Ännu...

...är kanalen full med badisar och båtar och bryggan av solbadare och glassätare, men snart är det värsta av sommaren över. Då, i slutet av augusti eller tidigt i september, beroende på vattentemperatur och annat, söker sig förhoppningsvis de grova skärgårdsabborrarna in och kan utmanas med UL-utrustning och beten som jiggarna på bilden. Huvudena väger 3,5-5 gram och de färdigtacklade betena något drygt gram mer. 
 

Kinesiska kräftor och svenska abborrar

Kräftor gillas inte bara av berusade svenskar i fåniga papphattar utan även av abborrar. Kräftabborre är - precis som krabbtorsk - ett begrepp och i båda fallen blir rovfiskarna välnärda, vackert färgade och tar smak av sin skaldjursdiet. Dessvärre har flodkräftan, till följs av den fruktade kräftpesten, kommit att bli relativt sällsynt. På gott och ont sattes signalkräfta - numera klassad som en invasiv art - ut i många pestdrabbade vatten. Kort sagt är emellertid tillgången på svenska kräftor mindre än vad motsvarande efterfrågan är. Därför importeras kräftor från. bland annat, Kina.

Själv har jag nu direktimporterat några kräftor från det stora landet i öster men mina kräftor är av plast. De största (bilden ovan) har ingjuten jiggskalle med krok medan de mindre (nedan) är tänkta att monteras på lämplig krok/jiggskalle.

Nu återstår att söka upp någon av de sjöar i omgivningen där det ska finnas kräftor och abborre. Eller så testar jag mina kinakräftor i kanalen, för det lär finnas kräftor även i Östersjön och om borrarna tar mina korvjiggar så tar de säkert de här betena också...

 

Vaccinium vitis-idaea

Lingon är gott. Och nyttigt. En definition av husmanskost är sådant man äter med rårörda lingon till. När jag var barn plockades det hinkvis med lingon som mamma gjorde sylt på och ibland rårörde. Hon gjorde även något jag vill minnas heter vattlingon och som man, helt enkelt, gör så att man fyller en butelj med först lingon och sedan vatten (som man kokat och låtit svalna) varefter man skruvar på kapsylen. Köpt lingonsylt eller rårörda lingon förekom inte i mitt föräldrahem.

Nu är det länge sedan jag plockade några lingon. Eller bär överhuvudtaget (om man inte ska räkna en näve vinbär jag norpade från en buske i somras). Tranbär har jag aldrig plockat. I vart fall tror jag inte det, men de är ju förvillande lika lingon så på den tiden man fyllde hinkar kan förstås ett eller annat ha slunkit med. 

Vaccinium vitis-idaea är det vetenskapliga namnet på lingon men jag har fastnat för det norska, tyttebär. Nu är bären på de så effektiva tyttebärskrokarna förvisso inga lingon utan rödlackerade plastpärlor, men ser ut som lingon gör de. Och jag är övertygad om att en tyttebärskrok är perfekt till dropshot-fiske på abborre, med eller utan något extra bete. om den teorin stämmer tänker jag ta reda på i helgen.

Daiwa US40

När det, för cirka 35 år sedan, började bli aktuellt att lära mina barn fiska inställde sig problemet att hitta för små händer och barns ovarsamhet lämplig utrustning. Själv hade jag några UL-utrustningar som uppfyllde det första men inte det andra av dessa kriterier. Dessutom bedömde jag att det skulle leda till en massa trassel med en öppen haspel i händerna på en femåring.

I butikerna fanns färgglada set med korta spön och inkapslade haspelrullar med, vill jag minnas, mumintroll men dessa bedömde jag som leksaker snarare än fiskedon.

165 gram med lina - 80 m 0,20 mm eller 60 m 0,22 mm - påspolad.

I spöväg hade jag några korta, typ tre fot, massiva glasfiberspön av den modell som butikerna brukade ha sina skyltexemplar av de ABU-rullar de sålde monterade på. De bedömde jag vara lämpliga, men kvar att lösa stod rullfrågan. Lösningen kom att bli den fina lilla rulle som ses på bilderna - Daiwa US40. US står för UnderSpin vilket väl ska beteckna att det rör sig om en under spöt hängande haspelrulle. Den är inkapslad och försedd med en spak som manövreras med pekfingret på samma sätt som man håller och släpper linan med en öppen haspel. Detta tyckte jag var ett genialt sätt att vänja ungarna med den detaljen så att övergången till öppen haspel skulle gå sömlöst (vilket den gjorde).

Eftersom det rör sig om en japanbyggd Daiwa är rullens kvalitet utmärkt och den fungerar (efter fyra barn och tre och ett halvt decennium) lika bra idag som när jag första gången provkastade den.

För att förvissa mig om att rullen fortfarande fungerar perfekt tog jag med den till kanalen idag. Fastskruvad under ett femfots Fladen Maxximus Shadow trivdes den gott med att brotta trind höstborre.

Jika-rigg

Ett enkelt sätt att rigga en shad eller liknande mjukisbete för jiggfiske är den tackling som kallas Jika-rig. Det som behövs är det som ses på bilden ovan, dvs ett lämpligt bete, en lagom stor krok, ett beteslås (eller, som på bilden, ett sådant i en wiretafs) och ett bombsänke (det på bilden 10 gram och med beteslås). Så kopplar man ihop delarna ungefär som på bilden nedan och sedan är det bara att fiska.

En korv...

När Emil fick för sig att försöka fånga en ulv använde han en korv som lockbete. Någon ulv blev det inte i hans grop, men Kommandoran, tros att hon rimligen var proppmätt efter att ensam ha vräkt i sig all den julmat Emils mor skänkt åt fattighjonen, kunde inte motstå frestelsen. "En korv är i alla fall en korv" blev hennes famous last words innan hon trillade dit. Och korv kan ju vara förbaskat gott.

Korv, av mjukplast, kan locka även abborre och annan fisk. På ett sk ned jigghuvud trär man ett kort maskbete (typ en avkapad bit av en Senko eller något liknande soft stick bait). Den typ av korv som på engelsk (amerikansk) slang kallas turd är förvisso mindre aptitlig men turd rig är, hur som helst, den vedertagna beteckningen på denna "frestelse". En tillverkare föredrar att skriva TRD vilket ju är en värdelös förkortning eftersom den tar betydligt längre tid att uttala.

På bilden ovan ses mitt första försök i genren, exponerat i den position det är tänkt att inta på bottnen. Det är ett sjugrams ned-huvud och själva betet ett, i mina ögon lagom stort, stycke av en korvfärgad Lunker City Spanky Och när jag ändå var igång så monterade jag den överblivna maskbiten på en annan nedskalle (och i hastigheten kom en silikongummiring jag satt dit när jag fiskade masken wacky-riggad med, men den är nu borttagen och det där med wacky-riggning tar vi en annan gång).

Korvriggen testades ffg i går och redan i det första kastet hade jag kontakt och det andra resulterade i en fin abborre. Den hade sugit i sig korven så att kroken, dessvärre, satt djupt i svalget. I samtliga av de tre följande kasten hade jag fisk som var på korven men dessvärre fastnade den sedan i någonting och gick förlorad. För jämförelses skull bytte jag då till en shadjigg som inte gav någonting och testade även med en dropshotrigg. Därefter åt jag och grabben korv och när det var överstökat hade, gissningsvis på grund av det julibetonade septembervädret, båttrafiken i kanalen tilltagit såpass att det var mer eller mindre meningslöst att fortsätta med fisket. Helt klart kommer det att bli mer korv, såväl i betesboxen som i matsäcken, framöver.

Rovfiskar

Visst, man kan fiska efter havsöring och makrill och det går att meta färna, sutare och braxen. men motorn i det svenska sportfisket är spinnfisket efter gädda, gös och abborre. Fisket efter dessa tre rovfiskar har samma betydelse för vårt sportfiske som bassfisket har i USA.

De, i vart fall gäddan och abborren, förekommer i sötvatten över hela landet och dessutom i det bräckta vattnet längs ostkusten. Förr, när man här i landet fortfarande åt sötvattensfisk, var de uppskattade matfiskar. Att de främst fångas på drag har vi ABU att tacka för. I övriga Europa är det annars vanligt att meta inte bara abborre utan även gös och gädda.

Det var En amatörfiskare som erinrade mig om den här trion och dess betydelse genom det här inlägget i hans blogg. 

Att rovfiskbestånden i skärgården och längs ostkusten minskat dramatiskt de senaste decennierna och att ingen egentlig ljusning ses är ett allvarligt slag mot det svenska sportfisket. (Men på lördag så tänker jag i alla fall ge mig ut för att se om några av de ännu överlevande skärgårdsabborrarna letat sig in i kanalen. Det ska bli hyfsat väder och bryggan är skön att sitta på även om det skulle nappa dåligt, särskilt om man har pipan och kaffehurran nära till hands.)

Bakborstig rovmask och gul slingerbult

 

Nya insatser! Sommaren är över och norgeresan gjord. Nu börjar fiskesäsongen! Först på tur står abborren som nu bör ha börjat hitta in från ytterskärgården och en eller annan gädda brukar det också bli. Om jag ids/orkar/hinner med ett pass redan idag är osäkert men nästa helg så...  Sedan dags för mitt favoritfiske. Att stå på en folktom strand eller sitta ensam på en klippa, blickande ut över en allt tommare Östersjö, i hopp om att en blank öring ska ta mitt bete.

Hittills har jag haft mest framgång med tobisliknande kustvobblare och genomlöpare men inför höstens fiske hoppas jag på den hät mjukplastimitationen av en bakborstig rovmask (från Fladen Fishing). Jag har monterat den på en Mustad krok för gummimack och tänker fiska den med en sjunkande bombarda.

Till abborren brukar mitt utgångsbud vara en gul slingerbult (single tail twister) monterad på en jiggskalle i lämplig vikt (vilket brukar vara någonstans inom intervallet 5-15 gram. Tar fisken inte den gula försöker jag med någon annan färg och går inte det blir det en viftstjärt (paddle tail) i den färg som kallas motor oil. Tar borren inte heller den är en spinnare det enda som hjälper.

Gäddorna brukar komma som bifångster vid abborrfisket men är jag ute efter gädda enkom så brukar jag använda slingerbultar och viftstjärtar i större storlek - 4 till 6 tum - på jiggskallar med rejäla krokar. Inte för att de är mer effektiva för gäddorna men de sorterar bort småabborrarna.

Upphängare

Fiskar som makrill, abborre och havsöring jagar ofta i stim. Vid sådana tillfällen kan en sk upphägare, dvs ett mindre bete på en kort tafs ett stycke framför draget, öka chanserna till hugg. Ibland får man fisk på draget, ibland på upphängaren och någon enstaka gång en sk doublé. dvs fast fisk på såväl drag som upphängare.

Skulle man råka ut för att få två fiskar på samtidigt kommer de att om inte kämpa mot varandra så i alla fall att ibland simma åt motsatta håll. Därför bör ett tackel med en upphängare vara hyfsat robust.

Själv använder jag relativt lätta don vid mitt fiske efter de nämnda arterna men till mina upphängartackel vill jag ha nylon- eller FC-lina i dimension 0,40-0,45 mm. Förutom en knapp halvmeter sådan lina krävs ett lekande och ett beteslås med lekande. Naturligtvis behövs även ett upphängarbete, typiskt sett en fluga av streamertyp. Vill man använda Gulp! tobisimitationer eller något annat liknande knyter man helt enkelt fast en lämplig, naken, krok.

Jag brukar börja med att knyta fast lekandet med en betesknut (clinch- eller trileneknut) cirka 15 cm in på linan så att den korta tampen kommer att stå ut i rät vinkel mot den längre tampen. I denna kortare tamp knyter jag med en ögleknut (rapalaknut) fast upphängarbetet. I den långa linänden knyter jag sedan beteslåset med en betesknut.

När man vill använda upphängare knyts tacklet, som en tafs. i lekandet till huvudlinan.

Tacklen förvaras i små plastpåsar/kuvert eller i en sådan där "plånbok" för tackel.


