Beatlemania

John Lennons storhet som artist och låtskrivare är odiskutabel men hur var han som fiskare? Det skulle jag vilja veta. Fröet till denna min vetgirighet har såtts av Olle Tivenius (Sensibus fiske) som på sin hemsida skrivit att "John Lennons Ambassadeur 2000 är värdefull, trots hårt slitage".

Eftersom Lennon rycktes bort 1980 kan det inte röra sig om den rulle ABU här i Sverige sålde under namnet Ambassadeur 2000. Den rullen kom först 1983. Därför måste det vara en ABU 2000 - som lär ha sålts under ambassadeurnamnet bla i USA - som han slet på. Den rullen tillverkades 1962-64.

edit. Se Hans van der Pauws (han är inte bara fiskare utan även historiker) kommentar nedan.

På de bilder som den 24 augusti 1964 togs av Beatles medlemmar fiskandes från ett hotellrumsfönster i Seattle håller John i ett spö med multirulle men om det är en ABU/Ambassadeur 2000 kan jag inte avgöra.

ABU 2000

Bilden är ändå intressant i sammanhanget eftersom den ju, åtminstone hos mig, väcker frågan varifrån de fiskegrejor som utgör rekvisitan på bilden kommer. Hade John och de övriga med sig sina egna utrustningar på turnén? Det skulle ju, i så fall, tala för ett osedvanligt starkt fiskeintresse som borde ha avsatt fler avtryck. Fast det handlar ju om en förfluten, i många avseenden annorlunda och i vissa bättre, tid då även superkändisar hade ett privatliv. Så det är inte alldeles snutet ur näsan att få fram upplysningar och bilder om John Lennons fiskeintresse.

Men får man inte fram fakta så kan man ju alltid föreställa sig för, som John sa "reality leaves a lot to the imagination". Jag föreställer mig (och hoppas) att han hade det skönt när han var ute och fiskade.

edit 221129.  Som Hans påpekar i sin kommentar såldes ABU 2000 från början som Ambassadeur 2000 (vilket alltså innebär att ABU sålt två helt olika rullar under samma modellbeteckning). Från den förträffliga hemsidan silvertoby.dk (besök rekommenderas ABU-entusiasten) har jag tagit mig friheten att låna en bild som bekräftar detta.

Med öppna ögon och gasen i botten rätt in i väggen...

Helgläsning:

https://www.vice.com/en/article/597kpd/new-report-suggests-high-likelihood-of-human-civilization-coming-to-an-end-in-2050

https://www.vice.com/en/article/z3xw3x/new-research-vindicates-1972-mit-prediction-that-society-will-collapse-soon

Eftersom det alltid finns en "silver lining" så ser jag en chans för Östersjön att, mot slutet av seklet, återhämta sig. Man hade ju gärna sett att den saken gått att ordna med mindre ingripande åtgärder än den mänskliga sk civilisationens undergång, men jag antar att det är en smäll man får ta...

Ud af glemmebogen

I fredags fick jag leverans av några havsöringdrag jag hade beställt och när jag öppnat försändelsen så satt jag och bara beundrade mina nya beten. De såg så fina ut. Perfekta i såväl form som finish. Riktigt ögongodis. Så fina drag måste helt enkelt fånga fisk, och det gör de säkert. Men.. är sådan perfektion nödvändig? Har den ens någon egentlig betydelse för hur fiskligt betet är?

"Den fynske kystwobler er næsten gået i glemmebogen, men i firserne fiskede alle med den."

Fyns kustwobbler

Så är det. På åttio- och nittiotalen fiskade nästan alla med Fyns kustwobbler. Ett brutalt enkelt, ofta(st) hemmagjort, bete som kastade och fiskade hur bra som helst. Eller med andra, lika enkla och egentillverkade kustwobblers som den gotländska Kalles träbit.

Kalles träbit

Jämförda med dagens köpewobbler och sk havsöringdrag ser dessa träwobbler från förra seklet onekligen simpla ut men då dög de alldeles utmärkt åt havsöringen. Dagens havsöringfiskare är betydligt mer kräsna än såväl gårdagens som fisken när det gäller betenas utseende. Så hemgjorda och enkelt målade kustwobblers är definitivt old school. Under julledigheten tror jag att jag ska bryna morakniven och göra mitt för att rädda hantverket från glömskans bok. 

Ett vedträ (furu duger, björk är bättre och ek bäst) ger material till flera dussin wobbler. Rostfri ståltråd eller skruvöglor. Bly använde man förr till att balansera betet men det går naturligtvis lika bra att limma fast en lagom tung mutter eller annat liknande i ett hål i buken. Färg finns det förhoppningvis några användbara skvättar. Är man extra noga doppar man sedan den färdigmålade wobblern i klarlack en eller flera gånger.

Är det mer tillfredsställande att fånga en fin öring på en hemgjord träwobbler än på ett superfint köpedrag av plast? Definitivt! 

edit. Den som inte lärt sig hantera en kniv kan ju alltid göra så här...

Var är de?

Att det finns många fina gamla rullar som fortfarande lever och att sådana köps och säljs i betydande omfattning behöver man bara besöka någon av de många sajter på nätet där sådan handel förekommer för att förstå. Att det till viss del handlar om samlare snarare än fiskare förstår man också när man ser de ibland femsiffriga belopp som betalas för särskilt attraktiva exemplar men för det mesta handlar det om relativa småpengar som tex när en Mitchell 300 i gott bruksskick byter ägare för några tior eller en repig nittiotalsdaiwa går för samma belopp. Sådana rullar ställer man väl knappast upp till beskådande i vitrinskåpet?

Själv är jag en oförbätterlig samlare, åtminstone såtillvida att jag dragit på mig betydligt fler rullar än vad jag rimligen behöver för mitt fiske och ändå ständigt är på jakt, men till mitt försvar vill jag säga att så gott som alla mina rullar används. I går var det en Ambassadeur 5000 från tidigt sjuttiotal som fick komma ut och kasta efter havsöring. Men de andra fiskare jag stöter på ute vid vattnet har så gott som alltid nya rullar. Så jag undrar: Vart tar alla gamla rullar folk har (och köper!) vägen?

Visst, jag har själv betydligt nyare rullar än den gamla amban och hade precis lika gärna kunna ha fiskat med någon av dem. Precis lika gärna. Och i det ligger ju att det går lika bra med den gamla rullen. För den fungerar och kastar minst lika bra som de mer moderna rullar jag äger och känns dessutom trygg och van att hantera. Det enda som är bättre på  en nyare rulle är slirbromsen och den har man ju alltför sällan någon användning för... Men beläggen är trötta och behöver bytas ut så kanske blir det en uppgradering (till sådana där kolfiberbelägg som sitter i moderna ambor, om sådana passar) eller i vart fall byte av bromsskivor och sedan lär den få fortsätta att hänga med på fiske.

Nothamn i november

Sen november, mörka moln och regnstänk men svag vind. Fortfarande uthärdligt att fiska utan handskar (men mössan värmde gott).

Huevos Rancheros

Äta bör man, annars dör man. Och även om det inte går så långt så tappar man snart orken och lusten. Kort sagt så kräver en fisketur, om den inte är löjligt kort, ett intag av näringsämnen och att laga mat är en trevlig paus i fiskandet.

Matlagningen bör vara enkel, snabb och inte kräva fler än ett matlagningskärl. Den bör också resultera i en varm och mättande rätt. Själv gör jag ofta en variant på huevos rancheros som jag tillagar i en liten kolstålspanna.

I pannan hamnar först en klick smör eller en skvätt olja, skivad korv och några skivade vitlöksklyftor. När korvbitarna fått stekyta tillsätts en burk vita bönor i tomatsås som kryddas med chili och spiskummin. Ett ägg per person knäcks och hälls i en liten grop i smeten. Vill och har man kan man strö riven ost över. Klart att servera när äggvitan koagulerat. En fralla eller annat vitt bröd kompletterar.

Tafslängd

 

Hur lång tafs behöver man ha när man fiskar med bombarda? Den vanligaste rekommendationen är runt en spölängd och det kanske är relevant om betet är en fluga. Vissa havsöringfiskare säger två spölängder (och de fiskar ofta med spön på 11 fot eller längre så det slir en skaplig tafslängd att hantera).

Resonemanget bakom extremt långa tafsar är att fisken är skygg och skulle undvika att ta betet om den såg bombardan. Å andra sidan händer det inte helt sällan att fisken hugger på just bombardan så det är uppenbarligen inte i alla lägen den hypotesen håller.

Använder man beten som är större och/eller tyngre än en fluga blir långa tafsar snabbt ett problem och rekommendationerna på bilden till vänster kan vara bra vägledning om man vill kasta ett mjukisbete eller en liten wobbler med bombarda. Och det är ju fritt fram att testa mot havsöringen. Skulle den våga ta ett mjukisbete på kort tafs så vågar den säkert ta en fluga som simmar lika nära bombardan.

Lågprofilare

Enligt amerikanska Billboard war 1976 års största hit "Silly love songs" med Wings men jag och många andra rullentusiaster tycker nog att Ambassadeur 2500 C var både bttre och mer intressant. Själv kan jag inte erinra mig hur den där låten gck men den lilla rullen känner jag utan och innan. På den tiden var rullar i den här storleksklassen avsedda för lätt fiske, något som sammanhängde med att det man fyllde dem med var monofil nylon i dimension 0,25 mm eller tunnare. I och med att vi fått tillgång till spunna/flätade PE-linor har de idag kommit att användas även för bla gäddfiske. En annan orsak till detta torde vara att den nya generationen fiskare har små händer, åtminstone antar jag att de har det eftersom det tycks vara så att man vill ha så små rullar som möjligt. Själv tycker jag att små rullar är svårare att hantera, särskilt i kall väderlek och absolut om man tvingas fiska i handskar. 

