Nytt skott

Märkligt, det här med fiskeintresset. Nog för att jag alltid haft det och att det hållit i sig såpass länge, men att det plötsligt kan förnyas och skjuta iväg i en ytterligare riktning... Som ett skott på ett gammalt träd. Så känns det med min nyväckta vurm för flugfiske. Tomten kommer tidigt i år  och som ett barn väntar jag på nästa gång jag ska få ge mig ut. Väderprognosen för nästa helg kontrolleras oftare än vad den uppdateras trots att jag är gammal nog (?) att veta att vädret blir som det blir och att jag förmodligen kommer att trotsa det oavsett (åtminstone så länge det är isfritt och inte blåser storm). Men när tusan ska jag hinna med spinnfisket och metet?

Novemberelände

 

En sommarmorgon kan man muttra över hur tidigt man måste kravla ur bingen för att vara ute i gryningen och lyckas man ta sig upp och ut så tidigt blir dagen lång. Annat är det så här års då det många dagar aldrig ens bjuds på något riktigt dagsljus och solen går ned redan före klockan tre. Nu är problemet att uppbåda tillräckligt med energi för att överhuvudtaget orka ut medan det råder åtminstone någon slags halvdager. Kallt är det också...

Till det allmänna novembereländet ska sedan läggas covidfarsoten. Man kan bli deprimerad för mindre. I morse ringde min fiskekompis Peter och berättade att hans fru uppvisade förkylningssymptom och att han därför satt sig i karantän. Där testades min entusiasm och befanns vara tämligen svag. Det lutar starkt åt Vinterstudion för min del denna gråvädersdag. Jag kan ju alltid berömma mig av att jag faktiskt var ute en sväng i går...

Inga värstinggrejor men fortfarande flera klasser bättre utrustning än vad jag är flugfiskare. Jag köpte denna Kinetic Waterspeed-combo, klassad 6/7 för ett antal år sedan när Polarvargen fortfarande hemsökte oss med sina utförsäljningar, mest för att priset var halva det ordinarie (vilket även det var blygsamt) och om inte minnet sviker mig så gav jag någonstans runt sexhundra kronor för tredelat spö, rulle med påspolad backing, lina och tillochmed tafs, allt i en praktisk spötub med plats för rullen. Tanken var då att jag skulle åtminstone ge flugfisket en chans. Nu har jag kommit ut (och grejorna, bokstavligen, också lämnat garderoben).

edit. Efter damernas jaktstart tog jag mig i kragen (eller skulle åtminstone ha gjort det om jag inte vid tillfället var iförd den T-tröja jag sovit i...), drog på mig stövlarna (efter att först ha kompletterat den övriga klädseln), greppade spöt och ränseln och gav mig ut. Jag belönades med några riktigt fina kast innan det duggregn som mött mig när jag kom till min tillämnade fiskeplats växlade upp till riktigt regn. Det finns som bekant dåliga kläder och den jacka jag valt är förvisso både snygg och bekväm men inte en regnjacka, så övningen blev kort men jag räknar den ändå som en liten seger. Över novembereländet.

South Bend Finalist 1144

I mitt förra inlägg nämnde jag att jag kom i kontakt med flugfisket redan i mitten av sjuttiotalet och även om jag aldrig ägnat mig åt detta fiske så har jag förstås någon gång då och då viftat med ett flugspö. Jag har även genom åren "råkat" köpa en hel del flugfiskeutrustning, bland annat några klassiska rullar En av dessa är en South Bend Finalist 1144 i mycket gott skick. Inte ofiskad men den har förmodligen legat i en låda i kanske decennier, mendet ska det bli ändring på för den känns (sedan jag skruvat med den så att man kan veva med rätt hand) väldigt trevlig och förtroendeingivande. Jag gillar klickandet (fyra klick per varv) vid invevning och den mörkröda färgen. Innanmätet är enkelt och funktionellt med en rejält dimensionerad slirbroms. Jag gissar att den är i lagom storlek för en lina #6 eller #7 med backing. Naturligtvis bör den paras med ett glasfiberspö av samma märke, med det får jag återkomma om. 

Finalist låter rätt likt Medalist, namnet på Pfleugers klassiska flugrulle, och det är naturligtvis ingen händelse. South Bend ville med sin rulle konkurrera med Pfleugers succé och lyckades, på det stora hela, rätt bra med det även om Medalist fortfarande anses vara en något finare rulle. Om den är bättre? Det är jag inte tillräckligt erfaren för att bedöma.

Jag har inte (ännu) nördat ner mig tillräckligt i flugrulleriet för att veta när Finalist lanserades men min rulle är tillverkad någon gång på sextiotalet då tillverkningen flyttats från USA till Japan (och antagligen sköttes av Olympic).

Flugigt bompass

Bompass är inget att skriva hem om och för oss som illfänas med att jaga silver längs ostkusten är det mer eller mindre vad man räknar med. Men man kan ju misslyckas på olika nivåer och i ett försök att lyfta eländet har nu även jag anslutit mig till Föreningen för flugighetens främjande*. Premiären begicks idag under sakkunnig ledning (tack, Peter!).

Det ser lätt och elegant ut när man tittar på en skicklig flugfiskare, men för en nybörjare är det hårt kroppsarbete. Förmodligen kommer jag att vakna i morgon med en lam eller i vart fall öm högersida. Men det är smällar man får ta. Nästa pass är redan inbokat. och till sommaren kanske jag åtminstone kan kasta.

* grundades av Povel Ramel i mitten av fyrtiotalet och har - såvitt jag vet -ingenting med fiske att göra.

edit 201127 Till min förvåning och förtjusning känns högersidan helt OK "dagen efter". I helgen ska den styrkas ytterligare. Det är i alla fall planen.

Cormoran

Fåglar gillar jag. Även om jag inte vill kalla mig ornitolog så har jag alltid tittat på fåglar, äger ett antal kikare och en hyllmeter fågelböcker. I tonåren var jag fältbiolog och kunde ligga i ett gömsle när solen gick upp för att kanske få se en... fågel. Men när det handlar om skarv så är jag kluven. Visst, den är en fågel, men den fanns inte här när jag växte upp och den går hårt åt kustvattnens fiskbestånd. Detsamma gäller sälen. När jag var fältbiolog (och bara sett sälar på Skansen) hade jag Arnolds sälaffisch på dörren till mitt pojkrum. En annan fågel som i princip inte fanns då var havsörnen och den gillar jag. Den skrämmer skarven... Nu är det, om man är ute vid kusten och håller span, vardagsmat att se havsörn.

Skarv, eller Cormoran, är också ett varumärke. Ett tyskt (?) sådant. Cormoran gör bland annat haspelrullar. Eller konstruerar i alla fall sådana. Åtminstone de finare av dessa rullar tillverkas av Daiwa. Här är jag inte kluven. Daiwa Cormoran-rullar gillar jag skarv. Jag menar, skarpt.

Stort

 

Mycket till fiske blev det inte den här helgen och fångst blev det ingen alls. Men jag kom i alla fall ut och fick göra några kast. Det är stort.

Fladen Fishing Maxximus Furvux-8 UL

En UL-rulle får inte vara tung och bör helst inte väga mer än 200 gram. En riktig UL-rulle ska inte väga mer än 150 gram. Så de 140 gram som är den deklarerade matchvikten för Fladen Fishing Maxximus Furvux-8 UL gör den till en intressant rulle för UL-fisket.

Till skillnad från många av de billiga pytterullar som säljs för någon hundralapp som isfiskerullar ger Furvux intryck av hög byggkvalitet. Den känns välbalanserad och tight när man hanterar den. Linuppläggningen är jämn och fin och detsamma gäller slirbromsen.

En krona under fyrahundra fick jag ge för den och det tror jag att den är värd.

Ett bompass i november

Dagens största behållning var den svanfamilj som patrullerade gattet mellan Haken och Flisan och tvingade mig att göra paus i mitt kastande. Därnäst kommer det oväntat fina vädret och trea på listan nöjet att hantera mitt RST M3 Seatrout och min D.A.M. Quick 1000. Kort sagt: Ett vällyckat bompass (och havsöringen finns kvar där ute).

