Voltaren

Voltaren i gelform är dyrt. Ändå har jag köpt rätt många tuber. Man gör gärna det om man som jag, besväras av diverse krämpor som gör fisket svårt. Fast om den är så effektiv vet jag inte. Däremot, har jag förstått, är den en effektiv miljöförstörare och det allra mesta av den "aktiva" substansen går rakt ut i avloppet (när man duschar). Reningsverken klarar inte av sådant så det blir fiskarna och andra vattenlevande organismer som får ta smällen. Sådan skit ska man inte befatta sig med! Jag har köpt min sista tub. I fortsättningen får det bli tigerbalsam och/eller bita-i-hop. Smärta är ju ändå bara svaghet som lämnar kroppen och litet ska väl en karl tåla?

Inga siffror

Vad det är med siffror vet jag inte, men de har en förmåga att fånga folk och det alldeles oavsett om de begriper vad siffrorna står för eller ej. Liksom oavsett om siffrorna är korrekta eller inte. Att noja över siffror är något av en folksport. Eller kanske snarare folksjukdom. Det brukar sägas att en riktig karl läser aldrig en bruksanvisning. Det är kanske riktigt, men tänk om han  istället gav fanken i att läsa siffror.

En typ av sifferuppgifter som vi sportfiskare brukar haka upp oss på är de kastvikter som nästan alltid står tryckta på våra spön. I min spöarsenal har jag ett (1) spö som saknar denna uppgift. Det är ett sexochenhalvfots Cortland muskyspö. En tämligen kraftfull pjäs. Eftersom det inte simmar några muskies i de vatten där jag fiskar betraktar jag det som ett spö för grov gädda och jag kastar obekymrat alla de beten jag kan tänka mig att använda för sådant fiske. Det säger sig självt att om jag vill fiska med en 10 grams spinnare så väljer jag ett lättare spö och någonstans finns det säkert en övre gräns för vad det är klokt att utsätta spöt för (men några sådana beten äger jag inte). Jag får helt enkelt lita på spöt och på mitt omdöme. Utan några siffror att ta hänsyn till. Det funkar hur bra som helst.

Gammalt och nytt

Om en gammal och ful, väl använd och skamfilad rulle som fortfarande fungerar kan man säga att den hållit länge och fortfarande duger att fiska med. Om en ny, blänkande, rulle kan man säga att den är ny och fin.

Gotlandspilen, Snurrebassen och Silling

Stormen Alfrida omintetgjorde det mesta av det öringfiske jag tänkt kombinera med min gotlandsvistelse men jag blev ändå inte helt lottlös. Med mig hem fick jag nämligen några intressanta och (för mig) nya genomlöpsdrag.

Ambassadeur 5600

Det har skruvats mycket i det här landet. Nu verkar det mesta handla om IT och sociala medier men en gång i tiden var vi världsbäst såväl när det gällde ett bygga fiskerullar som att spela pingis. Vi kunde också trimma våra svenskbyggda bilar (jo, det tillverkades faktiskt bilar här) och vinna i rally. Nu skruvas det mindre. Pingisborden är utbytta mot TV-spel, bilfabrikerna sålda till utlandet och rullskruvandet sker endast i ett litet reservat i Blekinge. Det är inte bara våra riksdagspolitiker och tillståndet i Östersjön som får en att förtvivla och tycka att mycket var bättre förr.

De runda rullarna från Svängsta känns emellertid fortfarande trygga och bekanta. Det står en doft av O´boy och hushållsost på skogaholmslimpa - folkhem om man så vill - över en röd ambassadeurrulle.  Men ibland dyker det upp en eller annan som så att säga skruvats ihop vid sidan om. Rullen på bilderna saknar modellbeteckning. Den är i 5000-storlek och har tumtangent vilket borde göra den till en 5600 någonting, men vad? 5600 X?

Här i landet har vi personnummer. Utan ett sådant nummer existerar man inte. Ambassadeurer har sitt instansat under rullfoten. Rullen på bilderna saknar rullfotsnummer. Förmodligen finns den inte eller är i vart fall en modell som officiellt inte existerar.

edit. Fortsatta efterforskningar har gett vid handen att det faktiskt funnits en modell 5600 (dvs en 5000 med tumtangent och utan kullager) så det här är väl en sådan? Dock är avsaknaden av rullfotsnummer mystisk. Jag håller nu på att rota i när den kupade vänstergaveln kom (och det är bättre reda på historiken när det gäller riktigt gamla ambassadeurrullar så här finns ett forskningsfält för den hugade). Spontant skulle jag datera min rulle till tidigt 1980-tal (och utan rullfotsnummer lär det ju aldrig gå att få en exakt datering).

Pappas haspelspö

Ett av mina första blogginlägg handlar om min pappas med mig jämnåriga Mitchell 304 C.A.P. med vilken jag lärde mig fiska. Till rullen hör naturligtvis ett spö, närmare bestämt ett Arjon Super Six. Det har hängt på en spik i ett uthus de senaste fyrtio eller så åren. Oanvänt och i sitt rödbruna original fodral. Det senare är dessvärre av tyg och har sugit åt sig fukt som fått spöringarna att korrodera bortom all räddning. Länge har jag tänkt återställa spöt i gott skick och återförena det med rullen men det är svårt numera att hitta spöringar av den gamla typen (och att montera moderna ringar på det fina gamla spöt känns fel). Nu har jag emellertid fått tag på ett set lämpliga ringar så...

Fortsättning följer...

Svajde

Firade nyår på Gotland och hann med ett besök (utan spö) i Svajde, ett litet fiskeläge i Lauviken på ostkanten. Nu är det decennier sedan jag hade båt där och hur fisket är där nuförtiden vet jag inte. På sjuttio- och åttiotalen var det fantastiskt. Det vimlade av kiloabborrar, stora idar, grov gädda, torsk och ibland näbbgädda.  För mig var det då mest gäddfisket som gällde. 

Kustfisket i Östersjön har ju dessvärre blivit mycket sämre. Orsakerna till det är många men oavsett vad det beror på så är det inte bara min båt som inte längre läggs i vattnet. Den är visserligen inte min längre men de senaste somrarna har den när jag varit förbi legat på land med kölen i vädret och så är fallet med nästan alla de båtar som förr användes för fiske. Det har liksom inte varit mödan värt att lägga dem i sjön. Men någon gång ska jag väl ge mig ut i viken igen för hoppet är det sista som överger sportfiskaren.