Utav alla färgerna de små... 4

Dessbättre finns det ett antal etablerade tumregler att falla tillbaka på när man ska välja färg på sitt drag. Dessvärre är dessa tumregler motsägelsefulla och dessutom finns det många undantag.

En regel säger att man när tillgången på en viss bytesfisk är god så brukar havsöringen vara inställd just på den menyn och ignorerar andra byten. Det är fallet främst under den varmare delen av året och förklaringen till att man ofta använder bjärt färgade drag under fisket senhöst, vinter och tidig vår. När strömmingen går till så väljer man alltså ett drag som är strömmingsfärgat. En annan regel säger att alla rovdjur (predatorer) som jagar flockdjur (eller stimfisk) inriktar in sig på de individer som avviker från mängden. Den regeln ger då vid handen att ett bete som inte ser ut som just en strömming skulle ha stört förutsättningar att generera hugg. Till råga på eländet (eller kanske lyckligtvis?) så verkar båda dessa regler hålla i praktiken, dvs man kan få hugg intill ett strömmingsstim såväl på ett strömmingsfärgat som på ett gul/rött bete. Naturligtvis, och oftare, så får man inte fisk oavsett vilket drag man knutit på, men det är havsöringfiskets hårda villkor...

En annan regel säger att man i klart vatten och solsken bör använda blanka drag eftersom dessa just under sådana förhållanden genererar de mest förföriska reflexerna. Samtidigt finns det en motsatt regel som under samma förhållanden förordar matta drag eftersom alltför blanka sådana snarare skrämmer än lockar fisken. Så håller det på och det är inte helt lätt att bli klok på denna förbryllande och ofta frustrerande hobby. Det är väl det som gör den så fascinerande att jag fortfarande tycker att det är lika roligt och spännande att fiska som jag gjorde som nioårig grabb med plåster på knäna. Och glöm aldrig den viktigaste regeln för betesval, val av färg på betet och i stort sett allt annat som har att göra med hur, var och när du fiskar: Du måste tro på det, annars kommer det aldrig att fungera!

Fiska i frid

Jag nåddes nyss av beskedet att Jan Olsson lämnat oss. Träffat honom har jag aldrig gjort men hans artikel om UL-fiske i någon av FiskeJournalens första årgångar kom att få stor betydelse för mitt fiske. På senare år har jag med stor behållning följt Vänerblänket där han fortsatt att dela med sig av såväl sitt vetande som sina åsikter, så jag kommer att sakna honom.

Fiska i frid, Jan!

http://www.vanerblanket.se/ratt-ska-vara-ratt-aven-i-ultralatta-sammanhang/

Från förra seklet men still going strong

Från förra seklet, ja till och med från det förra millenniet, är de grejor jag nyss använde till mitt abborrfiske. Äldst är rullen. Cardinalseriens sladdbarn, 33:an, som kom ett decennium efter sina större syskon och som idag har kultstatus och kostar bra mycket mer än vad den gjorde på sjuttiotalet. Ändå värd pengarna för det är en av de bästa rullar som lämnat fabriken i Svängsta.

Betydligt yngre, från 1998, är det sjufots ABU Baltic rullen sitter på. Ett mycket trevligt spö i 100 % kolfiber, fint korkgrepp och ringar i aluminiumoxid. Det har en närmast parabolisk aktion (idealisk för bla abborrfiske) och är klassat för betesvikter 5-20 gram (vilket även det är perfekt för abborrfiske).

Min faiblesse för äldre fiskeutrustning är väl känd för bloggens läsare (och en av anledningarna till att bloggen finns) men här handlar det inte om att använda gamla grejor bara för att. Jag sticker ut min skäggiga haka och påstår att det helt enkelt inte finns någon modern utrustning som slår den här på fingrarna (om nu rullar och spön hade sådana). Jag låg på soffan och slöläste en deckare när jag plötsligt insåg att jag höll på att förspilla en fin augustilördag, en dag som borde innehålla en fisketur, bestämde mig för abborrfiske och letade fram den bästa utrustning jag kunde hitta (utan att behöva gå ner till källarförrådet).

Utav alla färgerna de små... 3

En sak vi inte vet är hur beslutsprocesserna i en fiskhjärna ser ut. Där oklart om en fisk överhuvudtaget kan tänka eller om den bara reagerar på olika stimuli. När jag var nybörjare som sportfiskare fick jag lära mig (det var då den etablerade vetenskapliga sanningen) att det är det senare som gäller och det talades då om fiskens huggreflex (som det alltså handlade om att utlösa). Tillsvidare håller jag fast vid den uppfattningen eftersom den stämmer väl överens med vad jag själv genom åren iakttagit av olika fiskars beteende.

Oavsett hur det går till när en fisk bestämmer sig för att hugga på ett bete så tycks det kunna gå oerhört snabbt (även om man ofta får vänta vansinnigt länge på att det ska hända. Snabbt går det också när en fisk bestämmer sig att fly från någonting. Ser man en fisk reagera på något som utlöser dess flyktbeteende så hinner knappast uppfatta det som sker. Ena stunden ser man en fisk och plötsligt är den bara borta. Så måste det naturligtvis gå till för att det ska fungera. Om fisken stod och vred och vände på problemet innan den bestämde sig skulle den ju vara uppäten om det funnits anledning att fly. På samma sätt är det med jaktbeteendet, i vart fall om det är annan fisk som står på menyn. Hugger man inte som en kobra när ett lämpligt byte är inom räckhåll så är lunchen försvunnen.

Även om ett hugg alltså kan komma oerhört snabbt så är det ett bland oss som ägnar oss åt kustöringfiske känt fenomen att en öring följer efter ett drag utan att hugga. Fenomenet är så vanligt att det fått ett namn och vi talar om "följare". Om varför öringen följer ett bete (och alltså, rimligen både ser det och är attraherad av det) lär vi aldrig säkert få veta. Teorierna är många och recepten på hur man ska locka dessa följare till hugg likaså. Följarfenomenet visar, såvitt nu är av intresse, att det inte är tillräckligt att en fisk ser och är intresserad av betet för att den ska hugga.

När det handlar om konstbeten så kan man inordna dessa längs en skala vars ena ytterpunkt är en naturtrogen imitation av det fisken förmodas jaga (imitationsbeten) och i vars andra ände vi hittar beten som inte har någon egentlig likhet med något som naturligt förekommer i vattnet utan är optimerade för att i största allmänhet påkalla fiskens uppmärksamhet (attraktorbeten). Båda dessa ytterligheter fungerar och de flesta drag hamnar någonstans inemot mitten av vår tänkta skala. 

Uppfattar öringen den här som en tobis?!

En kustwobbler som Sandgrävlingen ligger i vart fall om den är målad så att den liknar en tobis, ganska nära ett renodlat imitationsbete och den är bevisat effektiv när havsöringen jagar tobis. Det tycks logiskt och begripligt. Men precis samma wobbler i ilsket rödorange med svart rygg (vilket i mina ögon gör den till mer av ett attraktorbete) är en minst lika betrodd (och beprövad) öringmagnet. Hur ska man förstå det?

Fortsättning följer...

Spoon pulling

Rubriken är, enligt fiskebrodern Hans, hur google tror att det svenska ordet skeddrag ska utläsas på engelska. Om skeddrag vet Hans en hel del och i den här artikeln delar han frikostigt med sig av sitt vetande.

Lika bra som det var förr

Att jag har en svaghet för skeddrag känner bloggens läsare till. Skeddrag - oftast tillverkade här i Sverige och med den kvalitet man en gång i tiden kunde ta för given - var den typ av bete spinn- och haspelfiskare oftast använde när SAAB fortfarande gjorde bilar med tvåtaktsmotor, man käkade limpmackor med Raketost och jänkarna lyckades landa astronauter på månen. Numera tillverkas det mesta som säljs som svensk sportfiskeutrustning i Kina. Att finnarna förhåller sig till Kina (och mycket annat) på ett vettigare sätt än vad vi gör visar sig inte bara i coronastatistiken. De tillverkar fortfarande högkvalitativa skeddrag. Så gör även litauerna. KB Tornado är ett fint exempel på detta.

Utav alla färgerna de små... 2

Förutom i de traditionella metallfärgerna - guld/mässing, silver/krom och koppar - med smärre färgaccenter finns havsöringbeten i allt från extremt naturtrogna imitationer av diverse bytesfiskar till närmast psykedeliska färgexplosioner. Alla dessa fångar fisk. Ingen av dem garanterar fångst.

Bilden: Fyra, i olika grad. tobisliknande beten

Den mest konservativa approachen till frågan om färgval är förmodligen att i alla lägen satsa på ett silverfärgat drag, eventuellt med något inslag av färg såsom ett grönt streck och/eller en röd fläck. De flesta av havsöringens bytesfiskar - strömming, tobis, spigg - har silveraktiga sidor. Såväl strömmingen som tobisen har grönaktiga inslag och rött är sällan fel. Många framgångsrika öringfiskare förlitar sig helt på långsmala och silverfärgade drag som Toby, Möresilda och Krocodile mfl. Att på detta vis lösa färgvalet, eller att åtminstone avföra den från dagordningen, är ingen dum idé om man istället lägger sin tankemöda på att hitta fisken och att presentera sitt bete för den på bästa sätt. Båda dessa faktorer har, det är i alla fall min uppfattning, större betydelse än vad färgen på draget har.

Men om man nu ändå vill maximera sina chanser att få fisk på kroken genom att välja rätt färg på sitt drag, vad är det då som gäller? Som vanligt när det handlar om sportfiske så handlar det mycket om tro och litet om vetenskapligt underlag. I den mån empiriska data finns så är de nästan uteslutande av anekdotisk karaktär. Men låt oss ändå börja med vad vi vet. Vi vet att havsöringen har god syn och använder synen för att lokalisera byten. Vi vet också att den kan urskilja färger. Eftersom jakten, eller åtminstone vårt fiske efter havsöring, sker på grunt vatten är alla färger i och för sig urskiljbara. Dessa fakta räcker som grund för antagandet att färgen på ett drag har betydelse för hur öringen uppfattar  och reagerar på det vilket, i sin tur, leder till antagandet att färgen på betet kan ha betydelse för sannolikheten att öringen hugger på det.

Fortsättning följer...

 

No shit...

Statssekreteraren på miljödepartementet Gunvor G Ericson säger,  apropå torskeländet, att "naturligtvis hade det varit ännu bättre om man tagit åtgärder redan på 90-talet". Det känns ju skönt att de som styr har rätt åtminstone någon gång. Fast att de kunnat sitta med tummen i arslet i nästan trettio år medan det gått åt helvete är ju, om än typiskt, mindre betryggande.

Ur Fiskar i Stockolms skärgård:

Under 1980-talet var fisket i det närmaste oreglerat och fisket efter torsk eskalerade till enorma proportioner. Bland annat byggdes det upp en stor västkustflotta för torsktrålning delvis bekostad av statliga medel*. Detta resulterade i att torsken snart i det närmaste tog slut och denna korta period av klondyke har av många beskrivits som det sämsta som någonsin hänt svensk fiskerinäring. Torskens nedgång i det nu näringsrika havet skapade förutsättningar för planktonätare som skarpsill vars bestånd tillväxte till historiskt höga nivåer. Många menar att detta innebar ett skifte i näringsväven, som dokumenterats i insjöar, varför begränsningar i torskfisket inte enbart blev en fråga om fiskeriförvaltning utan även om bevarandet av Östersjöns miljö.

*min kurs

Så visst vidtog makthavarna åtgärder. Problemet är alltså inte avsaknaden av sådana utan att man gjorde fel. Som så ofta hade det antagligen varit bättre om politikerna inte gjort något alls annat än att snacka en massa skit och lyfta sina löner.

Utav alla färgerna de små... 1

Hur viktig är färgen på ett havsöringdrag? Och vilken betydelse har den? Spelar betets färg någon roll överhuvudtaget för öringen eller handlar det bara om att få kunderna att nappa?

Det är ett vanligt fenomen att en fiskare har en favoritfärg. Oftast en färg han någon gång gjort en fin fångst på och därefter hållit fast vid. I med- och motgång. Det är helt OK så långe det handlar om tillit och inte bara slentrian. Man fiskar bättre om man tror på det man gör än när man uppgivet står där och kastar och vevar i väntan på att få bege sig hem.

Andra fiskare har alltid ett stort urval av olikfärgade beten med sig och byter ofta drag när det inte hugger. Är det kanske en bättre taktik? Det måste ju vara någon mening med att drag tillverkas i så många olika färger och mönster? En fisk som just nobbat ett tobisfärgat drag kanske hugger som en kobra på ett som liknar en strömming? Eller retas till hugg om man frestar den med ett ilsket rött bete?

Pekka Langer brukade hävda, att om man i frågesport (populärt på sextiotalet) konsekvent besvarar varje fråga man får med "Karl XII" så borde man, förr eller senare, få rätt. Motsvarande bord, rent logiskt, fallet vara om man planlöst gissar. Men om man vill maximera sina chanser är det uppenbart att det måste finnas smartare upplägg, oavsett om det är frågesport eller öringfiske det handlar om.

Fortsättning följer...

Augustikväll

Tidiga morgnar och sena kvällar är ju, efter gammalt, de tider på dygnet då fisken är mest på hugget. Min biorytm är sådan att jag är betydligt mer på hugget sena kvällar än tidiga morgnar. Därför blir det inte många gryningsräder för min del.

Av kvällarna gillar jag augustikvällarna bäst. De brukar vara lagom varma, skymningen kommer i lagom tid och så blir det äntligen riktigt mörkt när solen väl gått ned. Det är något närmast magiskt över att stå där på stranden när allting, utom livet under och i ytan stillnar. När vattnet förvandlas till en sidenduk på vilken man kan se såväl bytesfisk spritta som rovfisk vaka och välva. Magin varar i en dryg halvtimme eller så och sedan är det väl mörkt för att fiska. Om det inte är månsken.

Söndagmorgon vid havet

Några gånger per sommar är jag uppe med solen, dvs jag går upp ungefär en timme innan soluppgången för att kunna sitta på stranden när det är dags. Det sägs ju att det ska nappa bra då. Kaffet smakar i alla fall extra gott.