Första metardagen

Idag infaller Första metardagen, dvs den dag som anger sommarfiskets början (och det även om det skulle handla om annat än just mete). Så nu är det dags att, om du inte gjort det tidigare, komma ut! Och skulle du ha förhinder idag så ska du få en dag i mårå som ny och obrukt står. Och så håller det på hela sommaren. Men försök att komma ut just idag. Varje dag. Du kommer inte att ångra dig. I bästa fall får du upp styrfarten i ditt fiske och hamnar, utan att riktigt märka det, i kretsen av året runt-fiskare och befinner dig, utan att riktigt förstå hur det gick till, plöstligt stående på en vintrig strand med is i spöringarna och kaffepannan muntert puttrande över lägerelden. Men dit är det en lång, underbar, fiskesommar och sedan en lika fantastisk höst. Idag börjar det...

Plastic Fantastic 4

En klassisk gäddwobbler, dvs vad som nuförtiden tydligen ska kallas crankbait, är sällan fel. När det begav sig var det ABU Killer (tillverkad av amerikanska Rebel) och Bomber som gällde. Själv är jag svag för Storm Mag Thnderstick 16. Wobblern har en fin, rullande, gång och är rejält ihopkommen med ett skal av så gott som okrossbar plast. Nosögla och krokfästen är monterade på genomgående wire så skulle det i princip otänkbara hända och en rekordgädda lyckas bita sönder wobblern så lär den alltså inte vara hjälpt av det.

16 är längden i centimeter och wobblern väger 41 gram. Att den är ett sk crankbait - vevbete - betyder att den har en "inbyggd" lockande gång vid stadig hemtagning och att man alltså inte behöver (men naturligtvis kan om man vill) hålla på att knycka och rycka för att få den att attrahera fisken.

Köp inte en zebra

Plastbeten i all ära, för mig är ett skeddrag i metall fortfarande förstahandsvalet när jag fiskar efter rovfisk med konstbeten. Det och spinnare var vad jag lärde mig att fiska med och som bekant är det svårt att lära gamla hundar sitta. Och när jag var grabb så var skeddragen oftast metallfärgade, dvs S, G eller K. Silver, guld eller koppar. Eller S/G, silvrig utsida med förgylld insida, som jag höll för det bästa. Även S/K förekom.

Den vanligaste målade varianten var Z, zebra, vilket var (och är) ett drag i guld (dvs mässing) med utsidan målad svart men så att mässingen lyste igenom i ränder. Den färgen var tvåan på min lista och den färg jag oftast använde när jag fiskade innan det börjat skymma.

Men jag föredrog (och föredrar) att göra mina egna zebrafärgade drag (och spinnare). Utgångsmaterialet är ett omålat skeddrag i mässing och de verktyg som behövs en svart tuschpenna (Sharpie rekommenderas) och en vass knivspets eller annat ritsverktyg. Processen är att man först målar dragets utsida svart och sedan med knivspetsen skrapar fram mässingsränder.

Så följ mitt och Povel Ramels råd: Köp inte en zebra!

Met- eller haspelspö?

Vad är, kan man fråga sig, skillnaden på ett metspö och ett haspelspö. Jag tänker nu på den typ av mete där rulle använs och inte mete med toppknuten lina. Mitt svar är att det avgörs av hur man använder spöt. Tar vi, som utgångspunkt, ett tolvfots sk bombardaspö så är det ju ett långt haspelspö avsett för (eller i vart fall marknadsfört som) fiske med bombarda men det går naturligtvis lika bra att kasta drag eller andra beten med. Och likaväl som en bombarda kan man använda någon annan typ av flöte. Eller sänke, om det är bottenmete man vill ägna sig åt.

Den kommande veckan kommer jag att befinna mig några dagar på Gotland och några dagar i närheten av Trollhättan (dvs med Västkusten inom bekvämt avstånd) och även om det mest är sociala aktiviteter som står på programmet såt tänker jag ha med en fiskeutrustning. Kustfiske efter havsöring (Gotland), mete i någon insjö (Kristi himmelsfärds dag!) och fiske efter makrill eller gyltamete (Västkusten) är vad som kan bli aktuellt. Jag tror att mitt tredelade 12 for långa Kinetic bombardaspö klassat för vikter upp till 24 gram inte bara täcker in detta utan passar så gott som idealiskt till allt detta fiske. Och det även om jag inte skulle komma att använda någon bombarda.

Plastic Fantastic 3

I mjuk plast (främre delen av kroppen är i ett hårdare material överdraget av samma mjuka plast som svansen) är detta simbete - Wild Eye Seeker Shad - från Storm. Till skillnad från de flesta mjukbeten kommer det här, på gott och ont, färdigriggat. Det goda är att man slipper hålla på själv med att montera sänken, krokar, stingers och allt vad det heter samt att fabriksriggningen fungerar alldeles förträffligt. Skulle man fiska på ett ställe där risken att fastna i annat än en gäddkäft är besvärande så kan man ta bort tekroken. Det onda är att man bortsett från det inte kan göra mycket för att få det precis som man vill.

15 cm lång och vägandes 47 gram är Wild Eye Seeker Shad precis lagom stor som gäddbete och precis lagom stor och tung för att även en gubbe ska orka med att kasta den. Den uppmärksamme läsaren kanske börjar skönja ett mönster? Upsizing. Från Fiske 2.

58,02 meter

Handen på hjärtat, hur långt kastar DU med din multirulle? Min fråga föranleds av vad som sägs i en katalog från AB Urfabriken i vilken de puffade för sina Record multiplikatorrullar. 1941. Där står nämligen att "det officiella svenska längdrekordet i spinnkast är 58,02 meter". Det är en respektingivande längd och när man läser vidare blir man (åtminstone jag) än mer imponerad, för där står "Rekordet gäller för fiskeklass med 18 gr. kastvikt (speciell trävikt för tävlingar) och vanlig fiskeutrustning, då rullen icke får vara försedd med automatisk broms eller frikopplad spole. Linan får icke vara tunnare än 9 lbs. och kastet utföres på slät mark."

Nu anges inte med vilken rulle rekordkastet ska ha utförts vilket ger anledning till en viss försiktighet. På samma sida visas rullarna Record 1800 och Record 1700 och det intryck som ges är att det skulle vara en sådan rulle som använts, men nog skulle väl detta förhållande i så fall ha basunerats ut? 

Beträffande Record 1800 kan i katalogen utläsas såväl att dess linspridarmekanism enkelt kan monteras bort och att en lättmetallspole till rullen fanns att tillgå. Trimning av multirullar var alltså på gång redan 1941 då katalogen gavs ut. Men ändå, 58 meter med ett fiskespö av 1940 ärs modell och en rulle utan vare sig frikopplingsbar spole eller kastbroms. Respekt!

Jag har själv, mest på skoj, testat att kasta med gamla levelwinds och spön från när det begav sig och visst går det. Alldeles utmärkt, faktiskt, men inte är man i närheten av några 58 meter. Mina bästa kast med sådan utrustning är knappt hälften så långa.

Att tävla i casting fiskeklass, ungefär som att köra rally med standardbilar, är en sympatisk idé. Många "vanliga" sportfiskare skulle förmodligen lockas att åtminstone någon gång pröva sina krafter i en sådan tävling. Som jag förstått det förekommer det inte längre utan är casting längd numera en disciplin som utövas med redskap optimerade för att kasta långt med men föga användbara för fiske. Därför kastar man idag tämligen exakt dubbelt så långt* som man gjorde 1940 men jag är mer imponerad av det gamla rekordet.

I helgen som var fiskade jag på lördagen med två gamla Record-rullar, en 1550 med nylonlina och en 1700 med (modern) flätlina och på söndagen med en modern Ambassadeur 5500 CS Pro Rocket med nylonlina. Någon exakt mätning av kastlängder gjorde jag inte men mitt ögonmått säger mig att jag kastade ungefär dubbelt så långt med den moderna rullen. Kanske tangerade jag rentav det gamla 58-metersrekordet? Hur som helst så var det en intressant upplevelse.

* Gällande världsrekord i castingdisciplinen Multiplier Distance Double Handed är 116,32 meter och innehas av britten Colin Howlett.

Produktuteckling anno dazumal

 

Plastic Fantastic 2

Huruvida Sebile Onduspoon om hundra år kommer att vara ett lika klassiskt gäddrag som Atom och Utö är idag är svårt att sia om. Även om det nu varit med ett tag så känns det åtminstone för mig som en nymodighet och precis som med de sk havsöringdragen kan jag inte bestämma mig riktigt för om det är ett skeddrag eller en wobbler. De som kränger drag påstår att Onduspoon är "så mycket mer än ett skeddrag" varpå de räknar upp alla dess företräden.

För mig räcker det gott att det kastar och fiskar bra. Att det dessutom finns i flera fina färger gör ju, om inte annat, tillvaron litet gladare. En finess är att Onduspoon, i vart fall i den storlek (12 cm, 45 g) jag använder till mitt gäddfiske, levereras med en rejäl enkelkrok och det första jag gör när jag köpt ett nytt drag är att montera av trekroken och sätta på enkelkroken. Nyper man sedan in hullingen så blir det mycket smidigare när man ska kroka av gäddorna.

 

Plastic Fantastic

Plast kan vara såväl skräp som ett alldeles fantastiskt material. Det handlar om vilken plast det är och hur den används. Rätt plast på rätt plats kan bli hur bra som helst.

Plast kan vara såväl mjuk som hård.Savage Gears 4play-bete finns i ett otal såväl mjuka som hårda varianter. På bilden ovan syns hårdplastversionen 4play V2 Liplure. Den tror jag stenhårt på. Enligt SG har man scannat en strömming i 3D och just i strömmingsfärg ser betet verkligen ut som just en strömming. Det är bara att inse att utan plast hade ett sådant bete inte varit möjligt. Själv föredrar jag mellanstorleken som är 16,5 cm lång och väger 32 gram.

I samma storlek (men tre gram tyngre) finns en långsamt sjunkande variant utan haksked.

Från inspiration till handling

Mitt bläddrande i den gamla Record-katalogen har inspirerat mig (och särskilt så berättelsen om paret Johanssons kamo med storlaxen). Mörrumsån har jag inte runt knuten och någon lax är inte att hoppas på i de vatten jag har tillgängliga, men en gädda ligger inom det rimligas gränser och en Record 1700 har jag. Och ett gammalt (femtiotal) ABU Record Corona spinnspö i rörbyggd glasfiber. Tillsätt bara ett skeddrag eller en Hi-Lo så...

Jag tror bestämt att jag ska vädra de här gamla grejorna i helgen! Då kan jag ju även passa på att bilda mig en uppfattning om hur mina färdigheter som kastare står sig gentemot ett gammalt svenskt castingrekord i spinn fiskeklass som jag tänker berätta om i ett kommande inlägg.

Triangeldrama i Mörrum

Det blev något knas med den länk jag lade in i gårdagens inlägg så för er som inte hittade Record-katalogen från 1954 återberättar jag här historien om makarna Johanssons episka kamp.

                   *     *     *

Herr Johansson, som var fisketillsyningsman vid Mörrum, hade denna dag gett sig ut till Mörrumsån för att prova en ny Record-rulle. Med sig hade han sin hustru och det var hon som kom att göra det första - och enda - kastet med multiplikatorrullen, för knappt hade draget hunnit landa i vattnet förrän en mörrumslax av exceptionell storlek satt fast på kroken. I en timme drillade fru Johansson fisken och när hon blev trött lämnade hon över spöt till sin man.

Två timmar senare var även herr Johanssons krafter uttömda, så fru Johansson fick avlösa honom varpå han begav sig hem för sitt eftermiddagskaffe och välbehövlig vila. Kort efter det att han åter tagit över drillningen var fisken, efter fem och en halv timmes kamp, äntligen uttröttad men flöt då med strömmen ned i en fors varvid linan brast och laxen kom undan. Rullen, upplyses det i katalogen, klarade sig helskinnad och fungerade de påfrestningar den utsatts för till trots alltjämt oklanderligt

Något senare fångades fisken i ett nät, fortfarande med fru Johanssons drag i munnen. Den vägde runt 22 kilo. 

Se det var en riktig fiskehistoria!

For the heaviest and the longest, Record-tackle is the strongest

Napp och Nytt i pappersform har gått i graven, något många sörjer över. Själv tyckte jag redan för åtskilliga år sedan, när Pure Fishing tagit över, att man kunde ha och mista den. Saker kommer och går och omnia tempus habent. Och även om få av oss minns en tid utan Napp och Nytt så har den publikationen inte alltid funnits, det är bara så att våra liv är så korta och våra minnen ännu kortare så att vi har ett väldigt närsynt perspektiv på tillvaron.

För den som är mer intresserad av äldre fiskeutrustning än av den senaste kinaimporten är här en gammal katalog från ABU (Record) . I den kan man bland mycket annat ta del av skildringen av makarna Johanssons långa kamp med en av Mörrumsåns största laxar. Men en bild kan säga mer än tusen ord och själv är jag mest fascinerad av fotografierna av stolta fiskare som poserar med stora laxar och lätta enhandsspön med rullar av levelwind typ. DET är hard core-sportfiske! Och att så påfallande många av fångstmännen bär slips och kavaj. Åtminstone vid fotograferingen. Det skulle min gamla mamma gilla, hon som brukar fråga om jag ska på hemvärnsövning om jag visar mig inomhus iförd rutig skjorta. Och hon var ju med på den tiden då katalogen trycktes, även om hon inte brydde sig ett iota om fiske.

edit. Vad det är som jävlas är jag inte man att reda ut men det verkar vara stört omöjligt att få änken till den gamla katalogen att funfera. här är, hur som helst, webadressen: file:///C:/Users/46705/Downloads/Record%20fishing%20Tackle%20(2).pdf

Råsvalsdraget

Fotot kopierat frän Örebro länsmuséums hemsida.

Nästa gång jag befinner mig i Örebro ska jag besöka länsmuséet för att med egna ögon få se ett av Nordens äldsta skeddrag. Det ska ha påträffats vid utgrävning av en boplats från cirka 1000-talet intill sjön Råsvalen. Nuförtiden fiskas säväl gädda, gös och abborre om öring i sjön och det bör ha varit likadant på vikingatiden.

Hur draget använts är oklart, men gissningsvis har man antingen idkat dragrodd eller "metat" med det, dvs haft det fäst i en i ett långt spö toppknuten lina och doppat det i vattnet så att det singlat ner mot bottnen (som vid slantfiske). Notera den rejält tilltagna hullingen. Det var knappast tal om Catch and Release är man fiskade med det här draget...

Intressant, hur som helst, att det fiskats med skeddrag här i landet i över tusen år. Livet är kort, fisket långt som de gamla romarna inte sade. Tänk om man skulle föreslå muséet att låta tillverka kopior av draget för försäljning?

https://www.olm.se/lar-och-upptack/vara-samlingar/arkeologiska-samlingar/fiskedraget-fran-rasvalslund.html

Ambassadeur 1000 - en snackis

Ambassadeur 1000, 1000 C, 2000 och 2000 C hör nog till de minst kända ambassdeurrullarna, möjligen är de sällsynta? Jag har, hur som helst, aldrig sett någon annan sådan rulle än de jag själv äger ute vid fiskevattnen. Eller överhuvudtaget IRL. Även på nätet är det sällan man stöter på dem och inte ens på den förträffliga sidan realsreels.com har jag sett någon.

