(föga br.)

Skeddrag har vi alltid använt i vårt svenska sportfiske. Faktum är att skeddraget är äldre än sportfisket, i vart fall användes skeddrag långt innan någon kommit på att göra skillnad mellan fiske för brödfödan och fiske för nöjes skull (liksom, för den delen, innan vi importerat ordet sport). Förmodligen är det denna hävd som räddat skeddraget från att i den moderna sportfiskesvenskan kallas spoon. 

Själv gillar jag och fiskar gärna med skeddrag. Däremot kallar jag dem hellre blänken än skeddrag. För just solljusreflexen - blänket - av en mörts sida i åns vatten är en alltid lika förtrollande syn och man kan lätt föreställa sig hur just ett sådant blänk ovillkorligen utlöser ett hugg från den gädda som befinner sig inom räckhåll. Detta blänk snarare än agnets form är det i sammanhanget viktiga. Så jag säger därför gärna blänke och bidrar därmed kanske till att hålla detta, enligt SAOB, föga brukade ord vid liv. Ännu en tid...

 

SKED-DRAG. fisk. drag vars huvuddel utgöres av ett skedformigt metallstycke, sked, skåldrag. TIdr. 1886, s. 19. 

BLÄNKE (föga br.) glänsande metallbit använd till agn; jfr BLÄNK 3. Lyttkens o. Wulff Utt. (1889)

 

Ännu...

...är kanalen full med badisar och båtar och bryggan av solbadare och glassätare, men snart är det värsta av sommaren över. Då, i slutet av augusti eller tidigt i september, beroende på vattentemperatur och annat, söker sig förhoppningsvis de grova skärgårdsabborrarna in och kan utmanas med UL-utrustning och beten som jiggarna på bilden. Huvudena väger 3,5-5 gram och de färdigtacklade betena något drygt gram mer. 
 

Pyttevobblare

Jag gissar att dessa löjligt små vobblare på korrekt sportfiskesvenska heter micro crankbaits eller något liknande men  jag säger (och skriver) pyttevobblare och begriper ni inte vad jag menar med det så får ni väl titta på bilden här intill. Pyttevobblarna är en typ av ultralätta beten som inte är ultralätta att kasta. Vikten ligger på ett drygt gram och utformningen ger dem ett påtagligt luftmotstånd. Med ett UL-spö kastar man dem kanske tio meter och faktum är att man (åtminstone jag) kastar dem längre med flugspö. Längst kastar man dem med hjälp av en bombarda eller någon liknande kastdobb. Vill man använda UL-grejorna så kan ett blyhagel någon decimeter framför vobblaren vara en god idé.

Långa kast är dessbättre inte alltid nödvändigt och i ett litet vatten, tex vid en liten å eller från en brygga i en grund vik, kan smygfiske med riktig UL vara ett trevligt sommarnöje en kväll när de randiga jagar i ytan.

Varför dessa små och lätta beten levereras med en fjäderring i nosöglan förstår jag inte men jag gissar att många utan eftertanke fäster ett beteslås med lekande i sagda ögla. Gör inte det! Ta bort den onödiga fjäderringen och knyt en Rapalaknut i pyttevobblarens nosögla.

Säkra kort

Överst en kopia av ABU:s klassiska spinnare Reflex, 18 gram, och nedan ett 16 grams Utö. De här dragen är lätta att kasta (även med multirulle eller inkapslad haspel) och i de här storlekarna fungerar de för alla sorters rovfisk.

 

Dagens betesutbud är mer än överväldigande. I slutet av sextiotalet var det fortfarande möjligt att ge ut en, inte alltför tjock, bok som mer eller mindre utförligt behandlade (i stort sett) alla drag som fanns att köpa på den svenska marknaden (vilket redan var betydligt fler än vad man behöver). Visst, det är roligt att köpa nya beten men det är inte nödvändigt för ett givande fiske. Inte heller ska man tro att de senaste modellerna är bättre än gamla. Tvärtom, påstår jag. Det finns goda skäl att drag som de på bilden finns kvar i utbudet decennium efter decennium och det främsta av dessa är att de fångar fisk. Otaliga nya beten har lanserats och försvunnit under den tid Utödraget och Reflexspinnaren varit säkra kort i betesasken. 

Och det är inte bara jag som säger det...

 

För oss som har gamla rullar som något av en hobby i hobbyn är youtubekanalen 2nd Chance Tackle ofta en god hjälp. De flesta av de videor som är upplagda där visar i detalj hur man plockar isär och renoverar specifika rullmodeller. Den här videon är annorlunda och handlar om samma sak som den här gamla bloggposten, nämligen om hur Daiwa i mitten av 1970-talet skapade den moderna haspelrullen. 

