Det mytiska mothugget

Vad snackar de om, junisarna?  Läste just en diskussion om spön för abborrfiske och där dryftades, som jag uppfattade det,på fullt allvar de  olika spönas förmåga att "sätta mothugget"? Vilket j*mrans mothugg? Vi talar om abborre, en fisk som suger i sig betet och har mjuka mundelar. En vass och inte för stor krok fastnar om dess spets kommer i kontakt med någon av dessa mundelar. Annars inte. Ett "mothugg" har ingen som helt effekt annat än att det, möjligen, avlägsnar betet snabbare ur abborrens mun än vad fisken själv hinner spotta ut det. Det räcker man att hålla linan sträckt. Då känner man (även med en elastisk, tunn, nylonlina) om man har fast fiske eller inte. Har man av någon anledning fått slaklina så stramar man naturligtvis upp den,men något "hugg" är det inte fråga om.

Vad det beror på vet jag inte,men jag gissar att det "moderna" gäddfisket med dess överdrivet stora och tunga beten armerade med löjligt stora och grova krokar, är "boven" i dramat. För att sätta en sådan krok i den beniga gäddkäften krävs ett kraftigt och vältajmat mothugg. Med mindre och finare krokar krävs mindre våld. Vad det har med fiske efter abborre att göra begriper jag dock inte. Möjligen är det så enkelt att de som dänger vedträstora beten efter gädda med spön dimensionerade för tonfisk blir så desensibiliserade att allt deras fiske kommer att handla om ryck och slit? Jag vet inte. Men abborren behöver man inte rycka och slita i. Den fastnar oftast på kroken av egen kraft (och annars inte) och rycker och sliter gör den ganska bra själv (och har man tillräckligt lätta grejor och mjukt handlag så kan man faktiskt känna det).

Att kasta plast i havet

OK, jag vet, man ska inte kasta plast i havet. Snart lär det finnas mer plast än fisk, mätt i vikt, där och det inte bara ser illa ut med en massa skräp som flyter omkring eller samlas längs stränderna. Det är inte heller nyttigt för fisken som får i sig en massa plast, bland annat i form av småbitar de misstar för plankton eller annat som går att äta och plast är inte nyttigt att stoppa i sig, vare sig för människor eller djur.

Fast just det där att fisken gärna misstar plast för sådant som går att äta gör ju att vi sportfiskare ändå gör just det man inte ska göra. Alltså kastar plast i vattnet. Det är, åtminstone för de av oss som bryr sig, något av ett dilemma. Jag gör det själv men jag är noga med att försöka att inte lämna den plast jag kastar i kvar i vattnet och jag tar noga reda på trasiga mjukplastbeten (för det är sådana jag talar om) och slänger dem varken i vattnet eller i naturen. Ändå känner jag mig litet kluven när jag knyter på ett plastbete, ungefär som jag gör när jag kör bil eller diskar under rinnande vatten eller begår andra, liknade, vardagssynder.

De är litet motsägelsefullt att plast som ju är själva sinnebilden för engångs och slit-och släng är ett sällsynt beständigt ämne. Det lär ta åtskilliga hundra år för plast att brytas ned. Det vore onekligen bra om det kunde komma något alternativ till just mjukbeten. Berkleys Gulp! är, sägs det, inte gjorda av plast utan något annat som ska vara nedbrytbart och det verkar stämma. De av oss som glömt ett Gulp!-bete på en krok (och alltså inte lagt det åter i den illaluktande vätska som sägs vara så lockande för fisk)  har ju själva kunnat konstatera att det snabbt torkar ihop till en liten hård klump och så brukar inte plast uppföra sig.Om nu Gulp! är effektivare än andra mjukbeten vet jag inte (och det finns det säkert olika uppfattningar om) men de fungerar i alla fall minst lika bra, så jag använder dem gärna när jag fiskar med mjukbeten men rätt ofta blir det (dessvärre!) vanlig plast som hamnar på kroken.

Låt oss inte bara hoppas att alla plastbeten inom kort ersatts av ur miljösynpunkt (dvs nedbrytbarhet och innehåll av giftiga ämnen) bättre alternativ. Kräv det! Att åtminstone vissa producenter förstått att miljövänlighet kan vara ett försäljningsargument framgår av att man kan hitta texter som "environmentally friendly", "biodegradeable" och annat liknande (men till intet förpliktande) på vissa förpackningar. En regel när det gäller kosmetik och annat är att man inte ska smeta sådant på huden som man inte kan tänka sig att stoppa i munnen. På förpackningar med mjukisbeten står istället rätt ofta varningstexter av typen "not for human consumption". Handen på hjärtat; känns det OK att kasta giftiga grejor i våra fiskevatten? Kanske är det skönare att inte veta vad jiggarna innehåller, att göra som de heliga aporna?

