Jensen Sild

Om en månad är det dags för sommarens västkustvecka med Nöddö utanför Strömstad som bas. Kanske tar jag vägen dit över Göteborg, där min yngsta dotter bor, och mjukstartar med ett eller flera fiskepass där.

Mitt västkustfiske är komplicerat. Om jag inte flötmetar makrill så kastar jag antingen ut ett räkagnat pater nostertackel eller en kastpilk. När det handlar om kastpirkar har under senare år diverse japanska/japaninspirerade varianter kommit i ropet. De kan fungera, men helst förlitar jag mig på klassiska, norska, sildpilkar. Sölvkroken har flera sådana på sitt program; Stingsilda, Sölvsilda och Jensen. Vid ett första påseende är de förvillande lika och man kan fundera över varför samma tillverkare säljer i stort sett identiska pilkar under olika namn, men det är bara vid ett första påseende. Det handlar om olika designer med olika egenskaper, låt vara att skillnaderna är subtila.

Den som vet vet. Den som inte vet kan trösta sig med att alla de olika sildarna fungerar och fungerar bra. Och det är inte bara på västkusten de gör det. Mina första Stingsilda köpte jag på Gotland för över ett halvsekel sedan, på den tiden det fanns torsk i Östersjön...

Apropå östersjötorsken så har Peter Löfgren - mannen bakom dokumentärfilmen Den sista torsken - nu kommit ut med en bok med samma titel. Den ska jag inhandla som semesterlitteratur. På västkusten verkar den kustnära torsken vara på god väg tillbaka så kanske Jensen och jag kan komma i kontakt med den) även om juli inte är en torskmånad.

 

 

Nya insatser

Jag ska naturligtvis se till att skaffa metmask till på torsdag men oavsett hur det går med den saken så kommer det att bli ett kustfiskepass från Väddös utsida och då ska de här nyförvärven få chansen.

#1! - Kandidat 6

En kastpilk får bli min sjätte nominering. Elbe Ven, 10 gram, silver.

För kustfiskaren krävs ingen närmare vare sig presentation eller förklaring. Det här är ett lättkastat drag som är suveränt till fiske efter näbbgädda, makrill, havsöring, bleka och annan rovfisk. Vad färre vet är att det fungerar lika bra till fiske efter rovfisk i sötvatten och för oss som fiskar från land har det fördelen att ge oss räckvidd. När abborren en sommarnatt vakar längre ut än vad du når med din spinnare kan Ven vara lösningen. Som alla pilkar är Ven användbar för vertikalfiske från pirar, båtar och bryggor.
 

En missil

Det finns regler och så finns det undantag. Dessa förutsätter varandra, för om inga regler gällde så kunde det heller inte göras några undantag från dessa, icke existerande, regler. 

 

I regel behöver man sällan kasta särskilt långt för att fånga en havsöring. De allra flesta hugg jag fått har kommit inom tjugo meter från där jag stått. Som regel bör man vid sportfiske använda så lätt utrustning som möjligt.

 

 

 

Men ibland är det tomt på fisk närmast länd och ibland blåser det motvind. Dä får man antingen åka hem och göra något annat än att fiska eller göra avsteg från de två nyss citerade reglerna. Ett av mina absoluta favoritbeten vid kustspinn efter havsöring är Vicke, 20 gram. Men vissa dagar brukar jag gräva fran en 30- eller tillochmed en 40-grammare ur redskapslådan. I  kombination med ett något kraftigare spö kastar dessa tyngre Vicke grymt långt men fiskar (nästan) lika bra som 20-gramsversionen även över grunda bottnar.

Stören 25 gram

Att tillverka konstbeten är en form av besvärjelse. Magiskt tänkande (för att använda en anglicism), om man så vill.  

Det gäller i alla fall den mer hantverksmässiga tillverkningen, särskilt den som utförs av enskilda sportfiskare som hoppas att själva fånga drömfisken på något av sina alster. Den industriella betestillverkningen styrs ju, som det mesta här i världen, av räknenissar ock kapitalister som inte har något annat mål med det de sysslar med än vinstmaximering.

Men de beten man inte, eller i vart fall sällan, hittar "på marknaden" är en helt annan sak. De är inte nödvändigtvis bättre än de masstillverkade varianterna, men de är mer intressanta. Enbart av den anledningen har jag samlat på mig en avsevärd mängd handgjorda sk jerk baits för gäddfiske trots att jag i princip inte ägnar mig åt den typen av fiske.

Kustspinn efter havsöring, däremot, är vad jag helst "offrar" min tid på och därför utgör havsöringbeten den övervägande delen av min betesarsenal. Som kustvobblaren "Stören". Den - 4 stycken i olika färger - köpte jag på Husbergs, på Svartbäcksgatan i Uppsala, när det begav sig. Dvs innan Husbergs lade ned vilket väl nu är åtminstone trettio år sedan. Jag har aldrig sett Stören någon annanstans och jag kan inte påminna mig att jag fiskat med dem, men kanske det är dags att ge dem en chans?

Skjortknappar

För mig, en sextiosjuårig gubbstrutt med kontorsarmar och en kass höft, finns det ingen mer långkastande kombination är en sextiograms kastpilk och ett välbyggt nio- eller tiofots spö. Yngre och/eller mer vältränade sportfiskare kan förmodligen kasta längre med tyngre beten och längre spön. Men hur länge? För det handlar ju, vid praktiskt fiske, inte bara om hur långt man kan kasta utan också om hur länge man kan göra det. Så sextio gram och nio-tio fot är, för mig och vid praktiskt fiske, optimalt.

Pilkarna på bilden - sextiogrammare - har jag tänkt använda först nästa år. På programmet står något eller några försök på Vätterns lax och om gud är god och brallorna håller blir det även någon norgeresa.

Pilkarna var när jag köpte dem tacklade med en hjälpkrok (assist hook för er icke svenskspråkiga). Den tyckte jag var dels för liten och dels monterad på en alldeles för kort tafs. De bristerna har jag åtgärdat (och originalkroken syns överst i bild). Utgå aldrig från att de beten du köper är, från fabrik,  optimalt riggade för det fiske du tänker använda dem till. Krokar är mest något de skickar med. Ungefär som skjortknappar... De aktre knapparna tänker jag byta ut mot enkelditon.

Kustspinn 2 - spön

Den kanske viktigaste delen av utrustningen vid kustspinn är spöt. Det är spöt som till stor del avgör hur långt man kan få ut sitt bete och därmed vilken yta/vattenvolym man kan fiska av. Spöt har också en avgörande betydelse för ens chanser att bärga en eventuell drömfångst. På spöt sitter en rulle som kan vara antingen av haspel- eller multiplikatortyp. Om rullar kommer jag att skriva senare men jag gör det, när jag nu skriver om spön, enkelt för mig och gör ingen skillnad på om det handlar om haspel- eller spinnfiske.

 *     *     *

Förr, när livet var enklare, var spöna byggda på klingor av, i bästa fall, rörbyggd glasfiber. Jag bortser från att det i en ännu mer avlägsen forntid endast fanns spön av trä eller bambu att tillgå eftersom det då, såvitt känt, inte bedrevs något kustspinn. Åtminstone inte här i Sverige. Det, materialets begränsningar, innebar att nio fot (270 cm) var en ur viktsynpunkt lämplig/optimal längd för tvåhandsspön. För att de inte skulle bli alltför svajiga fick man lov att göra dem så att de kunde kasta viker upp emot 60 gram. Därmed var formeln för vad som på sextio/sjuttiotalet kallades för ett kustfiskespö klar. Det var nio fot långt och kunde hjälpligt kasta beten upp till 60 grams vikt.

 

Mitt första kustfiskespö var ett Daiwa Store Baelt, nio fot långt av rörbyggs glasfiber (även delningen av glasfiber) och klassat för beten vägandes upp till 60 gram. Det inhandlades 1974 (?) på Sportdepoten i Falun. En tre-fyra år senare köpte jag ett till kustspö, denna gång av fabrikatet D.A.M. Även det spöt var nio fot, av rörbyggd glasfiber (med sk spigotdelning) och klassat för vikter upp till 60 gram. Inköpsstället var Liljefors Sport i Uppsala.

Under båda spöna hängde en öppen haspelrulle (ABU Cardinal 66 med 0,35 nylonlina). Den utrustningen innebar att, om man ville kunna kasta rimligt långt, beten runt 28 grams vikt blev något av, som man säger på nutida svenska, default. Betet kunde sedan vara en kustvobblare (typ Jensen Flamingo), ett skeddrag (typ Toby) ett blank/torskdrag (typ Elbe eller Gnosjö) eller en kastpilk (typ Stingsilda). Mer komplicerad än så var varken tillvaron eller kustspinnet.

Inspirerad av artiklar i FiskeJournalen om det danska kustfisket köpte jag, i slutet av sjuttiotalet, ett niofots glasfiberspö klassat för betesvikter -30 gram och byggde även ett spö byggt på en flugspöklinga. inget av dessa var någon höjdare...

 

Så kom då kolfibern. Och bättre bindmaterial, för en spöklinga består ju inte bara av fibrer. Nu började det hända saker! Det första riktigt läckra kustfiskespö jag köpte (från Husbergs i Uppsala) var ett niofots ABU Boron Classic -20 gram. (för att få den lätta och smäckra klingan tillräckligt rapp och spänstig hade man lagt in några längsgående borfibrer), Ett suveränt spö som jag fortfarande gärna använder.

Idag har materialutvecklingen gått så långt att vi har tillgång till tvåhandsspön i olika längder som kastar upp till 12 eller 120 gram med adekvat aktion. Kort sagt så har vi betydligt mer att välja på än vad jag hade när jag köpte mitt Daiwa Store Baelt. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är, att tillvaron blivit avsevärt mycket mer komplicerad. På gott och ont...

Det "goda" med hur det var förr var att man inte behövde fundera så mycket (eller köpa på sig så mycket) utan ett niofotsspö med lämplig rulle (vissa körde med Ambassadeur...) var vad som fanns att tillgå, dvs vad man behövde. Istället för att noja över utrustningen kunde man koncentrera sig på själva fisket. Istället för att spendera sina pengar på spön kunde man köpa drag, spendera dem på annat (eller - det här var förr i tiden - spara dem).

Med dagens material är betydligt längre spön än den klassiska niofotaren möjliga att bygga utan att de blir vare sig för tunga eller för svajiga. I vissa situationer - till exempel vid bombardafiske -  kan ett spö runt tolv fot vara att föredra. I andra lägen - till exempel vid fiske med kastpilk från en pir där maximalt långa kast inte behövs - kan en sjufotare vara ett smidigare alternativ. Detta sagt är nio fot fortfarande ganska rätt i de flesta fall och ger en bra kompromiss mellan kastlängd och hanterbarhet. Så som utgångspunkt för den som står i begrepp att skaffa sin första kustfiskeutrustning är en niofotare fortfarande en gångbar rekommendation. Däremot behöver en såpass lång spöklinga inte längre vara klassad för vikter upp till 60 gram för att upplevas som rapp och spänstig. Mina lättaste niofotare är avsedda för vikter upp till 12 gram men känns inte överdrivet mjuka. På de spöna är även relativt små fiskar som makrill och näbbgädda roliga att drilla men de klarar även havsöring när förhållandena är sådana att man vill fresta den med små drag. Däremot blir sådana spön för veka när det handlar om att bända upp annat än ren småfisk som bestämt sig för att stanna intill bottnen.Mina kralligaste niofotare kastar beten upp till 140 gram. Det finns spön som kastar tyngre drag än så, men dels är en gammal man och dels tycker jag att fiske bör vara avkoppling snarare än tungt kroppsarbete, så de påkarna är ingenting för mig. Avgörande för spövalet är vilka beten man vill fiska med och, i viss mån, hur pass stora fiskar man kan tänkas på på kroken.

Längs våra svenska kuster finns det ju numera mest småfisk och en torsk på fem kilo är närmast att betrakta som en sensation. Makrill och näbbgädda kräver inga kraftiga spön och det gör, ärligt talat, inte de havsöringar man kan få kontakt med heller. Så mitt råd är att utgå från de beten man vill använda och hur långt man måste kunna kasta dessa och sedan välja ett tillräckligt långt spö vars optimala kastvikt stämmer med dessa. En förenklad men hyfsat pålitlig tumregel ) givet att spöt är korrekt klassat av tillverkaren...) är att det kastar optimalt med vikter runt 75% av maxvikten. Är det 28 grams drag (en vanlig vikt på drag för kustspinn) man mest kommer att använda så bör ett spö klassat för beten upp till 40 grams vikt vara idealiskt. Kommer man mest att använda 18-grammare bör spöt vara märkt -25 gram osv. En annan, ungefär lika tillförlitlig tumregel säger att den ideala kastvikten bör ligga vid 2/3 av det för spöt angivna viktintervallet, dvs om spöt år klassar 20-50 gram så ligger sweetspoten runt 40 gram. Men det handlar, som sagt, om tumregler och inte några absoluta "sanningar". Dessutom är vad ett spö klarar och hur det kastar beroende av hur kastaren hanterar det så det enda säkra sättet att få veta vilka vikter ett spö är användbart för och vid vilken vikt det kastar optimalt är att själv fiska med det.

När det sedan kommer till spöts aktion (böjprofil) är det mycket en smakfråga. Jag vet att många gillar och rekommenderar överdrivet "snabba" spön till det mesta och visst har sådana, med mer eller mindre utpräglad toppaktion sina fördelar och användningsområden (till exempel vid vissa typer av fiske med kastpilk där man, ungefär som vid jerkfiske, vill med distinkta spörörelser manipulera pilkens gång) men själv föredrar jag, generellt, klingor med progressiv, parabolisk, aktion. Ju djupare (mer parabolisk) aktion ett spö har desto mer effektivt är det när man måste trötta ut snarare än med rå kraft hala in en stor fisk. Det är därför flugfiskarna kan landa stora fiskar på tunn tafs och med rullar utan slirbroms.

Nio fot må vara utgångspunkten men för specifika behov kan andra längder vara motiverade. bombardafisket har redan nämnts men även om man ofta fiskar längs långgrunda stränder där maximal kastlängd är viktigare än bekvämlighet (ett långt spö är jobbigare att hantera under långa fiskepass) kan det vara motiverat att gå upp några fot i längd. Fiskar man från en pir eller något liknande där långa kast inte behövs kan man klara sig med ett kortare spö och man kan, faktiskt, kasta förvånansvärt långt med ett välbyggt sjufotsspö. Eller ännu kortare.

 

Ett problem med långa spön är transportlängden. Skulle man råka bo på en strand och fiska bara där kunde ju en odelad tolvfotare fungera men i den verkliga världen där man med bil eller annat transportmedel ska ta sig och sin utrustning från bostaden till fiskeplatsen krävs smidigare lösningar och med spön över åtta fot kan även ett tvådelat vara otympligt. Dessbättre är tredelade spön numera rätt vanligt förekommande och det finns även ett utbud av sk rese- eller plockepinn-spön. Även teleskopiska spön finns men här är utbudet begränsat och importörerna här i landet har nischat in telespön i lågprissegmentet vilket ofta återspeglas i kvaliteten.

Även om spöskarvarna är ett mindre problem idag än vad de var på den tid då det var metallholkar som gällde så innebär, oundvikligen, en aldrig så bra skarv en försvagning så de bör i möjligaste mån undvikas. Så länge man säkert kan transportera tvådelade spön är det, som jag ser det, utgångspunkten. Enligt min erfarenhet landar man då i att när längden överstiger tio fot blir tredelade spön att föredra. Sedan blir naturligtvis kalkylen en annan om man tex ska flyga någonstans och vill packa sin utrustning. i en resväska (och, alltså, enligt enkel geometri, den maximalt möjliga transportlängden blir vad som går in på diagonalen i den väskan). Mitt kortaste (transportlängsmässigt) för praktiskt kustfiske användbara spö är en sexfotare, klassad -60 gram, som hopskjuten mäter endast 29 cm. Kanske inte mitt förstahandsval som allroundspö, men nog skulle jag stå ut med att tillbringa några dagar på en pir på Teneriffa eller en klippa norr om Lissabon eller vid någon annan kust med det spöt och en lämplig rulle.

Jag, när det begav sig, på en strand i Cascais, Portugal, med ett transportvänligt tolvfots telespö.

 

 

Vad hände med LRF?

Nej, det är inte Lantbrukarnas Riksförbund jag funderar över utan fenomenet Light Rock Fishing. LRF var ju om inte populärt så i vart fall hajpat för ett antal år sedan. Med ett uselt till mediokert fiske längs våra kuster med allt färre och mindre predatorer och invasiva arter som den lilla svartmunnade smörbulten tycktes det ligga rätt i tiden. Även om fångsterna inte blev imponerande vad storleken på de fiskar man drog upp så erbjöd ju LRF åtminstone en realistisk chans till litet sprattel i linänden. Men numera är det ganska tyst och varken de fysiska butikerna eller nätditona direkt översvämmas av LRF-utrustning. Och själv har jag hittills inte, under mina fisken längs våra kuster, sett en enda utövare av metoden. 

 

Litet märkligt är det att LRF inte slog igenom, för det är ju ett realistiskt sätt att förhålla sig till den verklighet vi lever i. Men precis som Fiskeland Gotland tycks vi ha svårt att släppa taget om det som flytt och fortsätter att fiska på ett sätt och med grejor som var relevanta för flera decennier sedan. Då kunde jag när jag for till Gotland över sommaren motivera att packa med Fiske 3-utrustningen (ett niofotsspö för vikter -60 gram och en Cardinal 66 fylld med 0,35 mm nylon) för det blev ju alltid litet torskfiske, kanske vid Digerhuvud, och gäddfiske med de största Killerwobblarna (som vägde 50 gram, det var stort på den tiden...). Idag är chansen till/risken för att jag sommartid lyckas kroka någonting jag inte kan betvinga med LRF-grejor inte ens beaktansvärd. Nu är det förvisso inte lika många som ids fiska som det var förr (när det var mycket var annorlunda och mycket var bättre) men jag kommer garanterat att se fler göra det med Fiske 3- än med LRF-utrustning. 

