Don´t mess with success

Vicke (20 gram) är min favorit bland kustwobblers. Faktum är att det är mitt favoritdrag för kustfiske, i vart fall så länge det handlar om sådant över grunda bottnar. Det är ofta jag startar ett fiskepass med att knyta på en Vicke i lämplig färg och sedan funderar jag  inte över det där med beten eller färger utan koncentrerar mig på att fiska istället.

Vicke har sett likadan ut i rätt många år. Den enda stora förändringen var när man för 10, 15 eller 20 år sedan slutade att sälja den med dubbelkrok (med spetsarna uppåt) och började med en fjäderringsmonterad trekrok. Det enda skälet till den förändringen jag kan tänka mig är att man fick sälja för få beten med originalmontaget eftersom de sällan fastnade. I bottenvegetationen eller i stenar. I öringarnas överkäke satt dubbelkroken som en smäck.

För några år sedan kom en groteskt stor (60 grams) variant, antagligen ett försök att flirta med de "moderna" gäddfiskarna som ser ned på alla beten som är eller väger mindre än ett ordinärt vedträ. Om den blev någon hit vet jag inte. Själv har jag inte köpt någon. Men idag, när jag kikade förbi Wennerströms (ja, Dogger, då) upptäckte jag att även Vicke drabbats av den avmagringshysteri som härjar vårt land. Inte mindre än 2 gram hade man bantat wobblern och den säljs under namnet Vicke Slim.

Smalt är bra. Tjockt är dåligt. Så ser antagligen marknadsfilosofin bakom den nya versionen ut. Fast jag vet inte. Ett spinnbetes signatur består mycket av hur mycket vatten det flyttar på under sin färd. Att den knubbiga originalvicken fungerar vet jag. Om den här magra varianten fungerar lika bra återstår att se. I dag kammade den noll.