda. Jag brukar kalla UL-fisket för sportfiskets judo och precis som i den japanska kampsporten handlar det om finess snarare än kraft, att vinna genom att ge vika och att använda motståndarens kraft mot honom snarare än att låta honom använda den mot dig. Det må te sig kontraintuitivt men de fungerar, i dojon och vid fiskevattnet. 

Ultralätt utrustning ger ultralätt packning.

Drillningen av större gäddor på UL-utrustning är vanligen förvånansvärt stillsamma och sällan långdragna. Jag får ofta intrycket att gäddan inte är riktigt medveten om att den sitter fast eftersom motståndet är så mjukt och ofta lyckas man utan större problem lirka in den så att den kan håvas. Rimligen har den då, eftersom den inte tvingats arbeta särskilt hårt, dragit på sig avsevärt mycket mindre mjölksyra än om den hade kämpat mot en grövre utrustning. I varmt vatten kan gäddan ibland bli onödigt medtagen av drillningen men det gäller generellt , dvs även vid fiske med kraftigare utrustning, och är inte ett till UL-fisket kopplat problem. Tänker man släppa åter sin fångst så bör man helt enkelt låta bli att fiska under årets varmaste del. Svårare än så är det inte.

Vad linbrott beträffar så är min bestämda uppfattning att det, när det inträffar, är fiskaren och inte fisken som orsakat det. Här kan man synda på mångahanda vis från att fiska med en gammal eller skadad lina via slarvigt slagna knutar till att helt enkelt dra hårdare i linan än vad den håller för. Fisken kan inte dra ut lina med större kraft än vad man tillåter den att göra. Det är fiskaren, inte fisken, som ställer in slirbromsen. Det är i alla fall min erfarenhet. Så om man går in för det är det naturligtvis ingen svårighet att slita av en tunn lina mot det motstånd en tung gädda erbjuder, men varför ska man göra det?

Ett kapitel för sig vid UL-fiske efter gädda är tafsen. De tafsar som vanligen används vid spinnfiske efter gädda är väl klumpiga men det finns en uppsjö av tunna, knytbara, tafsmaterial som lämpar sig väl för det ultralätta gäddfisket. Pafex Fortress och Sandertress med 5 kilos brottstyrka har fungerat bra för mig. Även fluorocarbonlina i dimension 0,40-0,45 mm kan användas.

Eftersom jag är old school (men inte bara därför) så använder jag helst monofil nylonlina till UL-fisket. Särskilt när man fiskar med klena linor är det en avgjord fördel när de ger efter istället för att gå av. Krokningen är inget problem så länge man, vilket man bör göra vid allt UL-fiske, använder små (tunna) och vassa krokar, helst enkelkrok.

Stora beten är bara att glömma om man håller i ett spö som inte kastar mer än några få gram men ganska snart inser man att även förvånansvärt stora gäddor kan frestas av ett pyttelitet skeddrag, en miniatyrspinnare eller vad man nu använder för bete. Med små link heads (cheburaschka) eller andra lämpliga sänken kan man snabbt och enkelt förvandla flugaskens streamers till potenta UL-gäddbeten av jiggmodell.

Och, handen på hjärtat: De flesta gäddor vi fångar är inte alltför storväxta utan av mer beskedligt format. Även dessa snipor ger spöböj och spännande fighter på UL-grejorna och det är väl vad sportfiske handlar om? I vart fall var det så när jag började... Och nog blir fisket mer givande när i stort sett varje hugg leder till en spännande kamp än när nästan alla fångster är besvikelser i jakten på tioklubbaren/metergäddan? Och vi som ibland äter fisk skattar de små gäddorna högst.

Fiskar man med målsättningen att fånga den svenska rekordgäddan är inte UL det lämpligaste utrustningsvalet och det är det heller inte om man deltar i de så populära (eller i var fall rejält hypeade) gäddfisketävlingarna. Är man, däremot, realist och bedriver ett mer normalt nöjesfiske efter abborre och gädda är UL definitivt ett alternativ.

Vissa vatten är mer lämpade än andra för UL-fiske och i vatten som små åar och kanaler är UL det optimala. Generellt lämpar sig UL bäst i små vatten och på ställen där det är trångt och finlir krävs för att komma åt fisken. Med UL upptäcker man möjligheter och fiskeplatser som annars hade passerat en förbi. 

Fiskeplatser som den här är som gjorda för UL.

Den som vill veta mer om UL-fiske kan klicka på tagen/etiketten ul så kommer det jag skrivit om fiskeformen här i bloggen upp. Jag vill även slå ett slag för det jag kallar QUL (quasi UL) vilket väl, strängt taget, det mesta som här i landet passerar som UL är. QUL kan vara en väg in i UL-fisket för den som tycker att det verkar litet läskigt att kasta efter gädda med "riktiga" UL-grejor. Ett sexfots spö för tolvgrammare och en rulle i 2000-storlek med 0,20 mm monofil nylon (eller 0,10 PE lina) kan i så fall kännas litet tryggare och är en bra mycket sportigare (och sportsligare) utrustning än multirulle med 50 lbs PE-lina och ett 8`6``fots spö för betesvikter upp till 180 gram.

En QUL utrustning för kul gäddfiske.

edit.

Den som inte kan föreställa sig att man kan landa en såpass liten och beskedlig fisk som en svensk rekordgädda på UL kan ju meditera ett tag över nedanstående.

Saxat från marlinmag.com:

Men’s 4-Pound-Test Line-Class Atlantic Blue Marlin

Light-Tackle Blue Marlin World Record Courtesy IGFA

Who: Leo Cloostermans Species: Atlantic blue marlin Record: men’s 4-pound-test line-class Weight: 573 pounds Date of Catch: August 10, 1995 Caught Off: island of Faial in the Azores

Uppdatering

Jag har lagt upp en del nytt, fast gammalt, på den popuäraste sidan, den om vintage haspelrullar, här på bloggen så du som är intresserad  kan ju gå in och titta. Är du inte intresserad så kan du ju alltid bli...