Långa kast är dessbättre inte alltid nödvändigt och i ett litet vatten, tex vid en liten å eller från en brygga i en grund vik, kan smygfiske med riktig UL vara ett trevligt sommarnöje en kväll när de randiga jagar i ytan.
Varför dessa små och lätta beten levereras med en fjäderring i nosöglan förstår jag inte men jag gissar att många utan eftertanke fäster ett beteslås med lekande i sagda ögla. Gör inte det! Ta bort den onödiga fjäderringen och knyt en Rapalaknut i pyttevobblarens nosögla.
 |
En reglementsenlig UL-utrustning. Det teleskopiska spöt kan dras ut till 120 cm och är klassat för betesvikter 1-7 gram. Rullen, i sk 500-storlek, väger ungefär ett och ett halvt hekto och linan är 0,14 mm monofil nylon.
|
UL-grejor är inte bara lättare än annan fiskeutrustning, de är även mindre än vad tyngre grejor är. Själv håller jag mig, föga överraskande, till den äldre skola som säger att ett UL-spö inte bör vara längre än 5´6´´ (eller, i saltvatten, 6´), rullen inte får väga över 200 gram och att linan bör vara en monofil nylondito med en diameter runt 0,15 mm (eller tunnare) i sötvatten och möjligen någon hundradels millimeter grövre i havet. Att det sedan spelar mindre roll vad man kallar sin utrustning är en annan sak men om vilken hyfsat lätt utrustning som helst får passera som UL så har begreppet förlorat sin mening.
En halvskaplig abborre eller makrill på UL kan bli en minnesvärd fiskeupplevelse. Så även en gädda i matstorlek som på vad som idag används som gäddfiskeutrustning knappast skulle orsaka spöböj. Med lätta grejor väntar häftiga bataljer överallt.
Ett av mina hemmavatten är Norrtäljeåns övre del. Ån är smal och på de flesta ställen där jag brukar fiska är det gott om träd, buskar och annan vegetation. Även i själva vattnet är det på sina ställen, i vart fall under sommaren och hösten, mycket som växer. Det är varken möjligt eller nödvändigt med långa kast, däremot krävs precision.
Ett annat av mina hemmavatten är Väddö kanal. Här är det mer lättåtkomligt, åtminstone på sina ställen, och möjligt men inte nödvändigt att kasta långt. Tvärsöver räcker ett tio- till femtonmeterkast och längre kast än så riskerar ofta att landa på den andra sidan.
Vi som inte har båt fiskar ofta från bryggor, pirar, under broar och på andra liknande ställen. Inte heller här är långa kast nödvändiga. Ofta kan man ägna sig åt den fiskeform jag kallar VSBP (Vanligt Simpelt BryggPimpel), dvs släppa ned sitt bete från brygg- eller pirkanten och fiska vertikalt. Eller så gör man ett kort precisionskast för att få draget att landa under bryggan bredvid.
Tidigare har jag använt mina fem- eller femochenhalvfots UL-spön till den här typen av fiske. De gör en någotsånär vuxen abborre, öring eller mört till en intressant motståndare och skulle en gädda blanda sig i leken är det inget oöverstigligt problem. Spralliga stensnultror blir plötsligt roliga att få på kroken och skulle man kroka en gylta eller makrill kan det bli åka av.
På senare år har jag blivit ägare till några fyrdelade UL-spön i längden 140 cm och klassade för kastvikter -5 gram och de funkar naturligtvis lika bra som sina något längre släktingar. Jag har även ett teleskopiskt spö som utdraget mäter runt metern och några sk isfiskespön som är ungefär hälften så långa. Det ena heter 13 Fishing Wcked Ice och är 66 cm långt, det andra är ett Ugly Stik som är 5 cm längre. Båda dessa spön kan man utan problem kasta de längder som krävs med och de är suveränt lätthanterliga när kastandet ska utföras med buskar och annat elände bakom eller bredvid en.
Materialutvecklingen har lett att allt längre spön av tillverkarna kallas för UL. I stort sett varje spö som kan kasta lätta beten klassas numera som ultralätt. I min värld går gränsen fortfarande vid 6 fot (saltvatten) eller 5 1/2 fot (sötvatten) men det är ju mitt problem. Vad jag vill uppmärksamma med det här inlägget är att längre inte alltid är bättre. Ibland är runt 70 cm idealiskt.
Som UL-rulle är SS 700 suverän med sin fantastiskt fina slirbroms. Den keramiska lintrissan i kombination med den täta linuppläggningen gör att den fungerar väl med PE-lina (för den som vill använda sådan).
Spöt är en fyrdelad femfotare klassad 2-10 gram vid namn Kaiteki BAMP. Klingan har spigotskarvar, snabb aktion och oväntad ryggrad för ett UL-spö.
Spöt är ytterligare ett kinesiskt, fyrdelat UL-spö. 140 cm långt, relativt snabb aktion och lämpat för beten vägandes 5 gram eller mindre. Det har säkert ett namn, men eftersom jag inte kan tyda de kinesiska skrivtecken som finns på spöt och det välgjorda fodralet så känner jag inte till det. Ett bra spö är det och trevligt att fiska med.
Återigen en mix av gammalt och nytt som fungerar hur bra som helst och är - i likhet med den kombination jag skrev om i gårdagens inlägg - av den transportvänliga typen.
 |
| Mitchells UL-klassiker kom även i en version med något högre utväxling, mörkt blå finish och modellnumret 408. |
Mini-Mite sitter som en fläskläpp på ett modernt UL-spö. Spöt på bilden heter Teucer, är fyrdelat, 140 sm långt och klassat för vikter upp till 4-5 gram (jag minns inte vilket men spöts mjuka och djupa aktion gör det förlåtande i det avseendet och jag skulle inte, om situationen krävde det, tveka att med mjukt handlag svepa ut en sjugrams spinnare till de vakande abborrarna). Jag köpte spöt i fjol, via Aliexpress, och gissar att det också är tillverkat 2025.
Nästan femtio år skiljer spö och rulle men i mina ögon utgör de en perfekt kombination. Dessutom en kombination som är synnerligen transportvänlig och som man, med några beten i fickan, kan bära med sig under en vanlig promenad eller "smuggla" med på en resa som inte är (tänkt som) en fiskeresa.
Ett halvt hekto (eller, om man vill vara petnoga, 49 gram) väger den här lilla plastasken med innehåll. Innehållet är ett dussin pyttesmå mjukisbeten riggade på likaledes pyttesmå jiggskallar. Mer, eller tyngre, än så behövs inte när man ger sig ut med UL-grejor.
Betessortimentet ryms ledigt även i en liten jack- eller byxficka. Tcker man att asken är för knölig går det lika bra att förvara jiggarna i en liten plastpåse.
På temu com finns ett bedövande utbud av fiskegrejor. Mycket är skräp men det finns guldkorn. När det gäller mjukisbeten för lätt/ultralätt fiske har jag fastnat för varumärket Dovesun.
Dovesuns beten säljs i välfyllda plastaskar av god kvalitet. Även betena är av god kvalitet. Jag har köpt några askar med små beten lämpade för jigg- och drop shot-fiske. Rekommenderas!
Old School är även att rullen inte är nedlusad med kullager. Jag tror faktiskt inte att den innehåller ett enda sådant. Inte heller har den IAR-lager utan är försedd med en gammaldags backspärr. Slirbromsen verkar fungera som den ska och är specad till 6 kg, dvs våldsamt overkill för en UL-rulle. Linan jag spolat på har en angiven draghållfasthet på 1, 8 kg...
I väskan på bilden ovan ryms två spön, två rullar, en massa beten, sänken,. krokar, linor, tänger, en kniv, en termos, några mackor och litet godis. Ändå väger den inte mycket.
Men man ska pröva. Kanske inte allt men i alla fall att våga fiska med lättare don än vad man är van vid. man kommer att gilla det. Och även om man sedan återgår till att använda de grejor man är van vid så har man lärt sig hur starka de är.
Är man, som jag, uppväxt med att fiska (även grov) gädda med enhandsspön klassade för beten -30 gram så vet man att en sådan utrustning räcker, gott och väl, och att det egentligen enda skälet att använda grövre don är om man fått för sig att man vill kasta tyngre beten.
För mig var det något av en aha-upplevelse när jag efter en tids riktigt UL-fiske med spön på fem fot eller kortare klassade för beten -5 gram gav mig ut med vad de flesta nuförtiden (felaktigt) kallar UL, dvs ett sjufots spö klassat -10 gram. Efter att ha drillat och landat fisk med den lättare utrustningen kändes det spöt oerhört kraftfullt.
Vad salig Jan Olsson skulle ha sagt vet jag inte men i mina ögon är det här spöt ett riktigt UL-spö. Det mäter 140 cm (dvs fyra fot och sju tum) i längd, är klassat för beten -6 gram och har en tredelad klinga i rörbyggd glasfiber med en massiv toppsektion. Vikten är, enligt min våg, 73 gram (vilket alltså är tre futtiga gram över de 70 som, enligt Olsson och den gamla amerikanska definition han predikade, är vad ett UL-spö får väga.
Rullarna får, enligt samma definition, väga högst 200 gram och det klarar Fladen Furvux 800 (som jag flera gånger tidigare lovprisat) med god marginal. På samma våg väger den, fylld med lina, in på 143 gram. Utrustningens totalvikt (exklusive bete) är alltså ultralätta 216 gram.
För att återgå till spöt så har jag köpt det via temu och det kostade mig strax under en femhundring. Såvitt jag kan bedöma är det välgjort och snyggt. Aktionen - glasfiber! - är precis som åtminstone jag vill ha den för det allra lättaste haspelfisket med de tunnaste nylonlinorna.
Vid provfiske kunde jag konstatera att såväl kast- som drillningsegenskaperna var så bra som man kan önska sig.
Trots sin låga vikt ger rullen ett rejält intryck och den är hanterbar även för en karl med fullvuxna arbetarnävar och normal finmotorik.
Linkapaciteten är 150 meter 0,18 mm monofil nylonlina, vilket är mer än tillräckligt och om man väljer den för UL-fiske lämpade dimensionen 0,15 mm torde spolen svälja mer än 200 meter (och så mycket lina har åtminstone jag aldrig behövt). Slirbromsen har teflonbelägg och en jämn och mjuk funktion. Hur många kilo den bromsar är i sammanhanget - UL - ointressant.
Tillverkningsåret är (tror jag) 1995. Exakt var (i Asien) den är tillverkad har jag inte lyckats utröna (och Frankrike hade ju många kolonier...) men Mitchell hade ju cirka ett decennium tidigare slutat göra rullar i Frankrike. Fortfarande såg man det angeläget att framhålla att rullen var "engineered by Mitchell", dvs att det var förmodligen franska ingenjörer som designat den och att kvalitetskontrollen utfördes i Frankrike. Marignier, namnet på etiketten är inte (som på de gamla D.A.M.-rullarna) kontrollören utan den ort där Mitchell hade sitt säte och, antar jag, när det begav sig även tillverkningen.
Mitchell Club 10 är hur som helst en mycket trevlig rulle till det lättaste haspelfisket, som naturligtvis bedrivs med monofil nylonlina, och skulle du hitta en för några tior (mer behöver man sällan betala) så är den väl så bra som eller bättre än många mer moderna UL-rullar.
På grejor som de här utrustningarna blir abborrfisket plötsligt spännande och får man på en rejäl makrill blir det åka av! Skulle en gädda, vilket inte helt sällan händer, nypa den lilla för abborre avsedda spinnaren blir det spännande på ett annat sätt.
Den gramjagande fjällvandraren släpar rimligen inte med sig något annat än UL-grejor och dessa är som gjorda för röding- och öringfisket. I havet finns, förutom makrillen, näbbgädda, bleka och havsöring vilka samtliga är lämpliga byten för UL-fiskaren.
