Ctenolabrus rupestris

Alla som fiskat på Västkusten känner till stensnultran, den lika skickliga som irriterande lilla agnjuv som hemsöker varje klippa, kaj eller pir man kan fiska ifrån. Oftast är stensnultran runt decimetern lång men den kan nå dubbla den längden. Eftersom Håkan och jag ska tillbringa en julivecka i strömstadstrakten har jag börjat fundera på en stensnultrekampanj. 
 

Daiwa Emblem-S 2550

Numera kan även plast... jag menar grafitrullar vara vintage, gamla eller till och med old school. Hur som helst så finns det en rad några decennier gamla rullar med stativ av kolfiberarmerad plast och påfallande många av dessa är gjorda av Daiwa. I Japan. Emblem-S 2550 är en av dessa och en rulle jag gärna använder.

De mest uppenbara fördelarna med plastmaterialet  är att det inte korroderar i kontakt med saltvatten och att det är lättare (än metall). Emblem-S 2550 är, som synes, bakbromsad vilket innebär att man inte, vid fiske i havet, behöver oroa sig för att salt och smuts ska förstöra slirbromsen. Dessutom är den här bromsen alldeles förträfflig, mjukt och stabilt verkande. 

I övrigt har rullen sk long cast-spole, vad Daiwa kallar Gyro Spin (vilket betyder att rotorn är väl balanserad) fällbar vev, frånkopplingsbar, direktverkande, backspärr och en rejäl, kullagrad, lintrissa (som man alltså, särskilt vid fiske i salt vatten, mäste hålla ren och väl smord). 

Glöm ABU och de andra gamla namnen

Att de rullar som idag säljs under namn som ABU och Penn mfl tillverkas i samma fabrik i Kina och att det mest är namnet som skiljer dem från no-namerullar med samma ursprung har jag länge tjatat om. Den här videon handlar om just det.

Men ABU-rullar tillverkade i Sverige, D.A.M.-rullar från Västtyskland och Mitchell gjorda i Frankrike håller fortfarande högsta kvalitet...
 

Ännu ett slag för UL

En reglementsenlig UL-utrustning. Det teleskopiska spöt kan dras ut till 120 cm och är klassat för betesvikter 1-7 gram. Rullen, i sk 500-storlek, väger ungefär ett och ett halvt hekto och linan är 0,14 mm monofil nylon.

 

Om less is more kan man diskutera men när det handlar om sportfiske så är i alla fall min definitiva uppfattning att lättare är roligare. Ovedersägligt är att lätt är lättare. lättare att bära med sig och mindre ansträngande att hantera. En ultralätt utrustning är dessutom användbar nästan överallt. Det finns i så gott som alla vatten fiskar man kan fånga med sådana grejor. I takt med att jag dragit ned på mitt fiskade så har andelen UL-fiske (ultralätt fiske) ökat.

UL-grejor är inte bara lättare än annan fiskeutrustning, de är även mindre än vad tyngre grejor är. Själv håller jag mig, föga överraskande, till den äldre skola som säger att ett UL-spö inte bör vara längre än 5´6´´ (eller, i saltvatten, 6´), rullen inte får väga över 200 gram och att linan bör vara en monofil nylondito med en diameter runt 0,15 mm (eller tunnare) i sötvatten och möjligen någon hundradels millimeter grövre i havet. Att det sedan spelar mindre roll vad man kallar sin utrustning är en annan sak men om vilken hyfsat lätt utrustning som helst får passera som UL så har begreppet förlorat sin mening.

En halvskaplig abborre eller makrill på UL kan bli en minnesvärd fiskeupplevelse. Så även en gädda i matstorlek som på vad som idag används som gäddfiskeutrustning knappast skulle orsaka spöböj. Med lätta grejor väntar häftiga bataljer överallt.
 

 

Till de definitiva höjdpunkterna under de senaste fiskeåren räknar jag de äventyr jag delat med Håkan. Mest har vi härjat i Västerled och i juli är det dags igen! Den här gången drabbar vi Strömstad och vattnen - kusten - i närheten därav. Gissningsvis blir det även en avstickare ner mot Lysekil. Bokningen av logi blev klar sent i går kväll så nu återstår det roligaste. Planeringen, eller som jag brukar säga, byggandet av luftslott. 

 

Ja, själva resan också, förstås, och fisket, även om vi nu kommer att behöva trängas med alla badisar och glassätare men det ska väl gå att hitta någon vindpinad klippa som de ratar.  

Lördagsskräckis

 Sådan är kapitalismen...

 

 

 

 

Det var en gång

 

En gång i tiden, inte längre sedan än att det fortfarande finns de av oss som minns det, stod namn som Mithell, ABU och D.A.M. mfl för någonting. Köpte man ett ABU-spö så visste man var det var gjort och att det var annorlunda än alla spön som inte hette ABU. Nu är det annorlunda. 

 
 

Det fiskas mindre nuförtiden

För min egna del beror det mest på att kroppen, speciellt min högra höft, säger ifrån. Men även om jag (hittills) inte fiskat så har jag tillbringat den senaste veckan på Gotland och dagligen besökt utmärkta ställen för havsöringfiske. Hittills har jag sett noll (0) spösvingare. På ett sätt tycker jag det är skönt. För cirka tio år sedan råkade jag vara på ön när det pågick något (stockholmsprojekt...) som kallades havsöringveckan. Det var ungefär så här års. Och det var för jävligt. Jag trivs bättre när mina favoritställen ser ut som på bilderna.

 

Men varför...

...väntade man med detta självklara beslut tills systemet hade kraschat? Har fångsterna nu blivit så usla att fortsatt rovfiske inte bär sina kostnader? Det är ju sådana argument man kan förvänta sig att EU-politikerna tar på allvar.

https://www.deepseareporter.com/sv/krav-i-eu-stoppa-industritralarna-i-ostersjon/?mc_cid=a96af92222&mc_eid=ece5b16dd8 
 

ABU finns inte längre

För några år sedan lades Napp och Nytt ned. Det var ett tidens tecken. AB Urfabrikens tillverkning av fiskegrejor har nu, definitivt, gått i graven. Den utveckling som pågått sedan Borgströms sålde bolaget har därmed lett till sin logiska slutpunkt och ABU är nu bara ett av alla meningslösa varumärken som internationella kapitalister försöker använda för att lura oss konsumenter. Själv har jag på senare år reagerat genom att köpa det mesta direkt från Kina och får då samma grejor utan att behöva betala extra för ett meningslöst namn.

För visst är det något visst med en rulle "made in Sweden"? Eller är det bara varunamnet som spelar roll? ABU-namnet på generiska grejor från Kina, grejor utan själ och som precis lika gärna kunnat bära vilket annat namn som helst, är inget jag går igång på.

Dessbättre fungerar de svenskbyggda ABU-rullarna fortfarande lika bra som när de var nya så för min del spelar det mindre roll att AB Urfabriken lagts ned. Jag har all utrustning jag någonsin kan komma att behöva. Och även om fabriken där de en gång tillverkades nu är ett museum så är mina Abumatic, Ambassadeur och Cardinal inga museiföremål.

Faktum är att den alldeles utmärkta, koreabyggda, Ambassadeur 5600EXT, känns mer autentisk än de prylar som nu säljs under ABU-namnet.

Nya insatser

Jag ska naturligtvis se till att skaffa metmask till på torsdag men oavsett hur det går med den saken så kommer det att bli ett kustfiskepass från Väddös utsida och då ska de här nyförvärven få chansen.

Så...

...vad har du för planer inför Första Metaredagen? Själv planerar jag att gå upp relativt tidigt, lägga en heldagsmatsäck och söka upp något eller några av mina favoritställen. Väderprognosen ser lovande ut, dvs det artar sig att bli angenämt väder att sitta ute och dricka kaffe i. Om det sedan är detsamma som optimalt fiskeväder är en annan femma. Men att ägna torsdagen denna vecka åt fiske är viktigt för resten av fiskeåret.

På .. (Christi himmelsfärds-dag) skall man meta ifrån morgon till qväll; den, som det gör, får sedan god met-lycka hela året. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 293 (1864). —

Om jag tänker meta? Jodå, för att meta är helt enkelt det gamla svenska ordet för att fiska med spö l. handsnöre (dörj) o. krok, detta enligt Svenska Akademiens Ordbok. Detta fiske med spö och krok kan, bland annat, bedrivas som vad vi numera oftast menar när vi säger mete.

 

  
 

Balans

Många är fixerade vid vad deras grejor väger men viktigare än några gram hit eller dit är att utrustningen är balanserad. Med det kan man avse många olika saker men vad jag idag tar sikte på är att rullen och spöts respektive vikt är korrekt anpassade till varandra. En ytterligare avgränsning är att det handlar om haspelutrustning och vad som åtminstone förr kallades för enhandsspön, dvs relativt lätta spön upp till runt sju fot i längd.

Förr, när det var annorlunda och mycket var bättre, hade sådana spön ofta ett rullfäste bestående av ett par plast- eller lättmetallringar vilket gjorde att man kunde anpassa rullens placering på handtaget efter var balanspunkten låg. Idag är fasta rullfästen det vanligaste och då gäller det att prova ut spö och rulle tillsammans.

På bilden ovan vilar spöt, i balans, på min tumme och precis där - alldeles framför rullfoten - bör balanspunkten vara. 

Enkelhet

Den här vobblaren - Rapala X-Rap - gillar jag. Det som tilltalar mig är att den är så enkel. Ren i formen, ingen haksked och, exemplaret på bilden, försedd med enkelkrokar. Och man kan faktiskt, om man så vill, ta bort den främre kroken.

Ta med ett barn på fiske!

Många undrar över hur tidigt man kan börja, dvs hur pass stora barnen måste vara för att de ska kunna börja fiska. Det är naturligtvis högst individuellt. Men gör man som pappan (?) i den här videon, dvs låter bli att fiska själv för att helt kunna fokusera på barnets fiske, så klarar även små barn betydligt mer än vad man tror. 

ABU 3000

Förr, inte längre än en sextio år sedan, hade namn som Ambassadeur en betydelse. De stod för något. För det absolut bästa svensk rullbyggarkonst hade att erbjuda. Man satte inte det namnet på vad som helst bara för att locka köpare. Man prostituerade inte sitt varumärke.

Men detta var alltså förr, då när saker och ting var annorlunda och mycket var bättre. Hur som helst så lanserade AB Urfabriken i Svängsta runt mitten på sextiotalet en Amb... en fin multirulle med gavlar i ett plastmaterial. Anledningen till detta var inte främst att göra rullen billigare, för så värst mycket kunde det knappast skilja i tillverkningskostnad mellan dessa plastgavlar och de gavlar i pressad aluminium som ambassadeurrullarna hade. Nej, skillnaden var att det nya materialet var helt saltvattensbeständigt (vilket aluminium inte är). Men Ambassadeur? I brun plast? Icke!

 
Så långt var allt som det skulle. Vad man inte räknat med (eller ut?) var hur plasten, eller snarare den läckert  brunbeige nyans i vilken den var färgad, skulle reagera när den utsattes för intensiv UV-strålning, dvs när man använde rullen till havsfiske soliga dagar. Därför är det sällan man idag ser en ABU 3000 - för det var det namn rullen fick - i bevarad originalfärg. Som den på bilderna i det här inlägget.

 Förklaringen till rullens extremt fina yttre skick torde vara att den dels inte använts särskilt flitigt, i vart fall inte i vackert väder, och att den förvarats i den bruna tygpåse som följde med rullen från fabrik. Till och med den Abulon som förmodligen är jämnårig med rullen ser helt fräsch ut!  I samma påse låg, när jag sprang på rullen i går när jag egentligen var på jakt efter CD-skivor i en second hand-butik, den lilla plasttub med extra centrifugalvikter och andra reservdelar som också låg i kartongen när någon, på sextio- eller sjuttiotalet, ursprungligen köpte rullen.

Jag lovar att bara fiska med den i gråväder eller under kvällspass... 

Äntligen!

Vad som får mig att likt Gert Fylking på Börshuset utbrista i ett - från min sida allvarligt menat - äntligen är Kanadas beslut att från och med juli 2029 förbjuda laxodling i öppna nätkassar ute i havet. Anledningen till beslutet är att skydda vildlaxen mot den smittspridning sådan odling oundvikligen medför. Nu är de bara att hoppas att vi och norrmännen följer efter så att våra vildlaxbestånd kanske kan räddas.
 

 

Sommar...

 

Snart är den över oss, igen, den hemska sommaren med för mycket värme, badisar, glassätare och lösspringande ungj*vlar som mer eller mindre omöjliggör fisket...

Släpp floderna fria!

 

Jerka

Sportfiskesvenska är ett fascinerande språk. Det består till stor del av facktermer inlånade från (mestadels den  amerikanska) engelskan men som i sportfiskesvenskan har en annan betydelse än på originalspråket. Det hela är oerhört förvirrande och inte så litet skrattretande.

Långt innan vi importerade termen jerk (som i jerkfiske, jerkbete etc) visste vi att en vobblare kan fiskas hem på olika sätt. Ibland fungerar en inspinning i jämn hastighet bäst, i andra lägen ger sk spinnstopp utdelning och i åter andra lockar den bäst till hugg om man manipulerar gången genom små knyckar med spötoppen. Men ingen kallade detta knyckande för jerking eller jerkfiske.

Så kom då det jag kallar för det "moderna" gäddfisket och i detta blev fiske med vobblare, ofta stora och tunga pjäser av trä utan haksked en viktig del. Vi fick lära oss att dessa beten mer eller mindre måste fiskas hem medryck och knyckar och att de hette jerkbeten. Eller jerkbaits. Så hade vi då en helt ny typ av beten.

Läser man amerikansk sportfiskelitteratur (eller nätsidor) upptäcker man ganska snart att jänkarna inte har koll på detta. De kallar typiska vobblare som Rapala (originalet) för jerkbaits. Det är ju lika befängt som att kalla haspel för spinning eller en pilk för jig.

Devonspinnaren

 ‘How pleasant the banks of the clear winding Devon,
With green spreading bushes and flow’rs blooming fair.‘
                                                                    Robert Burns

Det finns två brittiska floder (och ett landskap) som heter Devon.Det finns också ett gammalt konstbete, äldre än spinnfisket, som heter devonspinnare och som jag tror har sitt namn efter den skotska flod som Burns beskrev i citatet ovan.

Ursprungligen användes devonspinnaren till harling (dragrodd eller trolling) men med modern utrustning kan den naturligtvis kastas som vilket annat drag som helst. Spinnaren på bilden är av för mig okänt ursprung och ålder. Den är tillverkad av någon slags plast. Skulle jag använda den så blev det nog till älvfiske efter lax eller öring, tacklad som en spinnfluga.

Eftersom det handlar om en gammal typ av drag som fortfarande används så finns devonspinnare i otaliga varianter och av olika material. En modern variant är spinnflugebetet Spin-N-Glo, tillverkat av plast och i grälla färger. I shopen i Älvkarleby köpte jag för några år sedan ett gäng pyttesmå, ca 3 cm långa, plastdevons och på en av dem lyckades jag fånga en abborre (medan skapliga laxar hoppade och plumsade inom kasthåll). Sådant är fisket...

