En sak vi inte vet är hur beslutsprocesserna i en fiskhjärna ser ut. Där oklart om en fisk överhuvudtaget kan tänka eller om den bara reagerar på olika stimuli. När jag var nybörjare som sportfiskare fick jag lära mig (det var då den etablerade vetenskapliga sanningen) att det är det senare som gäller och det talades då om fiskens huggreflex (som det alltså handlade om att utlösa). Tillsvidare håller jag fast vid den uppfattningen eftersom den stämmer väl överens med vad jag själv genom åren iakttagit av olika fiskars beteende.
Oavsett hur det går till när en fisk bestämmer sig för att hugga på ett bete så tycks det kunna gå oerhört snabbt (även om man ofta får vänta vansinnigt länge på att det ska hända. Snabbt går det också när en fisk bestämmer sig att fly från någonting. Ser man en fisk reagera på något som utlöser dess flyktbeteende så hinner knappast uppfatta det som sker. Ena stunden ser man en fisk och plötsligt är den bara borta. Så måste det naturligtvis gå till för att det ska fungera. Om fisken stod och vred och vände på problemet innan den bestämde sig skulle den ju vara uppäten om det funnits anledning att fly. På samma sätt är det med jaktbeteendet, i vart fall om det är annan fisk som står på menyn. Hugger man inte som en kobra när ett lämpligt byte är inom räckhåll så är lunchen försvunnen.
Även om ett hugg alltså kan komma oerhört snabbt så är det ett bland oss som ägnar oss åt kustöringfiske känt fenomen att en öring följer efter ett drag utan att hugga. Fenomenet är så vanligt att det fått ett namn och vi talar om "följare". Om varför öringen följer ett bete (och alltså, rimligen både ser det och är attraherad av det) lär vi aldrig säkert få veta. Teorierna är många och recepten på hur man ska locka dessa följare till hugg likaså. Följarfenomenet visar, såvitt nu är av intresse, att det inte är tillräckligt att en fisk ser och är intresserad av betet för att den ska hugga.
När det handlar om konstbeten så kan man inordna dessa längs en skala vars ena ytterpunkt är en naturtrogen imitation av det fisken förmodas jaga (imitationsbeten) och i vars andra ände vi hittar beten som inte har någon egentlig likhet med något som naturligt förekommer i vattnet utan är optimerade för att i största allmänhet påkalla fiskens uppmärksamhet (attraktorbeten). Båda dessa ytterligheter fungerar och de flesta drag hamnar någonstans inemot mitten av vår tänkta skala.
Uppfattar öringen den här som en tobis?!
En kustwobbler som Sandgrävlingen ligger i vart fall om den är målad så att den liknar en tobis, ganska nära ett renodlat imitationsbete och den är bevisat effektiv när havsöringen jagar tobis. Det tycks logiskt och begripligt. Men precis samma wobbler i ilsket rödorange med svart rygg (vilket i mina ögon gör den till mer av ett attraktorbete) är en minst lika betrodd (och beprövad) öringmagnet. Hur ska man förstå det?
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar