Söndagsmatiné

När jag var grabb, på sextiotalet i Uppsala, så var en av tillvarons höjdpunkter att på söndagarna se gamla filmer i något av biopalatsen på Biogatan (som Trädgårdsgatan kallades). Dessa gamla rullar med hjältar som Errol Flynn, John Wayne, Stan Laurel och Oliver Hardy visades vid sk matinéföreställningar för mindre än halva priset av vad en ny film kostade att beskåda. Det här var på den tiden då film annars bara kunde ses i den enda, svartvita, TV-kanalen eller om man ägde en smalfilmsprojektor. Internet var inte ens ett fantasifoster och VHS, för att inte tala om DVD, var mer avlägsna än att det var att man skulle kunna gå på månen.

Idag blir det matiné. Håll till godo.

Gone fishing 1963

Att fiska eller inte fiska, det är frågan

 Jag vet, det verkar vara en dum fråga. Naturligtvis ska man fiska! Piscare necesse est, som romarna uttryckte saken. Att fiska är nödvändigt. Eller carpe diem, dvs fånga karpen. Eller hur det nu var.

Men nu är det förstås inte fiske i sig min fråga gäller utan om jag ska fiska med dragen på bilderna i det här inlägget. Det är några träwobblers av South Bends tillverkning och de är gjorda någon gång på sextiotalet men har aldrig varit i vattnet. Eller ens,  förrän jag fotograferade dem, ur sina askar.

Jag har förstås fiskat med sådana här dyrgripar tidigare. Utan att blinka tagit dem ur asken, satt dem på tafsen och sett dem spräckas av gäddtänder. Eller förlorat dem i vassar. Men det var på sextio- och sjuttiotalen. Nu känns det inte lika självklart.

 Inte så att jag är orolig för att de inte skulle fånga fisk. Tvärtom. Bass Oreno tillverkas fortfarande och har sedan 1915, när South Bend började med den, fångat oräkneliga fiskar och rätt många svenska gäddor. Och de propellerförsedda ytbetena ser man ju att de är rena gädd- och abborrmagneterna en stilla junikväll.

Nej, det är snarare att jag inte riktigt vet om jag nänns. Fast det verkar ju litet larvigt att inte använda fullt fungerande fiskegrejor till det de är avsedda för. Eller? Är det inte litet varning (av något slag) på att förvandla dem till prydnadsföremål eller samlarobjekt?

Och hur coolt vore det inte att ta en ny svensk rekordfisk på ett sådant här drag? Eller bara ett nytt PB? Eller bara att fiska med dem. Bara för att?

Nå, vi får se hur det går. De här tre betena och ett gäng kamrater har nu samlat damm i min bokhylla i ungefär tre år medan jag slitit med rubrikens fråga. Några av dem har torrsprickor som jag spacklat med epoxi och de betena kommer definitivt att hamna i fiskeväskan...

Sportfiskebalken

Ur  Nls Färnströms "Haspelfiske" (Lindqvists, 1958) citerar jag följande:

"Så utbrett och populärt som allt sportfiske och framförallt haspelfiske blivit, har det blivit nödvändigt att man tar största hänsyn inte bara till gällande lagbestämmelser utan även, att man iakttar vissa hedersregler som skapar respekt för sportfisket och eliminerar onödiga friktioner mellan sportfiskare, yrkesfiskare och vattenägare.

Det väsentliga är ju, att man uppträder som sportfiskare vid vattnet och inte bedriver fisket som ett maskerat husbehovs- eller yrkesfiske. Tyvärr finns det många sk sportfiskare som inte bryr sig om hur de far fram på vattnen och detta har medfört, att det uppstått en på sina håll ganska stark schism mellan sport- och yrkesfiskare. Ingen behöver emellertid vara okunnig om vad som kan anses korrekt - det finns bla en sportfiskebalk som är antagen av Sveriges sportfiskares riksförbund, och där finner man följande regler eller normer för fiskets bedrivande:"

Sveriges sportfiskares riksförbund är samma organisation som nu heter Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund och som vanligen kallar sig för Sportfiskarna. Sportfiskebalken (balk är ett gammalt ord för lag som bla lever kvar i ord som rättegångsbalken) kom att upplevas som otidsenlig och uppdaterades därför till "Sportfiskarnas etiska regler" som, försedda med en vacker öring tecknad av Rolf Smedman, var lika välbekanta och självklara som Napp & Nytt för mig och mina jämnåriga.

Nu tycker Sportfiskarna att tiden sprungit ifrån även de uppdaterade etiska reglerna så dessa har helt enkelt fått försvinna och ersatts med... .... ... ingenting? Inte ännu i alla fall och att det tydligen ansågs vara bråttom med att ta bort dem men inte att ersätta dem med något mer modernt säger, åtminstone som jag ser det, en hel del om förbundets prioriteringar. Det tycker jag är tråkigt och jag kan för mitt liv inte begripa vad som är så våldsamt fel med reglerna att man kände sig tvungen att göra sig av med dem.

A blast from the past - Daiwa 8300

Daiwa 8300

I början av min sportfiskarkarriär, dvs i slutet av sextiotalet, kom jag över en liten broschyr. Det var en trycksak, med engelsk text, som visade alla det japanska företaget Daiwas fiskegrejor. En produktkatalog, helt enkelt. Jämförd med Napp & Nytt var den inte mycket att hänga i julgranen men jag hade den kvar i flera år, tills den bokstavligen föll i bitar, och beundrade de fina hspelrullarna.

Allra finast - Top of the Line - och nyast (de lanserades -68) var rullarna i 8000-serien. Precisionsskurna snäckdrev och 3 kullager. Här hade japanerna, med god hjälp av amerikanska ingenjörer, verkligen tagit

South Bend Classic 935

i. Alla de finaste rullarna (utom Mitchells) på den tiden hade snäckdrev. D.A.M. Quick Finessa, ABU Cardinal, South Bend Classic, Penn Spinfisher... Men ingen mer än Daiwa hade tre kullager. Inte ens två. Så 8000-serien var, kan man påstå, den mest avancerade av dem alla. Dessutom var den byggd för att användas i saltvatten vilken borgade för lång livslängd.

Dessvärre kostade den en hel del och det här var på den tiden då Made in Japan uppfattades ungefär om Made in China gör idag, dvs man förväntade sig lågt pris snarare än kvalitet. Så att konkurrera, på lika villkor, med den svenskbyggda Cardinal på den senares hemmaplan var naturligtvis på förhand dömt att misslyckas. Vilket nog var tur. För ABU. För nu, när jag femtio år senare lyckats komma över en 8300 i gott skick har jag kunnat konstatera att den utan vidare är en väl så bra rulle som cardinalen (och det är ett så högt betyg som någon haspelrulle kan få, åtminstone av mig).

Här är en video gjord av en annan fiskare som förstår sig på fina rullar.

Mint!

Mint betyder, i samlarkretsar, att objektet är oanvänt och i absolut nyskick. Det är den Daiwa Procaster PC13 jag idag hämtade i tobaksaffären (dvs ännu ett fynd från tradera). Jag vet, det är sjukt, men jag har en svag punkt för daiwarullar. 

Den är är av årsmodell -82 och en första generationens grafitrulle. Själv upplever jag den som fullt modern. Det egentligen enda som skiljer den från en rulle av senaste modell är att backspärren inte är av IAR-typ. Dessutom har den bara ett kullager och spolens fram-och-åter-rörelse är inte nedväxlad. Det var så Daiwa gjorde, utvecklade det koncept som lanserades med silverserien stegvis och den här rullen tycks vara en Black Diamond 1300X fast med spole och stativ i grafit(armerad plast).

Nu ska den plockas isär och befrias från gammalt fett (som härdat) och slirbromsen (som var hårt åtdragen när jag packade upp rullen och antagligen varit så de senaste 35 åren behöver renoveras. Sedan ska jag fulla den med Asari Black Blade 0,26 mm monofil nylonlina. Tillsammans med ett åttafots Daiwa Super Shinobi Advanced spö för beten 7-29 gram kommer den att utgöra ett charmant ekipage för det lättare gäddfisket med skeddrag, spinnare och mindre jiggar.

Den kommer inte att vara mint särskilt länge till.

*     *     *

Tillägg 180310:

Ibland blir man (fortfarande) överraskad! Det blev jag nyss, när jag i min demontering av procastern kommit till bromsen.

Här ser ni hela bromspaketet.

OK, det är bara en bromsskiva (den vita) men vilken skiva! När det handlar om slirbromsar så är det ytan som räknas och den här skivan har större yta än den sammanlagda av de två eller ibland tre skivor man brukar finna i rullar i den här storleksklassen. Det ska bli intressant att se hur den fungerar. Litet synd bara att Daiwa, som ju på sextiotalet, med sina för tiden mycket bra slirbromsar, gjorde sig mer eller mindre synomyn med begreppet "Coil Spring Loaded Drag" inte försåg den här bromsen med någon fjäderbelastning.

Det där med att sätta tillbaka gäddor...

 

 

 

 

- Uppdaterad 2022-08-13 -

Även om man inte tillämpar C&R så måste man ibland sätta tillbaka en fångad fisk och därför måste man kunna hantera den utan att den kommer till skada. För oss som fiskar i Östersjön gäller ju att gäddor under 40 cm och över 75 cm i längd ovillkorligen ska sättas tillbaka och för havsöring gäller detsamma för de fiskar som inte når upp till minimimåttet 50 cm. Därför bör man aldrig fiska utan att ha någon form av måttstock lätt tillgänglig. Bäst är att markera de aktuella måtten på sitt spö. Har man gjort det så står man aldrig utan måttband när fisken landats.

Fiskar är anpassade för ett liv i vatten och de klarar sig dåligt när de lämnat detta. Ska man släppa tillbaka en fisk är det därför önskvärt att minimera den tid fisken är uppe i luften. Sitter kroken så att man lätt kommer åt den är det ofta möjligt att lossa den utan att ens behöva ta upp fisken ur vattnet och detta är i så fall det bästa. Åtminstone ur fiskens synpunkt. Vissa av oss känner ett behov av att fotografera sina fångster (för att "lägga ut"), gärna  med sig själv hållande fisken, och då mer eller mindre måste den tas upp ur vattnet.

Gäddan är en i sammanhanget speciell fisk. Den kan bli rätt stor, den är sällsynt hal och slemmig och har dessutom ett tandgarnityr som kan ge en oförsiktig (eller bara klumpig) fiskare otäcka (ofta infekterade) sår. Ofta tar den ett bete så att kroken (eller krokarna) hamnar långt ner i svalget eller trasslar in sig i gälbågarna, situationer som ofta kräver rätt känsliga operationer om avkrokningen ska kunna genomföras utan att fisken kommer till (ytterligare) skada. Gäddan är  dessutom förmodligen ett av det vanligaste objektet för C&R liksom det, som jag nämnde inledningsvis, det i vissa vatten är obligatoriskt att sätta tillbaka fisk av viss storlek. Kort sagt så måste en sportfiskare kunna hantera en gädda.

Måste man lyfta upp gäddan ur vattnet och på land (eller i båten) för att kunna lossa kroken så måste själva lyftet göras säker och skonsamt. Själv lärde jag mig en gång i tiden det gamla nackgreppet (som funkar för gäddor upp till ca 5 kilo) men det är ganska brutalt. Huggkrok går också bort och själv är jag skeptisk till sk lipgrip. Att lyfta en gädda i underkäken är inte skonsamt. De bästa alternativen är (a) håv och (b) det sk gälgreppet.

En håv för gäddfiske bör vara rymlig, dvs både vid och djup, stabil och ha ett hyfsat långt skaft. Nätet bör vara av den moderna, gummerade typen. Det är en fördel om håven kan fällas ihop till en vagga/hammock när fisken ska hanteras.

Själva håvningen kan förefalla vara en enkel sak men det är en hel del som kan gå fel. Jag är medveten om att många C&R-fiskare vill undvika långdragna drillningar av fisken men är densamma inte helt liten så är det en god idé att inte ha alltför bråttom med att ta fram håven utan istället låta den tröttas åtminstone en smula, detta för att minska risken för att den ska slå sig loss mot håven eller, vilket hänt, slå håven ur  handen på en förvånad fiskare. En klassiker på missödesfronten är att en krok fastnar i håvgarnet innan gäddan ligger tryggt i detsamma. Det är heller inte skonsamt att ta fisken för hårt då detta bla ökar risken för att kroken/krokarna sliter upp stora hål.

När håvningen är avklarad behövs något att lägga fisken på. Idealet är en sk avkrokningsmatta men även en bit presenning, en sådan där kasse man kan köpa på IKEA eller något annat liknande funkar också, kom bara ihåg att blöta underlaget. Måste du lägga gäddan på gräset så se åtminstone till att det är blött. Av samma skäl, dvs för att inte skada dess slemskikt, bör man aldrig hantera en gädda med torra händer (eller handskar). Slemskiktet är nämligen vad som skyddar gäddan mot svampangrepp och annat liknande otyg. Lägger man gäddan direkt på torra land för att kroka av den så kan man lika gärna slå ihjäl den på en gång.

Tänk på att fisken är gjord för att vara i vatten där den är i princip viktlös. Att plötsligt väga hundra gånger så mycket som man brukar är en stor påfrestning i sig. Hantera fisken så varsamt (och så litet!) som möjligt. Håll den när den inte ligger med båda händerna, en vid huvudet (gälgrepp) och en under buken. Håll fisken i horisontalläge, inte hängande med stjärten nedåt!

Nå, när nu gäddan ligger där den ska och man har den under kontroll så att den inte kan sprattla iväg från det noga förberedda underlaget gäller det att ha lämpliga verktyg till hands. Eftersom det är viktigt att minimera den tid gäddan är ur vattnet är det inte läge att börja rota i packningen för att leta efter tången, peangen eller vad man nu behöver. Hade man inte varit förutseende (optimistisk) nog att förbereda avkrokningsmattan och lägga fram verktygen innan gäddan högg (dvs innan man började kasta) så borde man ha ordnat med det innan man håvade eller på annat sätt lyfte upp fisken. Det hela ska i princip fungera som ett depåstopp i Formel 1- snabbt, fokuserat och med precision (men ingen stress och inget hafs).

