Uppförandekoden i praktiken 5 - Vi gör vad vi kan

"Vi...gör vad vi kan för att minska miljö- och klimatpåverkan av vårt fiske."

Att göra vad man kan låter anspråkslöst, men den språkliga innebörden är faktiskt densamma som i uttrycket göra allt vad man kan. Allt således, som står i ens makt. Och det ska vi sportfiskare, enligt förbundets nya uppförandekod, göra för att minska miljö- och klimatpåverkan av vårt fiske. Var och en av oss efter sin förmåga. 

Minska betyder att vi ska försöka göra denna påverkan lägre än, får man anta, den är idag. Annars hade man ju kunnat skriva att vi ska göra vad vi kan för att hålla denna påverkan så låg som möjligt, men låt oss inte märka ord. Inriktningen är ju glasklar.

Själv fiskar jag i stort sett utslutande från land. Jag går illa och bor en bit från de ställen där jag brukar fiska. För transport av mig själv och min utrustning använder jag min bil, en liten Skoda Fabia. Vad kan jag göra för att minska miljö- och klimatpåverkan av mitt fiske? Som jag ser det så skulle jag kunna dra ner på mitt kustfiske och oftare meta i ån hemmavid. Möjligen skule jag kunna bgränsa mitt fiske till platser och tider som går att få ihop med SL:s tidtabeller. Elbil är jag skeptisk till och där jag bor saknas laddningsmöjligheter. Dyra är de ju också...  Inom det möjligas gräns ligger förstås att sluta med fisket, men annars upplever jag att avtrycket av mitt fiske redan är tämligen minimalt.

Men hur ska de som ägnar sig åt trolling göra? Och de som drar båtar med stora motorer på trailer efter sina SUV:ar land och rike runt, tex för att delta i av Sportfiskarna sanktionerade fisketävingar? Jag menar, här finns ju onekligen en viss potential för att minska miljö- och klimatpåverkan. Det är inte helt lätt att få ihop uppförandekodens uppmaning att göra vad vi kan i detta avseende med sådant fiske. Eller med anordnandet av sådana tävlingar. Men det är ju fullt möjligt att fiska från en båt framdriven med åror och de flesta tävlingsplatserna i, till exempel, Swedish Pike League kan man ta sig till med allmänna kommunikationer. Innebär den nya uppförandekoden att Sportfiskarna nu kommer att göra vad de kan för att minska tävlingens miljö- och klimatpåverkan? Starkt jobbat, i så fall! Eller?

Uppförandekoden i praktiken 4 - För ingenting, för kärleks skull

Lika viktigt som vad som står att läsa i en text är vad som inte står där. Detta gäller i synnerhet om regler eller, om man så vill, koder. I Sportfiskarnas nya uppförandekod är det en sak som, jämfört med de gamla etiska reglerna, i detta avseende sticker ut.

Enligt de etiska reglerna skulle en sportfiskare "aldrig fånga mer fisk än den fiskande själv kan förbruka samt aldrig sälja sin fångsteller på annat sätt fiska i vinstsyfte". Det som i uppförandekoden återstår av detta är skrivningen "sportfiske är fiske med handredskap för rekreation och egen konsumtion". Något uttryckligt förbud mot vare sig försäljning av fisk eller att bedriva sitt fiske i vinstsyfte finns alltså inte samtidigt som texten ger utrymme för tolkningen att sådant fiske inte är sportfiske.

Den fråga jag ställer mig, mot bakgrund av att Sportfiskarna inte ville ha kvar de etiska reglerna och efter sex års arbete ersatt dessa med uppförandekoden, är om denna vaghet är avsedd? Eller är det förbundets uppfattning att fiske för ekonomisk vinnings skull aldrig är sportfiske? I så fall applåderar jag igen. För det är en del av min "värdegrund", att sportfiske är amatörfiske och att fiske för vinning är yrkesfiske.