 

Spigg

Abborren är en fin fisk. Fin, rentav vacker, att beskåda, fin i stekpannan och alls ingen oäven sportfisk. Visst, de allra flesta pinnar man får på kroken är små, för små att göra annat med än att varsamt kroka av och slänga åter, men det finns riktiga klunsar och vem vet när storabbarn slår till?

Tillvaron som sportfiskare vore bra mycket fattigare om abborren inte fanns. Och finns gör den. Överallt. Året runt. I alla väder. När mina barn var små brukade jag läsa för dem och till favoriterna hörde Sven Nordqvists böcker om Pettson och Findus och min favorit bland dessa var den där gubben är sur men Findus lyckas få honom på gott humör genom att lura honom ut att meta abborre i gråvädret "en vanlig sketen tisdag".

Men det här inlägget handlar inte om mete utan om en väldigt fin liten, svensk (!), wobbler (eller crankbait som det tydligen heter nuförtiden). Spigg är namnet och modellen som kallas Spigg Original väger 10 gram. Den mindre modellen, kallad Lil Spigg väger 6 gram. Det finns större modeller också men nu var det ju via abborren vi kom in på ämnet så vi håller oss till de mindre storlekarna som passar bäst till det fisket och gärna då kombinerade med en UL-utrustning.

Naturligtvis fångar Spigg även annan rovfisk och finns det gädda där man fiskar är någon form av tafs en vettig, för att inte säga nödvändig, försäkring.

Wobblers av rapalatyp finns hur många som helst och redan de första wobblers Lauri Rapala täljde lär ha varit mer eller mindre kopior av en amerikansk förebild. Spigg är ett original (men man kan skönja likheter med Jorma Turunens wobbler Turus Ukko). Turus Ukko försvann från marknaden någon gång i slutet av förra seklet men lär åter vara i produktion. Hur det förhåller sig med Spigg känner jag inte till men jag tror att tillverkningen har upphört. I så fall är det synd, för det är ett förbaskat fint litet crankbait.

Friday Night Special

Så här års, när man skymtar ljuset i slutet av vintertunneln, gör sig fiskesuget starkt påmint. Varken tuggummisubstitut eller tolvstegsprogram finns att tillgå men en beprövad terapi är, mer eller meningslöst, plockande med de prylar man har till hands. Butiksbesök när abstinensen sätter in kan visserligen lindra symptomen men tenderar att bli orimligt kostsamma.

Själv har jag, efter att fler gånger än jag ids räkna ha gått igenom den här ekluten såpass mycket grejor hemma att det är något av ett äventyr bara att rota runt i eländet. Idag hittade jag ett gäng jiggkroppar, några roliga krokar samt sänken avsedda att trä på krokskaftet. Dessutom kom en påse med självhäftande ögon i dagen. Summan av dessa delar, tillika resultatet av mitt pillande, ser ni på bilderna. En liten goding! Det hoppas jag i alla fall att abborrarna ska tycka.

 

Storlekar för fullvuxna

Den förnämliga franska spinnaren Rublex Celta är ett suveränt bete för fiske efter abborre och öring men lockar, särskilt i de större storlekarna (som här på bilden #6), även gäddan till hugg.

 

Storlekens betydelse, i olika sammanhang, kan man diskutera. Själv är jag inte anhängare av den lära som säger att man måste använda stora beten för att locka stora fiskar till hugg. Särskilt när det handlar om sk attraktionsbeten, som spinnare, hugger stora fiskar ofta på nästan löjligt små beten. Otaliga är de gammelgäddor som fångats vid abborrfiske med spinnare i sjugramsklassen och ännu många fler de som huggit på sådana.

Däremot har storleken betydelse för hur betet beter sig i vattnet och därmed, rimligen, hur det uppfattas av fisken. Samma modell av spinnare i olika storlekar skiljer sig åt på ungefär samma sätt som en cello, för att inte tala om en kontrabas, är och låter annorlunda än en violin. Och när gäddan av någon outgrundlig anledning är less på fiolmusik kanske den låter sig lockas av mörkare toner? Det är i alla fall min, i viss mån stödd på erfarenhet om än inte empiri, teori att det nog förhåller sig så. Därför använder jag ofta litet större spinnare när det är gädda som, förhoppningvis, står på menyn. Men tydligen anser de som bestämmer vad som ska finnas på den sk marknaden, att spinnare är ett bete för abborre och öring snarare än för större rovfiskar och utbudet av spinnare i större storlekar är lika begränsat som konfektionsutbudet för oss fullvuxna män.