 

Det fanns en mycket välskriven och trevlig blogg - Light Rock Fishing, Fast på svenska - men den har inte uppdaterats sedan i december 2021 och får väl, även om den fortfarande ligger uppe, betraktas som nedlagd. Vilket är synd. Men läs den gärna och, om du inte redan gjort det, testa själv. Sedan behöver man ju inte kalla det man håller på med för vare sig LRF, UL eller BFC, men det blir hur som helst litet roligare att fiska om man gör det med så lätta don som möjligt. 

Någon gång mot slutet av åttiotalet (?) slog jag på stort och köpte ett niofots ABU Boron Classic, ett lätt men spänstigt spö avsett för kustfiske med beten upp till 20 grams vikt. Det ersatte det gamla, faktiskt rätt svajiga, glasfiberspö som dittills varit det lättaste tvåhandsspöt i min arsenal. Numera har jag lika långa spön klassade -12 gram. Att fiska från kusten med sådana spön hade jag nog uppfattat som närmast absurt på den tiden man hade en realistisk chans att få kontakt med en tiokilosgädda eller en urstark femkilostorsk. Idag är det annorlunda. Så kanske är det, trots allt, läge för en ny förkortning. Eller akronym, för vi talar ju modern sportfiskesvenska. Vad sägs om LCF - Light Coast Fishing? Eller MCF - Modern Coast Fishing?
 

Nytt under solen...

 ...sägs ingenting vara och vad vet jag? Solen sägs vara 4,6 miljarder år gammal och själv är jag bara 66.

 

Det här betet är, hur som helst, nytt för mig och jag tycker att det ser lovande ut.

 

edit.   Men litet lattjo verkar konstruktionen. För om spinnarskeden, viket man väl får tro att den gör, roterar så kommer ju kroken att snurra med samma varvtal.

Kastpilkar

Långsmala skeddrag och kustvobblare i all ära, inget annat drag kastar så bra som kastpilken. Fiskar bra gör den också. Och nu finns det även en utomländsk term för kustfiske med kastpilk, nämligen shore jigging, så att man inte behöver förklara på töntig svenska hur man tog den där blanka öringen. Särskilt om man vill använda så lätta don som möjligt kommer kastpilken till sin rätt. På bilden ovan ses ett urval i vikter 10-20 gram.

Vicke, Gladsax eller Sandgrävling?

 

Sandgrävling och Vicke.

 

 

 

Rubrikens fråga kan översättas: Vilken är den bästa kustvobblaren? Eller är det någon helt annan? Eftersom det är jag som ställer frågan så är det min erfarenhet som ligger till grund och enligt den så är det någon av de tre nämnda som, när det handlar om kustspinn efter havsöring, som ligger i topp. Samtidigt vet jag att man bara får hugg på det bete man fiskar med och att det därför kan bero på att de tre i rubriken nämnda vobblarna är de jag oftast ger förtroendet.

 

Gladsax.

Gladsax var en av de första kustvobblare jag kom i kontakt med. De första var Kalles träbit, Jensen Flamingo och Fyns kustwobbler. Träbiten köpte jag i en sportfiskebutik som då, tidigt åttiotal, låg mellan Söderport och tingsrätten i Visby och jag vill minnas att jag även köpte åtminstone mina första Flamingo där. Fyns kustwobbler köpte jag inte utan täljde till själv utifrån en artikel (av Jens Ploug Hansen, vill jag minnas) i FiskeJournalen. Dessa tre vobblare kunde också förtjäna sina platser i rubriken men då hade den blivit väl lång.

Jenses Flamingo.

 

En in vobblare som liknar Sandgrävling men är något fylligare är Kungstobis och jag har i någon låda några kustvobblare av polska Salmos tillverkning som är väldigt lika Kungstobis. Eftersom jag är något av en samlare när det handlar om fiskeprylar så skulle jag kunna göra listan över fina kustvobblare betydligt längre, men här sätter jag streck. Och tre olika är, strängt taget, fler än vad man behöver. inte heller behöver man särskilt många färger och vikter. De allra flesta av mina fiskepass efter kustöring använder jag ett eller möjligen två beten. Fiskar jag med haspel är det oftast en 20-grams Vicke och när jag använder multirulle brukar 30 gram vara utgångsbudet. Oavsett vikt kör jag oftast med en grå/vit (silver?) med grön rygg och/eller en röd med svart rygg. Hugger inte öringen på någon av dessa så hugger den inte alls (och är troligen inte "inne").

Kalles träbit.

 

Nu lär väl de vobblare jag har räcka under min återstående livstid och jag ska försöka att inte köpa på mig flera. Däremot funderar jag på att använda en del av den tid jag hoppas få när jag definitivt pensionerar mig till att tälja egna vobblare och då med Kalles träbit och Fyns Kustwobbler som utgångspunkter. Jag gillar att sitta med en kniv och en bit trä och begrunda mina hyss. Och mitt ärliga svar på frågan i början av inlägget, när jag tänkt igenom saken, är att det inte spelar någon roll. Alla de vobblare jag nämner fångar fisk och gör det, såvitt jag kan bedöma, iika bra. OM de är i vattnet OCH det finns fisk där.

Long Cast

 

En typ av haspelrulle som utvecklats de senaste decennierna är de sk Long Cast-rullarna. Kännetecknande för dem är de extremt långa, ofta grunda, spolarna och en mycket tät linuppläggning.

Det hela tog sin början med Daiwas SS Tournament och har nu lett fram till rullar som den Vercelli Enygma SX som ses på bilderna i det här inlägget.

Vercelli låter italienskt och det är bland annat det bränningsfiske som bedrivs i Medelhavet som drivit på utvecklingen av rulltypen. Detta fiske, som bedrivs på långgrunda sandstränder, kräver långa kast samtidigt som de släta sandbottnarna gör det möjligt att fiska med klena linor, ofta i dimensioner vi annars förknippar med UL-fiske. Det motsvarande fiske som bedrivs på de brittiska öarna eller, för den delen, vår västkust sker oftast på bottnar där det finns gott om sten, tång och annat att fastna i och kräver därför betydligt grövre linor. Rulltypen används även till sötvattensmete på långdistans, tex karpfiske.

Ibland ser man rullar av den här typen rekommenderade till det sk Norgefisket men det är INTE något bra råd. Även om rullarna kan ha rejäl linkapacitet så är de inte tänkta för den typen av pilkfiske eller att brotta kveite. Här kan det gå så illa att spolaxeln - som har en extrem slaglängd och är relativt klen - utsätts för så stor belastning att den böjs eller knäcks. Av samma skäl skulle åtminstone jag inte använda en sådan här rulle till tungt älvfiske efter lax.

 

På det stora hela taget är de här rullarna ingenting man har särskild stor nytta av i vårt svenska fiske men vill man sätta PB i långkastning så är de helt rätt. Sedan är det naturligtvis fritt fram att experimentera och inget hindrar ju att man prövar att tänja gränserna. Kanske är det möjligt att från bryggan fiska av det där abborrgrundet en hundra meter eller så ute i fjärden?

Ron Thompson Tyran NX Salt

 

 

Nu har det väl gått veckor sedan jag lyfte ett gammalt Ron Thompson-spö? Det känns i alla fall som om det är dags igen. Den här gången blir det ett av mina absoluta favoritspön för litet tyngre haspelfiske, nämligen Tyran NX Salt. Spöt, som är klassat 40-100 gram, finns i längderna 8 och 9 fot.

Klingorna har en snabb men ändå djup aktion och är en fröjd såväl att kasta som drilla med. De påstås vara tillverkade i någon slags specialfiber - PBO Fiber Technology - utvecklad av de amerikanska och japanska regeringarna för användning i strategiska material. En annan uppgift är 30T koreansk kolfiber. Sak samma, det här är riktigt bra klingor.

Delningen är av spigottyp och passformen perfekt. Hur snygga spölindningarna och finishen är kan ni själva se på bilderna. Trebenta spöringar av hög kvalitet, ett utmärkt rullfäste och EVA-grepp med detaljer i gummikork. Förutom att spöna är välbyggda så är varje spö individuellt handtestat vilket talar för en god kvalitetskontroll.

Ett perfekt spö för den som föredrar haspel till gäddfisket med vobblare och gummibeten men som namnet antyder i första hand tänkt för fiske i havet. Användbart såväl för kustspinn som till inte alltför tungt pilkfiske och pillemete.

 

Som bonus ett klipp med en man som testar en Tyranklingas lyftkraft.

 

Rooblinos SW6000

Från Kina kommer nu det mesta av den utrustning vi sportfiskare köper. Det gäller oavsett om det handlar om dyrare märkesvaror eller om no-name produkter av okänt ursprung och ofta tveksam kvalitet. Rooblinos är onekligen ett märke men inte något känt sådant som Penn, ABU Garcia eller Pfleuger. Kinesiskt är det hur som helst.

Rooblinos SW6000 är, som beteckningen indikerar, en rulle i 6000-storlek avsedd att kuna användas i saltvatten. I samma serie finns en 4000- och en 8000-modell. Är man intresserad får man söka sig till Aliexpress, temu eller liknande hemsidor. Min Rooblinos SW6000 har jag ännu inte haft tillfälle att fiska med men den verkar vara av god kvalitet

Som så många rullar tänkta för saltvattensfiske har den det numera klassiska färgschemat svart/guld och enligt dagens mode är vevknoppen en kullagrad metallboll. Utväxlingen är 5,1:1, antalet kullager 9 + IAR. Backspärren (IAR) är frånkopplingsbar, bygelfällningen manuell/automatisk och slirbromsen med kolfiberlameller överdimensionerad. Priset brukar ligga runt 700 kr vilket får anses vara mer än humant för en såpass, som det verkar, gedigen rulle.

En trevlig detalj är den rejäla tygpåse, någon slags plysch, att förvara rullen i som följer med.

 

ABU Atlantic 413 Zoom

I mitt förra inlägg lyfte jag ett som många tycker vara ett gammalt men som för mig är ganska nytt spö. Idag handlar det om ett spö jag missade när jag i början av sjuttiotalet skaffade mig en utrustning för kustfiske efter havsöring (och torsk, för då fanns det mycket fisk av många arter längs Östersjöns stränder). På den tiden köpte man nämligen fiskegrejor genom att gå in i de butiker på orten där man bodde och se vad som fanns. Det Daiwa Store Belt jag hittade på Sport Depoten i Falun var ett bra spö men en klass för grovt för havsöring. När jag mot slutet av samma decennium flyttat till Uppsala lyckades jag återigen missa och fick istället ett sladdrigt niofots Fiske 2-spö som jag glömt namnet på.

På den tiden, sjuttiotalet, var det påklistrade etiketter som gällde så idag kan man inte läsa sig till vad det här är för spö eller hur det är klassat. Att det ät ett ABU Garantispö syns fortfarande men jag gissar att den garantin gått ut. Spöt är emellertid lika bra som för femtio år sedan. Om man bara kunde säga detsamma om sig själv...

ABU Atlantic 413 Zoom, som kom -71, hade annars varit just vad jag då behövde. Det stämde inte riktigt in i ABU:s klassystem eftersom det klarade betesvikter en bra bit över 30-gramsgränsen (3/4-1 1/4 oz) men just det var vad som då, under glasfibereran, behövdes för en lång klinga med spänstig aktion.

Helt OK rullfäste och korken är bra den med.

Dessutom hade ABU på det här spöt offrat sitt hemska. skjutbara, Allround rullfäste till förmån för ett traditionellt, fast, rullfäste med dubbla låsringar. Greppen var av kork, klingan i "naturlig" glasfiberfärg, dvs någonstans mellan honungsgul och ljusbrun, spöringarna var ABU:s Streamline med en generöst tilltagen nedre ring.

Så här snygga var lindningarna på sjuttiotalet.

De rullar ABU rekommenderade till spöt var multirullarna Ambassadeur 5000 och 6000 samt haspelrullarna Cardinal 66, 77 och ABU 444A. Själv skulle jag välja en Cardinal 66 eller en ABU 444A. Kanske gör jag det i helgen? I så fall blir det nog en 444:a som legat på soffbordet i några veckor (det är jag som, inte, städar, men jag håller mina rullar i gott skick).

Med dagens spön kan Atlantic 413 Zoom inte konkurrera men det är naturligtvis lika bra idag som det var på sjuttiotalet och precis som det fungerade att kasta och fånga fisk med det då så går det att använda idag. På den tiden fångades  det (jag vet, för jag var med) mycket fisk och fina fiskar. Att man får mindre fisk idag beror inte på utrustningen utan på våra makthavares förskingring av våra fiskevatten.

Berkley SSGS Titanium

I min spögarderob dominerar haspelspön lämpade för kustspinn efter havsöring. Det är en naturlig följd av att det är och under ett halvsekel varit mitt favoritfiske. Många av spöna har därför rätt många år på nacken. Några av de äldsta spöna har fått gå i pension (och för en tio år sedan gjorde jag mig - faktiskt! - av med flera av dem). Andra används regelbundet och står sig väl i konkurrensen med nyare modeller.

Ett, eller snarare två, spö som nog aldrig kommer att tas ur aktiv tjänst är Berkley SSGS Titanium. Jag äger dels en tiofotare klassad för vikter 8-32 gram och en åttafotare för beten 4-24 gram. Dessa två spön täcker in det mesta man behöver för just havsöringfisket.

Klingorna är tvådelade och av IM6 kolfiber. Spöringarna är smäckra och istället för keramiska inlägg är de helt i metall. Dock är det för mig oklart om denna metall är stål eller titan (och jag har sett båda uppgifterna i annonser) men de fungerar hur som helst mycket bra. Inte heller grepp (kork) eller rullfäste lämnar något i övrigt att önska. Till och med de gröna tygfodralen är utmärkta.

