Nu har jag gjort slag i saken och beställt några olika monofila nylon(?)linor i klena dimensioner (0,14-0,24 mm) med osannolikt höga angivna brottstyrkor. Bla en 5000-metersspole av en 0,20 lina som om den håller vad den lovar (5,8 kg) antagligen kommer att bli min standardlina (resten av livet...) för "vanligt" haspelspinn och mete.
Fortsättning följer...
söndag 12 november 2017
fredag 10 november 2017
Först
Ibland är man först. Någon är ju alltid det. Bill Lewis var först med att konstruera en skedlös wobbler (lipless crankbait) med inbyggd rasselkammare. Hans Rat-L-Trap kom till i slutet av sextiotalet. Jag var kanske inte först men bland de första i Sverige att få tag på betet, för om jag minns rätt så köpte jag asken överst i bild på dåvarande Husbergs i Uppsala när jag gick i sjätte eller sjunde klass, dvs alldeles i början av sjuttiotalet.
Betet utan ask har jag köpt senare (det här århundradet) och, vill jag minnas, hos Lungrens i Gamla Stan. Det verkar vara en kopia för det har en extra ryggfena jag inte känner igen från Rat-L-Trap men annars är det identiskt. Det har jag använt men asken till betet från Husbergs var fortfarande igentejpad (och ett litet helsike att få upp) men jag köpte några fler (i olika färger) från Husbergs.
Vad har man då en sådan här plastskramla till? Tja, jag brukar använda dem på sommaren till att locka fram abborre. Det är ju ett sk sökarbete, dvs ett drag man tar till när man fiskar litet i blindo, dvs inte riktigt vet var fisken är vilket ju ofta är fallet när abborren jagar i frivattnet. Eller gösen. Ett sjujäkla liv måste betet hur som helst föra med sina fyrtio (40!) små stålkulor så fisken lär ju höra det på långt håll. Och till skillnad från skedspinnare så tvinnar Rat-L-Trapen inte linan.
Nu har ju sådana här beten blivit poppis här i landet och bla Rapala har en variant. Men Rat-L-Trap är originalet. Bill Lewis var först.
edit. Ett sk fun fact jag nyligen inhämtade är att betet tydligen är namngivet efter Bill Evans gamla risiga och skramliga bil som gick under namnet Rat-L-Trap.
Nu har ju sådana här beten blivit poppis här i landet och bla Rapala har en variant. Men Rat-L-Trap är originalet. Bill Lewis var först.
edit. Ett sk fun fact jag nyligen inhämtade är att betet tydligen är namngivet efter Bill Evans gamla risiga och skramliga bil som gick under namnet Rat-L-Trap.
torsdag 9 november 2017
Ett litet mysterium
Den här lilla spinnaren har hamnat i min ägo. Jag känner inte igen den, dvs har ingen uppfattning om vad den heter eller vem som tillverkat den. Kort sagt är den ett litet mysterium. Kan någon hjälpa mig att lösa det?
Uppenbarligen är det ett bete avsett för fiske i starkt strömmande vatten. Den målade blykroppen, som är 30 mm lång, är utformad som en antikink. Utan tillgång till våg uppskattar jag det lilla betets vikt till ca 15 gram.
Torsktorsk
Torsk är (eller var i alla fall) en fin mat- och sportfisk. Torsk betyder också att vara utan något. Har man soppatorsk så är tanken tom. Torsk är nog den fisk jag fångat flest av, då när Östersjöns förråd av torsk var till synes outtömligt. När jag under några år på åttiotalet bodde i Visby hade jag för vana att på söndagmorgnarna (om vädret inte var sådant att det var förenat med överhängande livsfara) bege mig till ett ställe på Norra vågbrytarens utsida och dra upp några lagom stora mattorskar. Aldrig fler än fem och oftast nöjde jag mig med två (och jag behövde sällan göra ens tio kast innan kvoten var fylld). På öns andra sida var det lika gott om torsk.
Nu är vi torsktorsk. För fyra år sedan, just vid den här tiden, fick jag en när jag egentligen fiskade efter havsöring utanför Almedalen. Jag blev nästan tårögd över återseendet och varsamt lät jag den gå åter. Det är för jävligt att vi och de vi utsett att bestämma över oss inte kunde ta bättre vara på en sådan tillgång som östersjöns olika bestånd av torsk var. Här är en av de senaste larmrapporterna. Ett bestånd kan tydligen snabbt minska med 75% men en så drastisk minskning av fiskekvoterna är naturligtvis inte realistisk...
I förra riksdagsvalet lade jag min röst på Miljöpartiet, mest eftersom jag uppskattade Isabella Lövins arbete för att få EU att besluta om, ut hållbarhetssynpunkt, realistiska fiskekvoter. Men som vanligt blev jag blåst. Hon sattes på andra arbetsuppgifter (om hon gör någon skillnad där vet jag inte) och utfiskningen av Östersjön fortgår. Business as usual. Politikerna frodas men torsken dör ut.
Nu är vi torsktorsk. För fyra år sedan, just vid den här tiden, fick jag en när jag egentligen fiskade efter havsöring utanför Almedalen. Jag blev nästan tårögd över återseendet och varsamt lät jag den gå åter. Det är för jävligt att vi och de vi utsett att bestämma över oss inte kunde ta bättre vara på en sådan tillgång som östersjöns olika bestånd av torsk var. Här är en av de senaste larmrapporterna. Ett bestånd kan tydligen snabbt minska med 75% men en så drastisk minskning av fiskekvoterna är naturligtvis inte realistisk...
I förra riksdagsvalet lade jag min röst på Miljöpartiet, mest eftersom jag uppskattade Isabella Lövins arbete för att få EU att besluta om, ut hållbarhetssynpunkt, realistiska fiskekvoter. Men som vanligt blev jag blåst. Hon sattes på andra arbetsuppgifter (om hon gör någon skillnad där vet jag inte) och utfiskningen av Östersjön fortgår. Business as usual. Politikerna frodas men torsken dör ut.
tisdag 7 november 2017
Daiwa Silver 1000D
Daiwas haspelrullar fick en plats i mitt hjärta genom en produktkatalog från sent sextiotal som, oklart hur, då hamnade i min ägo och under några år kom att utgöra en del av mitt fiskebibliotek. Ofta satt jag och dreglade över de fantastiska rullarna, fortsatte att fiska med min Abumatic 220 och till slut satsade jag mina sparpengar på en ABU 333. De där japanska rullarna hade ingen hört talas om i Falun där jag bodde när rullköpet var aktuellt. Minnen...
Detta - dreglandet såväl som rullköpet - var innan Daiwa lanserade sin epokgörande serie rullar med utanpåliggande spole (silverserien). Jag har redan presenterat 2500C (som jag vill minnas var först ut) och idag är det dags för den lilla 1000D, en enligt tillverkaren ultralätt rulle (även om det fanns en ännu mindre som hette 500) med en linkapacitet om 145 meter 0,22 mm nylonlina. Det var lagom för lättare fiske då när en lina i den dimensionen höll kanske 2,5 kilo men jag tänker fylla skönheten på bilden med en modern "fluorocarbon coated" som ska hålla 4,7 kilo och sedan lär den få följa med när det är dags för litet finlir efter kustöring och jakt på åländska abborrar.
söndag 5 november 2017
Superlinor? 2
När de heldragna nylonlinorna kom tappades många fiskar och förlorades många drag till följd av att knutarna gick upp. De nya linorna krävde nya knutar. Snart hade alla (eller så gott som alla) lärt sig att knyta blod- och clinchknutar och vikten av att blöta linan innan knuten drogs åt. Så kom då flätlinorna och historien upprepade sig, som den ju brukar göra. Man svor över hur odugliga de nya linorna var att hålla knutarna tills man lärt sig de nya knutar som behövdes och snart kunde alla (eller så gott som alla) knyta palomar- och UNI-knutar.
Vissa av de nya linorna är extra känsliga för hur knutarna görs, tex Nanofil (som annars är en av de i mitt tycke trevligaste) kräver alldeles extra omsorg när knutarna görs (och hur noggrann man än varit så är det klokt att provdra knutarna litet extra och en liten droppe superlim som en extra fösäkring är sällan fel).
Att de flesta flätlinorna är så gott som helt oelastiska (stumma) brukar framhållas som deras kansk främsta fördel. Detta gör att minsta nafs i betesänden av linan känns. Visst ligger det något i detta och vid fiske på stora djup är det säkert en avgörande fördel. Vid fiske på kortare håll, som ju normalt kastfiske oftast handlar om, är en modern heldragen nylonlina enligt min uppfattning tillräckligt känslig. Det gäller särskilt när man, som jag, är uppväxt med elastiska linor. Med en stum lina gör man mothugg för ofta, för tidigt och för hårt, åtminstone tills man lärt sig. Drillningen blir, det är i alla fall min erfarenhet, säkrare med en elastisk lina som tar upp fiskens knyckar utan att fresta alltför mycket på krokfästet eller den övriga utrustningen. Det är förvånansvärt mycket ett tiotal meter nylonlina kan absorbera utan att brista. Elasticiteten innebär ju att brottstyrkan kan överskridas flera gånger om utan att linan brister så länge den inte är helt uttänjd. En stum lina brister genast när den dragkraft som verkar på den överskrider dess brottstyrka. Detta kan till viss del kompenseras med en högre brottstyrka men då blir oundvikligen påfrestningarna på spö och rulle större. Är spöt mjukt och med en djup (långsam) aktion kan det i viss mån fungera som stötdämpare men modet föreskriver lätta och relativt styva spön med snabb aktion. Spöbrott är, av någon anledning, mycket vanligare nuförtiden...
Den 0,35 mm damyllina jag hade på min ABU 333 i början av sjuttiotalet (inte tusan hade man råd att byta lina varje säsong!) när jag fiskade efter torsk och gädda höll, om jag minns rätt mellan fem och sex kilo. Låt oss säga att brottstyrkan var angiven till 5,5 kg. Det räckte mer än väl för att dra upp ganska stora fiskar och en hel del tångruskor och grövre lina än så fann jag aldrig skäl att använda. Bredvid datorn ligger just nu en spole med Damyl som är ungefär 45 år yngre. Den heter Power Trout System och är överdragen med fluorocarbon. Diametern är 0,25 mm och brottstyrkan angiven till 6,0 kg. Jag ska förse en av mina "gamla" Cardinal C4 med ny lina inför senhöstfisket efter havsöring och väljer mellan den linan (som är ny för mig), Trabucco XP och Sufix XL Strong. De båda senare (som är gamla bekanta. för att inte säga favoriter) ska hålla för 5,8 respektive 5,4 kg, dvs är lika starka som eller något starkare än den 0,35-lina jag fiskade gädda med på sjuttiotalet (och då finns det ännu starkare nylonlinor på marknaden). Den främsta anledningen till att jag ofta använde 0,35 och inte 0,30 mm vid just gäddfisket var inte själva brottstyrkan utan att den grövre linan var något stummare (dvs den hade säkert samma elasticitetskoefficent men man fick ta i mer för att den skulle töja sig) och gjorde det lättare att sätta det vid gäddfiske så kritiska mothugget. De moderna linorna är mindre uttalat elastiska än dåtidens och de jag nämnt är (eller ska vara såvitt avser damylen som jag ännu inte testat) tämligen stumma. På trabuccolinans spole anges detta med orden "Direct Bait Control". Hur som helst, jämfört med vad som fanns att tillgå när jag började min sportfiskarkarriär så är dagens nylonlinor (i vart fall de bättre av dem) minst lika mycket superlinor som de flätlinor som är så populära.
En positiv sak som flätlinorna fört med sig är att folk plötsligt är beredda att betala för en bra lina. En förpackning om 100-150 meter flätlina kostar ju ofta runt 300 kr och även de dyraste nylonlinorna framstår i jämförelse med detta som något av lågkostnadsalternativ.
Så, vart vill jag komma? Vilken är min slutsats? Jo, den är att när det handlar om linor så är det mesta avsevärt mycket bättre nu än vad det var förr (nu blev ni väl allt litet förvånade?!). Vi har tillgång inte bara till nästan löjligt bra heldragna nylonlinor utan även till en mängd olika "flätlinor" och dessutom sk flurorcarbonlinor (som jag inte särskilt behandlat i de här inläggen). Kort sagt så har vi möjlighet att anpassa linvalet efter det fiske vi vill bedriva på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Men då måste man förstås veta tillräckligt för att kunna göra rätt, eller åtminstone hyfsat intelligenta, val och de flesta använder väl fortfarande den lina som satt påspolad när de köpte rullen...
edit 171110. Såg just en lina för surfcasting (medelhavsmodellen) i dimensionen 0,16 mm med angiven brottstyrka 4,6 kg! Måste naturligtvis införskaffas och testas.
Vissa av de nya linorna är extra känsliga för hur knutarna görs, tex Nanofil (som annars är en av de i mitt tycke trevligaste) kräver alldeles extra omsorg när knutarna görs (och hur noggrann man än varit så är det klokt att provdra knutarna litet extra och en liten droppe superlim som en extra fösäkring är sällan fel).
Att de flesta flätlinorna är så gott som helt oelastiska (stumma) brukar framhållas som deras kansk främsta fördel. Detta gör att minsta nafs i betesänden av linan känns. Visst ligger det något i detta och vid fiske på stora djup är det säkert en avgörande fördel. Vid fiske på kortare håll, som ju normalt kastfiske oftast handlar om, är en modern heldragen nylonlina enligt min uppfattning tillräckligt känslig. Det gäller särskilt när man, som jag, är uppväxt med elastiska linor. Med en stum lina gör man mothugg för ofta, för tidigt och för hårt, åtminstone tills man lärt sig. Drillningen blir, det är i alla fall min erfarenhet, säkrare med en elastisk lina som tar upp fiskens knyckar utan att fresta alltför mycket på krokfästet eller den övriga utrustningen. Det är förvånansvärt mycket ett tiotal meter nylonlina kan absorbera utan att brista. Elasticiteten innebär ju att brottstyrkan kan överskridas flera gånger om utan att linan brister så länge den inte är helt uttänjd. En stum lina brister genast när den dragkraft som verkar på den överskrider dess brottstyrka. Detta kan till viss del kompenseras med en högre brottstyrka men då blir oundvikligen påfrestningarna på spö och rulle större. Är spöt mjukt och med en djup (långsam) aktion kan det i viss mån fungera som stötdämpare men modet föreskriver lätta och relativt styva spön med snabb aktion. Spöbrott är, av någon anledning, mycket vanligare nuförtiden...
Den 0,35 mm damyllina jag hade på min ABU 333 i början av sjuttiotalet (inte tusan hade man råd att byta lina varje säsong!) när jag fiskade efter torsk och gädda höll, om jag minns rätt mellan fem och sex kilo. Låt oss säga att brottstyrkan var angiven till 5,5 kg. Det räckte mer än väl för att dra upp ganska stora fiskar och en hel del tångruskor och grövre lina än så fann jag aldrig skäl att använda. Bredvid datorn ligger just nu en spole med Damyl som är ungefär 45 år yngre. Den heter Power Trout System och är överdragen med fluorocarbon. Diametern är 0,25 mm och brottstyrkan angiven till 6,0 kg. Jag ska förse en av mina "gamla" Cardinal C4 med ny lina inför senhöstfisket efter havsöring och väljer mellan den linan (som är ny för mig), Trabucco XP och Sufix XL Strong. De båda senare (som är gamla bekanta. för att inte säga favoriter) ska hålla för 5,8 respektive 5,4 kg, dvs är lika starka som eller något starkare än den 0,35-lina jag fiskade gädda med på sjuttiotalet (och då finns det ännu starkare nylonlinor på marknaden). Den främsta anledningen till att jag ofta använde 0,35 och inte 0,30 mm vid just gäddfisket var inte själva brottstyrkan utan att den grövre linan var något stummare (dvs den hade säkert samma elasticitetskoefficent men man fick ta i mer för att den skulle töja sig) och gjorde det lättare att sätta det vid gäddfiske så kritiska mothugget. De moderna linorna är mindre uttalat elastiska än dåtidens och de jag nämnt är (eller ska vara såvitt avser damylen som jag ännu inte testat) tämligen stumma. På trabuccolinans spole anges detta med orden "Direct Bait Control". Hur som helst, jämfört med vad som fanns att tillgå när jag började min sportfiskarkarriär så är dagens nylonlinor (i vart fall de bättre av dem) minst lika mycket superlinor som de flätlinor som är så populära.En positiv sak som flätlinorna fört med sig är att folk plötsligt är beredda att betala för en bra lina. En förpackning om 100-150 meter flätlina kostar ju ofta runt 300 kr och även de dyraste nylonlinorna framstår i jämförelse med detta som något av lågkostnadsalternativ.
Så, vart vill jag komma? Vilken är min slutsats? Jo, den är att när det handlar om linor så är det mesta avsevärt mycket bättre nu än vad det var förr (nu blev ni väl allt litet förvånade?!). Vi har tillgång inte bara till nästan löjligt bra heldragna nylonlinor utan även till en mängd olika "flätlinor" och dessutom sk flurorcarbonlinor (som jag inte särskilt behandlat i de här inläggen). Kort sagt så har vi möjlighet att anpassa linvalet efter det fiske vi vill bedriva på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Men då måste man förstås veta tillräckligt för att kunna göra rätt, eller åtminstone hyfsat intelligenta, val och de flesta använder väl fortfarande den lina som satt påspolad när de köpte rullen...
edit 171110. Såg just en lina för surfcasting (medelhavsmodellen) i dimensionen 0,16 mm med angiven brottstyrka 4,6 kg! Måste naturligtvis införskaffas och testas.
Superlinor?
När jag började fiska var heldragen (monofil) nylonlina det enda som stod till buds. Det var ingen dålig lina. Relativt osynlig i vattnet, knutsäker (när man lärt sig hur man skulle göra knutarna), stark, smidig och töjbar. Mest använde man (inte bara jag) 0,30 mm och en sådan lina höll (om den hette Abulon och man litade på angivelsen på spolen) drygt 4 kilo (4,4 kg vill jag minnas att det stod). Damyl var ungefär lika stark, läckert grönaktig jämfört med Abulons isblå färg, och något smidigare. Damyl 0,35 mm blev den första lina jag skaffade till min ABU 333 när jag köpte den 1971. Jag köpte även två extraspolar som småningom fylldes med 0,30 mm respektive 0,25 mm Dogger (jodå, varumärket användes först av Wennerströms till de perlonlinor de saluförde). Utöver dessa minns jag den tyska (dyra) Platil som var något kilo starkare än alla andra linor (men den var inte att tänka på med min budget).
Flätade linor? Jo, de fanns men såg man dem så satt de ofta på en gammal (pre Ambassadeur) multirulle. Den heldragna nylonlinan var det moderna alternativet och de flätade linorna sågs som antikviteter.
Med tiden utvecklades nylonlinorna. Det kom nya märken och nya varianter av de gamla. Jag minns en brunfärgad lina som såldes av Elbe under namnet Expert. Den var stark och relativt stum och i 0,35 mm blev den min lina för gäddfisket jag bedrev med sexfots glasfiberspön med snabb aktion och i linänden satt oftast ett 23 grams Utö. Bete och en annan tillverkare gjorde sina 75 mm långa Utödrag i den vikten. De hade (har) bättre gång än de 2 gram tyngre drag med samma längd som ABU mfl kom med. Dogger kom med en röd lina som såldes under namnet Rubin. Den var starkare och mindre töjbar än den gamla doggerlinan och kastade mycket bra. ABU kom med en dyrare premiumlina och en billigare variant (som faktiskt var helt OK och även såldes på bulkspole).
Så började det dyka upp sk co-polymerlinor som påstods ha diverse, fantastiska, egenskaper vilka väl skulle motivera det högre priset och många av dem var i och för sig bra. DuPont kom så med sin Prime, en lina med en stum kärna överdragen med någon slags nylon. Den marknadsfördes med stumheten som argument. Stum var den men också tämligen styv och inte särskilt rolig att ha på en haspelrulle.
Sedan kom de första av dagens flätlinor, som de ju kallas även om långt ifrån alla är flätade, stumlinor eller superlinor. Kärt barn har många namn. Även beträffande dessa har en utveckling skett och pågår alltjämt. En sak de nya linorna skapat är förvirring. På spolarna anges nämligen, precis som för nylonlinorna, linans diameter och brottstyrka. Exakt hur dessa storheter mäts har jag inte klart för mig (och det tror jag det är få andra som begriper) men klart är att dessa uppgifter avseende flätlinor inte är direkt jämförbara med motsvarande uppgifter för en heldragen nylonlina.
Vad diametern beträffar så brukar ju på haspelrullens spole finnas uppgifter om hur mycket lina av olika dimensioner spolen rymmer. Dessa uppgifter avser (om inte annat anges) heldragen nylonlina och brukar stämma rätt bra. Tänker man fylla spolen med flätlina får man gissa eller försöka uppskatta hur mycket flätlina av en viss, angiven, dimension spolen rymmer. Min erfarenhet är att man ofta får rum med ungefär samma längd om man halverar dimensionen, dvs att spolen rymmer lika mycket 0,15 mm flätlina som den rymmer 0,30 mm nylon. Det är en mycket grov tumregel men användbar som utgångspunkt. Detta medför att en del av flätlinans påstådda fördel framför nylonlinan - dess överlägsna brottstyrka i förhållande till diametern - ter sig något tveksam.
I luften och i vattnet är det något annorlunda än på spolen. Där märker man, när man använder flätlina, att man har en tunnare lina. Jag är inte man att förklara hur detta hänger ihop men så är det. Detta ger naturligtvis längre kast och medför att linan skär lättare genom vattnet (vilket tex gör att det går snabbare att få ned sitt bete på ett givet djup och underlättar att håll bottenkontakt i strömmande vatten eller vid fiske från drivande båt).
Även uppgifterna om en flätlinas brottstyrka får man ta för vad de är (och riktigt vad de är är inte lätt att bli klok på). I vissa fall tycks de stämma men många linor håller för närmare dubbelt så mycket som angivet och andra för knappt hälften. Varför det är så är, som sagt, oklart men så är det och det har inte blivit bättre trots att vi nu haft flätlinor rätt länge.
En observation jag gjort är att kvaliteten är mer varierande när det handlar om flätlinor än beträffande heldragna nylonlinor. Detta gäller såväl mellan olika märken som inom ett och samma märke. Olika sk batcher verkar bli olika bra och hur det är med kvalitetskontrollen kan man ju undra. Klart är att vi är många som erfarit, när vi ersatt en gammal flätlina med en exakt likadan - samma sort och samma märke - att den nya linan inte alls har samma egenskaper. Den kanske börjar fransa sig tämligen snabbt eller bra går av utan förvarning vid måttlig belastning. Man får, kort sagt, se upp och sådant känns litet obehagligt när det gäller en i fiskeutrustningen så avgörande detalj som linan. Den måste man helt enkelt kunna lita på!
Fortsättning följer...
Flätade linor? Jo, de fanns men såg man dem så satt de ofta på en gammal (pre Ambassadeur) multirulle. Den heldragna nylonlinan var det moderna alternativet och de flätade linorna sågs som antikviteter.