ABU Silver Max 2 och Ambassadeur 2500 C

Oavsett vad man vill använda en liten multirulle till så är alternativet - och ofta förstahandsvalet - idag en sk lågprofilrulle. Marknaden är översköljd av intill förväxling snarlika sådana, tillverkade någonstans i Asien, i alla prisklasser. Dessa är oftast försedda med magnetbroms och tumtangent. Höljet är regelmässigt tillverkat av någon slags plastmaterial.

Vilket man föredrar är en smaksak. I mina ögon slår ingen modern rulle en 2500 C (och det oavsett om den skulle kasta bättre och ha en bättre slirbroms) men visst funkar de flesta lågprofilrullar (så länge man undviker de allra billigaste) bra. Själv köpte jag för nu bortåt tio år sedan två stycken ABU Silver Max 2 på rea (när de ersattes av SMAX 3) för en femhundring styck och de rullarna har fungerat (och fungerar) oklanderligt (trots att de inte är ihopskruvade i Svängsta). När det är kallt (vilket det så här års ofta är) kyler plasthöljet mindre än vad ett plåtdito gör. 

Just det där med att greppa om rullen är värt en kommentar. I mitten av sjuttiotalet, när 2500 C kom, hade spön för multirulle (åtminstone de av ABU:s tillverkning) nedsänkta rullfästen och rejäla främre grepp. Det vanligaste var då att man höll spöt om detta främre grepp vid inspinning och rullarna var därför inte utformade för att ligga bra i handen. Med dagens raka rullfästen har det normala blivit att greppa om rullen med icke vev-handen och då kan en lågprofilrulle, som är utformad för att hållas om på detta sätt, onekligen upplevas som bekvämare.

Men riktigt Old school är det inte...

Sampo?

BETE stod det, när jag började min sportfiskarkarriär, på de beten som tillverkats av Bröderna Tysklind AB i Insjön. Till dessa hörde (och hör dessbättre alltjämt eftersom de nuvarande finska ägarna av varumärket inte bara fortsatt tillverkningen utan även gör det med samma höga kvalitet som då) Utö, den vasskyddade varianten Nix och Jämtland. BETE gjorde även wobblers men av ekonomiska skäl höll jag mig till skeddragen. Nu har jag bättre råd och wobblern på bilderna, som jag vill minnas heter Sampo (?), som jag då suktade efter är nu min. Men nu nänns jag nog inte fiska med den.

To the Max

Efter åttiotalets experimenterande med magnetbromsade rullar med gavlar i polymer satsade ABU på rullar med centrifugalbroms, stativ i solid aluminium (dvs stativet var gjutet/fräst i ett stycke och således starkare och styvare än de traditionella stativen byggda av flera delar som lötts och/eller nitats samman) och en massa kullager. Flera av modellerna har dessutom en linspridare som står stilla vid utkast. Och rullarna tillverkades i Svängsta.

Pro max 3600 och Black Max 3600

Dessa rullar tillverkades i tre serier kallade Black Max, Silver Max och Pro Max. Förutom färgen skilde de sig åt såtillvida att Black Max hade 3 kullager, Silver Max 6 lager och Pro Max hela 8 stycken. Vi cyniker inser här att det snarare än produktutveckling och prestanda handlar om elementär försäljningspsykologi. Vi människor har, vilket marknadsförarna vet, svårt att värja oss mot siffror. 

Urambassadeuren saknar helt kullager, den mycket välkastande Rocket har två och varför man skulle behöva och var man i så fall bör placera ytterligare kullager är en fråga som inte är alldeles enkelt att ge ett relevant och vettigt svar på. Detta sagt är maxserierna alldeles utmärkta rullar. En SM 5600 CL hör till mina längst kastande multirullar (om vi bortser från CT-varianter).

Varför ABU - utom på sina Mörrum - övergav de solida aluminiumstativen till förmån för de gamla plåtstativen är för mig oklart (så det har säkert med ekonomiska överväganden att göra). En annan sak jag inte begriper är varför ABU valt att använda Black Max etc som namn på de asientillverkade generiska lågprofilrullar man nu säljer som ambassadeurer (men det handlar säkert också bara om att försöka tjäna pengar).

Mycket var bättre för och det gäller även ABU-rullar som heter Någonting Max. För mindre pengar än vad en ny spole kostar kan du köpa en Black Max i gott skick. Gör det. Smörj upp den och testa. Du kanske blir förvånad.