I princip är de samma gamla rulle som de klassiska 5000 mfl, eller kanske snarare de små ambassadeurerna 2500 C mfl. Kort sagt är Ambassadeur 1000 mfl lika bra rullar som viken som helst rund Ambassadeur från tidigt åttiotal. Det som skiljer är profilen och att linspridaren står stilla vid kast. Sedda från sidan är de alltså inte runda utan har en något kantig droppform, en profil som går igen i de många varianter av magnetbromsade ambassadeurer med gavlar i plast (förlåt, grafit...) ABU pumpade ut under åttiotalet (och som, efter några säsonger brukar se ut som hejkomochhjälpmig utvändigt). Tänk om man fortsatt att använda eloxerad aluminium? Hur det hade gått då får vi aldrig veta. Men att modellserierna med graftgavlar avlöste varandra i en  takt så att man aldrig hann lära sig namnen på dem för att sedan försvinna (medan de runda rullarna med sina aliminiumgavlar fortfarande både tillverkas och säljs) vet vi.

Nå. Ambassadeur 1000 och dess syskon blev också kortlivade i ABU:s modellprogram (såvitt jag vet började produktionen 1982 och de fanns sedan i sortimentet 1983-84) men trevliga rullar är de. Och åtminstone jag tycker att det är roligt när andra fiskare kommer fram för att fråga vad det är för en märklig rulle man fiskar med. Eftersom jag trivs med bussningar (glidlager) och gillar röda rullar så är det oftast min Ambassadeur 1000 som får komma ut och luftas. Den passar för övrigt utmärkt till det fiske efter främst abborre och havsöring jag ägnar mig åt.

ABU 505 - en pigg sextioåring

ABU:s världsrykte som tillverkare av ypperliga fiskerullar kan knytas till fyra årtal och fyra modeller, nämligen 1952 - Ambassadeur 5000; 1957 - Abumatic 60; 1962 - ABU 505 och 1965 - Cardinal 66. Ambassadeur fyller alltså sjuttio i år, men idag handlar det om ABU 505, en på sitt sätt lika epokgörande rulle om än något missförstådd och underskattad i sitt hemland. 

Att ABU 505 och dess efterföljare inte uppskattats efter förtjänst av oss svenskar är till stor del ABU:s eget fel. ABU, som hellre ville att folk skulle köpa fina drag att fiska med än gräva mask, var oerhört framgångsrika i att fostra oss till ett folk av spinnfiskare. Visst kan man använda ABU 505 som en haspelrulle, det fungerar alldeles utmärkt, men det är under ett metspö den verkligen kommer till sin rätt. Men mete i Sverige år 1957 var en pojke i kortbyxor, bambuspö med toppknuten lina och ett röd/vitt korkflöte. 

Annorlunda var det i Storritannien och de brittiska metarna, särskilt de som tävlade i matchmete, formligen kastade sig över den. Den kom snabbt att bli föremål för en formlig kult och länge var det två rullar som gällde inom matchmetet - ABU 505 och Mitchell Otomatic. Men man behöver inte ägna sig åt matchmete, eller ens tävlingsfiske, för att uppskatta en ABU 505 under sitt metspö. 

ABU 505 har mycket gemensamt med Abumatic (och flera delar är gemensamma). Förutom den uppenbara skillnaden att 505:an är avsedd att sitta under ett spö medan Abumaticen hör hemma på ovansidan är det främst linutlösningen, som på 505:an regleras med pekfingret som trycks mot kanten på den stora knappen frampå spolen och sedan fångar upp och släpper iväg linan precis som vid kast med en öppen haspelrulle, som är annorlunda. Abumaticens linutlösning manövreras som alla (?) vet med en tumtangent. En egenhet med ABU 505 är att slirbromsen är felgängad, dvs att man drar åt den genom att vrida stjärnhjulet medsols - bakåt - vilket till en början kan kännas litet avigt. Jag misstänker att detta beror på just att man använt abumaticdelar, för vänder man rullen upp och ned och håller den som en Abumatic så blir det plötsligt rätt, dvs att an vrider åt genom att vrida stjärnhjulet framåt.

Ett raggarspö

Jag ironiserar ofta över alla importerade uttryck inom det svenska sportfisket, dvs över att vi har så vårt att använda svenska ord när ett på engelska går lika bra. Men fortfarande säger vi i alla fall spö och inte rod, må vara att vi förtydligar att det är ett jrekspö, ett crankbaitspö, ett feederspö osv. Lundgrens Fiskeredskap gjorde för ett antal år sedan en intressant satsning när de i samarbete med tyska RST tog fram en serie spön i vilka spöt på bilden nedan - RST LF Tailchaser Light - ingår. Liksom övriga spön i serien är det ett, även med några år på nacken, enormt bra (för att inte tala om hur prisvärt det var redan innen Lundgrens började realisera sitt kvarvarande lager av RST LF-spön) spö. Mitt är spinnversionen. 7´4´´ långt med rejält bakre grepp, klassat 15-45 gram men kralligare än vad viktspannet indikerar. Med det här spöt såväl krokar som  brottar man upp även den svenska rekordgäddan om oturen skulle vara framme. Så den gäddfiskare som funderar på att downsizea (eller vad det nu heter på korrekt sportfiskesvenska) har svaret här. Detsamma gäller för oss oldtimers som växt upp med Fiske 2 till gäddan men ibland känner att vi skulle vilja ha litet grövre utrustning.

Men nu var det inte om detta högkvalitativa och välbyggda spös förträffliga egenskaper utan om dess namn det här skulle handla. För när en svensk firma anlitar en tysk firma för att tillverka spön och dessa ska namnges finns det ju två logiska språkval. Tyska och engelska. Tyska är det nästan inga svenskar som begriper, så det går bort. Något fler behärskar (åtminstone hjälpligt) svenska, så det blir alltså... engelska. Naturally.

I just det här fallet kan man dock ana ett snett leende på namngivarens läppar, för tailchaser härleds ju ur uttrycket chasing tail som, på engelsk slang kan betyda såväl att jaga fruntimmer som att lägga ner stor tid och mycken möda på att åstadkomma i stort sett ingenting. Båda dessa betydelser kan osökt appliceras på sysselsättningen gäddfiske

Ny sida tjuvstartad

 

Kloka sporfiskare gör tillvaron litet enklare för sig och använder sig av den förträffliga uppfinning som heter haspelrulle. Men liksom dagens fåglar sägs härstamma från dinosaurerna så finns även i rullvärlden en kvarleva från en primitiv urtid, nämligen multiplikatorrullen. Den finaste av dessa är svensk och heter ABU Ambassadeur, Om den handlar bloggens nyaste sida.

Vad är finessen med finesse?

En benämning som under senare år börjat användas inom det lättare (än typiskt gäddfiske) spinnfisket är finesse. Själva ordet betyder samma sak som finess men ett e på slutet gör det till engelska och, alltså, acceptabel sportfiskesvenska. Har ni, förresten, noterat hur många som säger braid när de menar flätlina?

Ofta utövas finessefisket, som mest är inriktat på abborre (eftersom vi inte har bass i vår svenska fiskfauna) med multiplikatorrulle vilket, enligt fysikens lagar, gör det aningen problematiskt när riktigt lätta beten behöver kastas annat än ett helt kort stycke.

Något renodlat UL-fiske rör det sig inte om, även om sådant täcks in av begreppet, utan spön för betesvikter upp till 30 gram säljs som spön för just finessefiske. Då är vi inne på ABU:s gamla Fiske 2 som när det begav sig inte betraktades som särskilt lätt utan kallades för det allsvenska fisket, varmed avsågs att med en sådan utrustning skulle man klara det mesta man som spinnfiskare i Sverige kunde hoppas få på sin krok.

I det svenska finessefisket tycks det mycket handla om esoteriska (i bemärkelsen specialimporterade) mjukbeten riggade på olika, mer eller mindre ändamålsenliga, sätt. Allt enligt amerikansk (eller ibland japansk) förebild. Läser man vad amerikanska sportfiskare menar med finesse träder en tämligen suddig bild fram. Enligt vissa handlar det om downsizing, något oklart från vad. I en artikel hävdar författaren (en professionell bassfiskare) att "to some people, anything that’s not done with a seven-and-a-half-foot flipping stick and 50-pound test braided line is finesse fishing". För egen del menar samme författare, att "få jagande fisk att vilja äta ditt bete som om det vore föda" är finessefiske. Hmmm... Just det har jag alltid uppfattat som definitionen av spinnfiske, att lura fisken att hugga på ett artificiellt bete.

För oss som fortfarande envisas med att använda vårt modersmål även när vi fiskar och talar om fiske kan det vara relevant och intressant att se efter hur ordet finess definieras i SAOB. Man finner då att akademin identifierat fem olika betydelser (eller kanske snarare betydelsenyanser). Bland dessa kan nämnas "fint eller skicklingt grepp; svårighet som fordrar särskils skicklighet eller insikt eller urskillning att bemästra" och "slughet, förslagenhet, listighet, list" och det är ju onekligen sådant som kan krävas när man ska få fisken att nappa på sitt drag. Exakt vad finessefiske är eller vilken finess som skiljer det från vanligt simpelt spinn- och haspelfiske begriper jag fortfarande inte. Det är inte alltid man blir klokare av att försöka bringa ordning och reda i begreppen men man blir, om man gör så, åtminstone förvirrad på en något högre nivå och det är ju alltid något.

Slutet nalkas?

För ett år sedan skrev jag om den fina Ambassadeur 5000 Orbis. I inlägget noterade jag hur utbudet av runda ambassadeurrullar i Napp och Nytt förändrats och frågade om vi börjar närma oss slutet av denna epok. Innehållet i årets, uteslutande digitala, produktkatalog från Pure Fishing (de må kalla den för Napp och Nytt men det gör inte jag), pekar onekligen i den riktningen. Endast rullar i 5000- och 6000-storlek erbjuds. Förmodligen har de räknenissar som arbetar åt kapitalisterna som numera äger ABU-namnet kommit fram till att det är mer lönsamt att sälja diverse kinarullar (under olika fina namn) till det lättare och tyngre fisket.

Jag ger de svängstabygga, runda, rullarna ett decennium till. Max.

Att trimma eller inte trimma, det är frågan

Till vänster en helt otrimmad 5000 Classic, till höger en 5500 CS Pro Rocket med keramhybridkullager, lättiktsspole och lättviktslinspridare.

Lönar det sig att trimma en Ambassadeur? Bussningar eller kullager? Originallager eller keramhybrid? Raketolja? Frågor, frågor, frågor... 

Först några frågor:

1. Hur långt behöver du kunna kasta? 

2. Har du övervägt att istället använda en haspelrulle? När det handlar om lätta beten är haspelrullen överlägsen om det är långa kast man är ute efter.

Sedan några självklarheter:

1. Kan man inte kasta så är det illa använda pengar att trimma sin rulle. En skicklig kastare kastar bättre (längre och säkrare) med en standardrulle än vad en nybörjare gör med en toktrimmad rulle. Om man satte en normalbilist bakom ratten i en Formel 1-racer skulle han antingen ängsligt och ryckigt krypa fram eller krascha och det fungerar i princip likadant med multirullar.

2. Spöt har väl så stor betydelse som rullen. 

3. ABU Ambassadeur är en väldigt bra rulle så innan man börjar byta ut delar bör man se till att den rulle man har är ren, korrekt smord och kalibrerad. Dessvärre är en ny rulle uppsmord snarare för konservering än för maximal prestanda så den trista sanningen är, att det första man bör göra när man fått hem sin nya rulle inte är att ge sig ut och fiska. I stället bör man skruva isär rullen och sedan göra rent och smörja högfartssystemet. Ofta(st) finns det mer att vinna på att få en rulle i originalskick att fungera optimalt än på att bygga om den och det kostar dessutom betydligt mindre. När man på detta vis, förhoppningsvis, fått sin rulle att fungera som den ska så är de vinster som står att hämta genom att börja byta ut fullt fungerande delar tämligen små.

Men... det är onekligen ett nöje i sig att trimma en rulle (precis som det var roligt och lärorikt att trimma sin moped cirka 1973 när det mesta och särskilt musiken var bättre). Börjar man med att byta ut originallagren mot keramhybridlager så är man fast. Inte så att rullen plötsligt kastar tio meter länge utan så att man genast börjar noja över vad det nu är som bromsar och snart så har man bytt ut själva spolen, mellanhjulet till linspridaren, linspridaren och knivbulten varefter man börjar fundera över om inte ännu vassare kullager skulle... Ja, ni förstår kanske? Och till skillnad från när man var ute med sin snabba moppe behöver man inte oroa sig över att bli tagen av polisen, för oavsett om det egentligen är vettigt att trimma en Ambassadeur så är det i alla fall tillåtet.

Vill du ha ytterligare argument för att ge dig in i trimningsträsket så kan du ju lyssna på vad en som verkligen vet vad han talar om har att säga.

Mina favoritbutiker

Fysiska fiskebutiker - sådana man kan kliva in i och en stund senare kliva ut med lättare plånbok, ett leende på läpparna och, till exempel, ett nytt spö - är guld. Det är i sådana man ska handla. Har butiken även försäljning via nätet (minns ni när det hette postorder?) är det OK att utnyttja den servicen. Att, däremot, amvända sig av den fysiska butiken enbart för att få hjälp av personalen och "klämma" på grejorna för att sedan köpa där man kan hitta dem billiast på nätet är ett skitstövelbeteende. Så du som gör på det viset får gärna känna dig träffad, det är du värd.

Mina favoritbutiker är Dogger i Norrtälje, Sportfiskeboden i Täby, Lundgrens i Gamla Stan, Fiskespecialisten i Ed och Snäjk i Vänersborg. Gynna dem! Senast idag tittade jag in på Sportfiskeboden och köpte keramhybridlager och litet annat till en 5500 CS Pro Rocket som behöver piggas upp. Gynna den eller de fysiska butiker du har i din närhet.  Vill du puffa för din favoritbutik så är kommenarsfältet öppet.

Uppförandekoden i praktiken 5 - Vi gör vad vi kan

"Vi...gör vad vi kan för att minska miljö- och klimatpåverkan av vårt fiske."

Att göra vad man kan låter anspråkslöst, men den språkliga innebörden är faktiskt densamma som i uttrycket göra allt vad man kan. Allt således, som står i ens makt. Och det ska vi sportfiskare, enligt förbundets nya uppförandekod, göra för att minska miljö- och klimatpåverkan av vårt fiske. Var och en av oss efter sin förmåga. 

Minska betyder att vi ska försöka göra denna påverkan lägre än, får man anta, den är idag. Annars hade man ju kunnat skriva att vi ska göra vad vi kan för att hålla denna påverkan så låg som möjligt, men låt oss inte märka ord. Inriktningen är ju glasklar.