Det som talar för att det är just vagheten som var avsedd och att möjligheten till den tolkning jag skulle vilja göra är bland annat förekomsten av sportfisketävlingar med penningpriser och andra priser av ekonomiskt värde och Sportfiskarnas uttalade ambition att "organisera det svenska tävlingsfisket och bidra till dess utveckling". Nu är vi - Sverige - ett litet land och en liten marknad men i företeelser som Pike Fight, Swedish Pike League mfl finns embryon till professionella fisketävlingar av nordamerikansk modell där man kan ana ett visst intresse från förbundets sida att (fortsatt) vara med?

Uppenbarligen kan inte Sportfiskarna tycka både och samtidigt. Antingen anser man att fiske för annat än nöjes skull (dvs i vinstsyfte) inte är sportfiske ELLER så tycker man att det är helt i sin ordning att tävla i sportfiske om tiotusentals kronor. Av Sportfiskarnas agerande att döma är det, dessvärre, det senare som gäller och uppförandekoden i detta avseende bara bludder. Detta leder, i sin tur, till frågan om någon del av koden är värd (eller avsedd) att tas på allvar?

Uppförandekoden i praktiken 3 - Låt gäddan leka i fred!

En sjuk företeelse inom sportfisket är att värdera fångsten efter dess vikt. I sin mest perversa form leder detta till att man fiskar på gädda som just ska till att leka, detta då en stor hongädda kan innehålla flera kilo rom, kilon som förvandlar en tolvkilos till en femtonkilos. Men att skryta med ett PB i form av en romstinn gädda är ungefär som att skryta över att man brottat ner en gravid kvinna, dvs snarare något man borde skämmas över.

Utövarna av denna avart av sportfiske brukar försvara sig med att de släpper tillbaka sin fångst men det är ett klent och i mina ögon ohållbart försvar. Därför är en sak i Sportfiskarnas nya uppförandekod som jag applåderar (!) och som inte fanns i de gamla etiska reglerna skrivningen "Vi undviker att störa lekande fisk".

Att det påverkar en fisk med rom att bli krokad, uppdragen och återutsatt är självklart och med fiske på platser där sådan fisk samlats är risken för att samma individ utsätts för detta fler än en gång uppenbar. Eftersom det handlar om grunda vatten är redan den båttrafik fiske på sådana vatten  medför en störning.

Det som särskilt gläder mig är därför att Sportfiskarna gått så långt som att skriva "undviker att störa" och inte bara "undviker att fånga". Som jag tolkar det innebär det att man inte fiskar på lekfisk, dvs håller respektavstånd till leklokalerna. Det både imponerar och överraskar mig att Sportfiskarna så resolut satt ned foten. Bra jobbat! I konsekvensens namn borde romstinna honor fångade på våren inte belönas med storfisknålar.

I helgen ska jag ut och fiska. Dessvärre lär jag väl få se ett antal välutrustade och dekalprydda aluminiumracers med gäddfiskare i de lekvikar jag passerar och sedan videos på youtube om det så kallade vårfisket...

Uppförandekoden i praktiken 2 - Vi anpassar utrustningen efter den storlek och fiskart vi fiskar på, forts

I de etiska regler som Sportfiskarna antog i början av sjuttiotalet och tog bort för ungefär sex år sedan sades att en sportfiskare ska använda de ur sportmässig synpunkt lämpligaste redskapen. Inte heller den regeln gav stor ledning utan kunde tolkas väldigt olika beroende på vem som gjorde tolkningen. Förmodligen hanns det en falang som hävdade att regeln innebar torrfluga där sådan överhuvudtaget kunde användas. Annars gällde på den tiden att det ansågs sportsligt att använda relativt lätta don, sådana som gav fisken en chans (om fiskaren förivrade sig) att "gå segrande ur kampen". Samtidigt ansågs det vara dålig sport såväl att använda för klen som onödigt grov utrustning. I detta låg en stor del av det som "sport" i begreppet "sportfiske" stod för. Man skulle, hette det, ta fisken som man plockar en blomma, inte som man fäller ett träd. I detta låg att en skicklig och erfaren fiskare kunde använda betydligt lättare utrustning än vad en nybörjare klarade av (och rekommendationerna i ABU:s Fiske 1, 2, 3 och 4-system vände sig i första hand till nybörjarna).

Den här välväxta femtonkilosgäddan fångades hösten 2005 av Kaj Kopponen på vad som anges vara ultralätt utrustning. Fånsten - som skedde i strömmande vatten (Ljusnan) och, som jag förstått saken, när Kaj egentligen var ute efter öring eller harr - visar att det för en skicklig fiskare är fullt möjligt att dra upp även en mycket stor gädda med betydligt klenare don än vad de flesta använder vid gäddfiske,

Även om det hände att man satte åter en fisk man fångat men av någon anledning inte fick eller ville behålla så var Catch & Release ännu ett okänt berepp. Skröt om sina fångster gjorde man även förr men det skedde vid samtal fiskare emellan. Några sociala medier existerade inte, bilder av fångster var relativt sällsynta och fiskevideor knappt ens påtänkta (VHS lanserades -76 och youtube kom 2005). Det vanligaste skrytet var att bära en eller flera nålar - brons, silver eller guld - från ABU:s tävling Recordfisken i sin hatt eller fiskejacka. Dessa nålar och Storfiskregistreringan var anledningen till att många stora gäddor - otjänliga som matfiskar - fick sätta livet till, detta för att fångstmannen skulle kunna uppfylla kraven på fotografering och vägning. Kort sagt så var det en annan tid då mycket var annorlunda än vad det är idag.

Georg Lööfs mälargädda gällde i decennier som svenskt rekord men det är numera struket. Även om det kan finnas skäl att underkänna den som rekord så var det en rejäl fisk (på kanske knappt halva den uppgivna vikten, så som det ju kan bli om man väger på ett besman där siffrorna står för pund snarare än kilo). Att den får vara med här är för att Georg, efter vad jag förstått, egentligen fiskade efter abborre med en Mepps Mino (och, får man förmoda, utrustning i Fiske 1-klass). Jag har själv såväl dragit upp gäddor i tiokilosklass med abborrgrejor som assisterat när mindre erfarna fiskare (på den tiden Furusundsskärgården var ett eldorado för krokodiljägare) fått påslag av sådana när de kastat med Abumatic och enhandsspö.

Relativt lätt utrustning - Fiske 1 eller 2 - var vad nästan alla fiskade med när det svenska sportfisket blev stort. Man kastade, vevade och hoppades på napp. För säkerhets skull, om en gädda skulle hugga, hade många en kort ståltafs även när betet var en 7 grams ABU Reflex eller en Mepps. Förvånansvärt många riktigt stora gäddor fångades på dessa premisser. Grövre utrustning användes av en försvinnande liten grupp fiskare som tex "gäddprofessorn" Leif Engström som fiskade riktat efter grov gädda med multirulle (Ambassadeur 5000), flätad dacronlina, tvåhandsspö (ABU Atlantic) och vad som på den tiden uppfattades som enormt stora (14-18 cm långa!) wobblers som Cisco Kid, Killer och Swim Whizz och metepionjärer som Luis Rasmussen och visst fick de fler gäddor med högre medelvikt  än vad medelsvensson med sin Abumatic fångade.

Men ämnet för det här inlägget är inte hur det var förr utan hur det är nu. Eller, närmare bestämt, hur det enligt uppförandekoden bör vara. För det är väl ändå själva syftet med en sådan kod? Att ge vägledning om hur vi som sportfiskare bör göra? Kan en för gäddfiske anpassad utrustning, dvs en sådan vi enligt uppförandekoden ska använda, se ut hur som helst? Är det oförsvarligt att fiska efter gädda med UL? Är det fortfarande Fiske 2 som är rätt? Är det brutalt övervåld att winscha hem gäddor med 0,38 mm flätlina? Hur många gånger jag än läser koden hittar jag inget svar på dessa frågor. Att säga att "vi anpassar utrustningen efter den storlek och fiskart vi fiskar på" är så allmänt hållet att det som handlingsdirektiv är meningslöst. Det är ungefär som att säga: Gör rätt!