Precis som i fråga om herrkläder finns det hur mycket som helst i barnstorlekar men är svårt att hitta spinnare för fullvuxna rovfiskar.

Abborrspinn Old School

Det moderna abborrfisket vet jag inte mycket om annat än att det tycks kräva mycket i utrustningsväg man inte ens hört talas om när jag lärde mig att lura upp de randige. Däremot så har jag ett gott grepp om vad som fungerade för ett halvsekel sedan. Och som fortfarande gör det.

Utgångspunkten är ett lätt haspelspö (min favorit är ett 5´6´´ Kinetic Godspeed för beten -10 g) och på det en liten haspelrulle med 0,20 mm monofil nylonlina. I änden på linan en skedspinnare av fransk typ eller en liten maraboujigg.

 

Fransk finess

Fransmännen är bra på mycket. Två av de saker de är bra på är haspelfiske och spinnare, två saker som går väldigt bra ihop. Att spinnare fiskar lika bra om man använder en multiplikatorrulle är en annan sak (och hör inte hit). Om klassiker som Mepps Aglia och Rublex Celta har jag skrivit tidigare men det finns många fler.

Är man den typ av sportfiskare som inte riktigt vet vad han/hon fiskar efter men gärna vill ha en gädda, gös eller abborre på kroken är det beten som de på bilden man bör använda; spinnare i vikter 10-25 gram. De på bilden ovan är köpta på Decathlon och av deras eget märke Caperlan. Om de sedan är gjorda i Frankrike eller Kina vill jag låta vara osagt. De är hur som helst välgjorda och av klassiskt franskt snitt. Voilá!

De här spinnarna har vad som förr kallades franska trekrokar, förmodligen för att det var just vad de var. De här krokarna är av franska VMC:s tillverkning. Det som skiljer en "fransk" trekrok från en "vanlig" - typ Mustad eftersom det var vad som var vanligast då, förr i tiden - är det tunnare godset som gör att de lättare penetrerar tex en gäddkäft när man fiskar med ett vekt haspelspö. Som fattig student var en av de bästa investeringarna i fiskeutrustning jag gjorde när jag omsatte en del av studiebidraget i en förpackning om 100 VMC trekrokar i storlek 1. Dessa fick sedan ersätta de grövre krokar som, från fabrik, satt på de skeddrag jag använde vid mitt gäddfiske. På de här caperlanspinnarna är det dessutom lätt att byta krok utan att behöva jäklas med en fjäderring.

 

Fabriqué en France är också, vid det här laget klassiska och mycket effektiva, Super Vibrax (och jag vågar sätta några sous på att det är VMC-krokar som gäller även här) . På bilden i de klassiska metallfärgerna samt svart och i de vid normalt spinn- och haspelfiske gångbara storlekarna 4 och 5 (10 resp 12 gram). Det som utmärker Super Vibrax är, eller sägs åtminstone vara, de extra ljud/vibrationer som alstras av den i den klockformade kroppen monterade räfflade mässingstyngden. Hur det låter vet jag inte och om finessen har någon avgörande betydelse vet jag inte heller, men jag vet att Super Vibrax fångar fisk.

Redan i mitten av förra seklet var franska spinnare som ADY`S och Au Lion D´or heta abborrbeten och de fångar lika bra fortfarande (och minst lika bra som de mer moderna spinnarna så bilderna ovan). Sportfiske behöver inte vara varken svårt eller märkvärdigt. Några kast från bryggan eller ekan med en spinnare som de på bilderna räcker för att man ska ha en god chans att få något på kroken. Vad som gör det hela extra spännande är att detta "något" inte nödvändigtvis är en ordinär abborre utan rätt ofta fattar en skaplig (eller rentav stor) gädda tycke för det surrande och blänkande betet. Spinnare är förvisso det säkraste bete en nybörjare kan använda men framförallt ett bete för smarta fiskare.

JRE Sundbyberg Sweden

Det här lilla skeddraget i mässing är, troligen någon gång i förra hälften av förra seklet, tillverkat i Sundbyberg. Åtminstone om man ska tro präglingen på dess insida som, förutom Sundbyberg och Sweden bär initialerna JRE vilket, får man väl utgå från, är namnet på den firma (en av så många här i landet som då tillverkade drag och annan fiskeutrustning) från vilken draget kommer.

Jag ska byta ut kroken mot en röd dundito. Sedan tror jag att det här lilla kalevaliknande draget kommer att visa sig vara giftigt för abborre.

 

En liten språklektion

Franska Delalande gör fina mjukisar och här i Sverige kan man hitta dessa bla hos likaledes franska Decathlon.

Likaväl som man kan, vilket sportfiskare tycks vara benägna att göra, välja engelska snarare än svenska ord så kan man väl vara litet mer sofistikerad och tala franska, hein?

Är det rovfisk - gädda, gös och/eller abborre - man vill fånga tar man förslagsvis en box märkr Carnassiers.

Så istället för att säga predator när det är rovfisk man menar kan man använda det franska carnassier som betyder köttätare. I plural blir det carnassiers och det uttrycket betecknar på sportfiskefranska trion gädda (brochet), gös (zander) och abborre (perche).

Boxarna är fullproppade med beten men jiggskallar/krokar får man köpa separat.

Fem säkra kort för abborre

Abborren är förmodligen vår främsta sportfisk och tagen på lätt utrustning (och där träffade ABU rätt med sitt Fiske 1, dvs spön för beten upp till 15 gram) ger en kilofisk en minnesvärd kamp. Dessutom är abborren inte bara vacker utan också synnerligen smaklig. Om du inte redan kan konsten så se till att lära dig att "byxa" abborre. Dubbelpanera sedan de benfria filéerna och servera med färskpotatis, stuvad spenat, en citronklyfta och kall pilsner. Bättre än så kan knappast ett fiskafänge sluta.

En liten Relax i färgen motor oil på en jiggkrok är det bete jag nästan alltid börjar med när det är abborre som står på menyn. Eller önskelistan. Den här shadjiggen kan fiskas som bottenstydsande jig eller som simbete (swimbait) på valfritt djup. Exakt vad det är som gör just den här grönbruna färgen så attraktiv för abborren vet jag inte men det är heller ingen kunskap jag behöver. Det räcker gott med att veta att.

Spinnaren var, innan mjukisjiggarna slog igenom, abborrbetet nummer ett och många anser att den fortfarande är det. Själv är jag kluven, men får jag ingen fik på min motor oil-färgade Relax är det ofta en spinnare jag gräver upp ur betesboxen. Wipp i färgerna på bilden och i valfri vikt 7-15 gram kastar långt och fiskar bra.

En till skedspinnare? Ja, för så bra är de och bättre abborrbete än Mepps Aglia, 6,5 gram, i koppar med röda prickar finns knappast.

En gul twister, curly tail eller vad man nu vill kalla den bör inte saknas i abborrfiskarens betessortiment. Riggas oftast på en lagom stor jiggkrok i lämplig vikt (ochvad som är lämpligt beror mest på hur djupt det är där man fiskar). Alternativt kan den fiskas med dropshot-rigg. Eller texas- eller carolina-rigg. Eller någon annan rigg. Kort sagt ett mångsidigt användbart bete.

När abborren jagar i ytan (och det ser man ofta på hur löja eller nors spritter i ytan i sina försök att undkomma eller när den flyende bytesfisken ger upphov till sk måsdyk) är ett kompakt och blankt bete som kastar långt och kan tas hem i ett rasande tempo - dvs lika snabbt som de för sitt liv flyende löjorna simmar - rätt medicin. Acme Kastmaster är ett sådant drag. Ett alternativ är Ven i 10-gramsstorleken. Silver är den färg som gäller.