Själv fiskar jag i stort sett utslutande från land. Jag går illa och bor en bit från de ställen där jag brukar fiska. För transport av mig själv och min utrustning använder jag min bil, en liten Skoda Fabia. Vad kan jag göra för att minska miljö- och klimatpåverkan av mitt fiske? Som jag ser det så skulle jag kunna dra ner på mitt kustfiske och oftare meta i ån hemmavid. Möjligen skule jag kunna bgränsa mitt fiske till platser och tider som går att få ihop med SL:s tidtabeller. Elbil är jag skeptisk till och där jag bor saknas laddningsmöjligheter. Dyra är de ju också...  Inom det möjligas gräns ligger förstås att sluta med fisket, men annars upplever jag att avtrycket av mitt fiske redan är tämligen minimalt.

Men hur ska de som ägnar sig åt trolling göra? Och de som drar båtar med stora motorer på trailer efter sina SUV:ar land och rike runt, tex för att delta i av Sportfiskarna sanktionerade fisketävingar? Jag menar, här finns ju onekligen en viss potential för att minska miljö- och klimatpåverkan. Det är inte helt lätt att få ihop uppförandekodens uppmaning att göra vad vi kan i detta avseende med sådant fiske. Eller med anordnandet av sådana tävlingar. Men det är ju fullt möjligt att fiska från en båt framdriven med åror och de flesta tävlingsplatserna i, till exempel, Swedish Pike League kan man ta sig till med allmänna kommunikationer. Innebär den nya uppförandekoden att Sportfiskarna nu kommer att göra vad de kan för att minska tävlingens miljö- och klimatpåverkan? Starkt jobbat, i så fall! Eller?

Uppförandekoden i praktiken 4 - För ingenting, för kärleks skull

Lika viktigt som vad som står att läsa i en text är vad som inte står där. Detta gäller i synnerhet om regler eller, om man så vill, koder. I Sportfiskarnas nya uppförandekod är det en sak som, jämfört med de gamla etiska reglerna, i detta avseende sticker ut.

Enligt de etiska reglerna skulle en sportfiskare "aldrig fånga mer fisk än den fiskande själv kan förbruka samt aldrig sälja sin fångsteller på annat sätt fiska i vinstsyfte". Det som i uppförandekoden återstår av detta är skrivningen "sportfiske är fiske med handredskap för rekreation och egen konsumtion". Något uttryckligt förbud mot vare sig försäljning av fisk eller att bedriva sitt fiske i vinstsyfte finns alltså inte samtidigt som texten ger utrymme för tolkningen att sådant fiske inte är sportfiske.

Den fråga jag ställer mig, mot bakgrund av att Sportfiskarna inte ville ha kvar de etiska reglerna och efter sex års arbete ersatt dessa med uppförandekoden, är om denna vaghet är avsedd? Eller är det förbundets uppfattning att fiske för ekonomisk vinnings skull aldrig är sportfiske? I så fall applåderar jag igen. För det är en del av min "värdegrund", att sportfiske är amatörfiske och att fiske för vinning är yrkesfiske.

Det som talar för att det är just vagheten som var avsedd och att möjligheten till den tolkning jag skulle vilja göra är bland annat förekomsten av sportfisketävlingar med penningpriser och andra priser av ekonomiskt värde och Sportfiskarnas uttalade ambition att "organisera det svenska tävlingsfisket och bidra till dess utveckling". Nu är vi - Sverige - ett litet land och en liten marknad men i företeelser som Pike Fight, Swedish Pike League mfl finns embryon till professionella fisketävlingar av nordamerikansk modell där man kan ana ett visst intresse från förbundets sida att (fortsatt) vara med?

Uppenbarligen kan inte Sportfiskarna tycka både och samtidigt. Antingen anser man att fiske för annat än nöjes skull (dvs i vinstsyfte) inte är sportfiske ELLER så tycker man att det är helt i sin ordning att tävla i sportfiske om tiotusentals kronor. Av Sportfiskarnas agerande att döma är det, dessvärre, det senare som gäller och uppförandekoden i detta avseende bara bludder. Detta leder, i sin tur, till frågan om någon del av koden är värd (eller avsedd) att tas på allvar?

Blir det lika gott om skarv i år?

Islossning, tussilago, trana, gäddlek, tofsvipa, vitsippa, huggorm och nu i helgen blåsippa - listan över vårtecken  kan göras lång och i min livstid har mellanskarven fått läggas till. Dess ankomst är ett vårtecken jag ser med blandade känslor. Först svor jag över eländet eftersom jag själv kunde konstatera att det fiske jag själv bedriver radikalt försämrades när skarven kom till mina fiskevatten. Nu har jag vant mig vid det usla fisket och tänker som så, att så länge det finns skarv så finns det åtminstone någon fisk kvar för varför skulle de annars vara här? Men det är väl bara en tidsfråga innan skarven minskar. Naturen är ett självreglerande system. 

R.I.P.

Så har ännu en av de saker som en gång gjorde ABU till det som en gång var ABU skattat åt förgängelsen. Årets digitala "Napp och Nytt" är ungefär lika mycket (läs: litet) ABU som i stort sett allt annat (utom de svängstabyggda ambassadeurrullarna) som Pure Fishing klistrar ABU-etiketter på.