Den här fisketången (ABU:s) var state-of-the-art när jag köpte den (i början av sjuttiotalet) och den är förmodligen den äldsta detaljen i min fiskeutrustning som jag fortfarande använder. Men det finns (för gäddkäftar) bättre (längre) tänger. En sådan bör (måste) man ha och även en avbitartång om man någon gång tvingas att lämna en krok kvar i fisken.

Ingen vettig person sticker in handen eller ens ett finger i ett gäddgap. En tång med långa käftar eller en peang är en nödvändig del av en gäddfiskares utrustning och de flesta har, likt en kirurg, flera instrument att välja på. Ibland sitter en krok så att den inte kan lossas utan att orsaka en kanske fatal blödning. Måste man ändå sätta tillbaka fisken kan det i så fall vara vettigare att med en lämplig avbitartång nypa av så mycket av kroken man kommer åt och låta resten sitta kvar. Förhoppningsvis stöts den inom några dagar bort.

En gång när jag tog ur en gädda kände jag hur kniven skrapade mot metall. I buken på gäddan satt, inkapslad i en vit hinna, resterna av en långrevskrok (ca 5/0). Uppenbarligen hade gäddan, som var i glimrande kondition, någon gång svalt ett bete avsett för torsk men lyckats bita av tafsen och sedan levt med kroken i sig utan några större problem.

När fisken sätts åter bör man inte bara kasta den i vattnet utan varsamt lyfta tillbaka den. Innan den släpps bör man försäkra sig om att den klarar av att hålla sig på rätt köl. Ibland kan den behöva en liten stund innan den simmar iväg, andra gånger (oftast) nästan sliter den sig så fort den känner att den är åter i vattnet.

Gäddan är aktiv och äter mellan 0,5 och 22 grader. Dess optimala trivseltemperatur ligger vid 12-14 grader. Är det varmare eller kallare (och kan inte fisken flytta till vatten med lämpligare temperatur) handlar det för gäddan bara om att överleva i avvaktan på bättre tider (temperatur). Av detta följer att gäddfiske bör bedrivas under de svalare delarna av året. Tänker man inte avliva och äta upp fångsten, dvs tillämpar man C&R, är det oförsvarligt att fiska efter gädda när det är varmt i vattnet (och det oavsett hur grov utrustning man använder och hur snabbt man vevar in gäddan. Ju varmare det är i vattnet desto större är även risken att en skadad fisk drabbas av svampangrepp och annat som kan döda den.

Till skillnad från oss mår gäddan dåligt av frisk luft och den tid en gädda tillbringar över vatten. Kan man avstå från mätning, vägning och fotografering av varenda snipa man drar upp så bör man göra det. Direkt solljus och minusgrader är saker man bör undvika att utsätta fisken för.

*     *     *

Den här videon visar på ett bra sätt vad som behövs och hur man bör gå till väga om man ska kroka av och sätta åter en skaplig gädda utan att vare sig den eller man själv kommer till skada. Här är en annan video som visar gälgreppet men där man samtidigt betonar det vettiga i att alltid ha en håv (och vadarstövlar).

Vassdrag

Rejäla vassdrag från Jemtlands Fiskeverkstad.

Att gäddan lurar i vassen är en sanning som är så etablerad att den närmast blivit ett talesätt. Och den är nästan alltid sann. I skydd av vassen står det nästan alltid någon gädda. Kanske inte gammelgäddan men nästan alltid någon. Därför sitter det säkert tonvis med drag i svenska insjö- och skärgårdsvassar.

Vill man försöka sig på att lura de gäddor som står i vassen är det en god idé att använda vasskyddade drag, eller vassdrag som de - något ologiskt - kommit att heta. Jag talar om drag vilkas krok (eller krokar) är skyddade mot att haka fast i vasstråna med ett eller flera spröt av fjädrande metalltråd. 

Det kanske bästa vassdraget - Rapala Minnow Spoon - och ett av de bästa gäddragen överhuvudtaget. Så bra att det börjat bli kopierat (draget i mitten är inte gjort av Rapala).

Kroken är oftast en rejäl enkelkrok vilket innebär att om en fisk väl fastnat så är krokfästet oftast säkert och att en krok i den här dimensionen skulle brista eller rätas ut är det knappast någon risk för. 

Mellan två vassdrag från Blue Fox ett "pimpat" Utö vassdrag.

Jag minns hur det, när jag var grabb, var ett hett diskussionsämne mellan mig och mina fiskande kompisar hur pass mycket vasskyddet även skyddade mot gäddhugg. Vi kom fram till att chansen var större att få fisk på vanliga, oskyddade, drag med trekrok. Vi satte bort fler drag än vad vi drog upp gäddor, den saken är klar. Nu är jag äldre och klokare.