Novembertankar vid kanalen

Så står lövträden bara, de sista fågelsträcken drar söderut och dagsljus är en bristvara. Men ännu är det milt och åtminstone här vid kusten är frostnätterna sällsynta. Abborrarna beter sig ändå som de brukar så här års och är svåra att komma till tals med. Gäddorna är på hugget och havsöringen vet man aldrig riktigt med. Och blir det någon pimpelis i vinter? Om det nu blir vinter...

Matchning

I går skrev jag om vikten av en väl balanserad utrustning, men det är bara något man känner själv. Ännu viktigare och något som andra ser är om utrustningen är färgmatchad. Många gör det hela enkelt för sig, kör defensivt, och använder bara svarta spön och rullar. Men även om svart alltid är rätt så är det litet fegt, faktiskt. 

Ett spö som vållade mig stora problem är mitt Akara Futura Lite, ett lätt haspelspö (-12 g) i en vacker färg som jag skulle vilja kalla akvamarin, dvs någon mysko turkosblågrön variant. Visst, man kan skruva på en svart eller silverfärgad rulle, men det känns litet som en nödlösning. Så hittade jag en ABU Garcia Sorön S 10. Den sitter som en smäck på akaraspöt. Inte exakt samma nyans men ton i ton. Ännu mer raffinerat. Ett statement när jag är ute på catwalken och jiggar efter abborre.

Balans

Det här spöt - Surfmaster Vigore - har visserligen fast rullfäste...

Betydligt viktigare än vad utrustningen - spö och rulle - väger är att den är korrekt balanserad. För en haspelutrustning innebär det att balanspunkten bör ligga någon eller några centimeter framför den punkt där stativets stam övergår i rullfoten. Exakt var beror på hur man håller i spöt vid hemtagning av linan. Förr (då, när det var bättre) bestod rullfästet vanligen av två lösa ringar som gjorde att man kunde fästa rullen var man ville på korkgreppet (för då, när det var bättre, var greppet alltid klätt med kork).

...men ändbutten går att skruva loss...

Medvetet eller omedvetet kom de flesta att placera rullen där den balanserade spöt. Vissa gjorde det inte, men vissa är ju tondöva och det finns de som håller ett haspelspö uppochned och vevar baklänges med fel hand... Men eftersom utvecklingen obönhörligt går bakåt så har de allra flesta moderna spön ett fast, dvs icke skjutbart, rullfäste så om man vill ha en korrekt balanserad utrustning måste man hitta en rulle med exakt rätt vikt för att balansera spöt. Skulle man vilja välja rulle utifrån andra kriterier än vad den väger så gå det bra, men då får man leva med en fram- eller baktung utrustning.

,,,och innanför den kan man placera valfritt antal av de fyra balansbrickor spöt levereras med.

Budgettips

Ibland skriver jag om moderna rullar. Det här är ett sådant tillfälle. Mitchells Avocet RZ har nu funnits i några år och verkar vara på väg ut ur modellprogrammet. Eftersom det handlar om en volymprodukt bör det innebära att kvarvarande exemplar reas ut (som tex skittfiske redan gör). För  några hundralappar är det en trevlig och prisvärd rulle. 4000-storleken väger obetydligt mer än 2000-storleken gör och är min köprekommendation. 

Daiwa 2600C

Några år efter braksuccén med 2500C tyckte man på Daiwa att det var dags för något nytt. Eller kanske inte. För såvitt jag känner till och kan bedöma ligger skillnaderna mellan 2500C och 2600C uteslutande på det kosmetiska planet. Den mest dramatiska skillnaden är att vevhuset fått en mer kompakt - några millimeter kortare och mer fyrkantigt - utformning. Utväxlingen är dock densamma. Spolen har fått en något annorlunda framkant men linkapaciteten och slirbromsen är desamma.

På kosmetikplanet kan vidare noteras några svarta färgaccenter i form av en svartlackerad vev och en svart plastplatta på vevhuset. Men i stort sett är det samma rulle så gillar man 2500C så tycker man även om efterföljaren (även om jag tycker att 2500C är snyggare...).

Nya sidor

Du har kanske sett att jag lagt upp två nya sidor med material om mete respektive UL-fiske? Länkarna till dem (och övriga sidor) hittar du i kolumnen till höger.