Skitfiske 2018!

Nyårslöften? Sådana där man inte behöver hålla. Eller föresatser? I dag kom jag inte i väg på någon fisketur. Ute var det grått. Nätt och jämnt dagsljus. Emellanåt skvätte det på rutan.

Kanske ska jag meta oftare 2018? Åtminstone när det inte är för kallt att sitta stilla så är det ganska smutt att hitta ett skönt ställe, kasta ut och sedan slå sig ned och vänta istället för att ränna runt och kasta hela tiden.

Man skulle ju kunna lova att sluta röka...

Fast pipan är en trevlig fiskekompis. Hänger alltid med. Fast kanske skulle man låta den vara just det? En följeslagare på fisketurerna. Låta den bli en del av fiskeutrustningen och inte stoppa den i munnen annat än när man håller i ett spö.

Eller ett självpålagt köpstopp vad gäller fiskegrejor? Jag har ju mer än vad jag behöver. Naturligtvis måste linor och annat liknande få bytas vid behov men jag behöver inte fler spön, rullar, beten, fiskeväskor och annan bråte.

Eller så nöjer jag mig med att försöka komma ut oftare under 2018. Att inte försitta några tillfällen att ge mig ut och fiska. Då får jag ju motion och annat man brukar lova att ägna sig åt mer eller mindre på köpet. Eller så sitter jag där och metar med min trognaste fiskekompis...

Vi får se. Ett nytt år blir det, hur som helst, och med det nya äventyr. Vi kanske ses på någon strand? Hur som helst, ett Gott Nytt Fiskeår tillönskar jag dig som läser detta.

Rien n´va plus?

Är det så? Är fiskeåret 2017 verkligen redan till ända? Eller hinner man satsa en gång till? Hmmm... Vi får se hur pigg gubben är i morgon. Och hur starka soffmagneterna är.

Till slut lyckades jag uppbåda tillräckligt med viljestyrka för att ta mig ur soffan, uträtta mina ärenden, besöka Doggers mellandagsrea och sedan göra en avstickare till Kapellskär för att testa de nya, smala, vickewobblerna. På parkeringen (vid småbåtshamnen) mötte jag en fiskebroder som just avslutat ett kort bompass och nu skulle åka och ställa sig i köerna för att inhandla nyårsmat och drycker därtill. I viken norr om Skärholmen såg jag en utvadad fiskare och när jag efter en dryg timme började tycka att det blåste väl kallt mötte jag tre glada gossar som kom för att lösa av mig. Gott om fiskare, således, men någon fiska såg jag inte. Hörde inte ens talas om någon, faktiskt.

Don´t mess with success

Vicke (20 gram) är min favorit bland kustwobblers. Faktum är att det är mitt favoritdrag för kustfiske, i vart fall så länge det handlar om sådant över grunda bottnar. Det är ofta jag startar ett fiskepass med att knyta på en Vicke i lämplig färg och sedan funderar jag  inte över det där med beten eller färger utan koncentrerar mig på att fiska istället.

Vicke har sett likadan ut i rätt många år. Den enda stora förändringen var när man för 10, 15 eller 20 år sedan slutade att sälja den med dubbelkrok (med spetsarna uppåt) och började med en fjäderringsmonterad trekrok. Det enda skälet till den förändringen jag kan tänka mig är att man fick sälja för få beten med originalmontaget eftersom de sällan fastnade. I bottenvegetationen eller i stenar. I öringarnas överkäke satt dubbelkroken som en smäck.

För några år sedan kom en groteskt stor (60 grams) variant, antagligen ett försök att flirta med de "moderna" gäddfiskarna som ser ned på alla beten som är eller väger mindre än ett ordinärt vedträ. Om den blev någon hit vet jag inte. Själv har jag inte köpt någon. Men idag, när jag kikade förbi Wennerströms (ja, Dogger, då) upptäckte jag att även Vicke drabbats av den avmagringshysteri som härjar vårt land. Inte mindre än 2 gram hade man bantat wobblern och den säljs under namnet Vicke Slim.