 

Brottsplats Lysekil

Deep Sea Reporters har dokumenterat en miljöskandal som, likt mycket av det som pågår under ytan, annars inte skulle ha upptäckts. En av, får man anta, många liknande. Se själva den skakande (men dessvärre inte överraskande) filmen från hamnen i Lysekil. Dessbättre är saken enligt Aftonbladet, under utredning och en misstänkt identifierad och delgiven misstanke. Det ska bli intressant att följa saken.

Jag är inte mot yrkesfiske. Tvärtom. Däremot är jag definitivt emot många företeelser inom det moderna yrkesfisket och det är varken mer eller mibdre än en politisk skandal att dessa företeelser tillåts förekomma. En av dessa är bottentrålning. Ingen regering (eller politiker) som inte verkar för förbud mot bottentrålning har, i mina ögon, ett uns av trovärdighet när den uttalar sig i miljö och hållbarhetsfrågor. För att citera Deep Sea Reporter: Hur skyddar ni fridlysta och utrotningshotade fiskar så länge bottentrålning är tillåten? 

Reel love

 

RuMer 401

Ännu en av de franskbyggda haspelrullar för kustfiske jag har en sådan svaghet för, denna en RuMer 401 från mitten av sextiotalet. Det kanske börjar bli dags att ta med samlingen, ett gäng lämpliga spön och ge sig ut på en road-trip ner till kontinentens långgrunda stränder och leva på solsken, egenfångad fisk och lokalt vin några veckor? En plan till pensioneringen, kanske?

Mer troligt får den här rullen hänga med nästa gång jag beger mig till Västkusten eller Norge, någonstans där man kan slänga ut ett bottentackel, sätta spöt i en hållare och sig själv i en stol, halvsomna och sedan väckas av slirbromsens ringsignalsliknande knarr. För en sådan har naturligtvis RuMer 401.

Multi, trimning och långa kast

             Rickard Gustafsson7 september 2022 14:03

Som i snacket som länkas i det här inlägget: https://oldschoolsportfishing.blogspot.com/2018/03/nattradio.html
Där sägs det att en Ambassadeur är bra nog. Behöver du trimma något så är det troligtvis din kastteknik.

Ovanstående kommentar (till det här blogginlägget) rymmer en stor sanning. Visst kan man, på marginalen, vinna något på att börja byta ut delar i sin Ambassadeur men att göra så innan man sett till att man kan ta ut maximalt av vad den kan ge i standardskick är en tveksam affär. Inom golfen är det ett känt fenomen med tämligen odugliga spelare som försöker att köpa sig ett spel istället för att lära sig spela (och det förhållandet är väl, strängt taget, vad golfindustrin lever på) och samma fenomen förekommer i alla tekniksporter. Visst har materialet betydelse men först om man kan tillgodogöra sig det.

Det första man bör göra är att se till att den standardrulle man har är i gott skick. Man måste oftast plocka isär den och tvätta delarna (i kemiskt ren bensin), återmontera och smörja. Hur man ska smörja beror vad man har för prioriteringar. Litet som med en bil. Hur och hur ofta man servar den skiljer sig rätt mycket mellan en familjebil och en racerbil. Talar vi om maximal prestanda får man ge avkall på bekvämligheten och serva sin rulle, i vart fall högfartsdelen (spolens lagring, mellanhjul och linspridarmekanismen), rätt ofta, med rätt avpassade smörjmedel och minimal smörjning. Vill man behöva serva den högst en gång per år (eller mer sällan än så) kan man tjoffa i så mycket  olja man vill men för mycket olja i ett lager bromsar. Det gör även för tjock olja. På gott och ont är rullar från fabrik oftast översmorda. Köper man en gammal rulle kan smörjmedlen vara lika gamla och har ofta förlorat mycket av sina smörjande egenskaper.

Här - på trivsamma Stocklycke vandrarhem - får sig högfartsdelen i kamrat Håkans Rocket en expertmässig översyn.

Nästa steg bör vara att hitta ett lämpligt spö till sin rulle och det fiske man tänker bedriva. Man kan naturligtvis kompromissa men gör man det så kommer det att gå ut över, bland annat, kastlängden. Bortsett från vad spöt får kosta (dyrare är, på det stora hela, bättre) så handlar det om längd och vilken kastvikt spöt är optimerat för. Längden är enkel att mäta men vid vilken betesvikt spöt kastar bäst litet knepigare att få grepp om. Optimum är ett tämligen exakt värde, tex 45 gram, men så stär det sällan på spöt (och det som står där är ändå bara siffror). Har tillverkaren märkt spöt med "casting weight 20-60 grams" så betyder det inte att spöt kastar lika bra med alla vikter inom intervallet utan, i bästa fall, att det är användbart för att kasta dessa vikter. Eftersom olika kastare har olika teknik och fysik tillkommer ytterligare variabler. Det spö som för mig är perfekt till en viss vikt kan en annan kastare tycka passar bättre till en något lägre eller högre vikt. Som nästan alltid måste man själv testa , men det kan man inte göra innan man är en hyfsat kompetent kastare. Därför kan gamla tumregler som (1) att optimum ligger på ca 75% av den maximala kastviket eller (2) att man får den optimala kastvikten om man adderar den lägsta och den högsta angivna vikten och delar summan med två. För ett spö som är klassat 20-60 gram skulle optimum alltså ligga runt 40-45 gram.