Det som saknas är att det inte anges utifrån vad anpassningen ska ske. I de gamla etiska reglerna angavs ju att sportmässigheten skulle vara vägledande och det var ju i alla fall något. 

(Jag valde gäddfisket som exempeleftersom gäddan är ett av de allra vanligaste objekten för vårt sportfiske, men även därför att gädda kan fiskas (och fiskas) med utrustningar som spänner över hela registret från UL till Fiske 4.)

Kommentera gärna!

Fortsättning följer...

Uppförandekoden i praktiken - Vi anpassar utrustningen efter den storlek och fiskart vi fiskar på

 

Tiokilosgäddor är sällsynta. Många hängivna sportfiskare får aldrig en sådan best på kroken. Chansen att fånga en tjugokilos är ungefär densamma som att träffas av blixten. Kilogäddor, däremot, är ymnigt förekommande och trekilos inte mer sällsynta än att de flesta gäddfiskare lär fånga en och annan. Gäddor runt fem kilo är, i de flesta vatten, att betrakta som troféfiskar och att ha en sådan som PB är inte att förakta. Som matfisk är de mindre gäddorna att föredra. I Östersjön gäller förövrigt numera, att all fisk kortare än 40 eller längre än 75 centimeter ovillkorligen ska returneras och om man avser att behålla sin fångst är det lämpligt att rikta in sitt fiske mot gäddor i den lovliga storleken.

I Sportfiskarnas uppförandekod sägs  bland annat att "vi anpassar utrustningen efter den fiskart och storlek vi fiskar på". I de tidigare etiska reglerna sades att man ska använda de ur sportmässig synpunkt lämpligaste redskapen. Kanske är det två olika sätt att uttrycka samma sak? Eller så betyder det ena något annat än det andra? Det kan bara Sportfiskarna svara på för man får väl förutsätta att de har glasklart för sig vad den nya uppförandekoden innebär (även om det inte alltid står lika klart för läsaren)?

I min värld är det rimligare att anpassa utrustningen efter den fisk man faktiskt fångar än efter den fisk som med till visshet gränsande sannolikhet aldrig kommer att bli annat än en dröm. Fisket blir, om inte annat, roligare då.

I de vatten där jag vanligen fiskar finns det grov gädda. Eller fanns det åtminstone förr, när somt var bättre än vad det nu har blivit. Mitt PB ligger sedan snart ett halvsekel på 11,5 kilo och jag har, vid riktat gäddfiske, fångat åtskilliga gäddor runt tiokilosstrecket. Numera fiskar jag sällan efter gädda utan de jag får är oftast bifångster vid fiske efter abborre eller havsöring, dvs landas med UL eller lätt tvåhandsspö.

När jag växte upp hade ABU ett klassificeringssystem enligt viket sportfisket delades in i fyra klasser med namnen Fiske 1, Fiske 2, Fiske 3 och Fiske 4. Senare, i mitten av sjuttiotalet, när rullen Cardinal 33 och spöt Suecia 300 Zoom lanserades, började man kalla det allra lättaste fisket för UL. Hur som helst så var tanken att systemet skulle hjälpa sportfiskaren att hitta en, i förhållande till den fisk han ville fånga, balanserad utrustning. Gäddan kom att bli symbolfisken för Fiske 2 som var spön avsedda för betesvikter 10-30 gram, rullar som Ambassadeur 5000 eller ABU 444A och linor (på den tiden bara monofil nylon) i dimensioner 0,30-0,40 mm. Eftersom det som stod att läsa i ABU:s Napp och Nytt på den tiden var bibelord för svenska sportfiskare kom de allra flesta gäddor som drogs upp att bli uppdragna med just en Fiske 2-utrustning.

