När jag var som mest aktiv gäddfiskare var det skeddrag som gällde och många var de gotlandsgäddor som slutade sina dagar på båtdurken med ett Utö i mungipan. När jag några år senare (i slutet av åttiotalet) hamnade i Norrtälje var fortfarande gäddfisket i Furusundsskärgården av världsklass. Mina ekonomiska förhållanden - jag var nu vuxen och tjänade pengar - hade förbättrats och medgav nu fiske med wobblers. Favoriterna var Swim Whizz, Boone och Nils Master men även den svensktillverkade plastwobblern Big Pike med sin ettrigt vibrerande gång noterades för fina fångster. Så kom Rapalas Shad Rap, ungefär samtidigt som fisket började gå ner (men det var inte Rapalas fel).
Under flera år (med jobb, småbarn och... golf) blev det mer sparsamt med fiske och när jag gav mig ut var det kustfiske efter havsöring som prioriterades och under den tiden bröt, på gäddfronten, jerkhysterin ut, tätt följd av fisket med tunga gummibeten. Men jag är övertygad om att mina gamla wobblers fortfarande är lika effektiva som de var då och minst lika giftiga som jerk- och gummibetena. Och det är nog skeddragen också...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar