När Thore Skogman besjöng storfiskar´n påstod han att denne skarvade som han ville när han berättade om sina fångster,men det är inte eventuella problem men sportfiskares sanningsenlighet jag tänkte ta upp.
Inte heller är det, den här gången, skarvinvasionen längs våra kuster som är ämnet. Nej, nu handlar det om de skarvar (även kallade holkar) som gör det möjligt för oss att montera isär och sätta ihop våra ibland långa spön så att vi slipper transportera och förvara dem odelade. Spöskarvar, helt enkelt.
När jag började fiska var holkarna alltid av metall. Mitt första spö med delning "glass to glass" var det niofots Daiwa Store Baelt jag köpte i mitten av sjuttiotalet och som var min trogna följeslagare under många kustfiskeräder tills det några decennier senare efterträddes av ett modernare spö av kolfiber. Delningen var förstås "grahite to graphite", så som det är på så gott som alla moderna spön.
Skarvningen på daiwaspöt var perfekt och jag hade aldrig några problem med den. Men ibland krånglar skarvar på olika sätt. De två vanligaste är att de glappar och att de kärvar. Med att en skarv glappar menar jag inte att det inte går att sätta ihop spöt men att man, när man gjort så, kan höra (eller känna) att det klapprar om spöt. Med att en skarv kärvar menar jag förstås att man måste använda milt våld för att sätta ihop eller ta isär spöt. I värsta fall uppträder båda dessa problem samtidigt. I en och samma skarv.
Dessbättre är båda problemen vanligen tämligen enkla att åtgärda. Glappande skarvar brukar jag fixa med litet gängtejp (köps i närmaste järnhandel eller byggvaruhus). Kärvande skarvar brukar jag behandla med grafit (som är ett suveränt smörjmedel). Enklast är att använda en vanlig, hederlig gammaldags blyertspenna (vars stift består av just grafit).
Skarven på bilderna hade just dessa båda problem men de har åtgärdats så som jag nyss beskrivit och delningen fungerar nu som den ska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar