Magneter och hopp

I söndags visade sig, när det kom till kritan, magneterna i min soffa utöva en starkare dragningskraft än det gryende fiskesuget. På marginalen kanske det var sändningen från skid-VM i kombination med gråvädret som fällde avgörandet, men det är nog mest dåliga ursäkter. Jag - min ömmande kropp - var helt enkelt för bekväm för att, när det kom till kritan, genomföra de vaga planerna på en fisketur. Men det finns fortfarande hopp och i morgon är en annan dag...

Apropå hopp så har jag funderat över varför man ibland ser havsöringar hoppa. Jag tänker nu på havsöringar vid kusten. Där handlar det ju inte om att forcera forsar och andra hinder under lekvandringen så orsaken till detta, rimligen kraftödande, beteende måste vara en annan. De vanligaste orsakerna till att fisk hoppar ur vattnet torde vara att undvika att bli uppätna (flyktbeteende) eller att få tag på något att äta (jaktbeteende). men vad skulle i så fall skrämma fisken inne på grundvattnet? I och för sig så finns där såväl (allt mindre och allt färre) gädda som säl men någon säl har jag hittills inte observerat i den vik där jag vanligen ser öring hoppa. Och vad skulle den kunna hoppas fånga ovan ytan som gör det värt besväret att hoppa, särskilt som det i det grunda vattnet finns andra, mer lättfångade, byten?

En teori (bland de som forskar om fiskar och deras leverne) är att fisk kan hoppa för att försöka göra sig av med parasiter. Teorin låter rimlig men själv har jag inte sett några parasiter på de fiskar jag lyckats fånga när och där jag sett dem hoppa. En annan teori - gissning - är att unga och levnadsglada fiskar hoppar bara för skojs skull (för att de kan) men det är väl bara ett annat sätt att säga att vi inte har en aning om orsaken?

Kommer jag ut i morgon får kikaren följa med (en av mina favoritkikare "bor" i FiskeSkodan). I går såg jag årets, för min del, första tranpar.