 

En resekamrat

 

 

Flerdelade (dvs delade i flera än två delar) spön, sk plockepinnspön, anses av någon anledning vara bättre än teleskopiska spön. Själv håller jag inte med om detta. Idealet är naturligtvis en odelad spöklinga men med en sådan blir transportproblemen svårhanterliga så snart spölängden överstiger fem fot (och att resa med en odelad femfotare är inte hlt okomplicerat).

Telespöt på bilderna, ett cirka tio år gammalt Grauvell Titan MiniTel, mäter knappa 45 cm ihopskjutet men hela 240 cm (åtta fot) utdraget och är ett mycket användbart fiskeredskap. Det är klassat för kastvikter 5-20 gram. Klingan är av grafit men toppsektionen av massiv glasfiber. SIC-ringar och ett rejält rullfäste.

Strängt taget är ett sådant spö och en haspelrulle i mellanstorlek (2500-4000) allt man behöver för en  normal svensk fiskesemester (såvida man inte tänker sig älvfiske efter lax eller djuphavsfiske). Det funkar perfekt till mete (med tacklet som beskrivs i föregående inlägg eller med flöte) och kastar drag i storlekar som lockar allt från småabborrar till gammelgäddor.
 
 

Enklast är bäst

Den här, korta och enkla, videon visar hur man knyter ett enkelt pater noster-tackel som fungerar för bottenmete i alla vatten och efter i stort sett alla fiskarter. Beroende på omständigheterna kan lindimensionen, krokens modell och storlek, sänkets utformning och tyngd liksom måtten behöva varieras men principen förblir densamma. Det här tacklet är det mest mångsidigt användbara och mest effektiva som finns. En påse frysta räkor, en burk mask, fiskbitar eller vad annat agn man kan hitta är allt ytterligare som behövs. Vill man kan man tälja sig en klyka att vila spöt i medan man latmetar men oftast kommer nappen så tätt att det inte är någon idé att lägga spöt ifrån sig...

Ska man inviga ett barn, barnbarn eller annan nybörjare i metets ädla konst är det här tacklet perfekt att börja med. Det ger nästan garanterat fångst. I vart fall kommer fisk - mörtar, abborrar, snultror eller flundror - att nafsa på betet och få spötoppen att spritta. Tacklet är användarvänligt och trasselfritt. Med ordinär haspelutrustning och ett 20-grams bombsänke kastar man det långt och kan alltså. från land, fiska av ett stort vattenområde. 

Jensen Sild

Om en månad är det dags för sommarens västkustvecka med Nöddö utanför Strömstad som bas. Kanske tar jag vägen dit över Göteborg, där min yngsta dotter bor, och mjukstartar med ett eller flera fiskepass där.

Mitt västkustfiske är komplicerat. Om jag inte flötmetar makrill så kastar jag antingen ut ett räkagnat pater nostertackel eller en kastpilk. När det handlar om kastpirkar har under senare år diverse japanska/japaninspirerade varianter kommit i ropet. De kan fungera, men helst förlitar jag mig på klassiska, norska, sildpilkar. Sölvkroken har flera sådana på sitt program; Stingsilda, Sölvsilda och Jensen. Vid ett första påseende är de förvillande lika och man kan fundera över varför samma tillverkare säljer i stort sett identiska pilkar under olika namn, men det är bara vid ett första påseende. Det handlar om olika designer med olika egenskaper, låt vara att skillnaderna är subtila.

Den som vet vet. Den som inte vet kan trösta sig med att alla de olika sildarna fungerar och fungerar bra. Och det är inte bara på västkusten de gör det. Mina första Stingsilda köpte jag på Gotland för över ett halvsekel sedan, på den tiden det fanns torsk i Östersjön...

Apropå östersjötorsken så har Peter Löfgren - mannen bakom dokumentärfilmen Den sista torsken - nu kommit ut med en bok med samma titel. Den ska jag inhandla som semesterlitteratur. På västkusten verkar den kustnära torsken vara på god väg tillbaka så kanske Jensen och jag kan komma i kontakt med den) även om juli inte är en torskmånad.

 

 

Daiwa Emblem-S 2550

Numera kan även plast... jag menar grafitrullar vara vintage, gamla eller till och med old school. Hur som helst så finns det en rad några decennier gamla rullar med stativ av kolfiberarmerad plast och påfallande många av dessa är gjorda av Daiwa. I Japan. Emblem-S 2550 är en av dessa och en rulle jag gärna använder.

