Under min och Håkans pågående fiskeresa i Västerled har det hittills handlat om, i lika delar, makrillfiske och bottenmete. Den senare metoden har mest gett gyltor. Gyltor upplever jag som knepiga att kroka. Med vanlig J-krok kan man meta med sträckt lina och försöka att nypa fast dem genast man känner att de är där och läppjar på agnet men det leder oftast till att man blir en räka (eller vad man nu använder som bete) fattigare. Metar man med slak lina blir man också av med en hel del agn och de gyltor som fastnar har oftast hunnit svälja det och blir då krokade i svalget eller ännu djupare vilket gör det i princip omöjligt att kroka av och släppa dem åter i oskadat skick.
Åtminstone i teorin ska cirkelkroken lösa detta dilemma. Med den ska man lugnt våga låta fisken smaka på och svälja agnet men ändå, när man stramar upp linan, bli krokad i mungipan. Det låter nästan för bra för att vara sant och saker som låter på det viset brukar ju inte vara det. Sanna, alltså. Men efter några pass med cirkelkrok vågar jag säga att det faktiskt fungerar. Inte till 100 %, men det gör ju ingenting. Dock fungerar det tillräckligt bra. Samtliga de fiskar jag hittills fångat med enkelkrok har varit krokade i överkäken vid mungipan.
Den krok jag använt är Owners Mutu Light men jag har några Mustad och Fladen jag ska testa för jämförelses skull. Jag fiskar med sträckt lina men så fort jag känner att en fisk nosar på betet sänker jag spötoppen så att linan slackar. Sedan väntar jag tills jag tror att fisken svalt agnet. Sedan - om det inte fisken redan börjat försöka att simma iväg - väntar jag lika länge till innan jag sträcker linan och rätt ofta blir belöningen en krokad gylta. Eller som i går, makrill...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar