Nattbio: Modernt sjöröveri

 

Lätt utrustning

Lätta, eller till och med ultralätta, don är fantastiska att fiska med. De är också väldigt bekväma när man ska transportera dem eller förflytta sig på fiskeplatsen eller mellan fiskeplatserna.

I väskan på bilden ovan ryms två spön, två rullar, en massa beten, sänken,. krokar, linor, tänger, en kniv, en termos, några mackor och litet godis. Ändå väger den inte mycket.

Ett gott huvud

Att Vibrotail var ett av de beten som breddade vägen för mjukplastjiggarna här i landet har jag redan skrivit om. Det var och är ett mycket bra bete och det gäller såväl kroppen (om man överser med att den första generationen hade ett innehåll av mjukgörare (ftalater) som fick föremål av hårdplast att smälta om de kom i ens kortvarig kontakt (så man kan också säga att Vibrotail breddade vägen för försäljningen av sk worm proof draglådor...) som den annorlunda utformade jiggskallen.

Som jag minns det såldes Vibrotail endast färdigmonterade men det fanns förpackningar med en eller två extra jiggkroppar, vilket var klokt eftersom åtminstone gäddtänder snabbt och effektivt strimlade upp den mycket mjuka plasten. Huvudena kunde man inte köpa lösa, men rätt snart brukade man ha några lösa huvuden vars kroppar strukit med.

Ett gott huvud är svårt att värdera högt nog och huvudet till Vibrotail är ett sådant. Och det var inte bara jag som insåg det. Förmodligen var det därför som någon började gjuta piratkopior som, åtminstone på den tid då butiken låg i Gamla Stan, fanns att köpa hos Lundgrens. Dessbättre hann jag genom åren plocka på mig en stash av sådana och dessutom så har jag några överlevande originalskallar.
 

Fem säkra gäddrag och ett boktips

Utbudet av beten är bedövande och växer ständigt. Det måste vara helt oöverskådligt för en nybliven fiskare. Så mycket enklare det var på den tiden, i folkhemmet, innan konsumismen och valfrihetsterrorn slagit till på riktigt. Då räckte det med att titta på det halvdussin olika drag som fanns i järn- eller sporthandlarens lilla hörn för fiskegrejor för att man skulle ha bilden klar för sig.

Nedan finner du fem rekommendationer om du tänker ge dig gäddfisket i våld och har ett spö som klarar att kasta beten på upp till 50 grams vikt.

Skitfiske!

Det bästa gäddbetet? Den vasskyddade versionen av Rapala Minnow Spoon är kanske det enda gäddrag du behöver? Betet finns i flera färger. Jag gillar de längst till vänster och nederst i bild. Tiocentimetersmodellen som väger 32 gram är den jag föredrar vid riktat gäddfiske, men även de mindre modellerna fungerar och för de som gillar att föra oväsen finns en version med inbyggt skrammel.

Här har vi själva sinnebilden för ett gäddrag och mer klassiskt blir det inte. Kanske inte heller mer effektivt? Välj själv om du vill ha den släta (Utö) eller korrugerade (Atom) modellen. Gäddan hugger lika friskt på båda. Dragen på bilden är 7,5 cm låga och väger 25 gram vilket är en bra storlek men det finns såväl mindre som större liksom vasskyddade varianter. Skeddrag kallas även blänken och det är väl genom att blänka till som en sprittande fisk de lockar till hugg. Även om de finns målade i alla upptänkliga (och några till) färger är ett mässingsfärgat (tillverkarna brukar kalla det guld...) en bra utgångspunkt eller kanske ännu hellre ett i den färg som brukar kallas S/G, dvs silver på utsidan (den konvexa) och guld på insidan. Ett drag i färgen Z, dvs svartmålad utsida och guld på insidan är ett bra komplement. Utö har varit med så länge någon kan minnas och modellen tillverkas (och har tillverkats) av många företag. Atom är yngre men hör till de tidigaste ABU-dragen och har funnits sedan 40-talet (dvs det decennium då atombomber användes...).

Relax Kopyto i storleken 5 tum/15 cm, vikt 30 gram, är ett mycket användbart och fångstgivande mjukbete av shadtyp. Bilden visar tre olika sätt att rigga det men det finns flera. Fördelen med denna typ av beten är just att man genom att rigga det på olika sätt kan fiska på olika djup och olika sätt. Nackdelen är att mjukplast inte är vidare beständig mot gäddtänder så när man hittat sin favoritfärg är inköp i bulkpack en god idé.

Rapala Super Shad Rap, en 14 cm lång flytande vobblare som väger 45 gram och kan fiskas på djup mellan en och tre meter (själva vobblaren dyker till dryga två meter vid snabb hemtagning). Få saker är samtidigt så rofyllt och så spännande som att ro drag längs en vasskant med en flytande vobblare. Även om den tåliga ytan är av plast så är själva kroppen gjord av trä - abachi - på traditionellt vis. Krokarna är monterade i ett sammanhängande, genomgående, tackel som håller även om gammelgäddan skulle tugga resten av betet till flis (något som dessvärre händer, om man har tur). Den här modellen har varit med ett bra tag nu. Jag minns inte exakt vilket år den kom men själv har jag fiskat med den sedan någon gång i slutet av åttiotalet (eller möjligen tidigt nittiotal). Vad gäller färger har jag valt den klassiska röd/vita helt enkelt därför att jag förknippar den med ordet vobblare och gäddfiske. Och märkligt nog så fångar den fisk. Komplettera gärna med en abborr- eller gäddfärgad. 

e

Mepps Lusox i storlek 3, vikt 20,5 gram (men en av de många finesserna med denna pendelspinnare är att man enkelt kan byta ut huvudet mot ett i annan vikt. Problemet är att få tag på huvuden...). Det kanske bästa betet till sommarfisket när gäddan går djupare för att söka svalka. Större djup betyder mörkare vatten och att färgen spelar mindre roll. En spinnare ska snurra (dvs sända ut tryckvågor) och blänka. Silver eller guld funkar nästan alltid. Lusox har varit med sedan åttiotalet och är många franska gäddfiskares favoritbete.

*     *     *

Sedan då? När du lyckats dra upp en fin gädda, vad tänker du göra då? Slänga i den igen? Eller bära hem den i triumf och överraska dig själv och din familj med en god måltid? Själv föredrar jag definitivt det senare, det gör mitt sportfiske mer meningsfullt och tillfredsställande (även om jag numera lever i ett enpersonshushåll). Så investera gärna i en bra kokbok, till exempel Kenneth Oker-Bloms utmärkta "100 Gäddrecept" (som innehåller just vad titeln lovar). Kan beställas bla härifrån. Eller så ber du din lokala bokhandlare att ta hem den. Old school...

Mitchell Club 200

 En trevlig grafit/plastrulle från mitten av nittiotalet är Mitchell Club 200. Tidigare har jag presenterat UL-rullen Club 10. 2:an i Club 200 indikerar att det rör sig om en större rulle än Club 10 och den extra nollan att den är mer påkostad/dyrare.

Således har den en mer elegant eller i vart fall blankare finish. Linföraren är mer påkostad och veven är försedd med en balansvikt. vidare så har rullen tre kullager och en synnerligen tätt stegad backspärr (med 18 stopplägen per vevvarv) vilken, i praktiken, är jämförbart med IAR.

Linkapaciteten är 165 meter 0,20 mm monofil nylonlina och rullen väger, med lina, 290 gram. Den spolmonterade slirbromsen är så mjukt och jämnt verkande som man kan önska.

Fredagsfilm

 Och nu blir det REKLAMFILM!

Ovanstående är (möjligen) roligt för oss som växte upp då det endast var på BIO man såg reklamfilmer. Men nu kommer det fler och fiskerelaterade.

...och om du inte redan fattat det så handlar allt om att tjäna pengar på oss och vårat intresse. DUH!

Ett gäddspö

Det här spöt - ett Fladen Maxximus Big Bait - är sex fot långt och klassat för betesvikter -20 gram. Det är ett, i mina ögon, perfekt gäddspö. 

20 gram, alltså inte 120 gram. Det är perfekt när jag vill fresta gäddor i små vatten, som kanalen, med jiggar, skeddrag och spinnare upp till den vikten. Spöklingan, som är av IM7 kolfiber, är spänstig nog att brotta ned, eller upp, den starkaste fisk.

Spöt är välbyggt och försett med kvalitetskomponenter. Särskilt imponerad är jag av spöringarna och toppöglan. Däremot begriper jag inte varför det, snålt tilltagna och egendomligt utformade, framgreppet inte är av samma fina kork som det bakre greppet utan i tråkig svart EVA. Men allt som allt är det ett trevligt spö för, bland annat, det lättare gäddfisket.