Visst, den plast som sportfisket kastar i havet är bara en droppe och den just jag (eller du) bidrar inte ens det. Men ändå. Det spelar faktiskt roll vad var och en av oss gör eller inte gör för tillsammans utgör vi den samlade mänskligheten och dess "fotavtryck" i miljön är gigantiskt. Fast det är förstås frivilligt att bry sig.

Förr i tiden, när alla handlade sina fiskegrejor i en riktig butik, så hade man ju kunnat uppmana bloggens läsare att bli "besvärliga kunder", dvs sådana där som frågar vad det är de köper och efterlyser bättre alternativ. Det funkar ju fortfarande när det gäller livsmedel (som de flesta av oss  fortfarande köper i fysiska butiker) där utbudet av ekologiska, miljö- och rättvisemärkta och på andra fina sätt "certifierade" produkter växt lavinartat under det senaste decenniet men fiskegrejor köper numera många "på nätet" vilket ofta innebär ur miljösynpunkt (och i stort sett alla andra synpunkter) suspekta grejor direkt från Kina. Detta gäller även många som annars värnar om miljön och om att fisken i våra vatten ska må bra, men det är ingen som sagt att det är lätt att vara människa. Vissa av oss minns väl fortfarande före detta miljöpartispråkrörets giftimpregnerade och dieseluppvärmda nöjesbåt? Jag vill gärna hoppas att vi som älskar att fiska försöker att leva som om vi verkligen bryr oss (och kastar så litet fulplast som möjligt i våra hav och andra vatten)

Dessbättre så finns det redan nu beten att tillgå som är såväl biologiskt nedbrytbara som giftfria och dessutom ofta gratis. Naturliga beten, även kallade agn. En riktig mask är dessutom mer effektiv på tex dropshotriggen än vad de allra finaste konstgjorda alternativen är. En riktig löja lockar hugg minst lika bra som en plastfisk. Den gamla stimlappen* (helst skuren ur det vita bukskinnet på en fisk men det går med vilken skinnbit om helst) fungerar lika bra nu som den gjorde förr. Eller bättre, eftersom vi nu har tillgång till kastspön. Stimlappen kan fiskas såväl på en jiggskalle som med texas-eller carolinarigg. Dessa beten gör de stora tillverkarna inte reklam för (och de syns mera sällan i de videoklipp - utlagda av tillverkarna eller av sponsrade "sportfiskare" - på nätet som utgör en stor del av marknadsföringen. När jag för något år sedan deltog i en (av Sportfiskarna anordnad) sk streetfishingtävling var endast artificiella beten tillåtna. Undrar just hur de tänkte där? I bästa fall hade de kommit fram till att sådana beten är så effektiva att det vore osportsligt att använda dem, men det är ju i så fall inget argument för att inte använda dem när man är ute och fiskar på egen hand. Tvärtom,snarare.

Vill man prompt använda konstgjorda beten men helst undvika plast så finns det ju jiggar klädda med maraboufjäder eller hår (bucktail) som fångar fisk lika bra som mjukplastvarianter. 

Så,hur tänker jag göra själv? Tja, jag kommer att fortsätta att använda de mjukplastbeten jag har men hoppas kunna "fasa ut" dem allteftersom mindre miljöfarliga alternativ blir tillgängliga. Och så ska jag skaffa mig en ny spade (den gamla sålde jag med villan) och leta rätt på något bra ställa att gräva mask (eller passa på när det regnar och bara är att plocka) i vår.

I ett kommande inlägg ska jag ta upp frågan om det är rätt att använda levande mask som bete. Min flickvän tycker inte det (men hon gillar att meta abborre).


*Agnet till denna sorts mete kallas stimlapp. Till denna sökes en liten abborre, som afskäres tvärt under buken,litet ofvan nafveln (analöppningen), och klyfves, så att något af stjärtfenan finnes kvarsittande vid lappens ända. Kroken trädes genom den i lappens bredare ända varande nafveln. Detta fiske bedrifves från båt, som ros ej för fort, hvarvid refven släpas efter båten.

Ur Oraklet, eller Fråga du så svarar jag! av A Carlström, Sthlm 1911

UL (4)

Spön för UL

De första spöna för ultralätt fiske var tillverkade av splitcane. När UL under sjuttiotalet kom till Sverige på allvar så härskade glasfibern. I dag dominerar kolfiber helt. På det stora hela är dagens spön bättre än gårdagens men när det gäller UL-fiske finns det anledning att fundera över om den snabba aktion som verkar vara nästan allenarådande på marknaden är den optimala. Själv fördrar jag en något långsammare, mer glasfiberlik om man så vill, aktion. Med ett sådant spö kan man, med en smula talang och litet träning, göra sådana här kast. Ett ytterligare skäl att välja en klinga med mjukare aktion är att man med de tunna linor som används vid UL-fiske behöver den "stötdämpning" en sådan ger och det gäller särskilt om man fiskar med flätlina eller annan lina som saknar elasticitet.

Ett typiskt UL-spö. Fem fot långt och klassat för betesvikter 2-8 gram.

I den de facto-definition av UL jag nämnde i min första post i den här serien skrev jag "ett lätt spö" på upp till sex fot avsett att kasta drag/beten vägande max 10 gram. Med lätt menar jag såväl spöts vikt som dess aktion. Aktion och kastvikt är nämligen inte samma sak. Det är fullt möjligt att konstruera att spö med kraftig aktion som kastar lätta beten. Vad gäller spöts vikt verkar tillverkarna rätt ointresserade och det är fortfarande, kolfibern till trots, mer eller mindre omöjligt att hitta spön som väger in på de  70 gram eller lättare som stipuleras i den klassiska amerikanska definitionen. 

Men vad har då längden med saken att göra? Jo, med en längre spöklinga, säg nio fot, så får man just ett mycket kraftigare spö som kan kasta lätta beten. En mjuk topp för att kasta benen 2-10 gram sitter på en nedre del som har ryggrad och muskler som man hittar i ett sexfotsspö byggt för att kasta beten upp till kanske 60 gram. Naturligtvis finns det långa spön som har mjukare klingor men även dessa är betydligt effektivare när det handlar om att trötta ut en fisk än vad en femfotsklinga för samma betesvikter är. Bryr man sig inte så mycket om huruvida utrustningen är "riktig" UL (enligt någon definition) utan nöjer sig med att ha QUL så är det naturligtvis fritt fram att välja det lättaste spö i valfri längd man känner sig bekväm med.

Att fiska

Jag älskar att fiska. Jag kan ägna hur mycket tid som helst åt det. Åt att planera fisketurer, att ordna med utrustningen, att diskutera fisket med likasinnade och - naturligtvis och framför allt - att vara ute vid eller på något fiskevatten med spö i hand. Eller med en kaffemugg i handen. Eller en macka,en pipa,en kamera, en kikare eller att tomhänt bara stå eller sitta där och njuta av tillvaron. I sol eller ösregn, stiltje eller hård bris.


Om jag får fisk? Jo, det händer,men faktum är att det för mig är av underordnad betydelse. Det viktiga är att jag får fiska, inte att jag får fisk.

Brusa högre lilla å

Den, såvitt jag kan minnas, första fisk jag fångade var en mört. Den tog på deg (eller om det var hopkramat innanmäte från ett franskbröd) nedströms Islandsfallet i min barndomstad Uppsala. Det var alltså Fyrisån som, en solig sommardag i slutet av sextiotalet, var skådeplatsen för min debut. Visst blev det litet fiske i ån även därefter men annars kom mitt fiske huvudsakligen att bedrivas vid östersjökusten, närmare bestämt Gotlands ostkust. 

I vuxen ålder bodde jag en tid i Skellefteå och då blev det en del fiske efter öring (vid Lejonströmsbron men annars har jag ingen egentlig erfarenhet av fiske i strömmande vatten. De senaste dryga trettio åren har jag bott i Norrtälje och mitt kontor ligger alldeles intill den å, Norrtäljeån, som förbinder sjön Lommaren med Norrtäljeviken. Jag ser alltså ån mer eller mindre varje dag och bor några få minuters promenad ifrån densamma, men bortsett från att jag någon gång (för länge sedan) metat lake där så har jag när det varit dags att fiska begett mig ut till kusten och antingen stått på någon strand och kastat efter havsöring eller kajkat runt i innerskärgården, ute efter gädda, gös och abborre.

I morse promenerade jag längs ån (sträckan från lasarettet till mitt kontor som ligger vid Stora Brogatan. Där finns många intressanta platser som är mer eller mindre lätt åtkomliga för en fiskare. Mellan lasarettet och Lommaren finns det ännu fler. Sträckan mellan Elverksbron och Societetsbron är endast för flugfiske men hamnen är ett populärt ställe (och där har jag faktuskt metat abborre). I flera år har jag haft det fiskekort som krävs. I år ska det bli av. Min lilla å ska få brusa högre.

Skarvproblem och lösningar

När Thore Skogman besjöng storfiskar´n påstod han att denne skarvade som han ville när han berättade om sina fångster,men det är inte eventuella problem men sportfiskares sanningsenlighet jag tänkte ta upp.

Inte heller är det, den här gången, skarvinvasionen längs våra kuster som är ämnet. Nej, nu handlar det om de skarvar (även kallade holkar) som gör det möjligt för oss att montera isär och sätta ihop våra ibland långa spön så att vi slipper transportera och förvara dem odelade. Spöskarvar, helt enkelt.

När jag började fiska var holkarna alltid av metall. Mitt första spö med delning "glass to glass" var det niofots Daiwa Store Baelt jag köpte i mitten av sjuttiotalet och som var min trogna följeslagare under många kustfiskeräder tills det några decennier senare efterträddes av ett modernare spö av kolfiber. Delningen var förstås "grahite to graphite", så som det är på så gott som alla moderna spön.

Skarvningen på daiwaspöt var perfekt och jag hade aldrig några problem med den. Men ibland krånglar skarvar på olika sätt. De två vanligaste är att de glappar och att de kärvar. Med att en skarv glappar menar jag inte att det inte går att sätta ihop spöt men att man, när man gjort så, kan höra (eller känna) att det klapprar om spöt. Med att en skarv kärvar menar jag förstås att man måste använda milt våld för att sätta ihop eller ta isär spöt. I värsta fall uppträder båda dessa problem samtidigt. I en och samma skarv.

Dessbättre är båda problemen vanligen tämligen enkla att åtgärda. Glappande skarvar brukar jag fixa med litet gängtejp (köps i närmaste järnhandel eller byggvaruhus). Kärvande skarvar brukar jag behandla med grafit (som är ett suveränt smörjmedel). Enklast är att använda en vanlig, hederlig gammaldags blyertspenna (vars stift består av just grafit). 

Skarven på bilderna hade just dessa båda problem men de har åtgärdats så som jag nyss beskrivit och delningen fungerar nu som den ska.

Ett öppet brev

Catch and release kan ifrågasättas ur etisk synpunkt. Argumentet är då att det inte är försvarbart att orsaka levande varelser smärta bra för sitt eget nöjes skull. Att göra så är mer eller mindre definitionen av grymhet.

Bland de som engagerat sig mot C&R-fisket är djurrättsorganisationen PETA som uppenbarligen anser inte bara att fiskar kan känna smärta utan även har ett utvecklat känsloliv och att fiske med krok är att jämställa med tortyr. Ni kan läsa själva.

The Cruelty of Catch-and-Release Fishing

Written by PETA | April 21, 2015

Själv är jag, utan att dela PETA:s uppfattning, inte helt bekväm med C&R. Naturligtvis släpper jag åter fisk som fastnat på min krok men som jag av någon anledning inte vill eller får behålla. Dock är syftet så gott som alltid att jag ska lyckas fånga en fisk som sedan ska tas om hand och hamna på matbordet. PETA anser förmodligen att jag inte bara är en samvetslös sadist utan till på köpet en skoningslös mördare. Det kan jag leva med. Jag är helt enkelt uppfostrad på det viset och vid det här laget för gammal och för trygg i mina grundläggande värderingar för att ändra på mig. Däremot har jag inga problem med att andra ägnar sig åt C&R,åtminstone inte så länge de behandlar fisken maximalt skonsamt och inte driver det hela för långt. Dessvärre finns skräckexempel på det motsatta och dessa är minst lika förkastliga som att slå ihjäl fisk för att sedan slänga den.

Till skillnad från många andra tycker jag att det är viktigt och intressant att fundera över sådana här frågor. Därför läste jag,med stor behållning, den här repliken på PETA:s ovan citerade inlägg i debatten.

An Open Letter To PETA On Catch & Release Fishing.

Published by Joseph Simonds under Fishing News, Salt Strong
Last updated on: July 23, 2017

/