De mest uppenbara fördelarna med plastmaterialet  är att det inte korroderar i kontakt med saltvatten och att det är lättare (än metall). Emblem-S 2550 är, som synes, bakbromsad vilket innebär att man inte, vid fiske i havet, behöver oroa sig för att salt och smuts ska förstöra slirbromsen. Dessutom är den här bromsen alldeles förträfflig, mjukt och stabilt verkande. 

I övrigt har rullen sk long cast-spole, vad Daiwa kallar Gyro Spin (vilket betyder att rotorn är väl balanserad) fällbar vev, frånkopplingsbar, direktverkande, backspärr och en rejäl, kullagrad, lintrissa (som man alltså, särskilt vid fiske i salt vatten, mäste hålla ren och väl smord). 

Glöm ABU och de andra gamla namnen

Att de rullar som idag säljs under namn som ABU och Penn mfl tillverkas i samma fabrik i Kina och att det mest är namnet som skiljer dem från no-namerullar med samma ursprung har jag länge tjatat om. Den här videon handlar om just det.

Men ABU-rullar tillverkade i Sverige, D.A.M.-rullar från Västtyskland och Mitchell gjorda i Frankrike håller fortfarande högsta kvalitet...
 

Ännu ett slag för UL

En reglementsenlig UL-utrustning. Det teleskopiska spöt kan dras ut till 120 cm och är klassat för betesvikter 1-7 gram. Rullen, i sk 500-storlek, väger ungefär ett och ett halvt hekto och linan är 0,14 mm monofil nylon.

 

Om less is more kan man diskutera men när det handlar om sportfiske så är i alla fall min definitiva uppfattning att lättare är roligare. Ovedersägligt är att lätt är lättare. lättare att bära med sig och mindre ansträngande att hantera. En ultralätt utrustning är dessutom användbar nästan överallt. Det finns i så gott som alla vatten fiskar man kan fånga med sådana grejor. I takt med att jag dragit ned på mitt fiskade så har andelen UL-fiske (ultralätt fiske) ökat.

UL-grejor är inte bara lättare än annan fiskeutrustning, de är även mindre än vad tyngre grejor är. Själv håller jag mig, föga överraskande, till den äldre skola som säger att ett UL-spö inte bör vara längre än 5´6´´ (eller, i saltvatten, 6´), rullen inte får väga över 200 gram och att linan bör vara en monofil nylondito med en diameter runt 0,15 mm (eller tunnare) i sötvatten och möjligen någon hundradels millimeter grövre i havet. Att det sedan spelar mindre roll vad man kallar sin utrustning är en annan sak men om vilken hyfsat lätt utrustning som helst får passera som UL så har begreppet förlorat sin mening.

En halvskaplig abborre eller makrill på UL kan bli en minnesvärd fiskeupplevelse. Så även en gädda i matstorlek som på vad som idag används som gäddfiskeutrustning knappast skulle orsaka spöböj. Med lätta grejor väntar häftiga bataljer överallt.
 

Det var en gång

 

En gång i tiden, inte längre sedan än att det fortfarande finns de av oss som minns det, stod namn som Mithell, ABU och D.A.M. mfl för någonting. Köpte man ett ABU-spö så visste man var det var gjort och att det var annorlunda än alla spön som inte hette ABU. Nu är det annorlunda. 

 
 

ABU finns inte längre

För några år sedan lades Napp och Nytt ned. Det var ett tidens tecken. AB Urfabrikens tillverkning av fiskegrejor har nu, definitivt, gått i graven. Den utveckling som pågått sedan Borgströms sålde bolaget har därmed lett till sin logiska slutpunkt och ABU är nu bara ett av alla meningslösa varumärken som internationella kapitalister försöker använda för att lura oss konsumenter. Själv har jag på senare år reagerat genom att köpa det mesta direkt från Kina och får då samma grejor utan att behöva betala extra för ett meningslöst namn.

För visst är det något visst med en rulle "made in Sweden"? Eller är det bara varunamnet som spelar roll? ABU-namnet på generiska grejor från Kina, grejor utan själ och som precis lika gärna kunnat bära vilket annat namn som helst, är inget jag går igång på.

Dessbättre fungerar de svenskbyggda ABU-rullarna fortfarande lika bra som när de var nya så för min del spelar det mindre roll att AB Urfabriken lagts ned. Jag har all utrustning jag någonsin kan komma att behöva. Och även om fabriken där de en gång tillverkades nu är ett museum så är mina Abumatic, Ambassadeur och Cardinal inga museiföremål.

Faktum är att den alldeles utmärkta, koreabyggda, Ambassadeur 5600EXT, känns mer autentisk än de prylar som nu säljs under ABU-namnet.

Nya insatser

Jag ska naturligtvis se till att skaffa metmask till på torsdag men oavsett hur det går med den saken så kommer det att bli ett kustfiskepass från Väddös utsida och då ska de här nyförvärven få chansen.

Balans

Många är fixerade vid vad deras grejor väger men viktigare än några gram hit eller dit är att utrustningen är balanserad. Med det kan man avse många olika saker men vad jag idag tar sikte på är att rullen och spöts respektive vikt är korrekt anpassade till varandra. En ytterligare avgränsning är att det handlar om haspelutrustning och vad som åtminstone förr kallades för enhandsspön, dvs relativt lätta spön upp till runt sju fot i längd.

Förr, när det var annorlunda och mycket var bättre, hade sådana spön ofta ett rullfäste bestående av ett par plast- eller lättmetallringar vilket gjorde att man kunde anpassa rullens placering på handtaget efter var balanspunkten låg. Idag är fasta rullfästen det vanligaste och då gäller det att prova ut spö och rulle tillsammans.

På bilden ovan vilar spöt, i balans, på min tumme och precis där - alldeles framför rullfoten - bör balanspunkten vara. 

Enkelhet

Den här vobblaren - Rapala X-Rap - gillar jag. Det som tilltalar mig är att den är så enkel. Ren i formen, ingen haksked och, exemplaret på bilden, försedd med enkelkrokar. Och man kan faktiskt, om man så vill, ta bort den främre kroken.

ABU 3000

Förr, inte längre än en sextio år sedan, hade namn som Ambassadeur en betydelse. De stod för något. För det absolut bästa svensk rullbyggarkonst hade att erbjuda. Man satte inte det namnet på vad som helst bara för att locka köpare. Man prostituerade inte sitt varumärke.

Men detta var alltså förr, då när saker och ting var annorlunda och mycket var bättre. Hur som helst så lanserade AB Urfabriken i Svängsta runt mitten på sextiotalet en Amb... en fin multirulle med gavlar i ett plastmaterial. Anledningen till detta var inte främst att göra rullen billigare, för så värst mycket kunde det knappast skilja i tillverkningskostnad mellan dessa plastgavlar och de gavlar i pressad aluminium som ambassadeurrullarna hade. Nej, skillnaden var att det nya materialet var helt saltvattensbeständigt (vilket aluminium inte är). Men Ambassadeur? I brun plast? Icke!

 
Så långt var allt som det skulle. Vad man inte räknat med (eller ut?) var hur plasten, eller snarare den läckert  brunbeige nyans i vilken den var färgad, skulle reagera när den utsattes för intensiv UV-strålning, dvs när man använde rullen till havsfiske soliga dagar. Därför är det sällan man idag ser en ABU 3000 - för det var det namn rullen fick - i bevarad originalfärg. Som den på bilderna i det här inlägget.

 Förklaringen till rullens extremt fina yttre skick torde vara att den dels inte använts särskilt flitigt, i vart fall inte i vackert väder, och att den förvarats i den bruna tygpåse som följde med rullen från fabrik. Till och med den Abulon som förmodligen är jämnårig med rullen ser helt fräsch ut!  I samma påse låg, när jag sprang på rullen i går när jag egentligen var på jakt efter CD-skivor i en second hand-butik, den lilla plasttub med extra centrifugalvikter och andra reservdelar som också låg i kartongen när någon, på sextio- eller sjuttiotalet, ursprungligen köpte rullen.

Jag lovar att bara fiska med den i gråväder eller under kvällspass... 

Jerka

Sportfiskesvenska är ett fascinerande språk. Det består till stor del av facktermer inlånade från (mestadels den  amerikanska) engelskan men som i sportfiskesvenskan har en annan betydelse än på originalspråket. Det hela är oerhört förvirrande och inte så litet skrattretande.

Långt innan vi importerade termen jerk (som i jerkfiske, jerkbete etc) visste vi att en vobblare kan fiskas hem på olika sätt. Ibland fungerar en inspinning i jämn hastighet bäst, i andra lägen ger sk spinnstopp utdelning och i åter andra lockar den bäst till hugg om man manipulerar gången genom små knyckar med spötoppen. Men ingen kallade detta knyckande för jerking eller jerkfiske.

