På riktigt

Ni kan sluta att oroa er över om klimatkatastrofen kommer att inträffa. Den är i full gång och de enda återstående frågetecknen är exakt hur fort det kommer att gå åt helvete och exakt vilka konsekvenserna kommer att bli. Vi kan alltså lugnt konstatera att det upphaussade Parisavtalet, precis som allt annat våra makthavare sagt sig göra, är ett solitt misslyckande. Men det insåg vi cyniker redan innan avgasmolnen från de ditresta delegaterna bättrat på växthuseffekten.

Att få följa en global katastrof i realtid är onekligen en rätt häftig upplevelse som får alla hollywoodproduktioner att förblekna i jämförelse, så passa på att njuta!

Här kan ni pricka av de avgörande momenten på vår väg mot undergången.
 

Är begagnade rullar en bra idé?

Är det någon idé att köpa gamla begagnade rullar? (Vilken fråga...) Hur som helst så har en brittisk karpmetare gjort en video utifrån frågeställningen om det är vettigt att köpa några gamla Shimano baitrunners. Han hade kunnat fråga mig som för cirka tio år sedan köpte just några bättre begagnade sådana av Luis Rasmussen. En gav jag bort till vännen Håkan som ambitiöst plockade ner den i delar, smorde upp och... sedan dess låter den litet mysko men fungerar. De två jag behöll har fått minimal service och fungerar perfekt. 

Undrar just hur det är med den gode Luis? Hans förträffliga predatorblogg verkar ha avstannat med en tillönskan om en Glad Midsommar. 2024... Men gubben har kanske pensionerat sig?

Men, mittåt! Åter till frågan: "Used reels, Good idea?" Mitt svar är ett rungande:YES! Fast det visste ni ju redan...
 

Fishtonia och Fish Nord

Sverige är det land som har den längsta kusten mot Östersjön. Den är visserligen inte lika lång som den en gång, under den sk stormaktstiden, varit men längst är den fortfarande. Hur man ska på ett tillförlitligt sätt mäta en såpass lång och krokig linje begriper jag inte. Inte heller vet jag om man, när man mätt den, bara mätt fastlandets kustlinje. För varenda ö, från Gotland ned till den minsta kobben har ju en kust och med tanke på hur många öar vi har gissar jag att deras sammanlagda kuststräcka är längre än vad fastlandskusten är. Men vad vet jag? 2.400 kilometer är, hur som helst, en siffra och möjligen är det just så lång vår kust mot innanhavet är.

Även länder som Finland och Estland har kust mot Östersjön och själv har jag fiskat såväl från fasta Finland som från några av de många öar som kallas Åland. Från Estlands kust har jag (ännu) inte fiskat men sett andra göra det. IRL, som det heter. Men nu kan man även göra det via youtube där man hittar kanalen Fishtonia. Dessbättre, för oss som är lika dåliga på estniska som finska, är den engelskspråkig. Nästan som modern sportfiskesvenska...

Även esterna fiskar naturligtvis i sina insjöar och vattendrag men en betydande del av de videor som finns utlagda på Fishtonia handlar om det östersjöfiske som är vad jag själv mest ägnar mig åt. Klicka in på Fistonia, ge våra estniska fiskebröder några likes och prenumerera!

Även kanalen Nord Fishing verkar vara estnisk och innehåller en hel del intressant, bla om tillverkning av jerbaits. Så ge den samma behandling!

 

 

Information

Att en karl inte läser bruksanvisningar är en självklarhet. Istället svär man sig igenom monteringen av en IKEA-möbel, förbryllas över alla onödiga skruvar och mojänger de skickat med, lägger sagda mojänger i den därför avsedda burk som varje välutrustat hushåll har. Slutligen svär man manligt när möbelhelvetet kollapsar och förbannar högljutt IKEA:s inkompetenta designers. Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara att konstruera en byrå?

Annars, på ett mer globalt plan, är kunskap något man inte kan få för mycket av och själv är jag en varm anhängare av informativa texter på baksidan av, till exempel, betesförpackningar. ibland är de på flera språk och då läser jag allihop i tron att det ska hålla den knackiga och i stort sett obegagnade skoltyskan vid liv.

Således läste jag, på hjältarnas tungomål, på baksidan av den pappask som innehöll en vobblare av rapalatyp, att vobblaren är flytande och avsedd för fiske efter gädda, gös och lax. Koncis och relevant information. när jag så läste den engelska texten förstod jag att britter tydligen är färgblinda, för i den påpekades att vobblarens krokar är röda. Mer förbryllande var, att på den brittiska marknaden anses vobblaren vara lämpad för abborre, gös och lax. Abborre, alltså, men inte gädda. Hmmm... På tyska anges, kortfattat: För gädda, gös och lax.

Varför är vobblaren inte lämpad för brittiska gäddor? Och varför rekommenderas den som abborrbete åt britterna men inte för svenskar och tyskar? Och, slår det mig, gäller rekommendationerna geografiskt eller ska de förstås så att brittiska sportfiskare (men inte svenska eller tyska) kan med utsikt till framgång fiska efter abborre med vobblaren (och det även, till exempel, i Sverige?). Och hur ska en norr- eller fransman ställa sig till den lämnade informationen?

Vete tusan om man blir så mycket klokare av att läsa baksidestexter men de kan onekligen vara tankeväckande. 
 

Kustspinn 2 - spön

Den kanske viktigaste delen av utrustningen vid kustspinn är spöt. Det är spöt som till stor del avgör hur långt man kan få ut sitt bete och därmed vilken yta/vattenvolym man kan fiska av. Spöt har också en avgörande betydelse för ens chanser att bärga en eventuell drömfångst. På spöt sitter en rulle som kan vara antingen av haspel- eller multiplikatortyp. Om rullar kommer jag att skriva senare men jag gör det, när jag nu skriver om spön, enkelt för mig och gör ingen skillnad på om det handlar om haspel- eller spinnfiske.

 *     *     *

Förr, när livet var enklare, var spöna byggda på klingor av, i bästa fall, rörbyggd glasfiber. Jag bortser från att det i en ännu mer avlägsen forntid endast fanns spön av trä eller bambu att tillgå eftersom det då, såvitt känt, inte bedrevs något kustspinn. Åtminstone inte här i Sverige. Det, materialets begränsningar, innebar att nio fot (270 cm) var en ur viktsynpunkt lämplig/optimal längd för tvåhandsspön. För att de inte skulle bli alltför svajiga fick man lov att göra dem så att de kunde kasta viker upp emot 60 gram. Därmed var formeln för vad som på sextio/sjuttiotalet kallades för ett kustfiskespö klar. Det var nio fot långt och kunde hjälpligt kasta beten upp till 60 grams vikt.

 

Mitt första kustfiskespö var ett Daiwa Store Baelt, nio fot långt av rörbyggs glasfiber (även delningen av glasfiber) och klassat för beten vägandes upp till 60 gram. Det inhandlades 1974 (?) på Sportdepoten i Falun. En tre-fyra år senare köpte jag ett till kustspö, denna gång av fabrikatet D.A.M. Även det spöt var nio fot, av rörbyggd glasfiber (med sk spigotdelning) och klassat för vikter upp till 60 gram. Inköpsstället var Liljefors Sport i Uppsala.

Under båda spöna hängde en öppen haspelrulle (ABU Cardinal 66 med 0,35 nylonlina). Den utrustningen innebar att, om man ville kunna kasta rimligt långt, beten runt 28 grams vikt blev något av, som man säger på nutida svenska, default. Betet kunde sedan vara en kustvobblare (typ Jensen Flamingo), ett skeddrag (typ Toby) ett blank/torskdrag (typ Elbe eller Gnosjö) eller en kastpilk (typ Stingsilda). Mer komplicerad än så var varken tillvaron eller kustspinnet.

Inspirerad av artiklar i FiskeJournalen om det danska kustfisket köpte jag, i slutet av sjuttiotalet, ett niofots glasfiberspö klassat för betesvikter -30 gram och byggde även ett spö byggt på en flugspöklinga. inget av dessa var någon höjdare...

 

Så kom då kolfibern. Och bättre bindmaterial, för en spöklinga består ju inte bara av fibrer. Nu började det hända saker! Det första riktigt läckra kustfiskespö jag köpte (från Husbergs i Uppsala) var ett niofots ABU Boron Classic -20 gram. (för att få den lätta och smäckra klingan tillräckligt rapp och spänstig hade man lagt in några längsgående borfibrer), Ett suveränt spö som jag fortfarande gärna använder.

Idag har materialutvecklingen gått så långt att vi har tillgång till tvåhandsspön i olika längder som kastar upp till 12 eller 120 gram med adekvat aktion. Kort sagt så har vi betydligt mer att välja på än vad jag hade när jag köpte mitt Daiwa Store Baelt. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är, att tillvaron blivit avsevärt mycket mer komplicerad. På gott och ont...

Det "goda" med hur det var förr var att man inte behövde fundera så mycket (eller köpa på sig så mycket) utan ett niofotsspö med lämplig rulle (vissa körde med Ambassadeur...) var vad som fanns att tillgå, dvs vad man behövde. Istället för att noja över utrustningen kunde man koncentrera sig på själva fisket. Istället för att spendera sina pengar på spön kunde man köpa drag, spendera dem på annat (eller - det här var förr i tiden - spara dem).

Med dagens material är betydligt längre spön än den klassiska niofotaren möjliga att bygga utan att de blir vare sig för tunga eller för svajiga. I vissa situationer - till exempel vid bombardafiske -  kan ett spö runt tolv fot vara att föredra. I andra lägen - till exempel vid fiske med kastpilk från en pir där maximalt långa kast inte behövs - kan en sjufotare vara ett smidigare alternativ. Detta sagt är nio fot fortfarande ganska rätt i de flesta fall och ger en bra kompromiss mellan kastlängd och hanterbarhet. Så som utgångspunkt för den som står i begrepp att skaffa sin första kustfiskeutrustning är en niofotare fortfarande en gångbar rekommendation. Däremot behöver en såpass lång spöklinga inte längre vara klassad för vikter upp till 60 gram för att upplevas som rapp och spänstig. Mina lättaste niofotare är avsedda för vikter upp till 12 gram men känns inte överdrivet mjuka. På de spöna är även relativt små fiskar som makrill och näbbgädda roliga att drilla men de klarar även havsöring när förhållandena är sådana att man vill fresta den med små drag. Däremot blir sådana spön för veka när det handlar om att bända upp annat än ren småfisk som bestämt sig för att stanna intill bottnen.Mina kralligaste niofotare kastar beten upp till 140 gram. Det finns spön som kastar tyngre drag än så, men dels är en gammal man och dels tycker jag att fiske bör vara avkoppling snarare än tungt kroppsarbete, så de påkarna är ingenting för mig. Avgörande för spövalet är vilka beten man vill fiska med och, i viss mån, hur pass stora fiskar man kan tänkas på på kroken.

Längs våra svenska kuster finns det ju numera mest småfisk och en torsk på fem kilo är närmast att betrakta som en sensation. Makrill och näbbgädda kräver inga kraftiga spön och det gör, ärligt talat, inte de havsöringar man kan få kontakt med heller. Så mitt råd är att utgå från de beten man vill använda och hur långt man måste kunna kasta dessa och sedan välja ett tillräckligt långt spö vars optimala kastvikt stämmer med dessa. En förenklad men hyfsat pålitlig tumregel ) givet att spöt är korrekt klassat av tillverkaren...) är att det kastar optimalt med vikter runt 75% av maxvikten. Är det 28 grams drag (en vanlig vikt på drag för kustspinn) man mest kommer att använda så bör ett spö klassat för beten upp till 40 grams vikt vara idealiskt. Kommer man mest att använda 18-grammare bör spöt vara märkt -25 gram osv. En annan, ungefär lika tillförlitlig tumregel säger att den ideala kastvikten bör ligga vid 2/3 av det för spöt angivna viktintervallet, dvs om spöt år klassar 20-50 gram så ligger sweetspoten runt 40 gram. Men det handlar, som sagt, om tumregler och inte några absoluta "sanningar". Dessutom är vad ett spö klarar och hur det kastar beroende av hur kastaren hanterar det så det enda säkra sättet att få veta vilka vikter ett spö är användbart för och vid vilken vikt det kastar optimalt är att själv fiska med det.

När det sedan kommer till spöts aktion (böjprofil) är det mycket en smakfråga. Jag vet att många gillar och rekommenderar överdrivet "snabba" spön till det mesta och visst har sådana, med mer eller mindre utpräglad toppaktion sina fördelar och användningsområden (till exempel vid vissa typer av fiske med kastpilk där man, ungefär som vid jerkfiske, vill med distinkta spörörelser manipulera pilkens gång) men själv föredrar jag, generellt, klingor med progressiv, parabolisk, aktion. Ju djupare (mer parabolisk) aktion ett spö har desto mer effektivt är det när man måste trötta ut snarare än med rå kraft hala in en stor fisk. Det är därför flugfiskarna kan landa stora fiskar på tunn tafs och med rullar utan slirbroms.

Nio fot må vara utgångspunkten men för specifika behov kan andra längder vara motiverade. bombardafisket har redan nämnts men även om man ofta fiskar längs långgrunda stränder där maximal kastlängd är viktigare än bekvämlighet (ett långt spö är jobbigare att hantera under långa fiskepass) kan det vara motiverat att gå upp några fot i längd. Fiskar man från en pir eller något liknande där långa kast inte behövs kan man klara sig med ett kortare spö och man kan, faktiskt, kasta förvånansvärt långt med ett välbyggt sjufotsspö. Eller ännu kortare.

 

Ett problem med långa spön är transportlängden. Skulle man råka bo på en strand och fiska bara där kunde ju en odelad tolvfotare fungera men i den verkliga världen där man med bil eller annat transportmedel ska ta sig och sin utrustning från bostaden till fiskeplatsen krävs smidigare lösningar och med spön över åtta fot kan även ett tvådelat vara otympligt. Dessbättre är tredelade spön numera rätt vanligt förekommande och det finns även ett utbud av sk rese- eller plockepinn-spön. Även teleskopiska spön finns men här är utbudet begränsat och importörerna här i landet har nischat in telespön i lågprissegmentet vilket ofta återspeglas i kvaliteten.

Även om spöskarvarna är ett mindre problem idag än vad de var på den tid då det var metallholkar som gällde så innebär, oundvikligen, en aldrig så bra skarv en försvagning så de bör i möjligaste mån undvikas. Så länge man säkert kan transportera tvådelade spön är det, som jag ser det, utgångspunkten. Enligt min erfarenhet landar man då i att när längden överstiger tio fot blir tredelade spön att föredra. Sedan blir naturligtvis kalkylen en annan om man tex ska flyga någonstans och vill packa sin utrustning. i en resväska (och, alltså, enligt enkel geometri, den maximalt möjliga transportlängden blir vad som går in på diagonalen i den väskan). Mitt kortaste (transportlängsmässigt) för praktiskt kustfiske användbara spö är en sexfotare, klassad -60 gram, som hopskjuten mäter endast 29 cm. Kanske inte mitt förstahandsval som allroundspö, men nog skulle jag stå ut med att tillbringa några dagar på en pir på Teneriffa eller en klippa norr om Lissabon eller vid någon annan kust med det spöt och en lämplig rulle.

Jag, när det begav sig, på en strand i Cascais, Portugal, med ett transportvänligt tolvfots telespö.

 

 

Nanofil - återkomsten?

Att den enda PE-lina jag verkligen gillar är, eller snarare var, Berkley´s Nanofil är bekant för bloggens följare. Nanofil är kontroversiell, eller snarare missförstådd, men för haspelfiske är det den bästa lina som finns. OM man inte använder monofil nylon...

Vad jag vet har Berkley inte lagt ned tillverkningen av Nanofil men den är förbaskat svår att hitta. Idag dök så i mitt youtubeflöde den här videon upp. 

Tydligen tillverkas nu en nanofillina av ett företag som heter Zukibo. I videon får linan positiva omdömen (i linje med min egen uppfattning om Berkley´s nanofillina). Så nu ska jag försöka få tag på några spolar av Zukibos lina. Kanske en julklapp från tomten?

 

edit.

Snabbkoll visade att linan finns på Aliexpress, dock endast i 100-metersspolar vilket jag tycker är för glyttigt att hålla på med. Det ska finnas 500-metersspolar så jag letar vidare... 

 
 

Inte den heller

För drygt ett år sedan fick jag klart för mig att det, åtminstone teoretiskt, simmar en och annan havsabborre i de östersjövatten där jag bedriver det mesta av mitt fiske. I veckan som var tittade jag in på Sportfiskarnas hemsida och klickade mig fram till fiskkameran i Lummelundaån (Gotland), detta mest för att se hur det var ställt med havsöringen. Det visade sig vara en viss trafik i båda riktningarna men vad som fångade mitt intresse var att man även registrerat (förvisso inte några mängder men ändå) harr. Trots att jag kastat mina beten längs gotlandskusten sedan jag var liten grabb så har jag varken fått eller sett någon sådan  eller ens vetat att den arten förekommer här. Men nu vet jag. Så nästa gång jag står (eller sitter) där med mitt spö eller min kaffemugg så kommer jag att kunna konstatera att inte heller harren nappar...

Nu är väl chansen att få just harr på kroken, liksom den att få en havsabborre, av det mer teoretiska slaget. Särskilt om man har en kustwobbler eller ett havsöringdrag i linänden. Men kör man med fluga eller släpar en liten spinnare efter sin bombarda så kanske?.. Eller om man metar på räka?

Sportfiskarna på Gotland har sin lokal ett kort stycke från där min mor bor så om de har öppet när jag besöker henne härnäst så funderar jag på att titta in och höra efter om det faktiskt spöfångats någon harr på ön. Och om inte annat så har jag ett ett nytt svarsalternativ på den fråga - vad fiskar du? - nästan alltid får av förbipasserande.