HELLO USA!

This is a swedish sportfishing blog in swedish (language). Yet, the last week, more americans than swedes have visited. I know that many americans, ancestors of immigrants, understand swedish. I´m also familiar with google translate. Still, I´m mystifyied.

So, if you live in the USA and read ny blog: PLEEEEASE! leave a comment.
 

Gilfin #233 by Ryobi

Gilfin från japanska Ryobi är en trevlig serie rullar från (gissar jag) någon gång runt skarven mellan sextio- och sjuttiotalen. En konkurrent till rullar som ABU 444A och Mitchell 300. I likhet med dem så saknar den kullager och man känner när man vevar att det inne i rullhuset sitter en kuggväxel.

Det var i slutet av sextiotalet som rullar från Japan började tas på allvar, bland annat sedan Daiwa släppt några rullserier designade i USA men tillverkade i Japan. Vid samma tid började amerikanska företag som South Bend och Roddy lägga ut tillverkningen till Japan. 

#233 är en rulle i mellanstorlek som alltså passar till det mesta såsom fiske efter abborre, gös och gädda. Rullen är enkel och rejäl och de enda delarna som är av plast är reglaget till backspärren och vevknoppen. Även slitbromsen är enkel med en inoljad filtskiva mellan två stålbrickor. Fungerar hur bra som helst.

 

Någon märkvärdig rulle är den inte, Gilfin #233 by Ryobi, men vi som växte upp på den tid då den var modern tycker att den duger fint att fiska med. Uppsmord och fylld med nylonlina i dimension 0,25-0,30 mm bör den göra god tjänst fastskruvad under, till exempel, ett sju- eller åttafots Fladen Xtraflexx eller Charter Fibreglass (om man nu inte råkar ha något "vintage" rörbyggt glasfiberspö liggande i gömmorna). 

Saltströmmen

När jag och Håkan var i Rosendal för några år sedan reagerade vi på hur "industriellt" alla som var där (utom vi) fiskade. Det som gällde var båt, grov utrustning och frigolitlådor fyllda med filéad fisk i bakluckor och på takräcken vid hemfärden. Själva ägnade vi oss mest åt UL/LRF efter makrill eller de gyltor och snultror som simmade intill land. Visst fångade vi även matfisk men inte mer än vad vi åt. Där och då.  Att ta vara på sin fångst och att ibland få njuta av pinfärsk fisk är en viktig del av mitt sportfiske. Minst lika viktig som kaffekokningen och korvgrillningen. Stora fångster och det som kallas köttfiske är det inte, men alla är och tycker vi olika.

Ett problem med sportfiskare är deras närmast sannolika förmåga att tränga ihop sig på vissa platser. I stockholmsområdet är det därför något av tabu att outa sk hot spots. Läcker information om var en osedvanligt god fångst gjorts ut så blir den platsen snabbt överbefolkad av trailerbåtsfiskare och om inte utfiskad så i vart fall otrivsam. Det beteendet begriper jag mig inte på. När jag ger mig ut för att fiska är det inte för att behöva trängas med folk, vill jag det så kan jag ju lika gärna åka till Mall of Scandinavia eller något annat vedervärdigt ställe. Av samma skäl undviker jag numera det gotländska havsöringfisket under de vårveckor som är dess högsäsong (och Gotland under juli har jag alltid försökt att undvika av samma skäl som jag  undviker högsäsong på alla turistorter).

Det som, för mig, spolierat det gotländska vårfisket betraktas av andra som resultatet av lyckad marknadsföring. För det finns ju de många näringsidkare som vill tjäna sina pengar på turism och för dem spelar det mindre roll vad det är som drar folk, det viktigaste är att folk kommer. I Norge har man tydligen - med utsikten till stora fångster och proppfulla fryslådor till hemresan - lyckats sälja in Saltströmmen så bra att "sportfisket" där blivit ett problem. Om det problemet handlar den här filmen från Deep Sea Reporter (och jag noterar med viss tillfredsställelse att man kalla det fiske som bedrivs där för fritidsfiske snarare än sportfiske...). Se den, om inte annat så för de vidunderligt vackra bilderna av livet under ytan. De mindre vackra bilderna får ni på köpet. Själv upprörs jag inte av att man dumpar fiskrens i havet. Det kallar jag kretslopp. Däremot delar jag den kritik som i videon kommer till uttryck mot de överdrivet starka linor (grova PE-linor) som används.

 

Lösningen på det problem - fritidsfisketrycket i Saltströmmen - filmen behandlar är enkel. Norge har en av världens absolut längsta kustlinjer och den helt övervägande delen utgörs av dess fjordar. I alla dessa finns det fisk och överallt är det vackert. Så om du tänker åka dit, gör dig själv och Saltströmmen en tjänst och undvik trängseln!  
 

There can be only one! - Sammanfattningen

Så har det blivit dags att avrunda den räcka inlägg som följde på min fråga om vilket drag jag skulle välja om jag bara fick ta ett och ville kunna fiska i stort sett överallt och efter alla sorters rovfisk med en god chans att få napp. En förutsättning var att draget inte får väga mer än 20 gram.

Juryn (jag) har nu övervägt och kommit fram till att vinnaren (trumvirvel) är det drag ni ser på bilden ovan, dvs Sölvkroken Spesial 12 gram i silver med röda prickar. Det är inte alltid det dästa. I vissa situtioner får det rejält med stryk av de spinnare som nominerats, i andra fiskar jiggarna mycket bättre, med Spesial är alltid gångbart och det räcker långt.

Den smarte fiskaren stoppar förstås alla de nominerade betena i en ask och blir på så vis i det närmaste garanterad god fångst. 
 

499996

Lögn, förbannad lögn och statistik. Så komparerade Samuel Langhorne Clemens lögn. De flesta av er känner honom bättre under hans nom de plume, Mark Twain, författare till Tom Sawyers äventyr och Huckleberry Finns äventyr.

På Mark Twains tid var inte internet infekterat av botar. Det berodde mest på att internet inte fanns då. man hade inte ens modem utan fick sitta där i sin ensamhet med sin PC ständigt off line... Det var både bättre och sämre förr. Än nu.

Det Twain åsyftade med citatet ovan var statistik. Den plattform jag använder (eftersom den är gratis) har en statistikmodul och enligt den kommer bloggen, förmodligen medan jag skriver det här inlägget, att passera en halv miljon sk sidvisningar. Exakt vad som är eller i statistikmodulen genererar en sidvisning vet jag inte, men jag tolkar det som ett tecken på att det finns folk som läser och möjligen är intresserade av det jag skriver.

Men så finns ju de där botarna... Eller så är det verkligen singaporianer som 48.000 gånger gått in och läst sidor på min blogg. Vad vet jag?
 

Ett bra drag

Något av en raritet är detta Bete Jämtland 22 gram i färgen LYS. Draget är lika långt, 8 cm, som det vanliga, 16 grams, Jämtland men i tjockare plåt. Såvitt jag vet tillverkas inte 22-gramsversionen längre. Det är synd eftersom det kastar mycket bättre än det lättare draget men fiskar lika bra. Som det nu är så har jag bara två drag som det på bilden och även med enkelkrok finns ju alltid risken att sätta fast och förlora sitt bete. Så jag är väldigt försiktig med att använda dem. Problemet är att det gör dragen mindre effektiva. För det är ju bara när man har sitt drag i vattnet som man överhuvudtaget kan få hugg och ju tuffare man våga fiska desto större är chansen. Därför är billiga drag som lätt kan ersättas i praktiken ofta bättre än mina fina Jämtland.

 

#1! - Kandidat 8

Skedspinnaren är förmodligen det mest effektiva konstbete som finns. Det är dessutom så lätt att använda att i princip vem som helst som klarar att kasta ut en spinnare några meter utan att få trassel kan ha ett framgångsrikt fiske. Spinnaren är så lätt att fiska med att många fiskare betraktar den som ett nybörjardrag (och därför, dumt nog, inte själva använder den).

Jag har redan nominerat en spinnare - Mepp´s Aglia - men även en spinnare av svensk typ bör få vara med. Aglia är en exponent för den franska spinnartypen med en relativt lätt kropp. en svenska typen utmärks av en något tyngre (av svarvad mässing) kropp vilket gör att den kastar längre och sjunker något snabbare/djupare än den franska spinnaren. Men vad gäller djupgåendet så bromsar den roterande spinnarskeden upp det hela så snart hemtagningen påbörjats vilket gör att även den svenska spinnaren kan tas hem ytligt.

 

Jag nominerar Wipp 10 gram med guldfärgad sked och gul/vit kropp. Den har gett mig otaliga abborrar och många gäddor och är en av de bästa spinnare jag känner till. ABU Reflex hade varit en tänkbar kandidat men dels vill jag premiera att Myran fortfarande tillverkar sina drag i Sverige och dessutom (kanske därför?) är Wipp bättre såväl kvalitets- som fiskemässigt. Även Myrans övriga spinnare hade varit tänkbara med jag håller Wipp högst.

# 1 - Kandidat 7

Från Julian - som tydligen är en för mig obekant serietidningsfigur - kommer nomineringen av ett av mina favoritdrag, nämligen Bete Jämtland 80, 16 gram. Han anger inte vilken färg men den här - fiskbensmönster på grå botten med insidan i silver - gillar jag (och såväl gäddor som havsöring). Själv har jag aldrig använt Jämtland som abborrdrag men det funkar säkert till det också. Inte heller har jag testat Jämtland på västkusten men ser ingen anledning till att makrill eller näbbgädda skulle nobba det. Möjligen vore 22 gramsvarianten bättre där men den tror jag inte tillverkas längre. Det var bättre förr...

 
 

Favoriter i repris

 

I mina ögon är den här rullen - Cardinal 66, som kom -65... - en av de absolut mest väldesignade haspelrullar som någonsin tillverkats (och det gäller naturligtvis även syskonen 33, 44 och 77). Den är även en av de bästa rullarna någonsin och avgjort den rulle som haft mest betydelse för mig och min sportfiskarkarriär. Och det kan jag tacka Daiwa för. 

Under det sena sextiotalet och sjuttiotalet läste jag, närmast religiöst, Napp och Nytt när den (vanligen runt början av maj) kunde hämtas i de butiker som sålde fiskegrejor. Det var på den tiden sportbutiker (som då ännu mest sålde just sportprylar och inte kläder), järnhandlar, varuhus och butiker som var specialiserade på fiske- och jaktutrustning, ofta i kombination med repvaror. I Napp och Nytt tittade jag på och läste om Cardinal 66. För mig var det DRÖMRULLEN! Perfekt för det gädd- och kustfiske jag oftast ägnade mig åt. Men... den kostade för mycket.

Så - 1975 - kom Daiwa 2500C! Några år senare var rullar som inte hade utanpåliggande spole i stort sett osäljbara och jag kunde, för en struntsumma, på Forum i Uppsala köpa två Cardinal 66 och en Cardinal 66X. Jag har varken förr eller senare känt mig så rik som jag gjorde då.

De tre rullarna lever fortfarande i högönsklig välmåga och har under de år som gått fått sällskap av ytterligare 66:or, 77:or och 33:or. Cardinal 33 kom som något av ett sladdbarn tio år efter Cardinal 66 och är numera något av en kultrulle. Hur många Cardinal 66 som fortfarande används vet ingen men de är, i likhet med det mesta ABU tillverkade på den tiden om inte outslitliga så oerhört stryktåliga. Dessutom har ju de allra flesta fiskerullar en tillvaro där de är ute och fiskar kanske ett dussin gånger per år och annars ligger och vilar...

 

I ärlighetens namn så ligger även mina urCadinaler numera mest i skåpet, utom 33:orna. Däremot använder jag fortfarande mina japantillverkade ardinal C3, C4 och C5. 

Mitt inlägg om Cardinal är bloggens hittills mest lästa. 

När nolltjugo inte räcker

Starkare, eller grövre, lina än den 0,20 mm med vilken man bevisligen kan landa gammelgäddan kan krävas av olika skäl. Fiskar man i vatten där ens lina kommer i kontakt med stenar och annat som orsakar mekanisk nötning är en grövre lina nödvändig. Använder man tvåhandsspö med kraftfull aktion och tyngre drag kan en starkare lina krävas för att stå emot de krafter som genereras vid själva utkastet. I båda dessa fall kan problemet enkelt åtgärdas genom att man skarvar på en slaglina (chockspets) med grövre diameter. Lämplig längd på denna är två spölängder. 

En ytterligare fördel med slaglina är att man får en extra säkerhetsmarginal vid landningen eller när man av annan anledning har fisken på kort lina. Det är då påfrestningen på linan är som störst om fisken skulle göra en rusning eller något annat försök att slite sig.

Slaglinan kan med fördel bytas ut inför varje fisketur. Då är linan alltid garanterat fräsch och knuten nyslagen. Nötta linor och trötta (eller dåligt slagna) knutar är betydligt vanligare orsaker till linbrott än att linan är för tunn.

Ett annat skäl för en grövre lina kan vara att man behöver en stummare lina för att kunna kroka fisken. Det beror då oftast på att man använder trekrok eller, i värsta fall, trekrokar och ofta alldeles för grov sådan. Med enkelkrok - tunn och vass - är krokningen sällan något problem.  

 

Hur stark lina behöver man?

Vi som fiskar med haspelutrustning och monofil nylonlina, hur pass stark/grov lina behöver vi, egentligen? Det enda vettiga svaret på den frågan är, naturligtvis, att det beror på.

Det beror på en mängd variabler som vad vi fiskar, var vi fiskar och hur vi fiskar mfl mfl. Detta sagt, för att förenkla det hela, hur stark lina behövs för att kunna landa den fisk vi realistiskt kan hoppas på att fånga?

Översätter vi denna förutsättning till "normalt" svenskt fiske efter arter som abborre, bleka, makrill, näbbgädda gädda, gös, torsk, röding eller öring så har vi i alla fall en parameter fixerad. Visst, gäddor kan - färre än en på miljonen - väga 25 kilo och torskar upp till 35 kilo men de allra flesta av oss lär aldrig komma i kontakt med gäddor över 10 kilos vikt och som torskbeståndet ser ut så är väl 5 kilo en realistisk maxvikt. 

Handlar det bara om att kunna drilla och landa fisken utan linbrott så räcker en monofil nylonlina med 0,20 mm diameter till det mesta. En tumregel är att rullens slirbroms inte bör vara inställd på ett högre värde än motsvarande 1/3 av linans brottstyrka. Då har man, om bromsen fungerar någotsånär som den ska, en betryggande marginal. Snabba ryck som annars skulle kunna överlista slirbromsens tröghet tar linans elasticitet och spöt hand om.

Linan på bilden har en angiven brottstyrka på 4,2 kilo. Delar man den med tre så får man 1,4 kilo. Den som tycker att det verkar litet kan ta ett spö med rulle och lina och med hjälp av en fjädervåg ta reda på hur det känns att hålla i spöt när linan dras ut med bromsen ställs på 1,4 kilo. Med ett nomalt sjufots spö klassat för kastvikter upp till 30 gram så känns det som om man ligger på gränsen till vad spöt klarar.

 

Tittar man på IGFA:s linklassrekord - och då betyder 4 kilo att man använt en lina som garanterat INTE håller för 4 kilo utan brister dessförinnan... - så hittar man bland annat dessa noteringar: 

M-04 kg (8 lb) 

Gädda 

19.6 kg (43 lb 3 oz)

Ascona, Lago Maggiore, Switzerland

10-Dec-1990

Giacomo Pinotti

 

M-04 kg (8 lb) 

Torsk 

27.57 kg (60 lb 12 oz)

Perkins Cove, Ogunquit, Maine, USA

19-Jun-1991

Donald F.X. Angerman

 

Så en fräsch 0,20 mm nylonlina är absolut tillräckligt stark för att man ska kunna få upp de fiskar 99,9 % av oss kan hoppas att någonsin få på kroken. Det är nästan alltid fiskaren, inte fisken, som dragit av linan när det missödet inträffar.

 

 

  
 

Feelin´groovy

Från Simon&Garfunkel kan spinnfiskaren få ett väldigt gott råd: Slow down, you move too fast! För nästan alla nästan alltid tar hem sitt drag mycket snabbare än vad de tror och ännu mycket snabbare än vad den fisk de vill fånga tycker att en bytesfisk ska göra för att det ska vara mödan värd att simma ikapp den.

Visst, det finns undantag, tillfällen då ett snabbt hemtaget bete är vad som utlöser hugg men vevar man alltid hem sitt drag så är det just undantagsvis man får hugg. Det är en anledning till att äldre rullar är att föredra framför nyare, att de har en lägre utväxling. För det är oundvikligen så, att det är lättare att få sitt bete att simma rimligt fort med en utväxling runt 3:1 än om utväxlingen är 6:1. Ocä även med en gammal rulle vevar man oftast för fort.

 
 

Gammalt möter nytt - 3

Stöddigare grejor än de två föregående kombinationerna men fortfarande - åtminstone enligt den moderna "normen" - UL. Rullen är en verklig klassiker, Daiwa SS Tournament 700, med många saltvattensrekord på sitt samvete. Den är minstingen i den första serien grisnosrullar. Rullarna kom någon gång under sjuttiotalets andra hälft och var i produktion till 2022. 

Som UL-rulle är SS 700 suverän med sin fantastiskt fina slirbroms. Den keramiska lintrissan i kombination med den täta linuppläggningen gör att den fungerar väl med PE-lina (för den som vill använda sådan).

Spöt är en fyrdelad femfotare klassad 2-10 gram vid namn Kaiteki BAMP. Klingan har spigotskarvar, snabb aktion och oväntad ryggrad för ett UL-spö.

Vårlekande fisk

När jag var grabb var, som jag minns det, gäddan i Stockholms län fredad mot fiske under våren (datumgränserna minns jag inte exakt men syftet var att skydda reproduktionen). Detsamma gällde för Gotland. Därefter har reglerna ändrats flera gånger. Ett tag var det fritt fram men efter att gäddbeståndet  skärgården om inte kollapsat så i vart fall minskat kraftigt har nu en viss fredning införts.

Enligt länsstyrelsens (Stockholms län) hemsida gäller följande: "Nedgången i kustfiskbestånden är ett stort problem för fisket i Stockholms skärgård. Därför finns det 62 vikar i Stockholms skärgård där fiskeförbud råder under våren. Nio av dessa områden har fiskeförbud året runt. Samtliga områden som avsatts som fredningsområden har en bred förankring bland fiskets organisationer, enskilda fiskerättsägare samt berörda myndigheter."

Länsstyrelsens kartor över fredningsområdena.

I några av fredningsområdena är det, som framgår av kartorna, stopp för fiske året om men i de flesta råder fiskeförbud under tiden 1 april-15 juni. 

Under perioden 1 mars ‑ 31 maj är det förbjudet att fiska efter gädda inom Gotlands kustvatten, Kalmarsund och Öland. På kusträckan från norra Uppsala län och ner till och med Kalmar län finns flera fredningsområden. Fredningsområden hittar du i kartan på Svenska fiskeregler. Fredningen är avsedd att skydda vårlekande arter, dvs inte bara gädda utan även abborre och gös. Även arter som mört, id och braxen leker på våren.

Observera att fiskeförbud innebär att det inte är tillåtet att fiska, dvs att försöka få upp en fisk. Det är således inte tillåtet att ta upp en fisk för att sedan sätta tillbaka den. Man får inte ha ett bete med krok i vattnet.

I hela Östersjön utom Bottenviken gäller, med avseende på gäddans storlek, ett sk uttagsfönster.

• Minimimått: 40 cm
• Maximimått: 75 cm

Gäddor som understiger minimimåttet eller är större än maximimåttet måste sättas åter. Vidare gäller i samma område en fångstbegränsning för gös och gädda till sammantaget tre fiskar per dygn (dvs max tre gäddor eller tre gösar, två gäddor och en gös eller två gösar och en gädda). 

Ovanstående är vad som - straffsanktionerat, dvs att man riskerar dryga böter om man inte respekterar reglerna - gäller men sedan har vi ju, som sportfiskare, även andra hänsyn att ta. Själv vill jag helst inte få en romstinn gädda på kroken. Även om jag sätter henne åter tror jag inte att hon mår bra av det. Därför är jag restriktiv med mitt gäddfiske under våren och håller respektavstånd inte bara till fredningsområdena utan även till andra leklokaler. 

 

Efter lektiden får man hålla koll på vattentemperaturen. Gäddan är värmekänslig och har svårt att, om den återutsätts, återhämta sig även efter en kort drillning. De senaste somrarna har vi haft värmeböljor och det tycks vara vad vi får räkna med så på sommaren tar jag det också lugnt med gäddfisket. Eftersom jag äter fisk - även gädda - så kan jag bonka en eller annan som fastnat när jag fiskat abborre men mycket riktat gäddfiske blir det inte. För mig har gäddan blivit en höstfisk. När vattnet svalnat och fisken åter kommit in på grundare vatten, dvs är åtkomlig från land, kan jag med gott samvete ta fram gäddgrejorna. 

Gammalt möter nytt - 2

Mitchell 308 började tillverkas 1959 och var i produktion fram till och med 1986. Vilket år rullen på bilden är gjord har jag inte idats ta reda på men den är, till det yttre, tämligen skamfilad och den behöver göras ren även invändigt och sedan smörjas upp. Sedan kommer den att fungera perfekt.

Spöt är ytterligare ett kinesiskt, fyrdelat UL-spö. 140 cm långt, relativt snabb aktion och lämpat för beten vägandes 5 gram eller mindre. Det har säkert ett namn, men eftersom jag inte kan tyda de kinesiska skrivtecken som finns på spöt och det välgjorda fodralet så känner jag inte till det. Ett bra spö är det och trevligt att fiska med.

Återigen en mix av gammalt och nytt som fungerar hur bra som helst och är - i likhet med den kombination jag skrev om i gårdagens inlägg - av den transportvänliga typen.

Mitchells UL-klassiker kom även i en version med något högre utväxling, mörkt blå finish och modellnumret 408.

 
 

Gammalt möter nytt

1978 kom Daiwas UL-rulle i deras guldserie. Den fick namnet Mini-Mite. En gedigen liten pjäs, helt i metall (bortsett från vevknopp, backspärrsreglage och den del av bygeln där linföraren sitter). Made, som alla Daiwa var på den gamla goda tiden, in Japan. Man hade då ännu inte börjat med marknadsföringstjafs som JDM utan gjorde (bara) rullar av högsta kvalitet för världsmarknaden.  

Mini-Mite sitter som en fläskläpp på ett modernt UL-spö. Spöt på bilden heter Teucer, är fyrdelat, 140 sm långt och klassat för vikter upp till 4-5 gram (jag minns inte vilket men spöts mjuka och djupa aktion gör det förlåtande i det avseendet och jag skulle inte, om situationen krävde det, tveka att med mjukt handlag svepa ut en sjugrams spinnare till de vakande abborrarna). Jag köpte spöt i fjol, via Aliexpress, och gissar att det också är tillverkat 2025.

Nästan femtio år skiljer spö och rulle men i mina ögon utgör de en perfekt kombination. Dessutom en kombination som är synnerligen transportvänlig och som man, med några beten i fickan, kan bära med sig under en vanlig promenad eller "smuggla" med på en resa som inte är (tänkt som) en fiskeresa.

Av deras frukt skolen I känna dem

Matteus 7:16 lyder, i det kärnfulla språk som kännetecknar 1917 års svenska bibelöversättning: "Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl vindruvor från törnen, eller fikon från tistlar?" Fick man, som jag, lära mig denna elementära källkritik är det lätt att besvara den fråga Deep Sea Reporters krönikör ställer: "Vill politikerna verkligen havets väl?"

Här hittar du krönikan

Varför veva?

Farten, sägs det, dödar. Det gäller inte bara i trafiken. En av de vanligaste orsakerna till uteblivna hugg vid spinnfiske är att vi vevar hem våra drag i en, för fiskar, vanvettig hastighet. Fiskar är kanske inte särskilt smarta men de är inte heller hur dumma som helst. De försöker inte att, för ro skull, sätta rekord i simning utan tar det så lugnt som möjligt. Utom när de flyr för sitt liv eller är en rovfisk som jagar en fisk som flyr för sitt liv. De allra flesta fiskar man ser står mer eller mindre stilla i vattnet.

När jag började fiska var 3:1 en normal utväxling på en haspelrulle. Nu är den 5:1 eller högre. Vevar man lika fort så går betet, med en modern rulle, nästan dubbelt så snabbt i vattnet som om man använde en rulle från sjuttiotalet.

Vad vi (jag, åtminstone) vet är att ett måttligt/långsamt tempo genererar fler hugg. Vi/jag vet också att det är svårt att bedöma hur snabbt man tar hem betet när man vevar. Vi/jag vet också att sk spinnstopp ofta är vad som utlöser hugg. Så varför inte sluta att veva hem betet för att i stället dra in det med spöt - mycket enklare att bedöma hur snabbt det går i vattnet - och sedan - spinnstopp - veva in löslinan?
 

Mjukisar, som jiggar och tacklade på andra sätt

 

På den tiden då fysiska fiskebutiker fortfarande dominerade tog de sk jiggbarerna upp en allt större del av utrymmet. Ett färgsprakande utbud av mjukplastbeten fångade blicken och ledde till att jigg på sportfiskesvenska kom att betyda just ett sådant bete. Vilket är helt uppåt väggarna. Jig, på det engelska originalspråket "any of several fishing devices that are jerked up and down or drawn through the water". Dessa "several fishing devices" är antingen en pilk eller en jigg.

Med dagens nätförsäljning är det svårare att på samma tydliga sätt få en överblick, men kliver man in på Snäjk i Vänersborg, Fiskespecialisten i Ed, Sportfiskeboden i Täby eller någon annan av de välsorterade butiker som fortfarande håller ut så upptar mjukisbeten med tillbehör - jiggskallar, krokar och sänken - en försvarlig yta. Utbudet är överväldigande såväl vad gäller form som färg och till detta kommer att alla beten erbjuds i olika storlekar - från microbeten till klunsar som väger flera hekton - med ty följande krav på krokens storlek. Men vad behöver man? Vilka former, färger och storlekar är bör finnas i redskapslådan? Hur ska man rigga dem? Och, inte minst viktigt, hur fiskar man dem?

Låt mig börja med att sortera upp de olika former mjukisbetena kan ha. Dessa är, i princip, fyra som jag kallar slingerbult, viftstjärt, kräfta och mask. Slingerbulten är den form som brukar kallas twister eller single tail. Viftstjärt kallar jag den typ av bete som på modern svenska tdligen heter paddle tail. Kräfta är min benämning på de beten som är tänkta att imitera just en kräfta eller något annat som lever på och kryper längs bottnen (och hit räknar jag de dubbla viftstjärtarna eller, om man så vill, twin tails). Med mask avser jag så kallade stick baits (typ Senko), dvs långsmala mjukplastbeten utan inbyggd rörelse. Det påstås att en Bic-penna var inspirationen till den första Senkon...

 

Slingerbult

På engelska har den här typen av bete många namn. De vanligaste är grub, twister curly tail och single tail. Den består typiskt sett av en avlång, cylindrisk, kropp med en ungefär lika lång, platt, halvcirkelformad, stjärt. När betet tas hem får vattenmotståndet stjärten att sno runt och åter. Betet finns i storlekar från dryga centimetern i längd till flera decimeter. Vanligast (och mest användbara) är beten mellan 5 och 15 centimeters längd.

Sandra från franska Delalande är en slingerbult med något annorlunda utformad kropp. En av mina favoriter.

 

Ålimiterande slingerbultar. Den övre väger runt hektot och är ungefär 3 dm lång.

Viftstjärt

 

Viftstjärtar med fiskformad kropp kallas ofta för shad (som är namnet på en i Amerika förekommande). 

 

Kräfta

Rovfiskar äter inte bara fisk utan även andra vattenlevande varelser, till exempel kräftor och andra bottenlevande djur. Det finns mjukisar som mer eller mindre naturtroget imiterar kräftor liksom mjukisar som ser ut som varelser jag aldrig sett. Så finns den dubbla slingerbulten, twin tail, som, särskilt monterad på en ståuppskalle och fiskad längs bottnen säkert av fisken kan uppfattas som en kräfta (eller något annat ätbart).
 

 

Mask

Visst, man kan tycka att den här typen av bete imiterar en mask, men lägger man en Senko bredvid en vobblare av rapalatyp (eller ett sk havsöringdrag) så ser man genast att betenas profiler är snarlika. De har alla den långsmala profil som en löja (eller annan liknande bytesfisk) har och kan alltså av rovfisken uppfattas som en sådan. På engelska heter den här typen av bete soft stick bait, dvs mjukt pinnbete, eftersom det ser ut som en pinne. Pinnbetet varken slingrar eller viftar utan får endast den rörelse man själv skapar.

 

Storlek

Mjukisbeten finns i alla storlekar. De minsta väger nästan ingenting och är centimeterstora medan de största, tänkta för fiske efter storgädda och hälleflundra, kan väga upp emot halvkilot. För att hålla den här framställningen inom rimliga gränser håller jag mig till beten för "normalt" spinnfiske och sätter, helt godtyckligt, en gräns vid 80 gram, tacklat och klart.

Slingerbultar i lagom storlekar, 5 - 10 cm - för abborrfiske passande till jiggskallar 1-12 gram.

 

 

Stora slingerbultar, tänkta för gädd- och havsfiske, från Fladen Fishing.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mjukisens storlek påverkar hur den lämpligen bör tacklas och styr i viss mån valet av krok, krokstorlek och storleken på eventuellt sänke. 

 

En 90-grams Delalande Super Sandra tacklad med hjälp av en screw in nosögla, rostfri ståltråd, fjäderring och en trekrok. Den här klumpen behöver inget extra sänke för att kastas eller fiskas med.

  

Färgerna - eller färgkombinationerna - är oändliga och, på det stora hela, onödiga. Man klarar sig här med betydligt mindre än vad man tror (eller vad tillverkarna vill inbilla oss).

En viftstjärt i lagom storlek för gäddfiske, 20 cm och 50 gram.

 

 

 

 

 

 

Jiggskallar

Vad man oftast använder för fiske med mjukisar är jiggskallar - här klarar man det mesta med den klassiska kulformade skallen i relevanta vikter och krokstorlekar. 

 

När man monterat sin mjukis på en jiggskalle (jiggkrok) har man en jigg. Det som utmärker det bete vi kallar jigg är den sk jiggskallen, dvs en enkelkrok fastgjuten i ett sänke. Det finns nästan lika många olika utformningar av jiggskallar som av mjukbeten men man klarar sig, som sagt, bra med den traditionella, kulformade, skallen. Viktigare än formen på skallen är att vikten och krokstorleken är rätt. Eftersom vad som är rätt beror på flera olika faktorer innebär detta att man bör ha ett sortiment av vikter och krokstorlekar anpassade till de mjukisar man använder och de vatten (djup, ström etc) man fiskar i.

 

Förutom den runda jiggskallen kan det vara bra att ha någon skalle som är utformad för att låta betet stå på bottnen (med stjärten uppåt, med en kulformad skalle lägger sig betet ner på bottnen, sk stand up jig head, shaky head eller ståuppskalle). Mjukisar är typskt sett tyngre än vatten, dvs sjunkande, men det finns varianter som - helt eller delvis - flyter. Sådana kan fungera väl på en ståuppskalle. 

Det finns vidare en mängd designer tänkta att fungera bättre än den kulformade när man fiskar sin jigg som ett simbete (swimbait) men jag kan inte påstå att jag märkt någon större skillnad på hur betet uppför sig med en sådan jämfört med en rund skalle. 

Ståuppskalle.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En detalj som påverkar betets gång är hur jiggkroken är vinklad eller var kroköglan är placerad. Det vanligaste är 90 graders vinkel och att öglan sitter mitt ovanpå själva huvudet men även 45 graders vinkel och at öglan är placerad mer framåt förekommer. Den förra varianten ger jiggen en mer stabil gång medan en jigg med den senare typen av huvud får en mer rullande rörelse i vattnet. 

 

Cheburashka/Link head 

Utöver de traditionella jiggskallarna med deras fasta sänken finns även varianter där sänket är länkat till kroken och lösa sänken - link head eller cheburashka - avsedda att fästa i kroköglan.  Även denna form av jiggskalle finns i olika utformningar.

Själv gillar jag den träskoformade skalle som syns på bilden till vänster som har en länk/klämma i vilken det är snabbt gjort att fästa den krok man vill använda. 

 

 

  

 

 

Texas Rig och Carolina Rig

Mjukplast väger så inte alltför små mjukisar kan kastas och fiskas utan något extra sänke. En krok behövs dock och den mest använda typen - wide gap worm hook - syns här ovan.

 

Med ett spol- eller bulletsänke glidande eller fast monterat på linan framför mjukisen har man vad som kallas för en Texas Rig.

Med en tafs på runt tre decimeter och ett lekande som hindrar sänkt att glida ända ned till betet har man en Carolina Rig.

 

Jika Rig

 

Ned rig

Ett kort maskformat mjukisbete (eller en lagom lång bit av ett längre sådant? monterat på en jiggskalle av den ståupptyp som syns på bilden till vänster kallas för en Ned rig. Benämningen Turd rig förekommer också. Själv säger jag korvtackel eller korvjigg

Korvjiggen fiskas stående på bottnen och med små förflyttningar med pauser emellan. Kan vara förvånansvärt attraktiv för abborre.

Dropshot

Dropshotfiske innebär att man fiskar med ett sänke i änden av linan och betet monterat på en krok knuten direkt i linan så att den står ut i, mer eller mindre, rät vinkel mot densamma.

För dropshotfiske fungerar i princip vilket lagom tungt sänke som helst och man kan alltså använda ett eller några blyhagel, en mutter eller ett sk bombsänke. Naturligtvis finns även speciella dropshotsänken i olika material - zink, bly eller volfram -och utformning. De vanligaste formerna är runda, kulformade, eller avlånga, tubformade, sänken och vad som gör ett sänke till ett dropshotsänke är den speciella länk i vilken linan enkelt kan fästas.

En variant som kan vara värd att testa är att använda en jigg som sänke vid dropshotfiske. 

 

Upphängare, häcklor och dubbeltackel

Ett sätt att fiska med mjukisar är att tackla dem som upphängare, antingen en ensam upphängare framför ett annat bete eller som en häckla (sabiki rig).

En kul variant vid fiske efter rovfsk som jagar i stim är att tackla två 

 

 

Bombarda/kastdobb

Mindre/lättare mjukisar kan med fördel fiskas med någon form av kastdobb. En kontinental kustfiskeklassiker, som fungerar även längs våra kuster, är en Raglou släpad efter en Buldo.

 

 

 

Krokar 

Mjukisar kan tacklas på ett otal andra sätt än på en jiggskalle men man behöver alltid någon form av krok. Vilken form av krok dikteras av hur man vill tackla sin mjukis. Till samma bete behövs olika krokar om man fiskar med tex en bombarda eller med en dropshotrigg.

 

Färdigtacklade mjukisar

 

Den som inte ids pula med mjukisar i lösvikt, jiggskallar, sänken och krokar kan förstås köpa färdigtacklade mjukbeten. 

 

Det här blev långt. Jag ber att få återkomma med mina synpunkter på vad man "behöver" och hur man fiskar med mjukbeten. En annan sak som blev för lång var avståndet mellan text och bilder. Det beror på svagheter i plattformen. Jag höll på i någon timme för att fixa till det värsta men kom fram till att livet är för kort och publicerade inlägget så som ni ser det. Trist men inget jag kan göra mycket åt.