Smalt är bra. Tjockt är dåligt. Så ser antagligen marknadsfilosofin bakom den nya versionen ut. Fast jag vet inte. Ett spinnbetes signatur består mycket av hur mycket vatten det flyttar på under sin färd. Att den knubbiga originalvicken fungerar vet jag. Om den här magra varianten fungerar lika bra återstår att se. I dag kammade den noll.

Magneter

"Men det är liksom magneter i min soffa" sjöng hon, Susanne Alfvengren, på sin debutLP (som hette just Magneter och ja, jag vet att den låten - precis som monsterhiten När vi rör varann - är en sk cover). Just nu känns det som om min soffa är magnetisk (eller om det är r*ven som är av gjutjärn och svår att baxa upp) och ska det bli något av det snabba uträttande av ärenden följd av en liten fisketur jag hade planerat så måste magnetismen brytas. Nu.

Att fiska och att fånga fisk

Har ni tänkt på det? Att man säger att man gillar fiska. Att man brukar fiska. Att fiske är ens hobby. Man säger inte att man gillar att fånga fisk, att man brukar fånga fisk eller att fångst av fisk är ens hobby. Det är fisket som är mödan värt.

En klok son

De sk flätlinorna (alias superlinorna eller stumlinorna) må ha sina fördelar men de har också påtagliga nackdelar. En sådan är att de kan vara svåra att hantera i vind, särskilt motvind.Till viss del kan en skicklig kastare bemästra dessa svårigheter men det innebär inte att det är fiskarens fel när trassel i form av sk vindknutar ger sig till känna. Detta gäller särskilt som samma kastare inte har motsvarande problem med en vanlig, hederlig, monofil nylonlina. 

Grabbens och mitt bompass idag avslutades med försök att reda ut flätlinan på hans rulle.  Om jg förstod honom rätt så kommer rullen att vara spolad med nylonlina nästa gång vi ger oss ut. Det tycker jag låter klokt.

Sista versen

Sista versen sjunger det på, fiskeåret 2017, men ännu sjunger det. I dag blev det en tur till Sennebyhaken med yngsta grabben. För ovanlighetens skull var vi varken ensamma eller först på plats och där vi tänkt börja vårt fiske hade en flugfiskare parkerat sig. Det var bara att gilla läget* och dessutom passade det bra att inleda dagens övningar med en lunchpaus. När vi ätit upp vår grönkålssoppa och våra mackor var det ledigt. Och tomt på fisk.

Vi omgrupperade till själva Haken och även där fanns det en annan fiskare. Och även där var det tomt på fisk. Tomma var emellertid inte någons (säger inte vem) vadarstövlar så efter några allvarligt menade försök bestämde vi att bilen (där det finns sätesvärme och varmluft) var ett trivsamt ställe att fika på. Sedan var det just inget dagsljus kvar så färden styrdes hemåt.

*Utdrag ur Fiskelagen Om förhållandet mellan de fiskande

25 § Den som fiskar skall visa hänsyn till andra som vistas i området. Fiske skall bedrivas så att andra fiskande inte onödigtvis hindras. Om flera fiskande vill fiska i samma vatten och det inte kan ske samtidigt, skall de få fiska i den ordning de kommit till platsen. Det egna fiskeredskapet skall användas så att det inte snärjs ihop med eller skadar andras redskap. Efter avslutat fiske får inte någonting lämnas kvar som kan hindra andra fiskande.

Kali Kunnan Micro 180 - en liten tuffing

Så har jag plötsligt snöat in på telespön... Idén med en synnerligen transportabel utrustning tilltalar mig. Riktigt varför vet jag inte men nu har jag i alla fall hittat ett spö som skulle få rum i handväskan (om jag hade en sådan) och som utan problem går ned i vilken annan väska eller ryggsäck som helst. Jag skulle kunna ha det i portföljen. Eller i en rymlig byx- eller jackficka. Ändå är det inget UL-spö utan ett relativt kraftfullt spö som borde lämpa sig väl för tex gäddspinn. Faktum är att det har ryggrad nog att svepa ut ett bottenmetetackel med en strömming eller mört. Eller så skulle man kunna fiska från någon pir eller klippa med pater noster-tackel eller jigg. Eller en 40-grams Sölvsilda. Eller... Men jag låter bilderna (med bildtexter) tala för sig själva.

Spöt kommer i en liten tygpåse. Vad man nu ska ha den till.

Ett skydd för spöringarna följer med.

Transportlängden är  29 cm (enligt tillverkaren 32 cm men jag litar nog mer på min tumstock). Utdraget är det en sexfotare klassat för beten 20-60 gram.

En detalj som gladde mig är att toppsektionen är av massiv glasfiber. Resten av klingan är av kolfiber.

Jag köpte mitt spö från waveinn.com. 

Med haspel hade man önskat sig ett något större avstånd mellan spolkant och den första spöringen men det funkar OK.

Med en lågprofils mutirulle ser spöt ganska kaxigt ut och ur transportabilitetssynpunkt är det närmast idealiskt. Oavsett om man väljer haspel eller multi så är det ett enhandsspö.

Så kan jag ju bara inte undanhålla er den information som lämnas om spöt på Kali Kunnans hemsida (översatt från spanska till svenska av google...):

Micro står ut för sin vikning av endast 32 cm vilket gör det idealiskt att bära det överallt i bagageutrymmet i bilen, i resväskan för utflykter, utflykter ...

· HQ-kol · Trådad metalltermisk med stötdämpare · Metallskålhållare · Svarta ramringar, Hård typ keramik · Tygöverdrag

modell	Lång m.	åtgärd	sträckor	faldigt	ø Base	Vikt gr.	kod
180	1,80	20-60g	10	32cm	17mm	115	65396

Triss

På väg mot Kapellskär noterade jag, halvt frånvarande, att jag hade vindrutetorkarna på. Det regnade, något som det inte stått i prognosen att det skulle göra, men när jag anlände min destination var det uppehåll. Jag mötte två fiskarbröder som just gjort sitt för dagen. Den ene av dem sa att han fått "en liten" medan hans kamrat menade att månen nog "stod fel" så jag antar att han hade kammat noll.

Allt såg bra ut. Visserligen gråväder men inte dimma och en sydlig, tilltagande, vind. Relativt högt vattenstånd och precis lagom klart vatten. Men månen kan mycket väl vara i fel fas för jag fick inget annat än frisk luft och en skön stund för mig själv. Vilket inte är det sämsta.

Triss är inte heller det sämsta och det har jag nu, den här julhelgen. Triss i bompass. I morgon är en annan dag men då ska jag faktiskt försöka göra ett hederligt dagsverke på min arbetsplats.

edit. Efter att ha konsulterat ABU:s huggtabell kan jag konstatera att idag är en blå dag (=mellanfiske) och att de föregående dagarna var röda dagar (=bra fiske). Inte för att jag märkt skillnaden...

Ikoniska haspelrullar 4: Mitchell 306 - The Intermediate

Mitchell 300 i all ära men frågan är om inte modell 306 är Mitchells bästa rulle. Modellen lanserades 1958 och kom att tillverkas, i olika versioner, fram till mitten av 80-talet då den ersattes av 906 (som var i stort sett samma rulle men med utanpåliggande spole).

306 är en betydligt större rulle, vad linkapaciteten beträffar, än 300 och spolen rymmer ungefär 250 meter 0,40 mm nylonlina.  Den har också en enklare, men mycket stark och robust, mekanik i vilken en maskinskuren vinkelväxel utgör hjärtat. Enklare, effektivare och mer lättvevat än 300-modellens komplicerade arrangemang med åtta (8) kugghjul.

Stativet är, liksom alla delar utom vevhandtaget och vredet till den spolmonterade slirbromsen, i metall och synnerligen starkt. Trots detta väger rullen inte mer än 400 gram. Den är också tämligen kompakt till formen och på ett tvåhandsspö, vilket är  vad den är avsedd för, är den en fröjd att hantera, men ändå är den tillräckligt nätt för att fungera på ett kortare spö.

306 och 307 är samma rulle. Ojämn slutsiffra betyder i Mitchells värld att rullen är högervevad.

Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.

De Falstaff Fakirs visdomsord jag lånat till rubriken besannades nyss (och igen) för mig när jag kom till sidan 79 i den trevliga boken "Handbok i haspelspinn" (Wahlström & Widstrand, 1958). Där står nämligen följande att läsa (se bild):

I några år har jag gått och berömt mig själv för att komma på detta knep, att montera en enkelkrok på en Vicke (eller annan kustwobbler) med krokspetsen uppåt så att man kan släpa wobblern "på magen" över tångruskor och annat elände utan att fastna. Jag har också noterat de mycket säkra krokningar (oftast i mungipan) detta montage ger. OK, det fungerar lika bra fortfarande men tydligen är Curt Lindhé upphovsmannen. Inte jag. 

Det retsamma är att boken publicerades samma år som jag såg för första gången såg dagens ljus. Jag lärde mig läsa tidigt och var alltså läskunnig när jag började fiska. Tänk om jag hade läst den här boken redan då... Nå, bättre sent än aldrig och även om jag inte  kan ta igen just den skadan så kanske jag hittar något annat, lika genialt, knep under min fortsatta läsning (som det just nu är bra väder för).

Väder och prognoser

Vädret har stor betydelse för fisket. Vissa väderlekar är bättre än andra och en del är omöjliga eller åtminstone livsfarliga att fiska i. På motsvarade sätt har väderprognoser betydelse för fisket. Om man läser eller lyssnar på dem. En del prognoser gör att fisketurer inte blir av. Ibland får en felaktig prognos en att ge sig ut i väder man helst hade undvikit.

I dag verkar prognosen på yr.no stämma. Enligt den ska det här i Roslagen komma in varmluft vid lunchtid med dimma och regn och nu är det jämngrått när jag tittar ut genom fönstret. Tur att jag vaknade tidigt när det var några friska minusgrader och klar luft under de gråa molnen. Hällde i mig ett stort glas apelsinjuice till frukost, krängde neoprenvadarna över min svällande kropp, satte mig i bilen (där grejorna, minus kameran, låg kvar från gårdagen) och körde upp till Väddö.

Det blev en dryg timmes kastande, utvadad till grenen (djupare bör man undvika i iskallt vatten om man inte vill bli duktigt nedkyld, neopren eller inte), innan jag lyckades sätta fast ett drag ohjälpligt och verkmästaren i magen signalerade "brunch!".Inte ett liv men en härlig juldagsförmiddag.

edit (kl 14:05): De är duktiga, norrmännen. Nu hör jag regnet mot rutan...

edit2 (kl 16:22): Morgondagens prognos ser helt OK ut men då måste jag äta frukost (och lägga matsäck). Och ta med kameran.

Plågoandens död

ABU Tormentor (mysko namn* på en wobbler) Coast har jag alltid tyckt att den borde vara en bra kustwobbler. Den har en tilltalande utformning, kastar bra, har fin gång och finns i bra färger. Enda problemet är att jag aldrig fått någon fisk på den. Gladsax och Vicke levererar men knyter jag på en Tormentor Coast så händer ingenting. Idag hände dock det att den sprack. Tvärt av. Det var inte så att dan landade på någon sten eller att den satt fast. Möjligen har den av bränningarna slagits mot någon sten  men, allvarligt talat, sådant ska väl en kustwobbler tåla?

Nu har jag ett gäng Tormentor Coast så jag kommer att fortsätta ge dem chansen men jag kommer inte att köpa fler...

*Tormentor är latin (och engelska) och betyder någon som plågar, dvs plågoande eller torterare

Julaftonsfirande

Julafton betyder för de flesta att det inte blir något fiske. För mig (och två glada grabbar jag mötte på Sennebyhaken) är det annorlunda. Dagen till ära tomteröd lina på haspelrullen och lussekatter till termoskaffet. Att den enda öring som nafsade på mitt drag inte ville fastna gjorde mindre för jag har inte, sillen undantagen, tänkt äta fisk just idag. Nu ska grönkålen kokas (innan den steks och gräddstuvas), det honungsmarinerade revbensspjället in i ugnen, potatis kokas och allt annat. Mumman har stått och dragit sedan i går och akvaviten är kyld. Det ordnar sig.

En synnerligen God Jul tillönskar jag bloggens läsare vare sig de tänker sig ut och fiska eller bara sitta och jäsa i stugvärmen!

Förhoppningsvis blir det fiskeväder även någon av de kommande dagarna så jag lät grejorna ligga kvar i bilen.

Julpyssel - oss är en stinklapp född

Förr, när mycket var bättre, började inte julhysterin strax efter industrisemestern utan man hade sin adventsstake, adventskalender, skyltsöndag men resten av julen väntade man på. väntade till dan före dan. Då var det uppesittarkväll och jultomten i grammofonarkivet. Granen bars in och kläddes och i köket ordnade mor i huset med julskinkan. De som inte hade något vettigt att göra provsmakade mumman och ägnade sig åt julpyssel

Eftersom jag är Old School så håller jag på traditionerna. Dvs någon j*vla gran har jag inte och någon mor i huset finns inte heller (och flickvännen/särbon jobbar hela helgen) men mumma har jag blandat och den måste naturligtvis provsmakas. Och eftersom jag inte har något vettigt att göra så får det väl bli litet julpyssel.

Förra helgen var vi (jag och särbon) på en thairestaurang där de även hade en butik. Jag köpte en flaska Fish Sauce (för 19 kr). Inte för att jag tänker starta någon egen thairestaurang utan för att såsen, enligt vad som står på flaskan, till 65% består av ansjovisextrakt. Resten är mest salt och litet socker. Det, tänkte jag, borde fungera som lockmedel för fisk.

Så erinrade jag mig den klassiska stimlappen, ett legendariskt abborrbete. Oftast bestod den av en strimma bukskinn från en abborre fäst på en metkrok och antingen släpad efter båten eller kastad som spinnbeten med några blyhagel en bit upp på linan. I avsaknad av abborre kunde vilken annan som helst skinnbit duga. Så tänkte jag sämskskinn. Så tänkte jag Gulp!, dvs de dyra konstbeten som ligger i någon slags stinkande vätska som påstås vara lockande för fisk.

 Från dessa tankar var steget inte långt till handling och efter inköpet av flaskan (vars innehåll luktar lika illa som Gulp!-vätskan och alltså borde vara lika lockande för fisken) inhandlades ett sämskskinn från Biltema. 

Resten av det som krävdes för tillverkningen, dvs mitt julpyssel, syns på bilderna. Nu är det ju inte riktigt säsong för abborre men kanske skulle man kunna släpa en stinklapp (det har jag döpt denna vidareutveckling av stimlappen till) efter en bombarda och locka en blank havsöring? I morgon, kanske?

Det lackar mot jul

Väddö, julafton 2014

Det lackar mot jul och inte bara det, nu vänder det snart och ljuset börjar komma åter. Men julafton blir en lika kort dag som den idag, Men inte för kort för att man ska hinna utnyttja några av de få ljusa timmarna till att fiska. Det tror jag i alla fall att jag ska göra.

Bete på burk

Vi svenska sportfiskare metar för litet och för sällan. Fisket med konstgjorda beten (spinnfiske) dominerar helt trots att det   inte alltid (mer sällan, faktiskt) är det mest effektiva. Dessutom är det ju rätt slitsamt och tjatigt att oupphörligen kasta och veva. Metet är i sina bästa stunder, dvs när det inte nappar, mer kontemplativt.

På senare år har det sk drop shot-fisket vunnit popularitet, främst när det handlar om abborre. Det är ett mellanting mellan bottenmete och spinnfiske och betet måste inte vara ett konstdito. Det går alldeles utmärkt att agna kroken med en mask. Eller en död löja. Sedan får man väl själv bestämma om det är mete eller något annat man ägnar sig åt och skulle det inte nappa så kan man ju använda tiden till att fundera över exakt var gränsen mellan mete och spinnfiske går. Inte för att det spelar någon roll.

Att vi helst spinnfiskar beror åtminstone delvis på att det kräver mindre planering. Dragen ligger i fiskeväskan. Eller tackelboxen. Vill man meta måste man oftast skaffa bete och det tar, om man inte har framförhållning, dyrbar tid.

För den stressade fiskaren finns det dessbättre en lösning: Beten på burk. Dessa kan, precis som dragen. ligga där i fiskeväskan och vänta på att få bli använda. Konstgjorda beten (av plast eller liknande material) med tillsatt doft- eller smakämne fungerar ) men är, bortsett från när man fiskar odlad fisk i P&T-vatten, sällan lika effektive som naturliga. Löjor (minnow) finns som konserv. Kilopriset för denna fisk är astronomiskt men de går att använda som agn vid mete. Eller drop shot-fiske.

Fast bäst är nyfångad löja och nygrävd mask. Fisken är som vi själva. Den föredrar färsk och hemlagad mat men äter i nödfall industrilagade konserver...

Gentlemannamässigt

I kapitlet "Haspelspinn - de stora möjiigheternas fiske", ur "Handbok i haspelspinn", anmärker Olle Birkesten följande vad valet av lina anbelangar.

"Linans grovlek bestäms av det fiske den ska användas till. Som regel använder man tunnast möjliga lina vid haspelfiske. Men det kan inte kallas för god sport att använda alltför klen lina. Slirbromsen gör visserligen att man kan använda ytterst klen lina även för stor fisk. Men att drilla en fisk onödigt länge, bara för att man har en lina som ingenting tål, är föga gentlemannamässigt. Vid kustspinn får man ofta välja en grövre lina, än vad själva fisket egentligen fordrar, detta för att man inte ska förlora alltför många beten i tången."

Läsefrukter

En treklöver böcker om haspelfiske utgivna i slutet av femtiotalet.

Vintern är det sk brasfiskets tid. Brasfiske är sådana fiskerelaterade aktiviteter som kan utövas hemma i stugvärmen. En sådan är att lära sig mer om sin hobby genom att läsa. Dagens sportfiskare ser kanske hellre på videoklipp på nätet men vi som är Old School envisas med våra cellulosabaserade analoga minnesenheter, dvs böcker. 

De tre böckerna på bilden ovan har jag köpt på antikvariat. De har det gemensamt att de utkom i slutet av femtiotalet och att de behandlar det, enligt vad som står i dem, då nya haspelfisket/haspelspinnet.

Åberopade man vad som står att läsa i dessa böcker på något av dagens diskussionsfora om sportfiske skulle man antagligen bli idiotförklarad. Här står nämligen, svart på vitt, att läsa hädelser som att små beten är mer effektiva än stora, att 0,20 mm heldragen nylon (som då hade en ungefärlig brottstyrka strax under två kilo) är en lämplig allroundlina och att det är mer sportsligt att fånga stor fisk på lätta haspelredskap än med grövre don.

Men jag känner mig hemma. De här böckerna är mer eller mindre årsbarn med mig och det är de värderingar som kommer till uttryck i dem som präglade min uppväxt (även som sportfiskare) och det är, som bekant, svårt att lära gamla hundar att sitta.

Fast den 0,20 mm lina jag nyligen köpte en femkilometerspole av ska hålla för 5,79 kilo (vilket är betydligt mer än vad en 0,35 mm grov lina beräknades hålla för 1958, i vart fall om man ska lita på Nils Färnström och hans källor).  Nå, det kan jag leva med.

I den (från amerikansk engelska) översatta boken "Haspelspinn i söt- och saltvatten" ("Fresh and salt water spinning") av Eugene Burns återfinns den här listan som sägs ge "haspelspinnaren ett rätt väl avvägt urval av beten:

Små spinnare från 1 1/2 till 3 g med lätt nedslag i grunt vatten.
Små vobblers med samma vikt för samma ändamål.
Små tunnbladiga vobblande skeddrag, 7 g, för snabbt och djupt vatten.
Tjockbladiga vobblande skeddrag, 7 g, för snabbt eller djupt vatten.
Ytgående elritsor, ca 7 g, för ytfiske.
Belastade bucktails eller jiggar, 10 g, för saltvatten.
Ett urval belastade ögonflugor och abborrflugor.
Ett urval torr- och våtflugor för plastkulefiske.
Lätta vobblers och ledade beten från 3 till 10 g för allroundfiske.

Med den listan i åtanke framstår Färnströms rekommendation som fullt rimlig.

Nå, den svenska utgåvan av Burns intressanta bok ger ett lätt schitzofrent intryck när det kommer till de bilder/fotografier av den svenska marknadens utbud av spön och rullar för haspelfiske för här handlar det plötsligt om betydligt rejälare doningar, bla D.A.M:s Super Quick som ju är en legendarisk rulle för saltvattensfiske men som jag inte tror någon någonsin fyllt med 0,20 mm lina...

