Elegant!

 Ett elegant sätt att knyta det klassiska pater nostertacklet.

Enklast är bäst

Den här, korta och enkla, videon visar hur man knyter ett enkelt pater noster-tackel som fungerar för bottenmete i alla vatten och efter i stort sett alla fiskarter. Beroende på omständigheterna kan lindimensionen, krokens modell och storlek, sänkets utformning och tyngd liksom måtten behöva varieras men principen förblir densamma. Det här tacklet är det mest mångsidigt användbara och mest effektiva som finns. En påse frysta räkor, en burk mask, fiskbitar eller vad annat agn man kan hitta är allt ytterligare som behövs. Vill man kan man tälja sig en klyka att vila spöt i medan man latmetar men oftast kommer nappen så tätt att det inte är någon idé att lägga spöt ifrån sig...

Ska man inviga ett barn, barnbarn eller annan nybörjare i metets ädla konst är det här tacklet perfekt att börja med. Det ger nästan garanterat fångst. I vart fall kommer fisk - mörtar, abborrar, snultror eller flundror - att nafsa på betet och få spötoppen att spritta. Tacklet är användarvänligt och trasselfritt. Med ordinär haspelutrustning och ett 20-grams bombsänke kastar man det långt och kan alltså. från land, fiska av ett stort vattenområde. 

Från päron till bomber

 

Det gamla päronblyet är snart ett minne blott. Blysänkena fasas ut och ersätts med mindre miljöskadliga varianter, oftast olika zinklegeringar.

Att så sker är naturligtvis bra, men de nya sänkena (om man inte har råd med volfram) är inte lika tunga, eller har i vart fall lägre densitet, än de av bly. Möjligen är det därför de oftast har en mer långsmal, missilliknande, form än den klassiska päronformen.

På bilden till vänster ses ett blysänke bredvid ett zinksänke. De väger lika mycket men zinksänket har större volym och känns lättare. Möjligen är kastegenskaperna, tack vare den aerodynamiska utformningen, desamma men med de nya sänkena får man, i vart fall gör jag det, gå upp i vikt om man vill få dem att hålla bottnen lika bra som blysänkena,

Just sänkets förmåga att hålla sig och tacklet på bottnen har stor betydelse för vad som brukar kallas för presentationen av betet. ibland vill man verkligen att det ska ligga så stilla som möjligt medan det i andra fall kan vara en fördel att det rör på sig. En intressant variant är rörligt bottenmete med en sjunkande bombarda som sänke.

Semestermete

 

Oavsett om du semesterfiskar på ost- eller västkusten eller i någon av landets otaliga insjöar eller måttligt strömmande vattendrag är bottenmete den metod med vilken du kommer att fånga såväl flest arter som mest fisk. Det är även det enklaste sättet att fiska. Naturligtvis kan man komplicera det hela in absurdum men strängt taget behöver man bara kunna knyta två olika tackel, nämligen pater noster och glidande bottenmete.

Ofta nappar det mer eller mindre direkt och hela tiden och då håller man med fördel i sitt spö (och nöjer sig med ett sådant). Är det mer trögfiskat kan man bedriva vad jag kallar latmete, dvs sätta sitt spö eller sina spön i någon form av hållare och sig själv i någon slags stol medan man väntar på napp. Sitter man i solen är solskydd att rekommendera och i skuggan myggmedel... Hur som helst är latmetet en avkopplande form av fiske och det är det viktigaste. Sök på latmete i bloggen eller gå in på min sida om mete så hittar du de viktigaste tips jag kan bidra med men det hela är, som sagt, ganska enkelt (och ska så vara). Här hittar du en annan beskrivning av metoden.

Enkelt!

Bottenmete med död betesfisk är en beprövad metod om man är ute efter gädda men med det klassiska tacklet med två trippelkrokar blir det kinkigt att undvika så kallade djupa krokningar, dvs att gäddan hinner mer eller mindre svälja agnet (och krokarna) vilket gör det mer eller mindre omöjligt att släppa den åter i oskadat skick. Helst vill jag fiska med (en) enkelkrok och vid bottenmete gillar jag cirkelkrok. Därför blev jag glad när jag hittade den här videon!

Seppo!

Kul är det när man stöter på någon som har samma intresse och tänker ungefär som man gör själv. Som Seppo. Som metar från kusten. I Östersjön. Och som köpt hem surfcastinggrejor från Spanien (waveinn.com). Bloggar gör han också. Och till skillnad från mig gör han även videor. I kväll ska jag grotta ner mig i Seppos blogg!

Kasta mat i sjön?

Förr - när jag var barn - fick man lära sig respekt för mat. Lek inte med maten, hette det och historien om flickan som efter att ha trampat på brödet blev förstenad fick man berättad för sig. Mina föräldrars generation växte upp under krigsårens ransonering och deras föräldrar under villkor som vi som lever nu och året om kan köpa färska grönsaker nog har svårt att föreställa oss. Under sjuttiotalet blev det bättre. Och sämre. I skolbespisningen fick vi lära oss att kasta mat. Vad de får lära sig i skolorna idag vågar jag knappt ens tänka på.

Det moderna, brittiskinspirerade, metet har inslag som är knepiga att förena med vad jag fick mig inpräntat som liten grabb. Det handlar främst om att dra upp fisk utan att ha för avsikt att ta hem och laga till den och om att för att fånga denna fisk kasta mat i sjön, dvs om fenomenen catch and release (C&R) respektive mäskning.

Om C&R har jag tjatat färdigt men mäskning har jag inte tidigare skrivit om. Det handlar om att kasta ut lockbete i vattnet före och under fisket. Jag är kanske (?) knäpp men för mig tar det emot att kasta fullt tjänliga livsmedel i sjön bara för att sedan dra upp och kasta tillbaka några mörtar. I ukrainakrigets spår kommer en global spannmålskris att följa och den kommer inte bara att leda till hungersnöd i fattiga länder utan även till att priset på det ströbröd som utgör huvudbeståndsdelen i de flesta sorters mäsk för mete trissas upp. 

En annan viktigbeståndsdel i några populära mäsksorter är fiskmjöl. Fiskmjöl är vad som håller fiskeindustrin i bla Östersjön igång när man fiskat sönder bestånden av kommersiellt intressanta arter som torsk. Men är man bekväm med att använda spannmål som skulle kunna mätta hungriga medmänniskor till sitt  nöjesfiske och att stötta industrifisket så  ser jag inga som helst problem med att mäska. Det är bara att ösa på...

Nå, nu har jag (som Fälldin uttryckte det) dagtingat med mitt samvete och köpt på mig några påsar mäsk men det tar emot att knåda bollar och kasta det i vattnet så jag kör fegisvarianten och bottenmetar med feeder. Dessutom fredar jag resterna av mitt allt sämre samvete med att systematiskt ta vara på de brödrester som uppkommer i mitt lilla hushåll genom att innan de möglar torka dem och sedan mala eget groundbait (som ströbröd heter på modern sportfiskesvenska). Dessutom äter jag då och då den fisk jag fångat. Stekt mört ör alls inte dumt.

Sexhundrasjuttio meter?!

Linkapacitet är bra. Det känns, även om det aldrig behövs, tryggt att ha 200 meter lina på rullen. Det är, om inte annat, vad man är uppväxt med. Mina Cardinal 66 tog (tar) 200 meter 0,35 nylon och de utfyllnadspolar som följde med var för 200 meter av, respektive, 0,30 och 0,25 mm. Sådant sitter i och jag kan inte låta bli att känna skepsis inför dagens rullar som har så löjligt låg linkapacitet att man av den anledningen nästan tvingas att välja PE-lina. Men den här rullen - Daiwa Windcast BR 5500LD A - gör mig fundersam av närmast motsatt anledning. Den rymmer nämligen 670 meter 0,30 mm nylonlina.

LD i modelbeteckningen gissar jag står för Long Distance men även med ett trettonfots spö får väl 100 meter betraktas som ett långt kast? Vad ska man då få på kroken som drar ut ytterligare en dryg halvkilometer lina? Men varför bry sin hjärna med sådana frågor? De som konstruerat rullen vet säkert vad de gör.

Den här typen av rullar är inte konstruerade för spinnfiske utan för statiskt bottenmete i sött eller salt vatten, dvs för karp-, gädd eller malmete respektive vad som litet slarvigt brukar kallas surfcasting. Är man ute efter en sådan rulle är Daiwa Windcaster ett gott val.

Rullen bygger på samma gedigna mekanik som den betydligt dyrare "klassikern" Infinity-X BR (som har samma linkapacitet men väger mer och ger ett "stöddigare" intryck än Windcast. BR står för Bait Runner och den funktionen. liksom allt annat på rullen, fungerar oklanderligt.

Och OM någon, med en sådan här rulle, har råkat ut för att förlora en fisk på grund av att linkapaciteten var för dålig så är det en fiskehistoria jag gärna vill höra...

Cirkelkroken fungerar

Under min och Håkans pågående fiskeresa i Västerled har det hittills handlat om, i lika delar, makrillfiske och bottenmete. Den senare metoden har mest gett gyltor. Gyltor upplever  jag som knepiga att kroka. Med vanlig J-krok kan man meta med sträckt lina och försöka att nypa fast dem genast man känner att de är där och läppjar på agnet men det leder oftast till att man blir en räka (eller vad man nu använder som bete) fattigare. Metar man med slak lina blir man också av med en hel del agn och de gyltor som fastnar har oftast hunnit svälja det och blir då krokade i svalget eller ännu djupare vilket gör det i princip omöjligt att kroka av och släppa dem åter i oskadat skick.

Åtminstone i teorin ska cirkelkroken lösa detta dilemma. Med den ska man lugnt våga låta fisken smaka på och svälja agnet men ändå, när man stramar upp linan, bli krokad i mungipan. Det låter nästan för bra för att vara sant och saker som låter på det viset brukar ju inte vara det. Sanna, alltså. Men efter några pass med cirkelkrok vågar jag säga att det faktiskt fungerar. Inte till 100 %, men det gör ju ingenting. Dock fungerar det tillräckligt bra. Samtliga de fiskar jag hittills fångat med enkelkrok har varit krokade i överkäken vid mungipan.

Den krok jag använt är Owners Mutu Light men jag har några Mustad och Fladen jag ska testa för jämförelses skull. Jag fiskar med sträckt lina men så fort jag känner att en fisk nosar på betet sänker jag spötoppen så att linan slackar. Sedan väntar jag tills jag tror att fisken svalt agnet. Sedan - om det inte fisken redan börjat försöka att simma iväg - väntar jag lika länge till innan jag sträcker linan och rätt ofta blir belöningen en krokad gylta. Eller som i går, makrill...

Chocktafs?

Att man måste vara varsam när man ägnar sig åt distansfiske - bottenmete/surfcasting - med tunga sänken och kraftfulla spön hoppas jag att alla har klart för sig. Ett sänke som frigörs om linan brister i utkastet blir en dödlig projektil om den skulle träffa någon illa. Men hur tunga sänken vågar man kasta med, säg, en 0,35 mm nylonlina? Det beror naturligtvis på hur stark linan är och hur säkra knutar man använder men följande brittiska formel ger god vägledning.

Eftersom det är en brittisk formel bygger den på ounces och pounds snarare än på gram och kilon, men här är den. Ta sänkets vikt i ounces, multiplicera med 10 (litet överraskande att det inte är 12...) och du har brottstyrkan, i pounds, på den lina som krävs. Busenkelt och lätt att komma ihåg! Vill man översätta till svenska/metriska så ersätter man oz med 30 gram, använder 5 som multiplikator och får resultatet uttryckt i kilogram. Det blir tillräckligt exakt.

Eftersom man ganska snart kommer upp i lindimensioner som är ohanterliga så brukar jag ha en klenare lina på rullen och skarva på cirka två spölängder av den grövre linan som en chocktafs.

2oz = 2 x 10 = 20 lbs leader eller 2 x 5 = 10 dvs till ett 60 grams sänke behövs en lina eller tafs som håller 10 kilo

6oz = 6 x 10 = 60 lbs leader etc

Latmete 5

Själva lättjan i latmetet består i att man inte behöver hålla på att kasta och veva hela tiden utan kan sitta och varva ner, njuta av omgivningen och kanske röka ett stopp i väntan på napp. I sin lataste form innebär latmetet att man inte ens behöver hålla i spöt under denna väntan utan låter det sköta sig själv. För att undvika att utrustningen hamnar i vattnet om lyckan skulle vara framme bör spöt parkeras säkert. Här finns det många lösningar.

Om man regelbundet ägnar sig åt latmete så bör man äga några sk banksticks med klykor för spöt. Ett bankstick är helt enkelt en slags käpp, ofta i metall, med en spets i ena änden och en gänga i den andra. Spetsen trycker man ner i backen och i gängan monterar man en lämplig klyka (eller ett elektroniskt nappalarm). Klykor finns i många olika modeller men det man behöver känna till är skillnaden på en främre sådan (som är designad så att spöklingan kan vila i den medan linan löper fritt i en skåra under spöt) och en bakre (som idealiskt är utformad så att den greppar om spöhandtaget eller spöänden). 

Fiskar man från en brygga eller pir där man inte kan trycka ner ett bankstick så kan man istället använda ett trefotsstativ (tripod). Även dessa har en gängtapp i vilken klyka eller alarm kan skruvas fast.

Latmetar man från en sandstrand (efter tex plattfisk) så finns det olika modeller av rörformade spöhållare som trycks ner i sanden och i vilka man sedan ställer spöt upprätt. Man kan även själv tillverka sådana av en bit plaströr.

Vissa använder spöställ i vilka man kan placera flera (vanligtvis tre) spön. Själv är jag för lat för det. Att behöva hålla koll på ett spö är en fullt tillräckligt krävande syssla för mig när jag är ledig. Men fiskar man efter fisk som nästan aldrig nappar så kanske det är en idé?

Själv brukar jag lägga eller luta spöt över ryggsäcken medan jag väntar på napp. Gör man det så bör man dock inte lämna spöt eller ens släppa det med blicken annat än mycket korta stunder, i vart fall om man inte vill höra det plumsa ner i vattnet...

Naturligtvis så kan man även sitta och hålla i spöt. Det brukar jag göra när någon fisk har visat intresse för mitt agn (vilket jag ser på små rörelser i spötoppen eller linan), men även då är det lämpligt att stödja den främre delen av spöklingan mot någonting så att man kan hålla linan stram.

Fortsättning följer...

Latmete 4

Egentligen behöver man bara kunna knyta ett sorts tackel för att kunna latmeta, nämligen ett pater noster-tackel med en kroktafs. Ett pater noster-tackel har ett fast sänke i linänden och en tafs från huvudlinan en bit ovanför sänket. I änden på tafsen sitter kroken med agnet.

Som alla andra tackel kan även pater noster-tacklet göras mer eller mindre komplicerat. Man kan använda trevägslekande, spridarbom och en massa annat. Jag kommer här att lära ut den allra enklaste varianten och till den behöver man lina (helst nylon), sänke (gärna ett 20-grams bombsänke) och krok. De enda knutar man behöver kunna är en knut att fästa kroken med och en sk four turn waterknot. Man kan naturligtvis använda andra knutar men nu skulle vi ju hålla det enkelt och det enda komplicerade med en four turn water knot är namnet.

Hur man slår en four turn water knot kan man läsa här. Bilden här intill kommer från den länkade artikeln.

Sitter nylonlinan redan på rullen så drar man ut en lämplig längd, säg en meter, genom toppöglan. Denna längd lägger man sedan dubbel (så att linänden kommer upp mot toppöglan igen.  Där slår man sedan en four turn water knot så att man får en halvmeterlång linögla. Kapa sedan linöglan så att du får två olika långa linändar nedom knuten. En lämplig utgångspunkt är att den ena linänden är dubbelt så lång som den andra. I den kortare av linändarna knyter du en ny, mindre, ögla att fästa sänket i. I den längre linändan (tafsen) knyter du fast din krok. Till det kan du använda samma knut som du brukar använda till dina drag eller beteslås.

Med det pater noster-tackel du nu knutit kommer du att presentera ditt bete liggande på botten. Är förhållandena sådana att du vill fiska med betet en bit ovanför botten så vänder du helt enkelt på steken, dvs fäster sänket i den länga tafsen och kroken i den kortare (och då får du ett tackel som liknar det son används vid drop shot.fiske).

Längden på tafsarna kan naturligtvis varieras. 

Latmete 3

Låt oss, innan vi går in på hur det jag kallar latmete, lyfta blicken. För det här är ingen udda form av sportfiske. Tvärtom vågar jag påstå att den är den internationellt, mest praktiserade metoden. Och en av de mest effektiva. 

Om något ät udda så är det snarare den närmast totala dominans som spinnfisket med (dyra) konstbeten har i vårt lilla land. Där jag brukar fiska kan man ofta känna igen en invandrare på att han latmetar. Skulle latmetaren visa sig inte vara invandrare så är han oftast en utländsk turist, Vi svenskar envisas med vårt spinnfiske och metar vi så är det oftast med toppknuten lina och flöte.

Närmar vi oss landets södra gräns blir bilden något annorlunda. Där har vi det sk pillemetet och tar vi klivet över till kontinenten så regerar latmetet. De utländska sportfiskarna är i majoritet när vi lämnat Sverige... 

Latmete 2

Bottenmete är en suverän fiskemetod. De allra flesta fiskar kan fångas med den, den kan bedrivas i alla typer av vatten och med i stort sett vilken utrustning som helst förutsatt att den består av spö och rulle. Idealiskt är naturligtvis ett för den fisk man vill fånga avpassat spö särskilt avsett för bottenmete och en haspelrulle, men vilken spinn/haspelutrustning som helst kan användas. Den inbitne spinnfiskare som får lust att prova på latmete behöver alltså inte rusa iväg och köpa nya grejor. De han redan har duger. Dock behövs metkrok, sänke, monofil nylonlina och agn (bete, dvs det man sätter på kroken för att få fisken att nappa).

