Leta i den här bloggen

torsdag 2 november 2017

Börje har ordet

Man ska inte driva det här med Old School in absurdum. Ibland måste man testa något nytt. Så nu lämnar jag över tangentbord och kamera till en annan oldtimer som skrivit nedanstående (så kloka!) ord om vad, i betesväg, som lockar gäddor. Så ord och bild till Börje!

*     *     *


Börje Eriksson
Det torde vara känt att vissa beten fungerar bättre i vissa vatten men knappast alls i några få. Min favoritsjö Gisslaren är en sån avvikare. Den driver folk utifrån till vansinne. Sjön ligger i Östhammars kommun. 

Gisslaren är en s.k. källsjö med låg vattenomsättning och rejält humusfärgat vatten. Sjön saknar egentliga djuphålor. Bottnen består av några begränsade slamtäckta berghällar eller stenrösen men 99% av ytan är dy eller man kanske hellre ska tala om lager av debris, halvt eller nästan nedbrutna vegetationsdelar sen förra året. Sjön räknas som källsjö men den får ta emot en hel del ytvatten från skogs- och åkerdiken. Djupet varierar mellan ca 1,5 - 2 m utanför vassarna till 6 m i de djupaste partierna. Vattnet håller på vintern pH 7, dGH 5 och dKH 5 mätt på i början på 80-talet med akvarieutrustning. Miljön i sjön är näringsrik med kraftigt igenvuxna stränder, syrefattig dybotten, ca 80% mätt i september/oktober 1990 och årligen kommer en riklig blomning av ett flertal blågröna alger. Ett odlingsprov analyserat av Limnologiska Institutionen vid Uppsala Universitet gav en lista på nästan 2 A4-sidor av giftproducerande alger. Sjöns växtlighet frodas alltså. Platser där man lade kräftburar på 50- och 60-talen, går man torrskodd på idag. Säv och bladvassbältena samt näckrosor, gäddnate och vattenbläddra har ökat markant de senaste trettio åren, så ock har en grönslemmig trådalg gjort. 

Det läcker ut en hel del näring från gödslade skogsmarker och åkrar genom skogs- och jordbruks-diken. Hushållen runt sjön har s.k, infiltrationsanläggningar för avloppen. Det är tveksamt om dessa filtrerat avloppsvattnet överhuvudtaget, innan det tämligen fritt släpps ut i dikena. Dynghögar läggs i lönndom upp i närheten av åkerdiken, så att lakvattnet från dem snabbt skall försvinna från åkern och ner till sjön.

I sjön finns förutom abborre, gers, gädda och mycket småmört och björkna samt musslor och snäckor även sarv finns det en del av, däremot är det knappt med braxen och löja. Kräftor och gös har dött ut. Mindre abborrar är det gott om men redan fiskar över 3 hekto räknas som stora ex och är fåtaliga. Ett grund som man tagit bort ett dussin matabborrar på återbesätts inte till fullo under sommaren.

Detta om sjöns allmänna förhållanden. Nu till mina erfarenheter av vobblerbeten i detta vatten.

Jag började meta på egen hand i den 1955. Några år senare fick jag en dragvinda och ett par Utö-drag. En dag hittade jag en ledad trävobbler av Hi-Lo-modell. Färgen var borta och krokarna rostiga men vad gjorde det! Med lite färgkritor försågs den med en ny krigsmålning i gult, rött, grönt, blått och svart. Grundmönstret var abborre men färgerna! Ock, ock, ock! Den fick jag två gäddor på innan den tredje slet sönder den.

1960 hade jag tjänat ihop så mycket på kräftfisket att jag fick tillåtelse att omsätta femtiolappen i ett komplett kastspö. Vobbler på den tiden var mycket dyra och inget en grabb med 1 spänn i veckopeng ens funderade över att köpa. Dessa beten var Hi-Lo eller kom från Arjon, BETE, DAM, FIG eller Heddon. Materialet var trä eller plast.


Men jag skaffade mig trots allt med tiden ett par Hi-Lo, Rapala, Päjänne och en stor Old Pike i ledat utförande. Hi-Lo gav väl någon liten gädda, Oldpiken likaså men de stod sig slätt mot Utö, Atom och Plankton Favourite. Å andra sidan var flytande vobbler ett måste vid dragrodd mellan fiskeplatserna fast ytterligare å andra sidan, vobberns sked fångade skit! Betet dök i botten eller slet med sig sjögräs. Vobblern var helt enkelt för svårfiskad. Krånglade ofta vid utkast gjorde den också. 


Med den tidens spön och multirullar gick de lätta finska vobblerna inte att kasta särskilt bra med men de drog inte i botten när man rodde fast dessvärre de levererade inget av det reklamen utlovat, trots att det var de som blev de vanligaste betet vid dragrodd. Än idag är jag förundrad över att jag ingen fisk fick på dem, för med tanke på var jag rodde och på det vis jag gjorde det, borde jag ha haft en fisk varje kvart! 