Til sidst og syvende så hänger dock kastlängden på hur bra man kastar. Här finns det inga genvägar. Man måste helt enkelt träna. Dessbättre är det ju något man gärna gör. Men det handlar inte bara om kvantitet. Gör man tiotusen kast med usel teknik och utan eftertanke blir man inte ett dugg bättre (utan nöter bara in en felaktig teknik).

Thomas6 september 2022 18:31

Håller med...Skulle vilja se när du lägger ut ett kast lika långt (eller längre) med rätt spö, lina, bete och kastteknik som de yngre inte har en aning om.

Lågprofil, styft spö med toppaktion, tjock flätlina. Lycka till boys!

I helgen hade jag kastfest med en Ambassadeur SM 5600 CL (i  standardskick men väl infiskad och korrekt smord) på ett tiofots ABU Baltic (dvs en nittiotalsutrustning). Nu fiskade alla andra jag såg (utom nyss nämnde Håkan som är absolut nybörjare när det gäller multirulle men med sin nysmorda Rocket kastade överraskande - inte minst för honom själv - långt och problemfritt) med haspelgrejor men vem/vad som kastade längst är det ingen tvekan om. Jämrans vad amban ylade!

Äventyrets hjältar

 

Tidig frukost i Borghamn

Spön, rullar, håv, drag, bombardor, flugor... Det är många prylar som (mer eller mindre) behövs för ett lyckat fiske men viktigast för en lyckad fisketur i november (och de flesta andra månader) är kaffe och varm mat. I helgen hade jag klarat mig med en bråkdel av den fiskeutrustning jag hade med mig, men utan fältköket, kaffepannan och stekjärnet hade det nog blivit en tämligen trist upplevelse. Nu förvandlade dessa hjältar pauserna i fisket till äventyrets höjdpunkter. Till detta bidrog i viss mån fiskens bristande samarbetsvilja (en eller annan lax hade förmodligen flyttat uppmärksamheten) men under en tvådagarstur så avstår jag nog hellre från fisk än från varm mat och kaffe.

Mitt nya lilla vedkök har jag nu hunnit använda tillräckligt mycket för att amse mig kunna avge ett omdöme och det får bli med beröm godkänt. Det fungerar som avsett med såväl på plats ihopsamlade pinnar/kvistar som med Biltemas tändved (kapad i vettiga längder). Pellets har jag ännu inte testat (och det lär dröja eftersom den påse med tändved jag impulsköpte på Biltema och som nu ligger bak i bilen nog lär räcka över vintern) som med sprit. Även spriten jag använder är från Biltema och kallas spisbränsle. Det fungerar utmärkt att mer eller mindre fylla den lilla skålen med bränsle och tända på. En nästan full skål räcker till ett kok kaffe. Skulle jag gå in för att elda med sprit så vore en liten brännare typ Trangia antagligen mer effektiv men nu använder jag mest ved och tar till spriten bara när jag är för bekväm eller har för bråttom för att hållas med det pyssel vedeldning innebär. En fördel med att elda med sprit är att man då kan placera köket på eventuellt tillgängligt bord utan problem. Skulle man göra det när man eldar med ved skulle bordet fatta eld eller ätminstone bli brännskadat (så det gör man alltså inte!). Vid vedeldning måste köket stå på ett underlag som varken kan börja brinna eller ta skada av värmeutvecklingen.

"Cowboykäk" - kryddig korv stekt i skivor, en burk vita bönor i tomatsås (gärna varianten med chili) och en burk hela tomater. Tilllsätt salt och peppar. Guld när man stått ute några timmar och slår vilken kall macka som helst med hästlängder. Uunder stekjärnet skymtar några bitar av den tändved jag använder att elda med.

Landfiske

Så har då jag och Håkan försökt oss på landfisket efter lax i Vättern. Någon utdelning, i form av landad fisk, gav inte helgens insats men vi hade två fina dagar och är bättre rustade, kunskapsmässigt, inför vårt nästa försök. Just det där med fina dagar är tydligen en del av problemet. Det milda novembervädret var förvisso skönt att vara ute i men är samtidigt en starkt bidragande orsak till att vattnet fortfarande är en tre-fyra grader för varmt för det här fisket. Men man kan säkert bli utan fisk även när det är svinkallt så det vore synd att klaga.