UL enligt ABU

Vad som är UL (ultralätt) kan man som bekant diskutera. Klickar ni på tagen ul längst ned på denna sida så hittar ni, förutom mina tankar i ämnet, bla artiklar av Hans van der Pauw och Jan Olsson. Den utrustning jag fiskade med idag är i alla fall UL enligt ABU.

Cardinal 33, som kom 1975, är ABU:s första UL-rulle. Samtidigt släpptes UL-spöt Suecia 300 Zoom. Av betydligt senare datum är Devil UL, ett 5´6´´ långt spö med kompositklinga klassad för betesvikter upp till 10 gram, keramiska ringar och korkgrepp. Det spöt är, enligt min uppfattning såväl ett bättre spö än Suecia 300 Zoom som en bättre matchning till C33:an. Kort sagt är Cardinal 33 och Devil UL en perfekt kombination. Med monofil nylonlina 0,18-0,20 mm har man en utrustning som klarar det mesta man riskerar att få på kroken om man spinnfiskar i åar, insjöar eller vid kusten. Åtminstone ostkusten... Att sedan alla tre komponenterna i den utrustningen ligger snäppet över renodlad UL kan man ju bry sig om. Om man inte har något viktigare att noja över.

Man behöver heller inte oroa sig över att kombinationen bryter mot den gyllene regeln att man bör lägga mer pengar på spöt än på rullen. "Riktpriset" på en begagnad Cardinal 33 i gott bruksskick ligger på 1.200-1.500 kr (och det är väl använda pengar om man hittar en). NIB, mint, oanvänd i box med alla papper etc betingar den, eftersom det inte bara är ett samlarobjekt utan en riktig kultrulle, fantasipriser. Devilspöt kostar nytt 499 kr (katalogpris 2021, i årets Napp och Nytt finns det inte länge med). 

Micro Jigging, eller fiske med kastpilk om man så vill

En internationell fluga som, vad jag vet, ännu inte fått riktigt fäste här är den som kallas Micro Jigging (med underavdelningar som Slow Micro Jigging, Shore Micro Jigging mfl). Det handlar å andra sidan inte om något för oss skandinaver nytt utan rör sig om fiske med pilkar av mindre modell, dvs sådana som vi i decennier använt till vårt kustfiske. Den enda skillnaden är att man nu gärna har sk assistkrokar på pilkarna.

LRF-pilkar från Fladen Fishing

Ett av mina första kustbeten var en 28 grams Stingsilda som jag på sjuttiotalet piskade ut över Östersjöns vågor med mitt niofots Daiwa Store Belt. Även fisket med sk torsk- eler blankdrag som då var vanligt kan ses som Micro Jigging och det var ju, på den tiden det ännu var mödan värt att fiska efter torsk i våra vatten, synnerligen utbrett.

Små genomlöpare.

Exakt var viktgränsen (om någon sådan finns) för Micro Jigging går känner jag inte till men det tycks mig som att det handlar om pilkar som kan kastas snarare än om de tyngre varianter som används för rent vertikalfiske på större djup. Det handlar alltså inte om något UL-fiske även om UL-beten av pilktyp torde sorteras in under begreppet men här tycks svenska marknadsavdelningar ha bestämt sig för att det då heter LRF. Annars förekommer benämningen Ultralight Jigging. OM man nu nödvändigt måste svänga sig med utrikiska uttryck.

Kastpilkar i UL-format.

Näbbgädda förekommer även i Östersjön men där är de få som fiskar efter den. Själv gjorde jag det under senare delen av sjuttiotalet och det drag jag använde var en pirk avsedd för pimpelfiske efter abborre. Jag minns inte om den var en Krylbo-Olles SM-pirk eller en Bergmans (förmodligen använde jag båda) med en minimal (även den till pimpelfiske) trekrok med lysmassa fäst i en kort nylontafs. Hade jag bott på andra sidan hade jag antagligen hittat drag avsedda för näbbgädda i närmsta butik, men såvitt jag visste var jag den ende på ön som då fiskade efter näbbgädda.

Elbe Ven, 10 gram

Annars är nog den kastpilk jag haft mest framgång med (förmodligen därför att det är den jag använt mest) ABU:s Krill i 18 gramsversionen och i färgen T (kopparbrun med svart rygg) men mitt förråd av sådana är nu dessvärre så gott som utfiskat. De kastpilkar jag själv använder ligger i viktspannet 3-40 gram och har naturligtvis olika användningsområden respektive kräver olika utrustningar. 

ABU Krill 18 gram i färgen T. Den i mitten har fått litet extra svart tusch, antagligen när jag fiskat någon solig vårdag.

Fördelarna med kastpilkar är att de kastar långt (även i motvind) och att man kan fiska djupt även med små beten. Nackdelen är främst att de kräver snabb hemtagning på grunt vatten. Detta är dock inte alltid av ondo. Näbbgäddan och makrillen hugger gärna beten som tas hem i racerfart och detsamma gäller havsöringen när vattnet är varmt. Fiskar jag UL vid kusten gör jag det gärna med en liten kastpilk. Kastpilken är även bra att ha vid havsöringfisket de gånger man behöver nå några extra meter eller dagar då vinden ligger på. Vid fiske från klippor eller pirar mot djupare vatten är den ett närmast självklart val.