Håller linan?

En vanlig missuppfattning (särskilt bland nybörjare i fiskets ädla konst) är att man för att fånga en fisk på tio kilo behöver en lina som håller för minst tio kilo. Så är det naturligtvis inte. Vad fisken väger uppe på torra land är helt irrelevant (såvid man inte får för sig att lyfta fisken i linan för då brister den om fiskens vikt överstiger linans brottstyrka).

I vattnet är fisken i princip viktlös, dvs dess densitet är densamma som det omgivande vattnets. Den påfrestning linan utsätts för med en fisk på kroken beror på vilka krafter fisken och fiskaren utsätter den för (och hur rullens slirbroms är inställd).Här gäller Newtons tredje lag*, dvs den som säger att varje kraft en kropp applicerar på en annan kropp ger upphov till en lika stor motkraft.

Är linan tunn och klen och fisken stor och stark så finns en risk för att linan brister, nämligen om fiskaren antingen själv drar så hårt i linan, mot fiskens motstånd, att linans brottstyrka överskrids eller om fiskaren (som ju kontrollerar skeendet eller i vart fall hur slirbromsen är inställd) tillåter fisken att utsätta linan för en sådan påfrestning. Låter man bli att göra detta så håller linan. Då är det ingen ko på isen alldeles oavsett hur stor och stark den fisk som nappat är. Inte förrän all den lina rullens spole rymmer dragits ut är det någon risk för att linan ska gå av.

Knepet är alltså att lära sig att reglera den kraft som linan utsätts för. Ett lärorikt experiment (som kräver en medhjälpare) är att rigga upp ett spö och sedan med detsamma dra (som man skulle göra mot en kämpande fisk) linan, vars ände är fäst i en lämplig våg, åt sig. Medhjälparen, som håller i vågen, ropar ut vilken dragkraft den registrerar. På det sättet lär man sig att identifiera tex hur 1,5 kg känns. 1,5 kg är löjligt litet jämfört med brottstyrkan hos de flesta linor som används. Men det känns (hävstångsverkan) rätt mäktigt i spöhandtaget.

*Newtons tredje lag säger att krafter alltid kommer parvis, och att varje kraft har en reaktionskraft.

Stora torskar intill strandkanten?

På höstar och vintrar kan stora torskar jaga intill strandkanten, under vår och försommar gör mindre torskar samma sak. Ibland syns stjärten vifta ovan ytan, då torsken står vertikalt på huvudet undersökande tångens djur.

Det är länge sedan jag åt torsk jag själv fångat. Det ovanstående citatet (från FiskBasen) ger mig inspiration. En stor torskstjärt viftande ovan ytan har jag aldrig sett trots att jag tillbringat mycket tid med att stå på stranden och titta ut över vattnet. Men man kanske ska lägga ut ett bottenmete?

Catch & Cook

Inom dagens sportfiske tillämpas (och påbjuds) ofta det som på svenska heter Catch & Release (C&R) och som väl enklast kan översättas till fånga och återutsätt. Det handlar alltså om att inte avliva och ta hem sin fångst utan så varsamt som omständigheterna medger det kroka av och släppa åter den. Men först måste den tydligen vara uppe på torra land i rätt många minuter för att vägas, mätas och fotograferas.

Officiellt motiveras C&R med fiskevårdande (beståndsvårdande) och etiska (det är fel att döda fisk) skäl men jag tror att det mer handlar om att man inte gillar att äta fisk eller åtminstone är för lat för att ta reda på den. Vidare handlar det om att kunna dra upp så många fiskar som möjligt utan att så att säga behöva ta konsekvenserna av sitt handlande. På vissa håll betraktas C&R som rent djurplågeri och det är, eller har i vart fall, av det skälet, varit förbjudet i bla Tyskland.

Old School är att ta vara på sin fångst och att inte ta upp  mer än vad man behöver. Bortsett från de enstaka fiskar som blir middag är detta förhållningssätt minst lika försvarbart ur beståndsvårdande och etisk synpunkt. Även detta kan uttryckas på modern svenska. Catch & Cook (C&C). Kanske kan det bli en ny trend? Att fiska tills man lyckats fånga en lagom fisk och sedan, istället för att äta medhavda mackor eller grilla korv, rensa och tillaga sin fångst och avnjuta den vid fiskeplatsen tillsammans med eventuella fiskekamrater. Eller så kan man ta ur den, äta sina mackor och sedan åka hem och laga fiskmiddag.

Semesterbilder

Den här gentlemannen bedrev bottenmete (oklar efter vad) med två stycken fyrametersspön med rullar i ca 6000-storlek.

För några år sedan var jag och flickvännen i Cadiz. Något fiske blev det inte för min del men som vanligt studerade jag de lokala sportfiskarna och deras förehavanden. Långa telespön med rejäla (men inte överdrivet stora) haspelrullar fyllda med nylonlina verkar vara den vanligaste redskapskombinationen. Inte alltför tunga grejor. Metoderna är olika former av mete, med eller utan flöte.

Den hör fiskaren bedrev ett synnerligen aktivt flötmete efter någon slags mindre fisk. Spöt var en fem-sex meter långt och få det hade han en haspel i mellanstorlek (ca 4000).

Glefs och Torsk

Sölvkroken Glefs, 18 och 28 gram

När jag rotade bland mina fiskegrejor fann jag några överlevare från den tid då jag fiskade torsk i Östersjön. Inte torskar men drag. Jag tror att de heter Glefs och är tillverkade av Sölvkroken. Det rör sig om de simplaste jiggar jag någonsin sett. Blyhuvuden i vikterna 18 eller 28 gram och en bit gummislang på kroken. De kastade långt och sjönk snabbt. Fastnade sällan i tången (men ofta i en gapande torskmun). Fiske och fiskeutrustning behöver inta vara så märkvärdigt. Med några Glefs och några Elbe Torsk kunde man en gång i tiden vara säker på att fixa torsk till middag. Dragen är lika bra nu som då. Det är något annat som fallerar.

Elbe Torsk, 28 och 40 gram

Get Your Old Tackle Out!

Även om jag genom decennierna "lyckats" samla på mig en orimlig massa fiskeprylar så är jag litet tveksam till att samla på grejor bara för samlandets skull. Jag tycker att man ska använda grejorna till det de är avsedda för, dvs fiska med dem. Att lägga flera tusen pengar på väggprydnader är inte riktigt min grej men det är alltid roligt att se gamla rariteter. Så håll till godo!

Superlinor 5

På bilderna ses 8 kilometer lina jag nyss hämtat på posten (eller ICA som det ju är nuförtiden). (Minns ni Roy Anderssons reklamfilm med den arge mannen som hävdade att "det här är ingen riktig post!"?) Lär räcka ett tag. Det sägs att nylonlina är en färskvara och det är riktigt. Lina man använder och som utsätts för solljus har begränsad hållbarhet men lina som förvaras svalt och mörkt håller sig i åratal. Det de tre linorna på bilden har gemensamt är att de är gjorda av sk copolymer (eller multipolymer) och överdragna med fluorocarbon. De är vidare avsedda för surfcasting (medelhavsvarianten) och har extremt hög angiven draghållfasthet. De båda 0,20 mm grova linorna ska hålla 5,78 kr (Akira Surf) respektive 6,150 kg (Kali Kunnan Typhoon. Om de i realiteten är starkare än min hittillsvarande favoritlina i samma dimension, Trabucco XP med angiven brottstyrka 4,0 kg) får framtiden utvisa. De känns i alla fall starka när jag provdrar dem med händerna.

Den grövre linan, 0,22 mm (fast det anges inom parentes att diametern är 0,229 mm vilket enligt gängse avrundningsregler snarare är 0,23 mm) är också en fluorocarbonöverdragen multipolymer. Märket är Cinnetic Sky Line och hållfastheten anges till 7,30 kg vilket är betydligt mer än den 0,35 lina jag brukade fiska grov gädda med på sjuttiotalet. Och det gäller även 0,20-linorna.

Notera den säregna avrundningen (på Sky Line) av 0,229 mm till 0,22 mm... Men 7,3 kg är ju fortfarande ruggigt starkt för en 0,23 mm-lina.OM uppgiften om brottstyrka stämmer. Men det borde den ju göra när man varit så noga att man tagit med två siffror efter kommatecknet...