Med tiden utvecklades nylonlinorna. Det kom nya märken och nya varianter av de gamla. Jag minns en brunfärgad lina som såldes av Elbe under namnet Expert. Den var stark och relativt stum och i 0,35 mm blev den min lina för gäddfisket jag bedrev med sexfots glasfiberspön med snabb aktion och i linänden satt oftast ett 23 grams Utö. Bete och en annan tillverkare gjorde sina 75 mm långa Utödrag i den vikten. De hade (har) bättre gång än de 2 gram tyngre drag med samma längd som ABU mfl kom med. Dogger kom med en röd lina som såldes under namnet Rubin. Den var starkare och mindre töjbar än den gamla doggerlinan och kastade mycket bra. ABU kom med en dyrare premiumlina och en billigare variant (som faktiskt var helt OK och även såldes på bulkspole).
Så började det dyka upp sk co-polymerlinor som påstods ha diverse, fantastiska, egenskaper vilka väl skulle motivera det högre priset och många av dem var i och för sig bra. DuPont kom så med sin Prime, en lina med en stum kärna överdragen med någon slags nylon. Den marknadsfördes med stumheten som argument. Stum var den men också tämligen styv och inte särskilt rolig att ha på en haspelrulle.
Sedan kom de första av dagens flätlinor, som de ju kallas även om långt ifrån alla är flätade, stumlinor eller superlinor. Kärt barn har många namn. Även beträffande dessa har en utveckling skett och pågår alltjämt. En sak de nya linorna skapat är förvirring. På spolarna anges nämligen, precis som för nylonlinorna, linans diameter och brottstyrka. Exakt hur dessa storheter mäts har jag inte klart för mig (och det tror jag det är få andra som begriper) men klart är att dessa uppgifter avseende flätlinor inte är direkt jämförbara med motsvarande uppgifter för en heldragen nylonlina.
Vad diametern beträffar så brukar ju på haspelrullens spole finnas uppgifter om hur mycket lina av olika dimensioner spolen rymmer. Dessa uppgifter avser (om inte annat anges) heldragen nylonlina och brukar stämma rätt bra. Tänker man fylla spolen med flätlina får man gissa eller försöka uppskatta hur mycket flätlina av en viss, angiven, dimension spolen rymmer. Min erfarenhet är att man ofta får rum med ungefär samma längd om man halverar dimensionen, dvs att spolen rymmer lika mycket 0,15 mm flätlina som den rymmer 0,30 mm nylon. Det är en mycket grov tumregel men användbar som utgångspunkt. Detta medför att en del av flätlinans påstådda fördel framför nylonlinan - dess överlägsna brottstyrka i förhållande till diametern - ter sig något tveksam.
I luften och i vattnet är det något annorlunda än på spolen. Där märker man, när man använder flätlina, att man har en tunnare lina. Jag är inte man att förklara hur detta hänger ihop men så är det. Detta ger naturligtvis längre kast och medför att linan skär lättare genom vattnet (vilket tex gör att det går snabbare att få ned sitt bete på ett givet djup och underlättar att håll bottenkontakt i strömmande vatten eller vid fiske från drivande båt).
Även uppgifterna om en flätlinas brottstyrka får man ta för vad de är (och riktigt vad de är är inte lätt att bli klok på). I vissa fall tycks de stämma men många linor håller för närmare dubbelt så mycket som angivet och andra för knappt hälften. Varför det är så är, som sagt, oklart men så är det och det har inte blivit bättre trots att vi nu haft flätlinor rätt länge.
En observation jag gjort är att kvaliteten är mer varierande när det handlar om flätlinor än beträffande heldragna nylonlinor. Detta gäller såväl mellan olika märken som inom ett och samma märke. Olika sk batcher verkar bli olika bra och hur det är med kvalitetskontrollen kan man ju undra. Klart är att vi är många som erfarit, när vi ersatt en gammal flätlina med en exakt likadan - samma sort och samma märke - att den nya linan inte alls har samma egenskaper. Den kanske börjar fransa sig tämligen snabbt eller bra går av utan förvarning vid måttlig belastning. Man får, kort sagt, se upp och sådant känns litet obehagligt när det gäller en i fiskeutrustningen så avgörande detalj som linan. Den måste man helt enkelt kunna lita på!
Fortsättning följer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)