Telespö?

Jag har fotograferat lika länge som jag fiskat och fick min först kamera (en enkel Kodak Instamatic) innan jag fick mitt första kastspö. När det handlar om kameror är jag rätt kräsen. Det där att fotografera med mobiltelefonen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om men många gör det. Jag själv också, ibland. För det finns en tumregel när det handlar om kameror som säger att de bästa bilderna tar man med den kamera man har till hands. Den regeln är svår att komma runt och den kan appliceras även på till exempel fiskeutrustning. Den enda utrustning man i en given situation kan fånga fisk med är den man har till hands. Råkar det vara ett metspö skuret ur en hasselbuske som man håller i handen där man står på en brygga så är det tusen gånger bättre än det super-duper kolfiberspö med jättefin rulle man har hemma.

Fladen Fishing Vantage Classic Tele 240. Åtta fot utdraget, transportlängd 65 cm.

Mobiltelefonens popularitet som kamera beror naturligtvis på att de flesta av oss alltid har den till hands medan våra systemkameror oftast, om vi inte är yrkesfotografer, befinner sig någon annanstans än vad vi själva gör när det vi vill föreviga dyker upp. Med fiskegrejor är det ungefär som med systemkameror. Har man inte gett sig ut på en fisketur så har man dem sällan till hands om att tillfälle att fiska skulle dyka upp. Är spöt otympligt (som en tvådelat tolvfotare) så riskerar det att bli bortprioriterat när man gör packningen för utlandsresan eller bara för en weekend på västkusten för att hälsa på släkt eller vänner. Även under en cykeltur på sommaren ter sig ett spö ofta bängligt att transportera.

Prydligt detaljarbete med bla snygga lindningar och spöringar som ser förtroendeingivande ut.

Problemet är spöts längd. Ofta vill man ju ha ett hyfsat långt spö när man ska fiska och då blir den sk transportlängden oundvikligen rätt lång även om det är tvådelat (vilket ju är det vanligaste). Ett tvådelat åttafots spö är litet drygt fyra fot när man tagit isär det. Fyra fot är 120 cm och drygt fyra fot ungefär 130 cm. Det låter kanske inte långt men i en liten (eller fullpackad) personbil är det inte helt oproblematiskt. Reser man med allmänna transportmedel är det tillräckligt långt för att ställa till bekymmer eller i värsta fall komma i kläm (och vara obrukbart när man kommer fram).

Den skjutbara spöring man ofta ser på den översta sektionen på telespön kan ofta vara ett rpoblem. Förr var den hylsa på vilken ringen är monterad ofta av metall, vilket gav brottanvisningar och med tiden spöbbrott, men på det här spöt sitter ringenpåen lång och mjuk hylsa. Ser snyggt ut och bör fungera väl.

Dessbättre finns flerdelade - tre-, fyr eller till och med sexdelade - spön att tillgå, sk plockepinnspön. Det finns också teleskopiska (utdragbara) spön. Naturligtvis försvagas en spöklinga av delningar och dessa påverkar även spöts aktion negativt. Idealet vore alltså ett odelat spö men då är det också mer eller mindre omöjligt att transportera (och flygresor till spännande fiskevatten kan man helt glömma).

Flerdelade spön kunde man göra redan på splitcanetiden (splitcane är spön tillverkade av lamellimmad bambu och alltså massiva) medan telespöna förutsätter rörbyggda klingor. De dök upp på sjuttiotalet och fick snabbt ett dåligt rykte. Sedan dess har en del hänt, på gott och ont. En annan faktor är att telespön här i landet betraktas som dåliga är att de av någon anledning av tillverkare och importörer placerats i lågprissegmentet och därför kommit att betraktas som billigt skräp och mer eller mindre odugliga för seriöst fiske. När sedan kolfiber tog över som spömaterial blev det än värre eftersom man fortsatte att hålla priserna nere och därmed fick än större kvalitetsproblem än när man gjorde billiga spön av glasfiber. I någon mening får man ju vad man betalar för och att ett spö för 250 kronor sällan eller aldrig kan mäta sig med ett som kostar 2.500kr är ju inte i sig förvånande.

Rullfäste och korkgrepp av enkelt utförande men i god kvalitet.

Nu går det dessbättre att hitta telespön i vettig kvalitet (även på den svenska marknaden).Spöt på bilderna - Fladen Fishing Vantage Classic Tele 240 - verkar vara ett sådant. Katalogpriset är 549 kr vilket är relativt högt för ett telespö (och för det som lågprismärke betraktade Fladen Fishings produkter som här i landet ofta hittas på Ö&B och liknande lågprisoutlets) men just den detaljen ger mig hopp om att det ska hålla en någotsånär kvalitet och de intryck jag fått vid en noggrann inspektion och provfiske (det nappade dessvärre inte men det beror nog inte på spöt) är genomgående goda. Ett sådant spö med en "gammal" daiwarulle bor nu i bakluckan på min bil, redo för fiske inom mindre än en minut om tillfälle skulle yppa sig. Spöt ryms även i min ryggsäck liksom i min resväska så nästa gång jag reser till Portugal (eller vart det nu kan bli) så kommer det säkert att få följa med.

En ytterligare fördel med telespön är att de kan förvaras/transporteras mer eller mindre helt upptacklade. Spöt på bilden - ett Titan Minitel från Grauvell, 10 fot i utdraget skick och klassat för kastvikter upp till 60 gram, är förberett för kustmete och allt som återstår är att fästa en lämplig tafs med krok, agna, ställa in flötesstoppet på önskat djup och kasta. Minitel heter det eftersom transportlängden är blygsamma 52 (!) cm. Detta medför vissa kompromisser som ett kort bakgrepp och att den nedersta spöringen hamnar väl nära rullen vilket är en nackdel om man använder haspelrulle. Å andra sidan har spöt så många ringar att det fungerar lika bra med multirulle. Man får helt enkelt ta det onda med det goda och i det här fallet är det de goda sidorna som väger över. Spöt har jag köpt från waveinn.com. Rullen är en gammal (från sextiotalet) Daiwa 8300 som fortfarande fungerar oklanderligt.

Wermz revisited

De har av olika anledningar inte blivit av ännu men i helgen så hoppas jag få tillfälle att testa mina Wermz. Jag tänkte tackla upp ett mete med en Wermz och ett med en räka. Förmodligen kommer Wermz att funka lika bra. Jag brukar inte få något på mina räkor. Men får jag några timmar vid vattnet med en kaffetermos, några äppelmunkar och pipan så spelar fångsten mindre roll. Fisk finns att köpa i affären (och där har de så här års även lammkött och annat gott).

edit. I går lagade och avnjöt jag en Irish Stew (och det finns mycket kvar i grytan)...

Passageraren

Jag har ännu inte "kommit över" Börjes inlägg. Det är härligt att stöta på någon med ungefär samma erfarenheter (av värdelösa wobblers och veckopeng) som man själv har. Vill man ha kvitto på att det är en oldtimer man har med att göra så tycker jag att det här citatet funkar bra: "Jag har testat modernare vobblers också, Abu Cello var bra, SwimWhizz inte så pjåkig..." ABU:s Cello... Hur många minns den och hur många av dagens sportfiskare har ens sett en sådan i verkligheten. Modern wobbler, ja jäklar...

Själv har jag ett ungefär fyrtio år gammalt men mycket klart minne av en direkt jämförelse mellan en liten Rapala och ett Utö som jag för några år sedan återgav i novellform. Håll till godo!

PASSAGERAREN 

Han stod längst ut på piren och kastade med sitt haspelspö när jag lastade fiskegrejorna i båten. Där hade jag själv stått och kastat innan vi blev med båt men aldrig fått något. Viken var alldeles för långgrund och vattnet härinne vid det lilla fiskeläget alldeles för ljummet så här mitt i sommaren för att det skulle finnas ens en avlägsen möjlighet att någon gädda skulle hugga på hans wobbler. Så när jag var i jämnhöjd med honom ströp jag motorn och ropade: "Hoppa i!". Det gjorde han.

Knattret från den fyrahästars aktersnurran dränkte alla försök till samtal på vägen ut från hamnen men knappt hade jag tryckt in dödarknappen förrän min passagerare började babbla. Vissa människor har förmågan att tala såväl på in- som utandning. Det är inte ens en sekunds uppehåll i ordströmmen. Den här var en av dem. Tydligen förväntade han sig ingen verbal respons och det fanns inte heller någon sportslig möjlighet att få ens en aldrig så vass syl i vädret. Efter en kvart hade jag fått mig till livs hela min passagerares historia. Ytterligare femton minuter senare svor jag, dyrt och heligt, för mig själv att aldrig mer ge efter för min inneboende hygglighet och ta upp någon okänd fiskebroder i båten. Samtidigt noterade jag, skadeglatt, att han inte hade någon som helst koll på hur man skulle komma till tals med gäddorna i viken. 

Vi låg och drev långsamt över en tångbotten på ungefär fem meters djup och på mitt silver/guldfärgade Utö hade jag tagit två fina trekilosgäddor och började känna mig nöjd med fisket och definitivt utled på sällskapet. Min pratglade passagerare fiskade med en liten grön Rapala, ett bete han mångordigt lovprisade i alla tonarter. Om han någonsin fått någon fisk på draget framgick inte och det såg påfallande nytt ut. Att den lilla wobblern inte dök ned djupare än en halvmeter under ytan och att det knappast simmade några hungriga gäddor i ytvattnet verkade han vara lyckligt obekymrad, eller troligare totalt omedveten, om. 

Jag tacklade av mitt spö och började förbereda återfärden. Vad som sedan hände kan jag inte riktigt förklara. Kanske var det min hygglighet som bröt igenom min irritation eller så kunde jag helt enkelt inte med att se hur bakvänt min passagerare betedde sig utan att göra något åt saken. Hur som helst så bad jag honom att ta loss den fåniga lilla finska balsabiten från tafsen och räckte honom mitt Utö, förklarade för honom hur han skulle låta det sjunka ända ned till botten innan han började veva in och att han sedan skulle ta hem det långsamt, litet ryckigt och med pauser i invevningen. Så långt kom han aldrig. När han låtit betet sjunka och lyfte spöet hade han en fisk på. Han svor över sitt bottennapp medan jag röt åt honom att göra mothugg och det gjorde han. Även i övrigt följde han mina instruktioner och efter en tuff strid kunde jag lyfta in fisken i båten åt honom.

Återfärden blev alltså bortåt en halvtimme försenad men den skedde med en välsignat obabblande passagerare som med ett lyckligt leende på sina läppar satt och fånstirrade på den magnifika gädda som låg vid hans fötter. Någon våg hade jag inte med men vägde den fisken under tio kilo så var det inte med ens ett hekto, det sätter jag min fiskarheder i pant för. Ord var, för övrigt, överflödiga. Att det var den största fisk han någonsin dragit upp, om han nu överhuvudtaget lyckats fånga något tidigare, var uppenbart. Att han var överlycklig var lika uppenbart och att nu verkade ha förlorat talförmågan var underbart.

Nå, jag lämnade honom vid bryggan och riktigt hur han löste sitt och fiskens transportproblem - han skulle några kilometer åt ett helt annat håll än min väg och dessutom cyklade jag själv - vet jag inte men förmodligen gick han, längs stranden eller genom skogen, med gäddan slängd över axeln. Själv trampade jag hemåt i den gotländska sommarnatten med blandade känslor. Visst hade jag gärna tagit den där gäddan själv men å andra sidan så täppte den effektivt till truten på min babblande passagerare...

Här är några fler, enligt Börje effektiva (åtminstone i Gisslaren) gäddrag
Foto: Börje Eriksson

Börje har ordet

Man ska inte driva det här med Old School in absurdum. Ibland måste man testa något nytt. Så nu lämnar jag över tangentbord och kamera till en annan oldtimer som skrivit nedanstående (så kloka!) ord om vad, i betesväg, som lockar gäddor. Så ord och bild till Börje!

*     *     *

Börje Eriksson

Det torde vara känt att vissa beten fungerar bättre i vissa vatten men knappast alls i några få. Min favoritsjö Gisslaren är en sån avvikare. Den driver folk utifrån till vansinne. Sjön ligger i Östhammars kommun. 

Gisslaren är en s.k. källsjö med låg vattenomsättning och rejält humusfärgat vatten. Sjön saknar egentliga djuphålor. Bottnen består av några begränsade slamtäckta berghällar eller stenrösen men 99% av ytan är dy eller man kanske hellre ska tala om lager av debris, halvt eller nästan nedbrutna vegetationsdelar sen förra året. Sjön räknas som källsjö men den får ta emot en hel del ytvatten från skogs- och åkerdiken. Djupet varierar mellan ca 1,5 - 2 m utanför vassarna till 6 m i de djupaste partierna. Vattnet håller på vintern pH 7, dGH 5 och dKH 5 mätt på i början på 80-talet med akvarieutrustning. Miljön i sjön är näringsrik med kraftigt igenvuxna stränder, syrefattig dybotten, ca 80% mätt i september/oktober 1990 och årligen kommer en riklig blomning av ett flertal blågröna alger. Ett odlingsprov analyserat av Limnologiska Institutionen vid Uppsala Universitet gav en lista på nästan 2 A4-sidor av giftproducerande alger. Sjöns växtlighet frodas alltså. Platser där man lade kräftburar på 50- och 60-talen, går man torrskodd på idag. Säv och bladvassbältena samt näckrosor, gäddnate och vattenbläddra har ökat markant de senaste trettio åren, så ock har en grönslemmig trådalg gjort. 

Det läcker ut en hel del näring från gödslade skogsmarker och åkrar genom skogs- och jordbruks-diken. Hushållen runt sjön har s.k, infiltrationsanläggningar för avloppen. Det är tveksamt om dessa filtrerat avloppsvattnet överhuvudtaget, innan det tämligen fritt släpps ut i dikena. Dynghögar läggs i lönndom upp i närheten av åkerdiken, så att lakvattnet från dem snabbt skall försvinna från åkern och ner till sjön.

I sjön finns förutom abborre, gers, gädda och mycket småmört och björkna samt musslor och snäckor även sarv finns det en del av, däremot är det knappt med braxen och löja. Kräftor och gös har dött ut. Mindre abborrar är det gott om men redan fiskar över 3 hekto räknas som stora ex och är fåtaliga. Ett grund som man tagit bort ett dussin matabborrar på återbesätts inte till fullo under sommaren.

Detta om sjöns allmänna förhållanden. Nu till mina erfarenheter av vobblerbeten i detta vatten.

Jag började meta på egen hand i den 1955. Några år senare fick jag en dragvinda och ett par Utö-drag. En dag hittade jag en ledad trävobbler av Hi-Lo-modell. Färgen var borta och krokarna rostiga men vad gjorde det! Med lite färgkritor försågs den med en ny krigsmålning i gult, rött, grönt, blått och svart. Grundmönstret var abborre men färgerna! Ock, ock, ock! Den fick jag två gäddor på innan den tredje slet sönder den.

1960 hade jag tjänat ihop så mycket på kräftfisket att jag fick tillåtelse att omsätta femtiolappen i ett komplett kastspö. Vobbler på den tiden var mycket dyra och inget en grabb med 1 spänn i veckopeng ens funderade över att köpa. Dessa beten var Hi-Lo eller kom från Arjon, BETE, DAM, FIG eller Heddon. Materialet var trä eller plast.

Men jag skaffade mig trots allt med tiden ett par Hi-Lo, Rapala, Päjänne och en stor Old Pike i ledat utförande. Hi-Lo gav väl någon liten gädda, Oldpiken likaså men de stod sig slätt mot Utö, Atom och Plankton Favourite. Å andra sidan var flytande vobbler ett måste vid dragrodd mellan fiskeplatserna fast ytterligare å andra sidan, vobberns sked fångade skit! Betet dök i botten eller slet med sig sjögräs. Vobblern var helt enkelt för svårfiskad. Krånglade ofta vid utkast gjorde den också. 

Med den tidens spön och multirullar gick de lätta finska vobblerna inte att kasta särskilt bra med men de drog inte i botten när man rodde fast dessvärre de levererade inget av det reklamen utlovat, trots att det var de som blev de vanligaste betet vid dragrodd. Än idag är jag förundrad över att jag ingen fisk fick på dem, för med tanke på var jag rodde och på det vis jag gjorde det, borde jag ha haft en fisk varje kvart! 

Kan väl också säga att jag under många år drog en Heddon Tiny Crazy Crawler i färgen XRS på ytan under stilla höstdagar och av en fullkomligt oförklarlig anledning även skaffade mig en Abu Räkan i den mest hopplösa färgen BGL!

Jag har två bröder. Vi köpte beten var och en efter sin skalle och lånade av varandra. Vobbler var de enda betena ingen av oss ville låna av den andre. Spinnarna och blankdragen var långt mera populära beten. Möjligen dög min Hi-Lo LYS men den var sjunkande och det var inte bra om man fick lintrassel.

 ”Nej stora gäddor är tjejer! Och pecis som de, vill de ha sånt som glittrar, ju mer dess bättre!”
Foto: Börje Eriksson

I mitten av 70-talet besökte jag en kompis och vi fiskade i hans hemmasjö, Sottern i Knutby. Den är rätt likartad med Gisslaren. Under tiden vi rodde till den tilltänkta starten för kastandet släpade jag en guldfärgad Abu Killer. 
”Har du sånt där skit?” sa han uppenbart fövånat. 
”Jo de lär vara bra men jag har inte fått något på den än. Tänkte att den kanske skulle fungera här!” 
”Det där är Rapala! Sämre finns inte!” 
”Nej det är en Killer!” 
”Spelar ingen roll! Titta på så ser du att det är samma form! Har du fått något på en Rapala?” 
Det hade jag ju inte men det var förvånande att höra att denne man hade samma dåliga erfarenhet av beten av Rapalatyp. 
Han avslutade sin kommentar med orden: ”Nej stora gäddor är tjejer! Och pecis som de, vill de ha sånt som glittrar, ju mer dess bättre!” Satte så på ett silver Atom kastade ut och drog in en dryg 3 kilo tung gädda! Och Killern gick oantastad tillbaka i lådan.

Jag har testat modernare vobblers också, Abu Cello var bra, SwimWizz inte så pjåkig men dök i botten på tre vevtag och var för tung för mina spön. Kompisen som ägde betena hade ett kraftigare spö och kunde kasta med dem. De gav honom några 5 kilos innan han satte dem definitivt i någon sjunkstock. Nilsmasters Invincible har jag testat i de tre minsta storlekarna. Inget hugg men några bottennapp!

Jag har haft vobblerfrälsta arbetskamrater hos mig. Vi har fiskat hela dagar, de med Cisco Kid eller Bomber i gångbara färger för Mälaren och Saltsjön. Det har slutat på samma vis. De har lånat ett moddat Skeddrag eller ett UTÖ för att få fisk. Zalt fanns inte på den tiden. Rapala hade han prövat några år men vart han gjort av dem visste han inte och de var inte saknade. Vid den tiden var det Kiddarna han trodde mest på. Speciellt den norsfärgade.

Så långsmala vobblers har jag ingen god erfarenhet av. Jag har som sagt testat dem till gädda, abborre, öring, harr och regnbåge. Jag har prövat flytande, sjunkande och ledade modeller och i varierande storlekar. När originalfärgerna inte funkat har jag givit betena en sista chans genom att måla dem i färger som producerar på drag. Det har inte hjälpt!

Vilka vobbler fungerar då att ro drag med i Gisslaren? Grundgående ShadRap eller möjligen FatRap vid högt vatten, då de annars plöjer i botten. Ripplin Red Fin kan ge en del om man inte låter den dyka i botten.

Mina 5 absolut bästa beten är för gädda: Skeddraget alla storlekar, Utödraget (Det största från BETE), Mörrumspinnaren 18g och till abborrarna: Active Spinner 12g och Ultra Spinner 12g. Alla är i något avseende trimmade efter mina idéer. Med dessa 5 i rätt färg för årstiden är betesbehovet helt täckt. Vill jag helgardera tar jag med några plåtdrag ytterligare men det borde inte behövas.

*     *     *

Till det ovan anförda kan jag lägga mina egna erfarenheter av gäddfiske i en gotländsk östersjövik under sjuttio- och åttiotalen. Där tog jag de flesta av mina gäddor på Utö och Mörrumspinnaren kom i topp-3 på min bästalista. Min idol "S" använde (uteslutande) skeddraget, samma skeddrag som syns på Börjes bild (fast bara den nedre varianten utan extra bling-bling), och han var den vassaste gäddfiskaren i viken. Mot bakgund av den erfarenheten så strök jag rubriken till Börjes text som var "Avvikande gäddor kräver avvikande beten". Min uppfattning är nämligen att dessa tre drag är mycket gångbara gäddbeten i de flesta vatten.

Rent evolutionärt torde inget revolutionerande ha hänt med gäddorna sedan dess så där det finns gäddor funkar säkert samma drag även idag.

Bombarda

Ett kastflöte som på senare tid blivit populärt är den sk bombardan. På bilden här syns en färdigriggad bombarda från SPRO i vikten 15 gram. I motsats till buldoflötena behöver man här alltså inte ens fundera på hur man ska tackla upp, dels då det mesta alltså redan är gjort (fast det är alltid litet nervöst att behöva lita på knutar som någon annan gjort så jag vet inte riktigt om jag upplever det bara som en fördel) och dels då förpackningens baksida är fylld med information om hur flötet är tänkt att användas.

Nu använder jag ordet "flöte" aningen slarvigt eftersom just den här varianten inte flyter (vilket väl på något sätt är minimikravet på ett flöte). Visserligen så står det på förpackningen att det är en "casting float rig" men på själva bombardan anges att den är "slow sinking", dvs långsamt sjunkande (vilket är vad man, eller åtminstone jag, oftast vill ha vid bombardafiske).

En bombarda kan alltså vara sjunkande eller flytande. De sjunkande varianterna brukar kallas intermediate, slow sinking respektive sinking eller fast sinking. Intermediate brukar stå för svävande, dvs att kastdobben har samma densitet som vatten och alltså blir i princip viktlös. långsamt respektive snabbt sjunkande behöver ingen närmare förklaring.

I en tabell på förpackningens baksida rekommenderas tafslängder enligt följande:


6,5 fots spö - max 80 cm lång tafs
8 fots spö - max 100 cm lång tafs
nio fots spö - max 130 cm lång tafs

De rekommendationerna uppfattar jag som vettiga då det i övrigt på förpackningen talas om fiske med små mjukplastbeten, spinnare och annat (som ju väger åtminstone några gram) men har man en fluga på tafsen kan man nog göra den något längre. Hur lång tafs som är lämpligt beror på situationen. En kortare tafs är alltid enklare att hantera så man bör inte använda längre tafs än vad nöden kräver. Vid kustfiske efter havsöring används ofta en tafs som är ungefär lika lång som spöt. Vissa hävdar att vid ytligt fiske i klart och stilla vatten kan det vara lämpligt att gå upp till två spölängder men då krävs en hel del träning och dessutom kan det bli problem att landa fisken (om man är ensam och inte har en väldigt lång håv).

Bombardafantomerna längs våra kuster och vid andra vatten använder ofta spön i längder om 12-14 fot, detta dels för att få bra längd på kasten men även (framförallt) för att kunna hantera långa tafsar. Men man kan alltså fiska med bombarda och ett kortare haspelspö men då får man anpassa tafsens längd till spölängden.

Bombarda är ett sätt  att kasta långt med ett lätt bete (ett drag, en fluga eller ett agn av något slag) och ett kraftigare (kraftigare än det ultralätta spö man annars skulle behöva för att få iväg tex en 1,5 grams spinnare). Detta ger möjlighet att fresta även större och kraftigare fisk med pyttesmå beten, något som ibland är supereffektivt. Man kan fiska på detta sätt efter i stort sett alla rovfiskar men även "meta" efter andra arter. Tex rekommenderades jag i en åländsk butik en snabbsjunkande bombarda när jag frågade efter lämpliga grejor för sikmete. Med flytande bombarda och en bit bröd på kroken kan man meta tex id (fast då skulle jag föredra en liten Buldo).

Så testa bombarda. Även om man alltså kan fiska bombarda med korta spön så tycker jag nog att åtta fot är ett slags minimum och gärna längre. Till havsöring har väl de som fiskar längs kusten normalt åtminstone nio eller tio fot långa spön i för bombardafiske lämpliga viktklasser och dessa fungerar utmärkt. Till den som vill specialisera sig (eller sin utrustning) för denna typ av fiske rekommenderar jag ett spö på tolv fot och som har kraft nog i klingan för att kasta bombardor på upp till 30 gram utan att man behöver hålla igen.

Kastdobbar och plastkulor (Buldo) har  varit kända och använts av spinnfiskare så länge jag varit med (och längre än så). Några kanske minns den tidvis hätska debatten om det förkättrade plastkulefisket (med långa teleskopiska "metspön", plastkula och fluga/flugkast) i FiskeJournalen på sjuttiotalet?

Nu är det andra tider och den kastdobb som på svenska heter bombarda är högsta mode. Helst ska den fiskas med ett långt grafitspö (mitt eget längsta är en fjortonfotare) och med en fluga eller någon slags mjukis på tafsen är det ett effektivt sätt att lura havsöringar och regnbågar till hugg. Men naturligtvis så kan man använda metoden med kortare spön och för vilken fisk som helst man vill fånga på små/lätta beten men där långa kast ofta krävs. Ingenting hindrar att man knyter på en pytteliten spinnare för att fresta abborren när den jagar i ytvattnet en sommarkväll. Inom synhåll men utom normalt kasthåll från bryggan. Eller en brödbit och en flytande bombarda om det är id man siktat in sig på. Eller... Ja, det är bara kreativiteten som sätter gränserna.

Fiske med bombarda och andra typer av kastflöten är även populärt inom det kontinentala öringfisket (och då handlar det om fiske i sötvatten) som väl här i landet har sin närmaste motsvarighet i fisket efter inplanterad regnbåge. (En underavdelning är det sk tremarellafisket.) Till detta fiske, som bedrivs i jämfört med kustfisket skyddade vatten och efter relativt småväxt fisk, används generellt lättare bombardor än i kustfisket och alltså även lättare spön.

De kontinentala sportfiskarna har inte samma mentala blockering som vi svenskar när det gäller företeelsen telespön och det finns ett rikligt utbud av långa och lätta sådana särskilt lämpade för bombardafiske (och därför även passande till lättare flötmete). 

Själv har jag skaffat tre spön som jag använder vid mitt kustfiske med bombarda. Två av dessa är av märket Caperlan (franska decathlons "house brand" för fiskeutrustning) i längderna 390 resp 420 cm och klassade för kastvikter upp till och med 10 resp 20 gram. Det tredje är ett D.A.M. PTS Tremolino, 450 cm långt och avsett för vikter upp till och med 30 gram. Samtliga är teleskopiska.

 

Jag trär en bit fluorocarbonlina (FC) i dimension 0,40 eller 0,45 mm genom bombardan, trär sedan på en mjuk gummipärla (för att skona knuten vid kast) och knyter sedan fast ett lekande...

När bombardan introducerades här i landet rekommenderades oftast att man trädde upp den på (huvud-)linan men eftersom de flesta nu använder sk flätlina som ofta har dålig hållfasthet mot mekanisk nötning (och för att det är smidigare att ha färdiga tackel med sig) är det vettigt att rigga sina bombardor så som jag visar på bilderna.

...i vardera linänden. Sedan trimmar man knutarna och det hela är klart.

Tilläggas ska att när jag senast var i butiken för att köpa FC-lina så såg jag att Darts nu även säljer bombardor för "fast montage", dvs där men inte trär någon lina genom röret utan detsamma är försett med en metallögla i vardera änden i vilka man knyter huvudlina respektive tafs...

INNO bombarda

Danskarna och deras kustfiske ska man hålla koll på. De ligger ofta före oss. Så var det redan på sjuttiotalet då man i den då eminenta FiskeJournalen kunde läsa bla Jens Ploug Hansens intressanta artiklar om företeelser som Fyns kystwobbler, lätta, långa haspelspön byggda på flugspöklingor (jodå, jag byggde ett själv...) och annat medan vi här oftast dängde med Gnosjö och Toby med våra Fiske 3-klassade niofotare.

Överst till höger ett 30-grams Kinetic intermediate bombardaflöte riggat med Darts sk bomba-stick. Till vänster två stycken INNO bombarbaflöten (det övre ett intermediate och det undre ett flytande), båda i vikten 35 gram, och mellan dem en INNO-sticka.