När först det sk jerkfisket och sedan fisket med stora gummibeten blev populärt kom spön för kastvikter uppemot 200 gram, kraftiga multirullar och PE-linor i dimensioner runt 0,32 mm att  anses som lämpliga för gäddfiske. Eftersom numera få tycks äta gädda (och ingen vill äta så många gäddor som han vil dra upp) vann nu C&R-fisket insteg och som ett ytterligare argument för de grova utrustningarna anfördes, att det var skonsammare för fisken att halas in utan att kunna bjuda motstånd (och därigenom tröttas ut).

Vad, om något, säger oss då uppförandekoden om vilken utrustning vi bör välja om vi i sommar ger oss ut och kastar efter gädda?

Kommentera gärna.

Fortsättning följer...

Uppförandekod för sportfiske

Men se på... Sportfiskarna HAR nu lagt ut nya regler för hur en sportfiskare bör bete sig. Bra! Den nya "uppförandekoden" är inte identisk med de tidigare etiska reglerna och tämligen vagt utformad samt fylld med positivt värdeladdade ord. Det ska bli intressant att jämföra det nya med det gamla och se vad det var så angeläget att ändra, men det hinner jag inte idag. 

Uppförandekod för sportfiskare

Sportfiske är fiske med handredskap för rekreation och egen konsumtion. Det bedrivs på ett sådant sätt att fiskaren har kontroll över fiske och fångst. Sportfiskare visar hänsyn till naturen och livet under ytan och tar ansvar för ett hållbart nyttjande genom att följa dessa grundläggande principer.

Vi sportfiskare...

-anpassar vårt fiske till vad fiskbestånden tål.
Vi kan anpassa vårt uttag exempelvis genom att begränsa vår fångst, släppa tillbaka särskilt värdefulla fiskar, så  som stora individer eller fiskar från svaga bestånd. Vi undviker att störa lekande fisk.

-visar respekt för fisken.
Vi minimerar stress på enskilda fiskar genom att direkt avliva fisk som ska behållas samt snabbt och försiktigt återutsätta de som ska släppas tillbaka. Vi anpassar utrustningen efter den fiskart och storlek vi fiskar på.

-skyddar natur och miljö.
Vi stöttar fiskevård och gör vad vi kan för att minska miljö- och klimatpåverkan av vårt fiske. Det innebär att vi inte skräpar ner, minimerar risk för spridning av fisk och fisksjukdomar mellan vattensystem och strävar efter att välja miljövänliga alternativ.

-tar hänsyn till andra.
Vi bemöter såväl sportfiskare som andra kategorier fiskare med respekt och förståelse för att undvika trängsel och konflikter vid fiskevattnen. Vi respekterar att fiskevattnen och miljön runt omkring också är betydelsefulla för annat friluftsliv och närboende. Vi välkomnar och stöttar nya utövare av sportfiske.

-respekterar bestämmelser.
Vi skaffar oss kännedom om och respekterar gällande bestämmelser för fisket såsom tillstånd, fredningstider, fredningsområden, minimimått samt skyddad natur

edit.

Efter några genomläsningar konstaterar jag följande:

Två saker har tagits bort. Det ena är förbudet mot att fiska i vinstsyfte. Att så skett är knappast överraskande. Sportfiskarna är alltså numera ett förbund som välkomnar även yrkesfiskare, åtminstone så länge de inte skaffar sina inkomster genom att sälja sin fångst. Det andra är alla alluderingar på sportsmässighet och inte heller det förvånar. Däremot leder det till frågan vad i fisket som gör att det fortfarande ska kallas just sport-fiske. Resten av ändringarna är mest av redaktionell natur som gjort texten mer urvattnad, ungefär som om man kört de gamla ingredienserna (minus de ovan nämnda) i en bullshitgenerator på inställningen oförarglighet. Till min ständigt växande lista över saker som var bättre förr kan jag nu lägga Sportfiskarnas etiska regler.