Varvet runt

Jag var väl i åtta-nioårsåldern när min pappa lärde mig att kasta med sin haspelutrustning. När han bedömde att jag kunde hantera den på ett godtagbart sätt fick jag låna den för att ensam - det här var under oändliga sommarlov på östra Gotland - cykla iväg på spännande äventyr. På den tiden var inte allt så förtvivlat farligt och att ungar gjorde saker på egen hand var helt normalt. Och, nej, jag hade varken cykelhjälm eller flytväst...

Utrustningen i fråga bestod av en Mitchell 304 haspelrulle och ett Arjon Super Six enhands spö i massiv glasfiber (sexkantigt som ett splitcanespö, därav namnet). Det tyngsta draget var ett 15 grams ABU Favourite Vass (och det var nog maxgränsen för vad spöt orkade kasta).

Under de nu närmare sex decennier jag ägnat mig åt haspelfiske har mycket hänt och även om min pappas utrustning (numera min) alltjämt är fullt användbar så måste jag erkänna att det idag finns bättre grejor att tillgå. Min egen utrustning har svällt över alla rimlighetens gränser men fortfarande gäller att jag, åtminstone när det handlar om haspelspinn, bara kan använda ett spö (och en rulle) i taget. Och de fiskar jag kan fånga är desamma som de var på sextiotalet.

 

Fortfarande duger ett lätt enhandsspö och en liten rulle till det mesta av det fiske jag ägnar mig åt. Med en sådan utrustning kan jag kasta efter gädda och abborre eller efter havsöring. Och beger jag mig till västkusten är samma utrustning perfekt även till öringen där liksom den är närmast optimal för fiske efter makrill och näbbgädda. Den duger även fint till att brotta upp de krabbtorskar som börjar bli alltfler utanför Gullmaren eller till att meta gylta. Skulle jag hamna vid en sjö eller ett vattendrag med öring, röding och/eller harr är samma utrustning fortfarande perfekt och den duger även till fiske efter id, mört, braxen och andra sk fridfiskar (om det fortfarande är så man kallar icke predatorer?).

 

Så idag fiskar gubben ofta och gärna med ett femfots spö med klinga av massiv kolfiber - ett Fladen Fishing Maxximus Shadow klassat för kastvikter upp till 20 gram - och en liten haspelrulle - en bakbromsad Shimano Exage 1000 RCDH med sk fightingbroms och fylld med åttakardelers #8 (0,14 mm) PE-lina - dvs en moderniserad version av de grejor min pappa en gång satte i mina pojkhänder. 

Shadowspöt - som enligt tillverkaren ska vara så gott som obrytbart - ser ut och känns som ett UL-spö och kan även användas som ett sådant men samtidigt har den nedre delen av klingan en enorm ryggrad. Detta, i kombination med den lilla rullens fina och under drillningen justerbara slirbroms och PE-linans draghållfasthet ger utrustningen kapacitet att brotta upp även stora och starka fiskar.

På betessidan är kastvikten en begränsning men inte något som bekymrar mig. Visserligen kan större beten ibland vara effektiva men min PB-gädda tog jag på ett 15-grams Kaleva så jag vet att jag med drag upp till 20 gram kan lura det mesta till hugg. Idag har jag, förutom de skeddrag och spinnare som fanns redan på sextiotalet, tillgång till mjukisbeten med jiggskallar och andra tackel, hårdplastbeten typ Rapala Minnow och en massa varianter som då ännu inte sett dagens ljus.

 

Ytterligare sex decennier vill jag för egen del inte ens hoppas på och någon mer dramatisk materialutveckling under min återstående tid som fiskare har jag svårt att se. Så med min nyss beskrivna utrustning kan cirkeln betraktas som sluten. Tänk om jag haft de här grejorna som grabb... Å andra sidan så känner jag mig litet som grabb på nytt varje gång jag är ute och fiskar. Särskilt med en såhär lätt och läcker utrustning och den är definitivt vad jag skulle sätta i händerna på en grabb eller tjej som står i begrepp att börja fiska.