Ett charmant ekipage 3

Ibland blir man förvånad. Eller snarare positivt överraskad. Det här tiofots ABU Baltic spinnspöt är förvisso snyggt. Brun klinga med vinröda lindningar, diskreta guldaccenter, de nordiska flaggorna och korkgrepp. Men, visade det sig, det har inte bara en snygg yta utan är en veritabel kastkanon. Klingan har en rapp 3/4-aktion och svarar verkligen när man laddar den. Rullen - en Ambassadeur SM 5600 CL - fick verkligen bekänna färg när jag tryckte iväg en 40 grams Vicke men dess egenskaper matchade spöts perfekt. En väl balanserad utrustning.

Landlax? Allvarligt...

2022 var året jag skulle bli laxfiskare. Nu blev det inget av i somras men året är inte riktigt slut än. Det är visserligen för sent att ge sig ut till någon av våra laxälvar men säsongen för att fiska lax från land i Vättern har just startat. Så det får bli ett försök i trakterna av Ödeshög i helgen. Jag och min fiskebroder Håkan har bokat övernattning på vandrarhem mellan en lör- och en söndag som helt ska gå i fiskets tecken. Vilket väl, i vanlig ordning, innebär att större delen av tiden kommer att ägnas åt pipökning, kaffedrickande och snack.

Men ordet landlax har jag svårt för. Laxen finns väl i sjön? På land kanske den hamnar men när den gjort det är ju fisket, definitionsmässigt, över? Jag antar att det gräsliga ordet kommer sig av att fisket bedrivs från land och att vi är för lata för att säga laxfiske från land. Istället säger vi landlaxfiske eller, i värsta fall, att vi fiskar landlax. Ibland behöver man inte ens importera uttryck för att fördärva vårt vackra modersmål...

Fiskeblogosfären

Världen är, heter det, full av tappade sugar och detsamma kan sägas om blogosfären. Letar man litet på nätet så finner man snart många fiskebloggar som startats med pukor och trumpeter för att sedan dö efter några få inlägg. Vissa håller ut, kanske i något år men, sedan tappar bloggaren orken eller intresset. Eller sugen. Vissa kanske växlar över till facebook (men det är väl snudd på lika ute som det verkar vara att blogga)? Visst, rent statistiskt är det förstås några som dör, drabbas av sjukdom eller olyckor, slutar fiska eller av någon annan anledning inte har möjlighet att fortsätta sitt bloggande (och några startade säkert en blogg för att skryta om fångster som sedan uteblev) men frekvensen av övergivna bloggar är för hög för att förklaras, huvudsakligen, av annat än just tappade sugar.

Just nu noterar jag att det råder stiltje på några av de bloggar jag med intresse följer (se länklistan) och jag hoppas att det bara är tillfälligt och att allt är väl med er som skriver dem. Eller är det så att ni bara postar inlägg när ni tycker er ha något vettigt att säga? Hmmm... Hur f*n skulle man då hålla liv i sin blogg?

En söndag i november

 

Nu är vi redan i en tid då dagsljuset bara varar åtta timmar per dygn och ändå så går vi mot mörkare tider. Det är inte så länge sedan vi (i alla fall jag) stönade över värmen men nu är det dags att lägga på vinterdäcken. I butikerna har jultingeltanglet redan dykt upp och om två månader kan man säkert köpa semlor, vissa tycker uppenbarligen inte att tiden går fort nog... Men det gör den.

Fortfarande är det mer än drägligt att vara ute och fiska även om man nu uppskattar kaffet lika mycket för värmen som för stimulansen och smaken. Till nästa helg måste jag leta rätt på mina torgvantar för idag kände jag mig kall om fingrarna när det var dags att plocka ihop grejorna.

Det är en himla tur att man har fisket. Det gör att man kommer ut varje vecka och att man utsätter sig för saker - som att bära grejor och klättra på klippor - som en förnuftig människa annars skulle undvika. Eller som en förnuftig människa skulle tvinga sig att genomlida på ett gym.

En liten fiskekompis

En kniv hör till fiskeutrustningen. Det allra mesta klarar man av med en liten kniv, åtminstone så länge det inte handlar om att klyva ved eller filéa fisk. Själv brukar jag ha med mig två knivar. En slidkniv i eller på ryggsäcken och en fickkniv. Den här lilla rackaren, som hängt med i tio år eller så, är en av mina favoriter. Billig och till stor del bestående av plast men bladet är mycket vasst och användbart. Dessutom kan jag öppna och stänga den med en hand vilket ofta är en fördel.

