Gamla jaktmarker

1982-85 bodde jag i Visby och fiskade mycket vid hamnen där. Min mor bor där sedan 25 år tillbaka och henne besöker jag gärna. Fisket är inte längre vad det en gång var, men det är inte jag heller. Det är dessbättre fortfarande lika skönt, nu som då, att stå på stranden och blicka ut över Östersjön med ett spö i näven.

D.A.M. Quick Microlite

1961 släppte Deutsche Angelgeräte Manufaktur sin UL-rulle med snäckväxel och linförare i wolframkarbid. Svårt att förbättra det konceptet och rullen är lika bra idag som för, snart, sextio år sedan och står sig väl även i konkurrens med dagens utbud. Vev och bygel som är fällbara in mot vevhuset och tryckknapp på spolen är rullens övriga finesser men framförallt är det den oslagbara precisionen i tillverkningen och materialkvaliteten som gör denna rulle till en klassiker och kultrulle.

ABU kom inte med sin motsvarande rulle - Cardinal 33 - förrän 1975.

Plast i havet

Plast har blivit ett miljöproblem. Vi har Det stora stillahavssopområdet (Great Pacific Garbage Patch) och skär och öar på västkusten som blivit sophögar. Haven lär redan innehålla mer plast än fisk och även fisken innehåller mer plast än vad som är nyttigt för den. Eller oss. Så plast i havet är absolut förkastligt. Ändå kastar vi sportfiskare mer och mer plast, mjuk som hård.

Är våra plastbeten ett egentligt problem? Å andra sidan så gick det ju när jag började med kustfiske alldeles utmärkt att fiska med ett sortiment beten av metall och trä. Och hår- och fjäderjiggar fångade lika mycket fisk som dagens mjukisbeten gör. Så kanske är det dags att börja tänka sig för?

Maskpinnen

Ett spö jag kanske inte verkligen behövde men som i alla fall är väsentligt olikt alla andra spön jag äger är Ron Thompson Specialist Worm Stick. Så när ett dök upp till mycket rimligt pris så nappade jag. Nu har jag testat underverket men då nappade ingenting.

Spöt är ihopsatt 17 fot (518 cm) långt och består av fyra delar (vilket innebär att det demonterat tar samma plats -på längden - som en tvådelad niofotare). Jag gissar att det är tänkt för norskt älvfiske med mask som agn men själv kommer jag att använda det till kustmete. Man skulle naturligtvis kunna använda det som bombardaspö eller kasta drag med det men det blir snabbt tröttsamt att hantera en sjuttonfotare på det viset och jag är alldeles för bekväm (gammal och trött) för att ägna mig åt sådana övningar.

Ett fint och välbyggt spö är det. Klingan, i sk 30 T kolfiber och vackert blå - har toppaktion och är klassad för kastvikter 15-35 gram. Högkvalitativa komponenter, no name men av fujistuk, och korkgrepp. Spöt levereras i ett påkostat fodral. Eller två fodral, för spöt ligger i en spöpåse av sammetsliknande tyg som ligger i en slags spöväska.

Utan att riktigt veta varför

Tre ungefär lika långa och tunga wobblers med ungefär samma form, men visst de de väldigt olika ut? Den övre har högre rygg och större volym än de båda andra. Jag skulle gissa att volymen är ungefär tre gånger så stor som den nedersta wobblerns. Den i mitten är i mitten även volymmässigt medan den nedersta är tunn som en sticka. Har det någon betydelse?

Naturligtvis bör wobblern med störst volym ha högst luftmotstånd vid kast och flytta mest vatten vid hemtagning. Men hur uppfattar fisken de olika wobblerna med sitt synsinne? Ser de, som jag gör, en betydligt större bytesfisk när de får den övre wobblern i sitt synfält. Själv skulle jag, utan att riktigt kunna förklara varför, utan vidare kunna tänka mig att kasta efter havsöring med den tunnaste wobblern men inte med den grövsta. Omvänt skulle jag utan vidare använda den grövsta som gäddbete men i det sammanhanget rata den tunnaste.

Varför?

Varför ids tillverkarna av PE-linor ens förse förpackningarna med uppgift om linans diameter? I kväll spolade jag lina på två likadana spolar. På den ena spolade jag Daiwa J-braid X8 med uppgiven diameter 0,08 mm. På den andra spolade jag Fireline med uppgiven diameter 0,10 mm. Jag fick på den första spolen, som jag grundat med ett varv gängtejp,  rum med cirka 100 meter lina. På den andra rymdes 200 meter plus ca 25 meter 0,20 mm nylon som backing. 

Ibland blir man trött.

Hur starka linor vill vi ha?

En av utmaningarna i det vi kallar sportfiske är att landa en fisk som är så stor och stark att den, om vi inte håller tungan rätt i mun skulle kunna slita av linan. När jag lärde mig fiska var det en realitet. Den starkaste lina jag använde, 0,35 mm Damyl, höll ca 5,5 kilo. Annars använde man den tunnaste lina man bedömde skulle komma att hålla för det fiske man tänkte bedriva. När jag började med UL var den klenaste lina jag använde Dogger 0,12 med en angiven brottstyrka väl under två kilo.

I veckan köpte jag en PE-lina i dimensionen 0,06 mm och med en angiven brottstyrka om 6,4 kilo, dvs bra mycket starkare än den Damyl jag på sjuttiotalet brottade upp grova gäddor (av vilka den tyngsta renderade mig en ABU guldnål). 0,06 mm. 

Var tar sporten vägen när man bara kan wincha in sin fångst utan att behöva fundera över om grejorna ska hålla?