Med metkrok menar jag en enkelkrok i lagom storlek. Lagom storlek är oftast så liten som möjligt, dvs den minsta krok som fungerar med det agn man tänker använda. Det är vanligen en betydligt mindre krok än vad den ovane metaren föreställer sig, gissningsvis en ungefär hälften så stor krok som den han spontant skulle välja. För mete med mask bör krokstorleken inte överstiga #4 (jag vet, det finns ingen standard när det gäller krokstorlekar och till råga på eländet så kör kineserna bakvänt, dvs ju högre nummer desto större krok, men köper du krok från Mustad, VMC, Owner etc så är de storlekar jag anger rimliga riktmärken) och kan du fästa masken på en krok #8 så är det desto bättre.

Kinesiska krokar i god kvalitet men med storleken angiven i omvänd ordning. Den mindre kroken

till vänster i bild motsvara en traditionell #10 eller #8 som är en lämplig utgångspunkt. Den större

motsvarar en traditionell #2 eller #1 och är onödigt  stor till abborrmete.

Blir man hela tiden av med sin mask utan att någon fisk fastnar på kroken så är det ofta(st) mört som är i farten. Vill man fånga mörten byter man till ännu mindre krok. Vill man inte ha mört så fortsätter man som förut. Annars så är ju ett tips att byta ställe (gärna till ett där det finns abborre).

Sänket var fram till för några år sedan så gott som alltid av bly. Bly är en giftig tungmetall och ett ämne man i största allmänhet bör undvika. De sänken som idag finns i butikerna är oftast blyfria (och tillverkade av järn eller någon zinklegering). För latmete är ett sk bombsänke (päronbly) lämpligt och har man ett sortiment i vikter från 5 till 40 gram är man väl rustad. Skulle  man vara utan sådana sänken kan man improvisera. Ett skeddrag (ta bort kroken!) kan tjänstgöra som sänke, så också en lagom tung mutter eller ett uttjänt tändstift. Och en sten kan man nästan alltid hitta

Har man redan nylonlina på sin rulle så är den detaljen avklarad. Har man PE-lina (flätlina, braid) på rullen så behöver man köpa en spole nylon i lämplig dimension (om vi fortfarande utgår från abborrmete så är 0,25 mm lagom).

Så, slutligen, agnet. Det är väl här vi har åtminstone en av förklaringarna till att så många är fast i fisket med konstbeten. För dragen finns ju alltid där. De ligger i sin låda och är bara att ta fram och knyta fast i linan när det är dags. Men metmask har man inte alltid till hands och har en burk mask blivit liggande i fiskeväskan så är förmodligen dess invånare sedan länge avlidna. Mete kräver, det är ofrånkomligt, ett visst mått av framförhållning. Mask kan plockas eller grävas men även köpas (om man är så lyckligt lottad att man har en sportfiskebutik på orten där man bor). Andra (vi talar fortfarande abborrfiske) tjänliga agn är räkor (kokta och frysta) och småfisk (tex löja) hel eller i bitar.

Mer om det som berörts ovan och om annat som har med latmete att göra följer...

Latmete 1

Sportfiske sägs vara en effektiv medicin mot stress och så kan det vara. Dessvärre finns det en av starka marknadskrafter underblåst trend i motsatt riktning. Youtube och sociala medier är fulla av actionfyllda videoklipp i vilka folk forsar fram i övermotoriserade båtar, från fiskeplats till fiskeplats, frenetiskt kastande efter olika "predatorer". Det hela ackompanjeras av hetsig rockmusik, höga utrop och svordomar. Man - i alla fall jag - blir trött bara av att titta.

Det handlar, naturligtvis, om marknadsföring. Man vill sälja på oss en livsstil innebärande att vi som sportfiskare konsumerar så mycket det bara går. Inteckna hemmet eller ta dyra blancolån för att köpa en aluminiumkryssare med dubbla utombordare och extra allt, trailer och SUV. När man väl lagt sig på den nivån ter sig kostnaden för spön, rullar, beten och annat som växelpengar.

Inget för mig, Visst får fisket gärna vara intensivt kortare stunder. Som när man har en skaplig havsöring på kroken eller när ett stim med jagande makrill simmar förbi. Men framförallt är det lugnet jag söker när jag ger mig ut att fiska och hög musik är inget jag förknippar med mitt fiske.

Nej, då föredrar jag det anspråkslösa latmetet. Latmete är en vedertagen benämning på bottenmete där man inte håller i spöt utan låter det vila i en klyka (eller lutat över ryggsäcken, liggande på bryggan eller...) alltmedan man latar sig i väntan på napp. 

Fortsättning följer...