De allra flesta av de fiskar en svensk semesterfiskare får på kroken väger under kilot. Med (ultra)lätt utrustning blir det fisket plötsligt ett sportfiske.
 | |
Den här Furvux UL-rullen har fått ett lager Tubertini Gorilla 0,16 mm nylonlina ovanpå den från fabrik påspolade PE-linan. |
Uppfattningen om hur mycket lina man ska ha på en haspelrulles spole varierar. De flesta tillverkare rekommenderar att man inte fyller spolen ända upp till kanten, detta (gissar jag) för att färre kunder som inte kan använda sina rullar korrekt ska klaga över trassel. Ungefär som den idiot(säkra) inställning av multirullar som ABU mfl rekommenderar, en perfekt inställning för trasselfria femtonmeterskast... |
Med PE-linorna har rekommendationen att inte fylla spolen blivit mer relevant. Ett intressant exempel på hur detta kan fungera i praktiken är Fladens Furvux UL-set som levereras med 0.10 mm PE-lina påspolad på rullen. Jag anser inte att PE-lina och UL hör ihop men här funkar det eftersom spolen är fylld med sådan marginal till kanten att man kan skarva på 0,15-0,20 mm monofil nylonlina och fylla spolen ända upp. Då har man nylonlina att fiska med - den räcker till vad man kan kasta och vad man normalt kan tänkas behöva ge ut vid drillning av en större fisk - och PE-linan fungerar som ren backing.
Var gränserna går för det som "får" kallas ultralätt - UL - är en återkommande tvistefråga men att drag som väger tre gram är UL råder det inga delade meningar om. Det, tre gram, är vad dragen på bilden ovan väger. Tillsammans...
Silver och guld eller rättare sagt silver eller guld. Hade jag fått önska mig något så skulle det vara att de såg ut som på bilden, dvs utsidan (den konvexa) i silver och insidan i guld men man kan inte få allt. Annars så har jag höga förväntningar på mina nya minidrag och jag uppskattar särskilt de fina krokarna.
Abborren är en fin fisk. Fin, rentav vacker, att beskåda, fin i stekpannan och alls ingen oäven sportfisk. Visst, de allra flesta pinnar man får på kroken är små, för små att göra annat med än att varsamt kroka av och slänga åter, men det finns riktiga klunsar och vem vet när storabbarn slår till?
Tillvaron som sportfiskare vore bra mycket fattigare om abborren inte fanns. Och finns gör den. Överallt. Året runt. I alla väder. När mina barn var små brukade jag läsa för dem och till favoriterna hörde Sven Nordqvists böcker om Pettson och Findus och min favorit bland dessa var den där gubben är sur men Findus lyckas få honom på gott humör genom att lura honom ut att meta abborre i gråvädret "en vanlig sketen tisdag".
Men det här inlägget handlar inte om mete utan om en väldigt fin liten, svensk (!), wobbler (eller crankbait som det tydligen heter nuförtiden). Spigg är namnet och modellen som kallas Spigg Original väger 10 gram. Den mindre modellen, kallad Lil Spigg väger 6 gram. Det finns större modeller också men nu var det ju via abborren vi kom in på ämnet så vi håller oss till de mindre storlekarna som passar bäst till det fisket och gärna då kombinerade med en UL-utrustning.
Naturligtvis fångar Spigg även annan rovfisk och finns det gädda där man fiskar är någon form av tafs en vettig, för att inte säga nödvändig, försäkring.
Wobblers av rapalatyp finns hur många som helst och redan de första wobblers Lauri Rapala täljde lär ha varit mer eller mindre kopior av en amerikansk förebild. Spigg är ett original (men man kan skönja likheter med Jorma Turunens wobbler Turus Ukko). Turus Ukko försvann från marknaden någon gång i slutet av förra seklet men lär åter vara i produktion. Hur det förhåller sig med Spigg känner jag inte till men jag tror att tillverkningen har upphört. I så fall är det synd, för det är ett förbaskat fint litet crankbait.
