Norrtäljeån

För en tio-femton år sedan såg man rätt ofta flugfiskare i och längs Norrtäljeån. Under några år sattes inför det att fiske åter blev tillåtet efter nyår (under oktober-december råder förbud för att freda havsöringens lek) sattes en märkt regnbåge ut och lyckades någon under nyårsdagen fånga den kunde en kontant prissumma, sponsrad av en lokal bank, kvitteras ut. Om det jippot fortlever vet jag inte, men eftersom jag i stort sett dagligen går längs eller över åns flugfiskesträckor tycker jag mig kunna konstatera att flugfiskarna blivit mindre frekventa. Men i går stod en där. Under den tid jag iakttog honom fick han ingen fisk,

Själv är jag inte lockad av att fiska havsöring inne i stan. Skulle man få någon så här års lär det väl vara en överlevare från höstens lek, dvs inte någon blank fisk. Jag föredrar att utmana öringen vid kusten. Ån ser jag som en värdefull reproduktionlokal och även i höstas förekom lek. Kan flugfisket i ån ge ett pekuniärt tillskott som går till fiskevården må det väl vara hänt, men annars är det nog bättre att rikta in fisket i ån efter de öringätandegäddor som simmar där.

Mitt eget fiske i ån har hittills endast bestått i vitfiskmete och det bedriver jag uppströms, nära sjön Lommaren.

En livsfarlig lek

Ett återkommande glädjeämne är att så här års titta på de öringar som orkat sig upp i Norrtäljeån för att leka. Även om det till stor del handlar om odlad fisk så är det ju roligt att de har någonstans att återvända till för reproduktionen och att i alla fall några tappra få lyckas undvika sälar, skarvar, nät och annat elände. Mina krokar undviker de nästan alltid utan problem.

Varken minken eller uttern respekterar fredningstiden.

Men bara för att de nått sin destination är faran inte över. Visserligen är det inte som i Alaska där grizzlybjörnarna står i forsarna och festar på den lekvandrande stilla havslaxen men även i lilla Norrtälje lurar fyrbenta rovdjur. I ån förekommer såväl mink som (mer sparsamt) utter och de har så här års dukat bord.

Å-rapport

Att åka ut till Väddö för att stå på isen och frysa i nordanvinden lockade inte. Istället packade jag ränseln för en promenad längs ån och kanske litet fiske. Ån är, kunde jag konstatera, ett inte helt lättillgängligt fiskevatten. Många ställen synes vara tomtmark (men jag ska kolla med lantmäteriets kartor och se om det inte är ren och skär fräckhet snarare än äganderätt som gör att det ser ut så), stränderna är ofta branta och vegetation intill och i vattnet försvårar åtkomligheten.

På några ställen finns vad som vid brittiska fiskevatten kallas pegs, dvs ställen där det är (som) gjort för att fälla upp en stol och sätta sig och fiska, men dessa ställen är få. Jag testade några kast med jigg och förlorade ganska snabbt två stycken. Det är, kort sagt, en massa bråte på botten man fastnar i. Förmodligen är ån mer lämpad för mete än för spinnfiske.

Å-rapport

De fortfarande kalla nätterna till trots tar dagsmejan och på en dryg vecka har inte bara snön på åns södra strand töat bort utan det ser även ut att ha torkat upp. Nu blir det väl en sådan där snabb allt-på-en-gång-vår så att man inte hinner njuta av det hela i lugn och ro, men under påskhelgen kanske det blir ett avspänt dropshot- eller metepass.

Vår?

Är det vår i luften? Meteorologerna lovar i alla fall flera dagar (och även, vilket är väl så betydelsefullt, nätter) med plusgrader framöver så det finns hopp! Till helgen, kanske? Men i så fall ger jag mig nog ut till kusten med ett havsöringspö och hoppas att det är isfritt inne vid land. Ån får vänta åtminstone tills slänterna blivit snöfria och såpass torra att de ger fotfäste för jag har inte tänkt begå säsongens badpremiär förrän efter midsommar.

Bara att böja sig

Det är bara att konstatera faktum och böja sig. När jag bestämt mig för att det var dags att komma igång med årets fiske så bestämde någon som har mer att säga till om att först ska vi nog ha litet riktig vinter. Som sagt, det är bara att böja sig. På bilden har jag lyckats få med nästan allt öppet vatten uppströms Elverksbron.

Brusa högre lilla å

Den, såvitt jag kan minnas, första fisk jag fångade var en mört. Den tog på deg (eller om det var hopkramat innanmäte från ett franskbröd) nedströms Islandsfallet i min barndomstad Uppsala. Det var alltså Fyrisån som, en solig sommardag i slutet av sextiotalet, var skådeplatsen för min debut. Visst blev det litet fiske i ån även därefter men annars kom mitt fiske huvudsakligen att bedrivas vid östersjökusten, närmare bestämt Gotlands ostkust. 

I vuxen ålder bodde jag en tid i Skellefteå och då blev det en del fiske efter öring (vid Lejonströmsbron men annars har jag ingen egentlig erfarenhet av fiske i strömmande vatten. De senaste dryga trettio åren har jag bott i Norrtälje och mitt kontor ligger alldeles intill den å, Norrtäljeån, som förbinder sjön Lommaren med Norrtäljeviken. Jag ser alltså ån mer eller mindre varje dag och bor några få minuters promenad ifrån densamma, men bortsett från att jag någon gång (för länge sedan) metat lake där så har jag när det varit dags att fiska begett mig ut till kusten och antingen stått på någon strand och kastat efter havsöring eller kajkat runt i innerskärgården, ute efter gädda, gös och abborre.

I morse promenerade jag längs ån (sträckan från lasarettet till mitt kontor som ligger vid Stora Brogatan. Där finns många intressanta platser som är mer eller mindre lätt åtkomliga för en fiskare. Mellan lasarettet och Lommaren finns det ännu fler. Sträckan mellan Elverksbron och Societetsbron är endast för flugfiske men hamnen är ett populärt ställe (och där har jag faktuskt metat abborre). I flera år har jag haft det fiskekort som krävs. I år ska det bli av. Min lilla å ska få brusa högre.