För oss som har gamla rullar som något av en hobby i hobbyn är youtubekanalen 2nd Chance Tackle ofta en god hjälp. De flesta av de videor som är upplagda där visar i detalj hur man plockar isär och renoverar specifika rullmodeller. Den här videon är annorlunda och handlar om samma sak som den här gamla bloggposten, nämligen om hur Daiwa i mitten av 1970-talet skapade den moderna haspelrullen.
De mest uppenbara fördelarna med plastmaterialet är att det inte korroderar i kontakt med saltvatten och att det är lättare (än metall). Emblem-S 2550 är, som synes, bakbromsad vilket innebär att man inte, vid fiske i havet, behöver oroa sig för att salt och smuts ska förstöra slirbromsen. Dessutom är den här bromsen alldeles förträfflig, mjukt och stabilt verkande.
I övrigt har rullen sk long cast-spole, vad Daiwa kallar Gyro Spin (vilket betyder att rotorn är väl balanserad) fällbar vev, frånkopplingsbar, direktverkande, backspärr och en rejäl, kullagrad, lintrissa (som man alltså, särskilt vid fiske i salt vatten, mäste hålla ren och väl smord).
För visst är det något visst med en rulle "made in Sweden"? Eller är det bara varunamnet som spelar roll? ABU-namnet på generiska grejor från Kina, grejor utan själ och som precis lika gärna kunnat bära vilket annat namn som helst, är inget jag går igång på.
Förr, när det var annorlunda och mycket var bättre, hade sådana spön ofta ett rullfäste bestående av ett par plast- eller lättmetallringar vilket gjorde att man kunde anpassa rullens placering på handtaget efter var balanspunkten låg. Idag är fasta rullfästen det vanligaste och då gäller det att prova ut spö och rulle tillsammans.
På bilden ovan vilar spöt, i balans, på min tumme och precis där - alldeles framför rullfoten - bör balanspunkten vara.
Men detta var alltså förr, då när saker och ting var annorlunda och mycket var bättre. Hur som helst så lanserade AB Urfabriken i Svängsta runt mitten på sextiotalet en Amb... en fin multirulle med gavlar i ett plastmaterial. Anledningen till detta var inte främst att göra rullen billigare, för så värst mycket kunde det knappast skilja i tillverkningskostnad mellan dessa plastgavlar och de gavlar i pressad aluminium som ambassadeurrullarna hade. Nej, skillnaden var att det nya materialet var helt saltvattensbeständigt (vilket aluminium inte är). Men Ambassadeur? I brun plast? Icke!
Jag lovar att bara fiska med den i gråväder eller under kvällspass...
Det var i slutet av sextiotalet som rullar från Japan började tas på allvar, bland annat sedan Daiwa släppt några rullserier designade i USA men tillverkade i Japan. Vid samma tid började amerikanska företag som South Bend och Roddy lägga ut tillverkningen till Japan.
#233 är en rulle i mellanstorlek som alltså passar till det mesta såsom fiske efter abborre, gös och gädda. Rullen är enkel och rejäl och de enda delarna som är av plast är reglaget till backspärren och vevknoppen. Även slitbromsen är enkel med en inoljad filtskiva mellan två stålbrickor. Fungerar hur bra som helst.
Någon märkvärdig rulle är den inte, Gilfin #233 by Ryobi, men vi som växte upp på den tid då den var modern tycker att den duger fint att fiska med. Uppsmord och fylld med nylonlina i dimension 0,25-0,30 mm bör den göra god tjänst fastskruvad under, till exempel, ett sju- eller åttafots Fladen Xtraflexx eller Charter Fibreglass (om man nu inte råkar ha något "vintage" rörbyggt glasfiberspö liggande i gömmorna).
I mina ögon är den här rullen - Cardinal 66, som kom -65... - en av de absolut mest väldesignade haspelrullar som någonsin tillverkats (och det gäller naturligtvis även syskonen 33, 44 och 77). Den är även en av de bästa rullarna någonsin och avgjort den rulle som haft mest betydelse för mig och min sportfiskarkarriär. Och det kan jag tacka Daiwa för.
Under det sena sextiotalet och sjuttiotalet läste jag, närmast religiöst, Napp och Nytt när den (vanligen runt början av maj) kunde hämtas i de butiker som sålde fiskegrejor. Det var på den tiden sportbutiker (som då ännu mest sålde just sportprylar och inte kläder), järnhandlar, varuhus och butiker som var specialiserade på fiske- och jaktutrustning, ofta i kombination med repvaror. I Napp och Nytt tittade jag på och läste om Cardinal 66. För mig var det DRÖMRULLEN! Perfekt för det gädd- och kustfiske jag oftast ägnade mig åt. Men... den kostade för mycket.
Så - 1975 - kom Daiwa 2500C! Några år senare var rullar som inte hade utanpåliggande spole i stort sett osäljbara och jag kunde, för en struntsumma, på Forum i Uppsala köpa två Cardinal 66 och en Cardinal 66X. Jag har varken förr eller senare känt mig så rik som jag gjorde då.
De tre rullarna lever fortfarande i högönsklig välmåga och har under de år som gått fått sällskap av ytterligare 66:or, 77:or och 33:or. Cardinal 33 kom som något av ett sladdbarn tio år efter Cardinal 66 och är numera något av en kultrulle. Hur många Cardinal 66 som fortfarande används vet ingen men de är, i likhet med det mesta ABU tillverkade på den tiden om inte outslitliga så oerhört stryktåliga. Dessutom har ju de allra flesta fiskerullar en tillvaro där de är ute och fiskar kanske ett dussin gånger per år och annars ligger och vilar...
I ärlighetens namn så ligger även mina urCadinaler numera mest i skåpet, utom 33:orna. Däremot använder jag fortfarande mina japantillverkade ardinal C3, C4 och C5.
Mitt inlägg om Cardinal är bloggens hittills mest lästa.
Som UL-rulle är SS 700 suverän med sin fantastiskt fina slirbroms. Den keramiska lintrissan i kombination med den täta linuppläggningen gör att den fungerar väl med PE-lina (för den som vill använda sådan).
Spöt är en fyrdelad femfotare klassad 2-10 gram vid namn Kaiteki BAMP. Klingan har spigotskarvar, snabb aktion och oväntad ryggrad för ett UL-spö.
Spöt är ytterligare ett kinesiskt, fyrdelat UL-spö. 140 cm långt, relativt snabb aktion och lämpat för beten vägandes 5 gram eller mindre. Det har säkert ett namn, men eftersom jag inte kan tyda de kinesiska skrivtecken som finns på spöt och det välgjorda fodralet så känner jag inte till det. Ett bra spö är det och trevligt att fiska med.
Återigen en mix av gammalt och nytt som fungerar hur bra som helst och är - i likhet med den kombination jag skrev om i gårdagens inlägg - av den transportvänliga typen.
 |
| Mitchells UL-klassiker kom även i en version med något högre utväxling, mörkt blå finish och modellnumret 408. |
Mini-Mite sitter som en fläskläpp på ett modernt UL-spö. Spöt på bilden heter Teucer, är fyrdelat, 140 sm långt och klassat för vikter upp till 4-5 gram (jag minns inte vilket men spöts mjuka och djupa aktion gör det förlåtande i det avseendet och jag skulle inte, om situationen krävde det, tveka att med mjukt handlag svepa ut en sjugrams spinnare till de vakande abborrarna). Jag köpte spöt i fjol, via Aliexpress, och gissar att det också är tillverkat 2025.
Nästan femtio år skiljer spö och rulle men i mina ögon utgör de en perfekt kombination. Dessutom en kombination som är synnerligen transportvänlig och som man, med några beten i fickan, kan bära med sig under en vanlig promenad eller "smuggla" med på en resa som inte är (tänkt som) en fiskeresa.
En sak som är bättre idag än förr är multirullen. I min ägo har jag ett antal sk levelwinds av fyrtiotalsmodell (de hade sett ut ungefär på samma sätt sedan det förra sekelskiftet) och de är förvisso välgjorda och hållbara men betydligt knepigare att hantera än vad en modern lågprofilare är. Dels saknar de kastbroms (centrifugal- eller magnetbroms) och dels saknar de slirbroms. Varken spolen eller linspridaren är frikopplingsbara, så vid kast är hela rullens mekanik engagerad, linspridaren går fram och åter och veven roterar baklänges (vilket kompenserar för avsaknaden av bromssystem i egentlig mening). Roterar bakåt gör veven också om man skulle tappa greppet om den när en fisk rusar (och det fångades stora såväl gäddor som laxar med sådana här rullar när det begav sig).Naturligtvis kan man fiska med en sådan här rulle. Eftersom det rör sig om kvalitetsprodukter av hög mekanisk kvalitet så fungerar en sådan här rulle lika bra idag som den gjorde då och det ger onekligen ett visst perspektiv på hur det var att idka spinnfiske då, på farfars eller farfars fars tid och det särskilt om man använder ett tidstypisk stål- eller splitcanespö. Spöna har förresten också blivit bättre...
Men, mittåt! Åter till frågan: "Used reels, Good idea?" Mitt svar är ett rungande:YES! Fast det visste ni ju redan...
Riktigt fina föremål, av god kvalitet, kan småningom bli antika. Här brukar man upprätthålla en hundraårsgräns, dvs grejor som är hundra år eller äldre är antika medan de som bara är upp till nittionio år helt enkelt är gamla.
Knepigare är det med det importerade begreppet vintage. Här finns ingen allmänt vedertagen åldersgräns. Termen härrör från vinvärlden och betecknar en (god) årgång. I detta ligger dels att det handlar om något som är bra och dels om något som inte längre tillverkas. I den bemärkelsen ha den Penn Slammer 260 som jag nyss (för en tio-tolv år sedan) köpte sprillans ny och som fortfarande är i skick som ny betraktas som vintage.
Det finns många saker att tycka om när det handlar om fiske. Gällde de bara att fånga fisk så hade jag lagt ner för flera decennier sedan (för efter millennieskiftet har fisket i Östersjöns kustvatten inte varit mycket bevänt med) men nu gillar jag att vara på stranden (utan att behöva bada eller äta glass) och då känns det rätt att ha ett spö i näven även om det just inte fyller någon funktion som fiskeredskap. Jag menar, att kasta är ju också roligt. Själv tycker jag att ett vackert kast är minst lika tillfredsställande som ett bra golfslag.
Kortversionen, för er som inte ids vänta på att Alan Hawk ska komma till skott, är att det är en bra rulle om än inte i samma klass som de D.A.M. Quick som en gång skruvades ihop i dåvarande Västberlin. Ännu bättre (enligt mig) är den något billigare varianten Quick Retro FD byggd enligt samma koncept men inte iika påkostad vad (främst) gäller förpackning och pappersarbete. Båda rullarna är moderniserade, asienbyggda, versioner av det klassiska Quick-konceptet. Här kan den som är intresserad frossa i olika D.A.M. Quick från den gamla, goda, tiden.
 |
| Daiwa 2500C |
Såväl utanpåliggande spole som manuell bygelfällning och vändbar vev fanns långt tidigare men det var när Daiwa 1975 släppte sin 2500C som haspelrullar med rotorkåpa och utan möjlighet att fälla bygeln manuellt och att sätta veven på fel sida blev, om inte över en natt så inom loppet av några få år, obsoleta. ALLA tillverkare tvangs följa i Daiwas spår. På den här tiden var det metall som gällde. Visst, det fanns några få lågprisrullar, tex franska Galion, med stativ av plast men eftersom tillverkarna ännu inte kommit på att kalla plasten för grafit så var det, som sagt, metallstativ som gällde.
I morse när jag städade litet hittade jag en bortglömd 2410DC, till synes i perfekt skick men i uppenbart behov av rengöring och uppsmörjning. 2410 är vad som på sjuttiotalet betraktades som medium- eller normalstorleken för haspelrullar. Fiske 2, om man så vill. Rullar som trivs med 0,30 mm nylonlina och som lämpar sig till det mesta svenska fisket.
Shakespearerullen (tillverkad av Ohmori) är synnerligen rejält gjord. Dessutom estetiskt tilltalande. Ett rejält tilltaget huvuddrev (som hade varit ännu bättre om det varit av brons men som ändå får godkänt) två kullager och en välgjord spole med en riktigt fin slirbroms. För dagens fiskare som är uppväxta med plastrullar känns Shakespeare 2410DC förmodligen för tung men så är det väl när man inte är van vid kvalitet och grejor gjorda för att hålla.
Den rullen får bli lösningen på det dilemma jag skrev om i går, om jag ska bry mig om att ta med några fiskegrejor till "Fiskeland" Gotland i sommar. jag tar med rullen som den är (och ett telespö) så har jag ett litet renoveringsprojekt för en regnig dag och när rullen är fit for fight så måste den ju testas... Ytmete efter id i en grund vik någon julinatt eller latmete efter skrubba från någon pir vore kanske inte helt fel?
Nu har en till rulle, eller snarare rullserie, av samma typ dykt upp, den här gången i färgschemat svart/guld. Rullarna - Made in China - säljs under namnet Ashconfish. Hmm... Jag tycker nog att Mr. Charles Big Guy har en bättre klang. Åtminstone blir jag mer sugen på att ge mig ut och fiska med Mr. Charles än med herr Ashcon, vem han nu kan vara.
Annars är inte, åtminstone inte ännu, mycket annat att säga än att kineserna nu har lärt sig att bygga rullar och det är nu några år sedan jag såg något direkt missfoster därifrån. Min Ashconfish 5000 är snygg och allt känns OK när jag packat upp den och sitter och torrvevar. Hur kvaliteten på de drev och det dussinet kullager som ger rullen dess silkeslena gång är får tiden utvisa. Vad gäller storleken har det nu gått inflation i numreringen och den uppgivna linkapaciteten för den här rullen är måttliga 150 meter 0,33 mm (som jag antar monofil nylonlina), 100 meter #5 PE-lina eller 300 yards 10 pounds nylonlina. Slirbromsen är specad till 12 kilo. Rullens vikt, utan lina, är enligt min våg 315 gram.
Rullen/rullserien är en sk throw-back i det att designen och - framförallt - snäckdrevsmekanismen går tillbaka på de fina Quick haspelrullar som en gång tillverkades i dåvarande Väst-Berlin. Där, eller i Berlin överhuvudtaget, är väl inte de här rullarna gjorda men, får man väl anta, konstruerade. Fina rullar är de, åtminstone i mina ögon, men hur de klarar mr Hawks granskning är jag naturligtvis nyfiken. De kan omöjligt vara bättre än de äldre förebilderna men kanske lika bra? Nästan?
Nu har, vilket är vad som utlöste detta inlägg, den döda länken försetts med stämpeln "FUTURE PROJECT" vilket jag tolkar som att recensionen kommer. Någon gång. Framöver. Oklart när.
Det är roligt med saker att se fram emot.
Fortfarande är en Ambassadeur 2500C (eller något av dess syskon) ett helt klart gångbart rullval till detta fiske men lättare att få tag på (och billigare) kan en (kinesisk) lågprofilrulle som Seasir Cast-X vara. Det är i princip samma rulle son den Cast-XZ jag skrivit om tidigare men med den i sammanhanget väsentliga skillnaden att Cast-X levereras med två spolar. Den ena är en "normal" spole som rymmer ungefär 150 meter 0,25 monofil nylon- eller FC-lina och den andra en grund lättviktsspole (angiven vikt 8,8 gram) som lämpar sig för nylonlinor upp till 0,20 mm eller PE-linor upp till 0,14 mm (min bedömning).
Slibromsen anges kunna leverera upp till 8,5 kilos bromskraft vilket är mer än väl tillräckligt även om man skulle välja att använda rullen (med den större spolen) till lättare gäddfiske, gösfiske, kustfiske efter havsöring eller något annat liknande. Nu har jag inte hunnit testa rullen men jag vet att Cast-XZ fungerar väl och för de runt trehundra kr jag gav för Cast-X framstår den som synnerligen prisvärd.
Eftersom jag är en vidsynt man så ska även den här rullen få sin chans men mitt förtroende för Proberos Fishing Tackle CO., LTD är... begränsat.