Även när det handlar om bombardafiske är danskarna föregångare och från Danmark kommer det kompakta bombardaflöte som heter INNO, designat av Martin Buch. Det är avsett att riggas med den speciella sticka (INNO-stickan) och,i förhållande till hur de bombardor vi är vana vid, så att säga bakvänt, dvs tafsen med flugan (eller vad man nu har för bete) fästs med en ögla i stickans ände medan huvudlinan fästs i det beteslås som fixerar flöteskroppen på stickan. Detta ger (enligt tillverkaren) två fördelar. Stickan minskar risken för trassel. Det verkar rimligt då vi ju redan använder olika typer av plaströr (som det som syns på bilden ovan) just för att undvika att tafsen snor sig runt bombardan och/eller huvudlinan. Vidare är det enkel att, genom att öppna beteslåset, byta flöteskropp (till en annan vikt eller från flytande till någon sjunkande variant) utan att behöva knyta om hela tacklet.

Vem använder idag en stoppnål?

Idag gjorde jag en grej som, slog det mig, var litet Old School. Jag lagade en trasig spötopp. Till ett teleskopiskt haspelspö. Den var av tämligen precis i delningen, dvs där den sticker upp ur den närmast undre sektionen. Eftersom spöringarna är (som oftast är fallet på telespön) monterade på hylsor av metall så hade det väl blivit en brottanvisning där.

Spöt hade blivit liggande och min tanke var väl (som det ju brukar vara nuförtiden) att kassera det men så tänkte jag: Stoppnål. Stoppnålar är också Old School. Vem stoppar strumpor i dagens Sverige? Så de stoppnålar jag har används inte och har heller inte införskaffats för att användas till strumpstoppning utan som agnnålar. Hur  som helst så tänkte jag att någon av dem borde kunna passa precis i det tunna kolfiberröret. Mycket riktigt. Så med litet superlim och en stoppnål spjälade jag den brutna spötoppen ochdet verkar kunna fungera perfekt, Som så ofta är lagningen nu den förmodligen starkaste delen av spöklingan så nästa brott kommer väl någon annanstans. Den dagen den sorgen.

Hade jag varit en riktig bloggare så hade jag förstås fotat lagningsprocessen. Eller gjort en video. Men det tänkte jag inte ens på. Old School...

Rökfria alternativ

Rökning är ju inte lika populärt längre som det en gång var. Tvärtom är det i vissa kretsar nästan lika socialt stigmatiserande att vara rökare som att vara överviktig så säkert är det många som inte ens skulle drömma om att befatta sig med en cigarr. Dessbättre finns det en mängd alternativ, Buldo såväl som kopior, för dem och även vi som förstår att njuta av en Havanna kan ibland finna något av dessa kastflöten väl så lämpligt. eller lämpligare.

Vi kan således erbjuda den ursprungliga modellen, en rund plastkula som helt eller delvis kan fyllas med vatten för att uppnå önskad kastvikt och flytkraft. Det finns likadana ovala flöten och så finns det Buldos låsbara glidflöte.

Det finns även det massiva (påstått okrossbara) kastflötet Bulroc. Jag har endast sett det i vikten 40 gram men det är ju en rätt lämplig vikt vid det kustfiske flötet (eller dobben) är avsett för.

En intressant detalj är att alla Buldo (liksom de flesta kopior) säljs utan bruksanvisning. Se förpackningarna på bilden ovan! Det enda man kan inhämta av att läsa etiketten är att det handlar om Buldo och att de tillverkas i Frankrike. Flötena från AB Urfabriken är naturligtvis gjorda i Kina... Orsaken till denna sparsamhet med information är naturligtvis att varje fiskande fransman sedan barnsben är fullt på det klara med hur en Buldo ska användas och den övriga världen får väl även i detta avseende klara sig bäst den kan. "Hein?"

Det finns naturligtvis en uppsjö av information på nätet om hur man riggar och fiskar med Buldo men den är genomgående på franska (så då fick man senkommen utdelning på sina sex års tragglande med det språket under högstadie- och gymnasietiden). För er andra återkommer jag med beskrivningar av hur jag använder olika buldoflöten men det får bli senare.