Det viktigaste är emellertid spönas kast- och drillningsegenskaper vilka båda är i toppklass och perfekt anpassade för just havsöringspinn. Aktionen är djup, inte överdrivet snabb och klingorna har en rejäl ryggrad när de sätts under belastning. Tiofotaren fungerar utmärkt även till bombardafiske. Exakt när SSGS introducerades minns jag inte men när serien togs ur produktion för en femton (?) år sedan återintroducerades den efter något år. Numera får man emellertid skatta sig lycklig om man kommer över ett begagnat spö. Enligt min uppfattning är det här bland de bästa spön man kan tänka sig för kustfiske efter havsöring.

Under söndagens fiske satt en ABU Cardinal C3 (med 0,24 mm Black Blade monofil nylonlina) under spöt. Det berodde mest på att den rullen låg i ryggan sedan ett abborrfiske. Det fungerade bra men jag skulle ha föredragit C4:an för balansens skull. C3:an sitter annars som en fläskläpp på åttafotsspöt. Naturligtvis kan man använda modernare rullar men det känns skönt och tryggt att veva de snäckdrevsförsedda Cardinal C-rullarna och monofil nylon är vad jag oftast använder till havsöringfisket.

 

Dagens

 

Senare idag tänker jag slänga en fluga i soppan. Närmare bestämt en liten laxfluga (som jag inte kan erinra mig namnet på) monterad efter en genomlöpare. Återstår att se om färsk hvsöring blir dagens rätt eller en fluga i soppan dagens fel...

Ron Thompson Steelhead

Varför ett danskt företag kallar sig Ron Thompson vet jag inte, inte heller vet jag varför de "prytt" detta spö med Förenta Staternas flagga (eller om det ens är tillåtet?) och inte heller bryr jag mig. Gissningsvis är det ett försök att ge intryck av att spöt - som garanterat är ihopsatt i Kina - är "made in the USA". Nå, jag kan leva med flaggan och för den som inte kan det så finns det ju eltejp. Eller så klistrar man över den med valfri flagga/symbol.

Däremot förstår jag varför man valt namnet Steelhead, som ju är amerikanska för vild regnbåge. Själv har jag endast fått förvildad regnbåge men det är en kampglad fisk och det här spöt är väl lämpat för fiske efter sådan. Eller efter havsöring.

Den nio fot långa klingan är tillverkad i övervägande kolfiber (flugspöklingorna med samma namn innehåller 90 % kolfiber), har en trevlig helaktion och är (korrekt) klassad för att kasta 15-40 gram. Greppen är av högklassig kork och ringar och rullfäste av Fuji-typ.

Spöt har säkert ett decennium på nacken och är utgånget men fortfarande ett trevligt fiskeredskap, lämpat för allround kustfiske men lika användbart för fiske i insjöar, åar och älvar. Den relativt långsamma aktionen gör det användbart till bland annat makrillmete då den möjliggör långa kast utan att staggen hela tiden slits av kroken. Av samma skäl lämpar det sig väl även till annat mete. Det är också den här typen aktion som åtminstone jag vill ha om jag ska fiska med bombarda.

Själv gillar jag den typ av aktion det här spöt har och just den här klingan har, i mina ögon, mycket goda såväl kast- som drillningsegenskaper. Jag uppskattar även de generösa korkgreppen och det rejäla rullfästet. Hade sedan spöringarna varit tre- eller fyrbenta så hade det varit i stort sett perfekt.

Den som vill ha så lätta och styva spön med så små grepp som möjligt får leta någon annanstans. 

En annorlunda kustvobblare?

VM är det enda som står att läsa på dessa kustvobblare. Möjligen är det tillverkarens namn eller kanske är det så betet heter? Själv vet jag ingenting om när, var eller av vem de tillverkats. Eller ens om de är tänkta som kustvobblare...

Det som är annorlunda med VM (som vi väl kan kalla den) är att kroppen är av metall. Och ihålig. 

VM finns i (i vart fall) tre storlekar vägandes 17, 21 respektive 28 gram. Om någon av bloggens läsare sitter inne med ytterligare information så dela gärna med dig av den i kommentarfältet.

Salmo Wave

Salmo Wave 24 gram

En annorlunda formgiven kustvobblare är polska Salmo Wave som finns i storlekarna 7 cm/14 g och 9 cm/24 g och ett antal, för att inte säga otal, färger. Den är långsamt sjunkande och kan, med olika hemtagning, ges olika rörelsemönster i vattnet men fungerar även att vevas in i jämn takt.

De färger (mönster) som imiterar naturlig bytesfisk är synnerligen välgjorda vilket, om inte annat, är trevligt att titta på. Materialet är hårdplast (ABS?) med (utgår jag från) genomgående ståltrådstackel.

Wave är en bra vobblare. Den kastar och fiskar bra och är hållbar. Från fabrik är den bestyckad med en trekrok i fjäderring men den bristen är ju enkelt avhjälpt.