Gamla favoriter 14: OK-Doke

Den här lilla bananformade wobblern i sina neonfärger och med sin hårda, ettriga, gång var ett av mina hemliga vapen för slöa sommargäddor på grunt vatten. Om de trodde att den gick att äta eller om de helt enkelt blev så irriterade av att inte få stå och sola ifred är oklart, men fanns det en gädda i närheten så kom hugget. Omgående. Och alltid stenhårt, inget smånafsande här inte, så förmodligen var det irritationsfaktorn som var utlösaren.

Betet är amerikanskt och från 50- eller 60-talet. Jag köpte några stycken på Husbergs (R.I.P.) i Uppsala och i vart fall en har överlevt. Naturligtvis fanns OK-Doke även i andra färger än den fluorescerande gula med signalorange prickar men färgen på bilden är den enda jag använt. Eftersom betet inte på något annat vis påminner om en fisk ansåg jag det meningslöst att använda ett som var målat som en sådan. 

Förmodligen fungerar OK-Doke lika bra som abborrdrag, men det har jag faktiskt aldrig provat. För mig var den alltså ett gäddbete. Vi fiskade riktat efter gädda med beten i den här storleken (den är 75 mm lång och väger kanske 10 gram), men så använde vi också lätta enhandsspön. Och fisk fick vi och roligt var det. Men det skulle naturligtvis vara möjligt att tillverka en hundragramsversion av OK-Doke så att moderna gäddfiskare kan kasta den...

Bättre förr?

Det är nu länge sedan D.A.M., Penn, Mitchell, ABU mfl var vad de en gång var. Nu är de bara varumärken. Ofta görs oblyga försök att profitera på de gamla namnens magi, tex när de som äger namnet Mitchell satte inte bara det utan även modellbeteckningen 300 på en medioker asientillverkad rulle som inte hade något annat gemensamt med sin klassiska föregångare.

Mer seriöst var det försök ägarna till D.A.M. gjorde för snart ett decennium sedan återkoppla till de märkets legendariska, snäckdrevsförsedda,  haspelrullar som en gång tillverkades i Västberlin genom att uppdatera 1000-serien. Det ska ha varit ett ambitiöst projekt som tog närmare fyra år men resultatet blev... sådär.

Originalet och det samtida föröket att göra en lika fin rulle.

Trots att det står GERMANY på rullfoten och att det framhålls att rullarna är "DESIGNED AND ENGINEERED in GERMANY" är de inte tillverkade där utan det handlar om legotilverkade rullar från okänt asiatiskt land. Det behöver i och för sig inte vara dåligt men vad det nu beror på så lyckades man inte matcha originalet.

Visst, rullarna har snäckdrev och jämn och fin gång och är både snygga och hyfsat välgjorda. De har nio fler kullager än förebilden (som hade ett), IAR och modern lintrissa. Vidare har man kopierat den vevfällning som kom i generation 2 av 1000-serien (2001 mfl) men det borde man nog inte ha gjort. Den lösningen kräver hög precision vid tillverkningen och är ändå benägen att glappa. På min rulle glappar veven såväl i sidled som framåt/bakåt på ett sätt som inte är acceptabelt på en rulle i den här klassen. Det hade varit bättre om man valt en enklare lösning.

En annan designmiss är den stora gummitutan som sitter fram på spolen. Den är som gjord för att fånga upp en slinga av en tunn flätlina med trassel som följd.

Det finns en budgetvariant av den här rullen som kallas Quick Retro. Den har något färre kullager men en vev som inte glappar och saknar den idiotiska gummitutan. I övrigt  verkar den bestå av samma komponenter och är en bättre rulle att fiska med. Riktigt trevlig, faktiskt.

Överst: Quick Retro 200
Underst: Quick 2000

När den nya 1000-serien kom såldes den i påkostade pappboxar med metallförstärkta hörn och en stor metallbricka. Senare gick man över till exklusiva trälådor, antagligen för att hjälpa upp försäljningen. Vill man ha en sådan här rulle så säljer flera danska firmor ut dem till  en bråkdel av det ursprungliga priset. Till det priset är det en OK affär men bättre är att köpa den enklare Retro-modellen. Bäst är fortfarande originalet från slutet av sjuttiotalet. Om inte annat så bevisar det hela att man behärskade konsten att göra fina haspelrullar ganska väl på den tiden.

Torsk!

Förra gången det var val röstade jag på MP. Orsaken till det var Isabella Lövin. Men det sk*t sig. När miljöpartisterna fått sin plats vid köttgrytorna visade de sig vara ungefär som alla andra politiker, dvs opålitliga. Det ena språkröret visade sig vara delägare i en nöjesbåt som drevs med fuldiesel och var bemålad med förbjuden bottenfärg. Och när det gäller fiskekvoterna så var allt som förr även med MP i regeringen. Lövin fick andra uppgifter än fiskepolitiken. Det var väl enklare så...

Visst vill jag rädda torsken, men vem ska man i så fall rösta på? Jag är rädd att man är torsk hur som helst.

Leta själv!

Folk är så otåliga nuförtiden. Även de som inte har någon bokstavsdiagnos tycks överlag sakna tålamod. Att ha långtråkigt och att vänta är konster på utdöende. Allt genast tycks vara dagens lösen.

Flisan

Att fiska framgångsrikt handlar till stor del om att hitta fisken. Det är egentligen självklart. Världens bästa drag måste, för att producera hugg, befinna sig inom räckhåll för en hungrig fisk.

Mitt fiske går mindre ut på att dra upp fisk än att få vistas ute i vackra omgivningar. Därför fiskar jag rätt ofta på ställen där utsikterna till fångst är tveksamma men där jag trivs. Av delvis samma skäl fiskar jag hellre från land än från båt.

Vitvär

Men för de flesta är det där med att få fisk viktigt. Riktigt varför är jag inte klar över eftersom de oftast släpper tillbaka den fisk de fångar. Viktigare tycks vara att få med fångsten på bild eller videoklipp som sedan kan läggas ut till allmänt beskådande.

Själv tycker jag att en stor del av tjusningen med fisket är att hitta och lära sig nya fiskeställen. Många av mina fisketurer har mer bestått i bilkörningen och att promenera runt i jakten på en nytt, lovande, plats där jag kan fiska. Visst tar jag ibland emot tips från andra fiskare men på det stora hela vill jag leta själv.

Sysneudd

Lika litet som de tolererar att det går några timmar utan napp ids många av dagens fiskare lägga ner tid på att själva söka fiskeställen. De vill ha GPS-koordinaterna till sk hot spots. Detta har lett till att vissa ställen blivit sönderfiskade. Det har gått så långt att många framgångsrika fiskare konsekvent vägrar uppge var de gjort fina fångster. De avstår från anmälningar till Storfiskregistret eller mörkar fångstplatsen. 

Skatudden

Det har gått så långt att många inte ens vill visa bilder av vilka den exakta fångstplatsen kan utrönas. Det är trist att det har blivit så. Vi är ett (fortfarande) glest befolkat land med en enormt lång kust, otaliga sjöar och vattendrag som håller fisk. Det måste rimligen finnas många heta platser som är oupptäckta. Det är bara att ge sig ut och leta. Jag menar, kan folk lalla runt och leta pokemonfigurer (som ju inte ens finns på riktigt) så borde de väl kunna leta efter något som verkligen är mödan värt att hitta?

Själv fortsätter jag mitt sökande och jag envisas med att i bild visa många av mina favoritställen. Däremot är jag sparsam med att lägga ut bilder av fångad fisk...

Nattfiske?

Om jag orkar och förhållandena i övrigt är de rätta så tänkte jag i kväll ge mig ut på litet nattfiske efter havsöring. Planen är, i så fall, att testa med ytbeten i en långgrund vik med djupt vatten utanför. Jag tror att vadarna ligger i bakluckan sedan i våras...

Sol, vind och vatten

Idag hann jag i alla fall med att stå ett tag i solen och den tämligen friska vinden på Sennebyhaken. Det kändes skönt att vara ute och fiska igen. När jag gett upp försöken att lura en öring bestämde jag mig för att omgruppera till kanalen, men precis som jag satt mig i bilen ringde jourdomstolen och frågade om jag kunde tänka mig att försvara en misstänkt som satt anhållen i Norrtälje och som polisen ville hålla förhör med. Tydligen jinxade jag den här dagen genom att i gårdagens inlägg klaga över allt jobb.

Kom just...

...hem från jobbet. Orkar inte ens med litet after work-fiske. Men i morgon är, som Björkman sjöng, en annan dag.