Ny passagerare i Fiskeskodan

Snart hoppas jag komma igång med årets fiske. Bortsett från ett bompass efter havsöring strax norr om Visby för en och en halv månad sedan så har det, skam till sägandes, inte blivit något ännu och just nu är jag överhopad med arbete. Efter nästa vecka bör det dock lätta något. Faktum är att jag i förrgår tvangs avboka min lysekilsvecka, så makrillen får vänta. Eller om det är jag som får vänta på den.

När jag kommer till här hemmavid blir det förmodligen med utrustningen på bilden, ett femfots Fladen Maxximus Shadow* massivt kolfiberspö för beten -20 gram med en Ashconfish 1000 (billig kinarulle) fylld med Fladen 0,10 mm PE-lina. Jag räknar inte med att i de vatten jag kommer att fiska få kontakt med någon fisk jag inte komfortabelt kan hantera med de grejorna. Förresten så duger samma utrustning även för mitt lysekilsfiske. Perfekt till makrill och öring, lagom för att bända upp gyltor och väl balanserat för de spralliga krabbtorskar som simmar intill land.

Utrustningen ska under sommaren få bo i FiskeSkodan. 

 

* som det brukar vara med grejor jag gillar så har just det här spöt, såvitt jag kan utläsa av Fladens hemsida, utgått ur sortimentet. Antingen är det jag som inte förstår mig på det här med sportfiske och fiskegrejor eller så är det något annat knas... 

 

edit. Många skulle nog kalla utrustningen för UL men det är den långt ifrån. Den är faktiskt kralligare än vad ABU (förr i tiden, när Abu var svenskt och det var bättre) kallade Fiske 1. Inte så mycket för att det kastar något tyngre drag än de 15 gram som var viktgränsen för den då lättaste klassen utan främst för att spöt har en grym ryggrad och därnäst för att linan är betydligt starkare än de 0,30 mm nylonlinor som var det grövsta man satte på en Fiske 1-rulle. Med det massiva kolfiberspöt, den linan och rullens överraskande bra slirbroms kan jag pressa en fisk minst lika tufft som jag kunde med de olika Fiske 2-utrustningar jag jagade tiokilare med när det begav sig. Samtidigt kan jag kasta även pyttesmå spinnare och drag när det är abborre (eller öring/röding) jag är ute efter. Med risk för att motsäga mitt detvarbättreförrsnack så kan jag inte låta bli att fundera över hur det hade varit att ha de här grejorna för femtio år sedan. När i vart fall fisket var bättre...
 

Du använder väl alltid spötub, eller?

Spöbrott är inget man vill råka ut för men de händer. När de inträffar är det, i vart fall enligt min erfarenhet, under transport. När man delar sitt fortfarande tacklade, spö och slänger in det i baksätet och slänger igen bakdörren för en snabb omgruppering ligger olyckan på lur...

I en perfekt tillvaro skulle man alltid, lugnt och varsamt, helt demontera sin utrustning och frakta sitt spö i dess fodral med fodralet inskjutet i en spötub. I den värld i vilken vi faktiskt lever finns det andra lösningar.

Ett sätt att minska risken för att spön råkar illa ut under transporter som den jag beskrev ovan är att använda sk kabelhållare av kardborrband, till exempel från Biltema. Det finns motsvarande produkter specifikt avsedda för fiskespön för den som vill betala litet mera.

Tycker man att kabelhållarna är onödigt långa så kan man, åtminstone om man hör till kategorin normalhändiga, åtgärda det med, till exempel, en sax.

Finlir

När jag var ung var det stor fisk som gällde. Metergäddor släpades stolt hem men möttes med måttlig entusiasm av familjen som ansåg att mindre fiskar var mer smakliga. Med tiden blir man visare och numera försöker jag i mitt fiske att undvika de alltför stora fiskarna. De små sprattlar minst lika bra och med lätta don bjuder de en lika spännande, men mindre ansträngande, kamp. Dessutom är de små fiskarna betydligt mer talrika och alltså lättare att hitta.  

Eftersom jag fortfarande envisas med att tillaga och äta mina fångster och inte känner mig riktigt bekväm med att dra upp fisk bara för nöjes skull och sedan släppa den åter är portionsfiskar modellen. Mitt hushåll är ett enpersonsdito så en fisk är ofta lagom men fiskar jag, till exempel, abborre så kanske jag vill ha en sex eller åtta filéer. Men en femkilosgädda blir alldeles för mycket mat. Visst, man kan ju alltid frysa in fisk, men det ser jag som en absolut nödlösning och om man redan har fisk hemma så behöver man ju inte ge sig ut och fiska...

Till de roligaste och mest effektiva metoderna att fånga mindre fisk hör det lätta jiggfisket. Små jiggskallar på 1-5 gram med krokar anpassade efter vad man sätter för bete på dem och vilken fisk man vill fånga. I betesväg är det numera oftast mjukplastvarianter som gäller men de gamla, hederliga, maraboujiggarna är fortfarande minst lika bra. Och en bit räka på en jiggkrok fungerar bra i såväl sött som salt vatten. 

Om man sedan vill kalla de man håller på med för UL, LRF, BCF eller något annat och noja över om utrustningen är "rätt" så är det väl inget ont i det men själv bekymrar jag mig inte särskilt mycket över sådant och fiskar med de grejor jag trivs med och koncentrerar mig på att ha roligt medan jag gör det.