 

Micro UL

Ett av mina hemmavatten är Norrtäljeåns övre del. Ån är smal och på de flesta ställen där jag brukar fiska är det gott om träd, buskar och annan vegetation. Även i själva vattnet är det på sina ställen, i vart fall under sommaren och hösten, mycket som växer. Det är varken möjligt eller nödvändigt med långa kast, däremot krävs precision.  

Ett annat av mina hemmavatten är Väddö kanal. Här är det mer lättåtkomligt, åtminstone på sina ställen, och möjligt men inte nödvändigt att kasta långt. Tvärsöver räcker ett tio- till femtonmeterkast och längre kast än så riskerar ofta att landa på den andra sidan.

Vi som inte har båt fiskar ofta från bryggor, pirar, under broar och på andra liknande ställen. Inte heller här är långa kast nödvändiga. Ofta kan man ägna sig åt den fiskeform jag kallar VSBP (Vanligt Simpelt BryggPimpel), dvs släppa ned sitt bete från brygg- eller pirkanten och fiska vertikalt. Eller så gör man ett kort precisionskast för att få draget att landa under bryggan bredvid. 

Tidigare har jag använt mina fem- eller femochenhalvfots UL-spön till den här typen av fiske. De gör en någotsånär vuxen abborre, öring eller mört till en intressant motståndare och skulle en gädda blanda sig i leken är det inget oöverstigligt problem. Spralliga stensnultror blir plötsligt roliga att få på kroken och skulle man kroka en gylta eller makrill kan det bli åka av.

På senare år har jag blivit ägare till några fyrdelade UL-spön i längden 140 cm och klassade för kastvikter -5 gram och de funkar naturligtvis lika bra som sina något längre släktingar. Jag har även ett teleskopiskt spö som utdraget mäter runt metern och några sk isfiskespön som är ungefär hälften så långa. Det ena heter 13 Fishing Wcked Ice och är 66 cm långt, det andra är ett Ugly Stik som är 5 cm längre. Båda dessa spön kan man utan problem kasta de längder som krävs med och de är suveränt lätthanterliga när kastandet ska utföras med buskar och annat elände bakom eller bredvid en.

Materialutvecklingen har lett att allt längre spön av tillverkarna kallas för UL. I stort sett varje spö som kan kasta lätta beten klassas numera som ultralätt. I min värld går gränsen fortfarande vid 6 fot (saltvatten) eller 5 1/2 fot (sötvatten) men det är ju mitt problem. Vad jag vill uppmärksamma med det här inlägget är att längre inte alltid är bättre. Ibland är runt 70 cm idealiskt.

Riv dammarna!

Vattenkraftens miljövänlighet är en sanning vi (i min generation) fick oss inpräntad redan i grundskolan. Som så många sådana sanningar är den om inte en lögn så i var fall diskutabel. Ett vattenkraftverk släpper förvisso inte ut gifter eller växthusgaser men en reglerad älv (eller å) är en, för vissa arter, ödelagd biotop.

Jag är emot kärnkraft och röstade på Linje 3 i den riggade folkomröstningen. Alla de invändningar mot kärnkraften jag grundade det ställningstagandet på är lika giltiga idag. Skillnaden är att vi nu har skiten och det ännu inte lösta problemet med slutförvar av det avfall som är livsfarligt längre än mänskligheten funnits. Så då är det väl lika så gott att löpa linan ut och bygga kärnkraftverk i varje kommun? Att avveckla kärnkraften för att sedan bli sittande med ett evigt och olösligt problem för några decenniers kraftproduktion är ju ren idioti.  

Och vad gäller risken för att ett eller annat kärnkraftverk kommer att haverera så lever vi ju redan med såväl den som med risken för att något av de fredsälskande genier  Putin, Trump, Kim och Xi, som styr världen i det avseendet ska trycka på knappen. Jag har visserligen inte helt lärt mig att sluta ängslas och att älska bomben men efter att ha levt i 67 år med det hotet har jag nog blivit en smula avtrubbad. Uran lär det ju, för övrigt, finnas gott om i vår berggrund. 

 
Sedan kan vi ju riva en massa gamla vattenkraftverk och dammar så att laxen åter kan vandra upp och leka i, till exempel, Dalälven. Vilka positiva effekter en sådan åtgärd kan få framgår av denna intressanta video.

HELLO USA!

This is a swedish sportfishing blog in swedish (language). Yet, the last week, more americans than swedes have visited. I know that many americans, ancestors of immigrants, understand swedish. I´m also familiar with google translate. Still, I´m mystifyied.

So, if you live in the USA and read ny blog: PLEEEEASE! leave a comment.
 

Gilfin #233 by Ryobi

Gilfin från japanska Ryobi är en trevlig serie rullar från (gissar jag) någon gång runt skarven mellan sextio- och sjuttiotalen. En konkurrent till rullar som ABU 444A och Mitchell 300. I likhet med dem så saknar den kullager och man känner när man vevar att det inne i rullhuset sitter en kuggväxel.

Det var i slutet av sextiotalet som rullar från Japan började tas på allvar, bland annat sedan Daiwa släppt några rullserier designade i USA men tillverkade i Japan. Vid samma tid började amerikanska företag som South Bend och Roddy lägga ut tillverkningen till Japan. 

#233 är en rulle i mellanstorlek som alltså passar till det mesta såsom fiske efter abborre, gös och gädda. Rullen är enkel och rejäl och de enda delarna som är av plast är reglaget till backspärren och vevknoppen. Även slitbromsen är enkel med en inoljad filtskiva mellan två stålbrickor. Fungerar hur bra som helst.

 

Någon märkvärdig rulle är den inte, Gilfin #233 by Ryobi, men vi som växte upp på den tid då den var modern tycker att den duger fint att fiska med. Uppsmord och fylld med nylonlina i dimension 0,25-0,30 mm bör den göra god tjänst fastskruvad under, till exempel, ett sju- eller åttafots Fladen Xtraflexx eller Charter Fibreglass (om man nu inte råkar ha något "vintage" rörbyggt glasfiberspö liggande i gömmorna). 

Saltströmmen

När jag och Håkan var i Rosendal för några år sedan reagerade vi på hur "industriellt" alla som var där (utom vi) fiskade. Det som gällde var båt, grov utrustning och frigolitlådor fyllda med filéad fisk i bakluckor och på takräcken vid hemfärden. Själva ägnade vi oss mest åt UL/LRF efter makrill eller de gyltor och snultror som simmade intill land. Visst fångade vi även matfisk men inte mer än vad vi åt. Där och då.  Att ta vara på sin fångst och att ibland få njuta av pinfärsk fisk är en viktig del av mitt sportfiske. Minst lika viktig som kaffekokningen och korvgrillningen. Stora fångster och det som kallas köttfiske är det inte, men alla är och tycker vi olika.

Ett problem med sportfiskare är deras närmast sannolika förmåga att tränga ihop sig på vissa platser. I stockholmsområdet är det därför något av tabu att outa sk hot spots. Läcker information om var en osedvanligt god fångst gjorts ut så blir den platsen snabbt överbefolkad av trailerbåtsfiskare och om inte utfiskad så i vart fall otrivsam. Det beteendet begriper jag mig inte på. När jag ger mig ut för att fiska är det inte för att behöva trängas med folk, vill jag det så kan jag ju lika gärna åka till Mall of Scandinavia eller något annat vedervärdigt ställe. Av samma skäl undviker jag numera det gotländska havsöringfisket under de vårveckor som är dess högsäsong (och Gotland under juli har jag alltid försökt att undvika av samma skäl som jag  undviker högsäsong på alla turistorter).

Det som, för mig, spolierat det gotländska vårfisket betraktas av andra som resultatet av lyckad marknadsföring. För det finns ju de många näringsidkare som vill tjäna sina pengar på turism och för dem spelar det mindre roll vad det är som drar folk, det viktigaste är att folk kommer. I Norge har man tydligen - med utsikten till stora fångster och proppfulla fryslådor till hemresan - lyckats sälja in Saltströmmen så bra att "sportfisket" där blivit ett problem. Om det problemet handlar den här filmen från Deep Sea Reporter (och jag noterar med viss tillfredsställelse att man kalla det fiske som bedrivs där för fritidsfiske snarare än sportfiske...). Se den, om inte annat så för de vidunderligt vackra bilderna av livet under ytan. De mindre vackra bilderna får ni på köpet. Själv upprörs jag inte av att man dumpar fiskrens i havet. Det kallar jag kretslopp. Däremot delar jag den kritik som i videon kommer till uttryck mot de överdrivet starka linor (grova PE-linor) som används.

 

Lösningen på det problem - fritidsfisketrycket i Saltströmmen - filmen behandlar är enkel. Norge har en av världens absolut längsta kustlinjer och den helt övervägande delen utgörs av dess fjordar. I alla dessa finns det fisk och överallt är det vackert. Så om du tänker åka dit, gör dig själv och Saltströmmen en tjänst och undvik trängseln!  
 

There can be only one! - Sammanfattningen

Så har det blivit dags att avrunda den räcka inlägg som följde på min fråga om vilket drag jag skulle välja om jag bara fick ta ett och ville kunna fiska i stort sett överallt och efter alla sorters rovfisk med en god chans att få napp. En förutsättning var att draget inte får väga mer än 20 gram.

Juryn (jag) har nu övervägt och kommit fram till att vinnaren (trumvirvel) är det drag ni ser på bilden ovan, dvs Sölvkroken Spesial 12 gram i silver med röda prickar. Det är inte alltid det dästa. I vissa situtioner får det rejält med stryk av de spinnare som nominerats, i andra fiskar jiggarna mycket bättre, med Spesial är alltid gångbart och det räcker långt.

Den smarte fiskaren stoppar förstås alla de nominerade betena i en ask och blir på så vis i det närmaste garanterad god fångst. 
 

499996

Lögn, förbannad lögn och statistik. Så komparerade Samuel Langhorne Clemens lögn. De flesta av er känner honom bättre under hans nom de plume, Mark Twain, författare till Tom Sawyers äventyr och Huckleberry Finns äventyr.

På Mark Twains tid var inte internet infekterat av botar. Det berodde mest på att internet inte fanns då. man hade inte ens modem utan fick sitta där i sin ensamhet med sin PC ständigt off line... Det var både bättre och sämre förr. Än nu.

Det Twain åsyftade med citatet ovan var statistik. Den plattform jag använder (eftersom den är gratis) har en statistikmodul och enligt den kommer bloggen, förmodligen medan jag skriver det här inlägget, att passera en halv miljon sk sidvisningar. Exakt vad som är eller i statistikmodulen genererar en sidvisning vet jag inte, men jag tolkar det som ett tecken på att det finns folk som läser och möjligen är intresserade av det jag skriver.

Men så finns ju de där botarna... Eller så är det verkligen singaporianer som 48.000 gånger gått in och läst sidor på min blogg. Vad vet jag?
 

Ett bra drag

Något av en raritet är detta Bete Jämtland 22 gram i färgen LYS. Draget är lika långt, 8 cm, som det vanliga, 16 grams, Jämtland men i tjockare plåt. Såvitt jag vet tillverkas inte 22-gramsversionen längre. Det är synd eftersom det kastar mycket bättre än det lättare draget men fiskar lika bra. Som det nu är så har jag bara två drag som det på bilden och även med enkelkrok finns ju alltid risken att sätta fast och förlora sitt bete. Så jag är väldigt försiktig med att använda dem. Problemet är att det gör dragen mindre effektiva. För det är ju bara när man har sitt drag i vattnet som man överhuvudtaget kan få hugg och ju tuffare man våga fiska desto större är chansen. Därför är billiga drag som lätt kan ersättas i praktiken ofta bättre än mina fina Jämtland.

 

#1! - Kandidat 8

Skedspinnaren är förmodligen det mest effektiva konstbete som finns. Det är dessutom så lätt att använda att i princip vem som helst som klarar att kasta ut en spinnare några meter utan att få trassel kan ha ett framgångsrikt fiske. Spinnaren är så lätt att fiska med att många fiskare betraktar den som ett nybörjardrag (och därför, dumt nog, inte själva använder den).

Jag har redan nominerat en spinnare - Mepp´s Aglia - men även en spinnare av svensk typ bör få vara med. Aglia är en exponent för den franska spinnartypen med en relativt lätt kropp. en svenska typen utmärks av en något tyngre (av svarvad mässing) kropp vilket gör att den kastar längre och sjunker något snabbare/djupare än den franska spinnaren. Men vad gäller djupgåendet så bromsar den roterande spinnarskeden upp det hela så snart hemtagningen påbörjats vilket gör att även den svenska spinnaren kan tas hem ytligt.

 

Jag nominerar Wipp 10 gram med guldfärgad sked och gul/vit kropp. Den har gett mig otaliga abborrar och många gäddor och är en av de bästa spinnare jag känner till. ABU Reflex hade varit en tänkbar kandidat men dels vill jag premiera att Myran fortfarande tillverkar sina drag i Sverige och dessutom (kanske därför?) är Wipp bättre såväl kvalitets- som fiskemässigt. Även Myrans övriga spinnare hade varit tänkbara med jag håller Wipp högst.

# 1 - Kandidat 7

Från Julian - som tydligen är en för mig obekant serietidningsfigur - kommer nomineringen av ett av mina favoritdrag, nämligen Bete Jämtland 80, 16 gram. Han anger inte vilken färg men den här - fiskbensmönster på grå botten med insidan i silver - gillar jag (och såväl gäddor som havsöring). Själv har jag aldrig använt Jämtland som abborrdrag men det funkar säkert till det också. Inte heller har jag testat Jämtland på västkusten men ser ingen anledning till att makrill eller näbbgädda skulle nobba det. Möjligen vore 22 gramsvarianten bättre där men den tror jag inte tillverkas längre. Det var bättre förr...

 
 

Favoriter i repris

 

I mina ögon är den här rullen - Cardinal 66, som kom -65... - en av de absolut mest väldesignade haspelrullar som någonsin tillverkats (och det gäller naturligtvis även syskonen 33, 44 och 77). Den är även en av de bästa rullarna någonsin och avgjort den rulle som haft mest betydelse för mig och min sportfiskarkarriär. Och det kan jag tacka Daiwa för. 

Under det sena sextiotalet och sjuttiotalet läste jag, närmast religiöst, Napp och Nytt när den (vanligen runt början av maj) kunde hämtas i de butiker som sålde fiskegrejor. Det var på den tiden sportbutiker (som då ännu mest sålde just sportprylar och inte kläder), järnhandlar, varuhus och butiker som var specialiserade på fiske- och jaktutrustning, ofta i kombination med repvaror. I Napp och Nytt tittade jag på och läste om Cardinal 66. För mig var det DRÖMRULLEN! Perfekt för det gädd- och kustfiske jag oftast ägnade mig åt. Men... den kostade för mycket.

Så - 1975 - kom Daiwa 2500C! Några år senare var rullar som inte hade utanpåliggande spole i stort sett osäljbara och jag kunde, för en struntsumma, på Forum i Uppsala köpa två Cardinal 66 och en Cardinal 66X. Jag har varken förr eller senare känt mig så rik som jag gjorde då.

De tre rullarna lever fortfarande i högönsklig välmåga och har under de år som gått fått sällskap av ytterligare 66:or, 77:or och 33:or. Cardinal 33 kom som något av ett sladdbarn tio år efter Cardinal 66 och är numera något av en kultrulle. Hur många Cardinal 66 som fortfarande används vet ingen men de är, i likhet med det mesta ABU tillverkade på den tiden om inte outslitliga så oerhört stryktåliga. Dessutom har ju de allra flesta fiskerullar en tillvaro där de är ute och fiskar kanske ett dussin gånger per år och annars ligger och vilar...

 

I ärlighetens namn så ligger även mina urCadinaler numera mest i skåpet, utom 33:orna. Däremot använder jag fortfarande mina japantillverkade ardinal C3, C4 och C5. 

Mitt inlägg om Cardinal är bloggens hittills mest lästa. 

När nolltjugo inte räcker

Starkare, eller grövre, lina än den 0,20 mm med vilken man bevisligen kan landa gammelgäddan kan krävas av olika skäl. Fiskar man i vatten där ens lina kommer i kontakt med stenar och annat som orsakar mekanisk nötning är en grövre lina nödvändig. Använder man tvåhandsspö med kraftfull aktion och tyngre drag kan en starkare lina krävas för att stå emot de krafter som genereras vid själva utkastet. I båda dessa fall kan problemet enkelt åtgärdas genom att man skarvar på en slaglina (chockspets) med grövre diameter. Lämplig längd på denna är två spölängder. 

En ytterligare fördel med slaglina är att man får en extra säkerhetsmarginal vid landningen eller när man av annan anledning har fisken på kort lina. Det är då påfrestningen på linan är som störst om fisken skulle göra en rusning eller något annat försök att slite sig.

Slaglinan kan med fördel bytas ut inför varje fisketur. Då är linan alltid garanterat fräsch och knuten nyslagen. Nötta linor och trötta (eller dåligt slagna) knutar är betydligt vanligare orsaker till linbrott än att linan är för tunn.

Ett annat skäl för en grövre lina kan vara att man behöver en stummare lina för att kunna kroka fisken. Det beror då oftast på att man använder trekrok eller, i värsta fall, trekrokar och ofta alldeles för grov sådan. Med enkelkrok - tunn och vass - är krokningen sällan något problem.  

 

Hur stark lina behöver man?

Vi som fiskar med haspelutrustning och monofil nylonlina, hur pass stark/grov lina behöver vi, egentligen? Det enda vettiga svaret på den frågan är, naturligtvis, att det beror på.

Det beror på en mängd variabler som vad vi fiskar, var vi fiskar och hur vi fiskar mfl mfl. Detta sagt, för att förenkla det hela, hur stark lina behövs för att kunna landa den fisk vi realistiskt kan hoppas på att fånga?

Översätter vi denna förutsättning till "normalt" svenskt fiske efter arter som abborre, bleka, makrill, näbbgädda gädda, gös, torsk, röding eller öring så har vi i alla fall en parameter fixerad. Visst, gäddor kan - färre än en på miljonen - väga 25 kilo och torskar upp till 35 kilo men de allra flesta av oss lär aldrig komma i kontakt med gäddor över 10 kilos vikt och som torskbeståndet ser ut så är väl 5 kilo en realistisk maxvikt. 

Handlar det bara om att kunna drilla och landa fisken utan linbrott så räcker en monofil nylonlina med 0,20 mm diameter till det mesta. En tumregel är att rullens slirbroms inte bör vara inställd på ett högre värde än motsvarande 1/3 av linans brottstyrka. Då har man, om bromsen fungerar någotsånär som den ska, en betryggande marginal. Snabba ryck som annars skulle kunna överlista slirbromsens tröghet tar linans elasticitet och spöt hand om.

Linan på bilden har en angiven brottstyrka på 4,2 kilo. Delar man den med tre så får man 1,4 kilo. Den som tycker att det verkar litet kan ta ett spö med rulle och lina och med hjälp av en fjädervåg ta reda på hur det känns att hålla i spöt när linan dras ut med bromsen ställs på 1,4 kilo. Med ett nomalt sjufots spö klassat för kastvikter upp till 30 gram så känns det som om man ligger på gränsen till vad spöt klarar.

 

Tittar man på IGFA:s linklassrekord - och då betyder 4 kilo att man använt en lina som garanterat INTE håller för 4 kilo utan brister dessförinnan... - så hittar man bland annat dessa noteringar: 

M-04 kg (8 lb) 

Gädda 

19.6 kg (43 lb 3 oz)

Ascona, Lago Maggiore, Switzerland

10-Dec-1990

Giacomo Pinotti

 

M-04 kg (8 lb) 

Torsk 

27.57 kg (60 lb 12 oz)

Perkins Cove, Ogunquit, Maine, USA

19-Jun-1991

Donald F.X. Angerman

 

Så en fräsch 0,20 mm nylonlina är absolut tillräckligt stark för att man ska kunna få upp de fiskar 99,9 % av oss kan hoppas att någonsin få på kroken. Det är nästan alltid fiskaren, inte fisken, som dragit av linan när det missödet inträffar.

 

 

  
 

Feelin´groovy

Från Simon&Garfunkel kan spinnfiskaren få ett väldigt gott råd: Slow down, you move too fast! För nästan alla nästan alltid tar hem sitt drag mycket snabbare än vad de tror och ännu mycket snabbare än vad den fisk de vill fånga tycker att en bytesfisk ska göra för att det ska vara mödan värd att simma ikapp den.

Visst, det finns undantag, tillfällen då ett snabbt hemtaget bete är vad som utlöser hugg men vevar man alltid hem sitt drag så är det just undantagsvis man får hugg. Det är en anledning till att äldre rullar är att föredra framför nyare, att de har en lägre utväxling. För det är oundvikligen så, att det är lättare att få sitt bete att simma rimligt fort med en utväxling runt 3:1 än om utväxlingen är 6:1. Ocä även med en gammal rulle vevar man oftast för fort.

 
 

Gammalt möter nytt - 3

Stöddigare grejor än de två föregående kombinationerna men fortfarande - åtminstone enligt den moderna "normen" - UL. Rullen är en verklig klassiker, Daiwa SS Tournament 700, med många saltvattensrekord på sitt samvete. Den är minstingen i den första serien grisnosrullar. Rullarna kom någon gång under sjuttiotalets andra hälft och var i produktion till 2022. 

Som UL-rulle är SS 700 suverän med sin fantastiskt fina slirbroms. Den keramiska lintrissan i kombination med den täta linuppläggningen gör att den fungerar väl med PE-lina (för den som vill använda sådan).

Spöt är en fyrdelad femfotare klassad 2-10 gram vid namn Kaiteki BAMP. Klingan har spigotskarvar, snabb aktion och oväntad ryggrad för ett UL-spö.

Vårlekande fisk

När jag var grabb var, som jag minns det, gäddan i Stockholms län fredad mot fiske under våren (datumgränserna minns jag inte exakt men syftet var att skydda reproduktionen). Detsamma gällde för Gotland. Därefter har reglerna ändrats flera gånger. Ett tag var det fritt fram men efter att gäddbeståndet  skärgården om inte kollapsat så i vart fall minskat kraftigt har nu en viss fredning införts.

Enligt länsstyrelsens (Stockholms län) hemsida gäller följande: "Nedgången i kustfiskbestånden är ett stort problem för fisket i Stockholms skärgård. Därför finns det 62 vikar i Stockholms skärgård där fiskeförbud råder under våren. Nio av dessa områden har fiskeförbud året runt. Samtliga områden som avsatts som fredningsområden har en bred förankring bland fiskets organisationer, enskilda fiskerättsägare samt berörda myndigheter."

Länsstyrelsens kartor över fredningsområdena.

I några av fredningsområdena är det, som framgår av kartorna, stopp för fiske året om men i de flesta råder fiskeförbud under tiden 1 april-15 juni. 

Under perioden 1 mars ‑ 31 maj är det förbjudet att fiska efter gädda inom Gotlands kustvatten, Kalmarsund och Öland. På kusträckan från norra Uppsala län och ner till och med Kalmar län finns flera fredningsområden. Fredningsområden hittar du i kartan på Svenska fiskeregler. Fredningen är avsedd att skydda vårlekande arter, dvs inte bara gädda utan även abborre och gös. Även arter som mört, id och braxen leker på våren.

Observera att fiskeförbud innebär att det inte är tillåtet att fiska, dvs att försöka få upp en fisk. Det är således inte tillåtet att ta upp en fisk för att sedan sätta tillbaka den. Man får inte ha ett bete med krok i vattnet.

I hela Östersjön utom Bottenviken gäller, med avseende på gäddans storlek, ett sk uttagsfönster.

• Minimimått: 40 cm
• Maximimått: 75 cm

Gäddor som understiger minimimåttet eller är större än maximimåttet måste sättas åter. Vidare gäller i samma område en fångstbegränsning för gös och gädda till sammantaget tre fiskar per dygn (dvs max tre gäddor eller tre gösar, två gäddor och en gös eller två gösar och en gädda). 

Ovanstående är vad som - straffsanktionerat, dvs att man riskerar dryga böter om man inte respekterar reglerna - gäller men sedan har vi ju, som sportfiskare, även andra hänsyn att ta. Själv vill jag helst inte få en romstinn gädda på kroken. Även om jag sätter henne åter tror jag inte att hon mår bra av det. Därför är jag restriktiv med mitt gäddfiske under våren och håller respektavstånd inte bara till fredningsområdena utan även till andra leklokaler. 

 

Efter lektiden får man hålla koll på vattentemperaturen. Gäddan är värmekänslig och har svårt att, om den återutsätts, återhämta sig även efter en kort drillning. De senaste somrarna har vi haft värmeböljor och det tycks vara vad vi får räkna med så på sommaren tar jag det också lugnt med gäddfisket. Eftersom jag äter fisk - även gädda - så kan jag bonka en eller annan som fastnat när jag fiskat abborre men mycket riktat gäddfiske blir det inte. För mig har gäddan blivit en höstfisk. När vattnet svalnat och fisken åter kommit in på grundare vatten, dvs är åtkomlig från land, kan jag med gott samvete ta fram gäddgrejorna.