En liten men viktig detalj

Kustfisket efter havsöring kallas ofta de tusen kastens fiske eftersom det kan vara väldigt glest mellanhuggen och bompass är vanliga. Naturligtvis kan man, de dagar allting stämmer och man är på rätt plats vid rätt tillfällen få uppleva en sk huggsexa, men på det stora hela taget är tålamod en viktig del i havsöringfiskarens mentala utrustning.

Lika viktiga är koncentrationen - att inte stå och halvsova när det smäller - och noggrannheten. För det vore naturligtvis mer än värdelöst att ha satsat timmar och dagar för att sedan missa hugget när det kommer eller tappa fisken för att man slarvat med sin utrustning.

De vanligaste utrustningsslarven är dåliga knutar och nött lina. Det senare hänger samman med de många kasten. Ju fler kast man gör desto mer nöts linan mot stenar och annat. Den kan även försvagas när man drar loss bottennapp. Att kontrollera i vilken kondition de yttersta metrarna av linan är när man väl kommit hem eller när man ska ge sig ut är gott och väl om man inte får någon fisk. Annars bör man göra det betydligt oftare, dvs upprepade gånger under varje fiskepass.

Använder man, vilket jag gärna gör, genomlöpsdrag finns en lömsk fälla, nämligen att knyta linan direkt i en rund fjäderring. För det mesta går det väl, men risken finns att linan arbetar sig ned mot fjäderringens öppning där den kan skadas mot den ibland vassa metallen. Då är det faktiskt bättre att knyta kroken direkt i linan. Andra alternativ är en solid metallring mellan fjäderringen och linan eller en avlång fjäderring (se bilden ovan av vilken även framgår att det är enkelkrokar jag använder).

Vad gäller genomlöpsdragen har jag velat mellan att tackla upp dem hemma och att knyta på dem på plats men nu har jag fastnat för det senare. Visst, det tar kanske en minut att byta drag men de är så mycket behändigare att transportera utan tafs och krok. En liten ask eller påse med lekanden, krokar plastpärlor och vad man nu använder tar nästan ingen plats och det gör inte heller en liten spole med FC- eller monofil nylon i 0,40-0,45 mm. Ett halvdussin "nakna" genomlöpare ryms lätt i byx- eller jackfickan (eller vadarnas bröstficka). 

Enorma möjligheter

Bombarda (som blivit det vedertagna svenska namnet på denna typ av kastdobb) fiskas vanligen med en fluga som bete och det mesta man kan läsa om hur man ska göra utgår från detta. Men... man kan naturligtvis använda andra beten. En räka (såna som man eter) , någon slags mjukbete, ett skeddrag, en spinnare eller en wobbler, ja i stort sett alla typer av beten kan kastas med och bogseras efter en bombarda.

Det som sätter gränserna är betets vikt och luftmotständ, faktorer som i sin tur får vägas mot bombardans vikt, tafsens längd och de kastlängder man behöver. Det säger sig självt (?) att det inte fungerar särskilt bra att kasta ett 40-grams Koster med en 20-grams bombarda (och det är heller ingen idé att ens försöka eftersom man kastar ett sådant drag bättre och längre utan extra påhäng). Kort sagt så är det små och lätta beten som kommer i fråga.

Så fort man använder ett bete som är större eller tyngre än en normal streamer så blir det hela smidigare om man inte använder en alltför lång tafs. Många kör ju med 12-fotsspön och tafsar lika långa som eller länge än spöt. Teorin bakom detta är att havsöringen är så extremt skarpsynt, skygg och (möjligen) intelligent att den genast genomskådar fiskarens list om den ser bombardan och kan koppla den till betet. Det är naturligtvis nonsens. Havsöringen har visserligen god syn men är lika dum som andra fiskar och många bombardafiskare kan vittna om hur jagande öring huggit mot själva bombardan där den gått i ytan. Skulle man vilja kasta tex en liten Rapala eller någon annan liknande wobbler på, säg, upp till 5 grams vikt så underlättar det om man kapar tafsen rätt radikalt. I praktiken fungerar tafsar på runt metern, sedan får man själv avgöra och finna en kompromiss mellan hanterbarhet och fisklighet.

Betets storlek (luftmotstånd) och tyngd får, med hänsyn till kraven på kastlängd och hanterbarhet, vägas mot bombardans vikt. Med en 20-grams bombarda bör man (om man vill kunna kasta någotsånär långt och problemfritt) hålla sig till betesvikter som inte överstiger 3 gram men allt är ju beroende på den enskilde fiskaren, hans utrustning, skicklighet och krav så jag avstår från att publicera några (meningslösa) tabeller utan överlämnar åt er, var och en, att testa vad som funkar.

När man börjar komma upp i vikter som medger hyfsade kastlängder utan bombarda så är det, enligt min åsikt, en avgjord fördel att slippa kastdobben och tafsen. Nästa gång jag är ute kommer jag att testa en Rapala RipStop 09, en 9 cm lång wobbler vägandes 7 gram. Det tänker jag gör dels med wobblern som den är och ett 7´6´´ ultralätt haspelspö och dels med ett 11´6´´ bombardaspö och 30-grams bombarda. Gissningvis kommer jag att kasta något längre med bombardan men tillräckligt långt med det lättare spöt och i så fall kommer jag att gå på "lättast möjliga". Det brukar bli mer nöjsamt.

Krokar, skrammel och frågetecken

Att forska om gammal fiskeutrustning, om vi med gammal menar äldre än internet, är knepigt. I vart fall om det är internet man använder som forskningsverktyg. Det finns förmodligen någon helt rimlig förklaring till att det förhåller sig så. Ett fynd jag gjorde i går lämnar mig med några obesvarade frågor.

Mitt fiske efter havsöring tog fart när jag under första halvan av åttiotalet bodde dryga två år i Visby. Jag införskaffade då mina första vadare och kom i kontakt med Vicke. Kustwobblern Vicke, som snabbt kom att bli ett av mina favoritbeten. Jag vil minnas att jag köpte såväl vadarna som mina Vicke i en sportfiskebutik som låg mellan Söderport och tingsrätten.

När jag i slutet av åttiotalet hamnade i Norrtälje blev det hos Wennerströms (numera Dogger) jag kom att köpa mina fiskegrejor. Vicke var alltjämt favoriten. Fortfarande var wobblern då från fabrik monterad med en dubbelkrok vars spetsar var orienterade mot ryggsidan. Detta var närmast genialt eftersom arrangemanget tillät en att fiska wobblern extremt nära, ja faktiskt på, tången utan att fastna samtidigt som det gav väldigt bra krokningsegenskaper. Riktigt hur lysande denna finess var kom jag att inse först när jag, någon gång på nittiotalet (?) köpt mina första Vicke med trekrok. De blev inte långlivade...

Med trekrok hade Vicke visserligen samma fina gång och kastegenskaper men kunde inte, åtminstone inte ostraffat, fiskas på samma sätt som tidigare så det blev till att det första jag gjorde när jag gjorde när jag köpt en ny wobbler ta bort trekroken (och fjäderringen) för att byta ut den mot en dubbelkrok. De gången jag glömde eller inte hann med detta (eller hade slut på dubbelkrokar) blev det mycket svärande under fisketuren och i avsaknad av dubbelkroken kom Vicke att förlora sin favoritstatus.

Det var först för cirka tio år sedan, när jag på Åland kom i kontakt med Owners Siwash (5171 Open-Eye) enkelkrok med öppen ögla (son man fäster genom att med tång nypa ihop öglan om krokfästet), som Vicke återtog tronen. Med enkelkrokens monterad med spetsen på ryggsidan blev mina Vicke om möjligt ännu bättre än vad de varit med dubbelkroken. Jag bad Dogger att ta hem krokarna (men möjligen var det bara jag som köpte dem för efter några år försvann de ur sortimentet). Dessbättre finns det finns andra som säljer den. 

I går var jag i Solna tingsrätt och när förhandlingen var klar såg jag att jag hade tid att svänga förbi Sundbybergs Sportfiske, vilket jag gjorde. I en fyndlåda fann jag där en Vicke med dubbelkrok. För 29 spänn! När jag uttryckte min glädje över detta fynd sa grabben bakom disken att "jag har en hel låda sådana där på lagret" och det hade han. Urvalen av färger och vikter var begränsade, Alla dragen vägde 30 gram och alla utom två var silvergrå med grön rygg. Å andra sidan hade de alla dubbelkrok och var märkta med röda prislappar som det stod 29:- på så jag lämnade butiken med 290 kr mindre på mitt konto och ett leende på mina läppar.

Att Vicke skapades av en Lennart Hamrin och att betet introducerades 1983 känner jag till. Att "Vicke Original" (men alltså, till skillnad från originalversionen, försedd med det undermåliga trekroksmontaget) säljs av Wiggler vet jag också. Min minnesbild är vidare att Vicke förr i tiden saknade sk rasselkula men de "Vicke Original" man nu kan köpa är försedda med sådan. I vart fall skramlar det om dem. 

De wobblers jag fick med mig från Sumpan ser precis ut som jag vill minnas de jag först kom i kontakt med i mitten av åttiotalet. Två av dem är märkta "Adexa", ett namn jag förknippar med spön. I övrigt saknas andra märkningar än viktangivelsen. Så frågetecknen hopar sig. Vem är/var Lennart Hamrin? Är mina nyförvärv original eller kopior? Var kommer Adexa in i bilden? Eller, för den delen, Wiggler? Och när började Vicke skramla? Finns det någon vänlig läsare av denna blogg som sitter inne med kunskap så hjälp gärna en undrande nörd genom att dela med dig därav i kommentarsfältet!