Så kom då det jag kallar för det "moderna" gäddfisket och i detta blev fiske med vobblare, ofta stora och tunga pjäser av trä utan haksked en viktig del. Vi fick lära oss att dessa beten mer eller mindre måste fiskas hem medryck och knyckar och att de hette jerkbeten. Eller jerkbaits. Så hade vi då en helt ny typ av beten.

Läser man amerikansk sportfiskelitteratur (eller nätsidor) upptäcker man ganska snart att jänkarna inte har koll på detta. De kallar typiska vobblare som Rapala (originalet) för jerkbaits. Det är ju lika befängt som att kalla haspel för spinning eller en pilk för jig.

Devonspinnaren

 ‘How pleasant the banks of the clear winding Devon,
With green spreading bushes and flow’rs blooming fair.‘
                                                                    Robert Burns

Det finns två brittiska floder (och ett landskap) som heter Devon.Det finns också ett gammalt konstbete, äldre än spinnfisket, som heter devonspinnare och som jag tror har sitt namn efter den skotska flod som Burns beskrev i citatet ovan.

Ursprungligen användes devonspinnaren till harling (dragrodd eller trolling) men med modern utrustning kan den naturligtvis kastas som vilket annat drag som helst. Spinnaren på bilden är av för mig okänt ursprung och ålder. Den är tillverkad av någon slags plast. Skulle jag använda den så blev det nog till älvfiske efter lax eller öring, tacklad som en spinnfluga.

Eftersom det handlar om en gammal typ av drag som fortfarande används så finns devonspinnare i otaliga varianter och av olika material. En modern variant är spinnflugebetet Spin-N-Glo, tillverkat av plast och i grälla färger. I shopen i Älvkarleby köpte jag för några år sedan ett gäng pyttesmå, ca 3 cm långa, plastdevons och på en av dem lyckades jag fånga en abborre (medan skapliga laxar hoppade och plumsade inom kasthåll). Sådant är fisket...

 

Micro UL

Ett av mina hemmavatten är Norrtäljeåns övre del. Ån är smal och på de flesta ställen där jag brukar fiska är det gott om träd, buskar och annan vegetation. Även i själva vattnet är det på sina ställen, i vart fall under sommaren och hösten, mycket som växer. Det är varken möjligt eller nödvändigt med långa kast, däremot krävs precision.  

Ett annat av mina hemmavatten är Väddö kanal. Här är det mer lättåtkomligt, åtminstone på sina ställen, och möjligt men inte nödvändigt att kasta långt. Tvärsöver räcker ett tio- till femtonmeterkast och längre kast än så riskerar ofta att landa på den andra sidan.

Vi som inte har båt fiskar ofta från bryggor, pirar, under broar och på andra liknande ställen. Inte heller här är långa kast nödvändiga. Ofta kan man ägna sig åt den fiskeform jag kallar VSBP (Vanligt Simpelt BryggPimpel), dvs släppa ned sitt bete från brygg- eller pirkanten och fiska vertikalt. Eller så gör man ett kort precisionskast för att få draget att landa under bryggan bredvid. 

Tidigare har jag använt mina fem- eller femochenhalvfots UL-spön till den här typen av fiske. De gör en någotsånär vuxen abborre, öring eller mört till en intressant motståndare och skulle en gädda blanda sig i leken är det inget oöverstigligt problem. Spralliga stensnultror blir plötsligt roliga att få på kroken och skulle man kroka en gylta eller makrill kan det bli åka av.

På senare år har jag blivit ägare till några fyrdelade UL-spön i längden 140 cm och klassade för kastvikter -5 gram och de funkar naturligtvis lika bra som sina något längre släktingar. Jag har även ett teleskopiskt spö som utdraget mäter runt metern och några sk isfiskespön som är ungefär hälften så långa. Det ena heter 13 Fishing Wcked Ice och är 66 cm långt, det andra är ett Ugly Stik som är 5 cm längre. Båda dessa spön kan man utan problem kasta de längder som krävs med och de är suveränt lätthanterliga när kastandet ska utföras med buskar och annat elände bakom eller bredvid en.

Materialutvecklingen har lett att allt längre spön av tillverkarna kallas för UL. I stort sett varje spö som kan kasta lätta beten klassas numera som ultralätt. I min värld går gränsen fortfarande vid 6 fot (saltvatten) eller 5 1/2 fot (sötvatten) men det är ju mitt problem. Vad jag vill uppmärksamma med det här inlägget är att längre inte alltid är bättre. Ibland är runt 70 cm idealiskt.