Kan väl också säga att jag under många år drog en Heddon Tiny Crazy Crawler i färgen XRS på ytan under stilla höstdagar och av en fullkomligt oförklarlig anledning även skaffade mig en Abu Räkan i den mest hopplösa färgen BGL!

Jag har två bröder. Vi köpte beten var och en efter sin skalle och lånade av varandra. Vobbler var de enda betena ingen av oss ville låna av den andre. Spinnarna och blankdragen var långt mera populära beten. Möjligen dög min Hi-Lo LYS men den var sjunkande och det var inte bra om man fick lintrassel.


 ”Nej stora gäddor är tjejer! Och pecis som de, vill de ha sånt som glittrar, ju mer dess bättre!”
Foto: Börje Eriksson

I mitten av 70-talet besökte jag en kompis och vi fiskade i hans hemmasjö, Sottern i Knutby. Den är rätt likartad med Gisslaren. Under tiden vi rodde till den tilltänkta starten för kastandet släpade jag en guldfärgad Abu Killer. 
”Har du sånt där skit?” sa han uppenbart fövånat. 
”Jo de lär vara bra men jag har inte fått något på den än. Tänkte att den kanske skulle fungera här!” 
”Det där är Rapala! Sämre finns inte!” 
”Nej det är en Killer!” 
”Spelar ingen roll! Titta på så ser du att det är samma form! Har du fått något på en Rapala?” 
Det hade jag ju inte men det var förvånande att höra att denne man hade samma dåliga erfarenhet av beten av Rapalatyp. 
Han avslutade sin kommentar med orden: ”Nej stora gäddor är tjejer! Och pecis som de, vill de ha sånt som glittrar, ju mer dess bättre!” Satte så på ett silver Atom kastade ut och drog in en dryg 3 kilo tung gädda! Och Killern gick oantastad tillbaka i lådan.

Jag har testat modernare vobblers också, Abu Cello var bra, SwimWizz inte så pjåkig men dök i botten på tre vevtag och var för tung för mina spön. Kompisen som ägde betena hade ett kraftigare spö och kunde kasta med dem. De gav honom några 5 kilos innan han satte dem definitivt i någon sjunkstock. Nilsmasters Invincible har jag testat i de tre minsta storlekarna. Inget hugg men några bottennapp!

Jag har haft vobblerfrälsta arbetskamrater hos mig. Vi har fiskat hela dagar, de med Cisco Kid eller Bomber i gångbara färger för Mälaren och Saltsjön. Det har slutat på samma vis. De har lånat ett moddat Skeddrag eller ett UTÖ för att få fisk. Zalt fanns inte på den tiden. Rapala hade han prövat några år men vart han gjort av dem visste han inte och de var inte saknade. Vid den tiden var det Kiddarna han trodde mest på. Speciellt den norsfärgade.

Så långsmala vobblers har jag ingen god erfarenhet av. Jag har som sagt testat dem till gädda, abborre, öring, harr och regnbåge. Jag har prövat flytande, sjunkande och ledade modeller och i varierande storlekar. När originalfärgerna inte funkat har jag givit betena en sista chans genom att måla dem i färger som producerar på drag. Det har inte hjälpt!

Vilka vobbler fungerar då att ro drag med i Gisslaren? Grundgående ShadRap eller möjligen FatRap vid högt vatten, då de annars plöjer i botten. Ripplin Red Fin kan ge en del om man inte låter den dyka i botten.

Mina 5 absolut bästa beten är för gädda: Skeddraget alla storlekar, Utödraget (Det största från BETE), Mörrumspinnaren 18g och till abborrarna: Active Spinner 12g och Ultra Spinner 12g. Alla är i något avseende trimmade efter mina idéer. Med dessa 5 i rätt färg för årstiden är betesbehovet helt täckt. Vill jag helgardera tar jag med några plåtdrag ytterligare men det borde inte behövas.



*     *     *

Till det ovan anförda kan jag lägga mina egna erfarenheter av gäddfiske i en gotländsk östersjövik under sjuttio- och åttiotalen. Där tog jag de flesta av mina gäddor på Utö och Mörrumspinnaren kom i topp-3 på min bästalista. Min idol "S" använde (uteslutande) skeddraget, samma skeddrag som syns på Börjes bild (fast bara den nedre varianten utan extra bling-bling), och han var den vassaste gäddfiskaren i viken. Mot bakgund av den erfarenheten så strök jag rubriken till Börjes text som var "Avvikande gäddor kräver avvikande beten". Min uppfattning är nämligen att dessa tre drag är mycket gångbara gäddbeten i de flesta vatten.

Rent evolutionärt torde inget revolutionerande ha hänt med gäddorna sedan dess så där det finns gäddor funkar säkert samma drag även idag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar