Rien ne va plus, vos jeux sont faits!

Nu blir det inga fler chanser detta år men du som inte tog vara på den här dagen behöver inte känna dig som en förlorare, för du ska  - som Pröysen sjöng - få en dag i morgon som ren och obrukt står. 2021 - nya insatser!

 

Denna nyårsafton tog jag vara på men bilden är fusk (i så måtto att den är från julaftonens pass...)

Nyårslöften? Inte min grej, men en föresats är att fiska ännu mer än vad jag gjort i år. För Pröysens löfte gäller inte för evigt. En dag tar det obevekligen slut. Men, som Arya Stark fick lära sig att man säger till Döden: Not today! (Fast den repliken förekom även (och tidigare) i min favoritfilm Gladiator.

Fast om jag ska vara ärlig så är det inte troligt att jag kommer ut i morgon. Inte för att det är nyårsdagen men för att jag tänker titta på matchen mot USA i morgon bitti och eftersom prognosen hotar med regn... Till er som ger sig ut i morgon och till alla ni andra: 

GOTT NYTT ÅR OCH RIKTIGT SKITFISKE 2021!

Hur var det nu man gjorde?

Det är märkligt hur snabbt det går ibland. Inför det traditionella julaftonsfisket kom jag nyss på mig själv med att vara inne på att ställa in det eftersom det ska blåsa väl mycket. Väl mycket för flugfiske. Så slog det mig att jag ju har fiskat ofta i betydligt hårdare vind. Med spinn- eller haspel. Även om jag de senaste veckorna bara tänkt flugfiske så sitter nog de gamla takterna i...

Förresten går det kanske att hitta någon lävik, så flugspöt får nog också hänga med.

edit. Nu ser vindprognosen bättre ut, i  alla fall på förmiddagen (som tydligen också kommer att bjuda på solsken) så jag skippar  och satsar på tidig revelj.

Starlite 840

Julfriden, eller i vart fall julledigheten, har börjat infinna sig. Idag arbetar jag, med hänsyn såväl till kalendern som smittskyddet, från bostaden. Bortsett från ett samtal från tingsrätten så har jag tittat på Davis Cup-finalen 1975. Träracketar med natursenor och bollarna var fortfarande vita.

På den tiden var asiatiska lågprisprylar inte made in China utan kom från Japan. Man köpte dem inte via nätet för varken det eller persondatorn fanns ännu. Telefonerna var fasta och hade nummerskiva (och om jag minns rätt så ägdes de på den tiden av Televerket). Var japanprylen en fiskerulle köpte man den ofta i järnaffären. Grossistföretaget HDF importerade bland annat fiskeutrustning som till exempel den fina lila flugrullen Starlite 840.

Min Starlite har jag inte köpt i järnhandeln. Ortens båda sådana är sedan några år nedlagda. Nej, den kom i min ägo via tradera. Alldeles oanvänd - New in Box - var den och jag ägnade en stund i går kväll åt att avlägsna den bärnstensliknande fabriksinfettningen från sjuttio- eller kanske rentav sextiotalet och ersätta den med ny smorning. Nu ser rullen inte bara som ny ut utan fungerar också som om jag just kommit hem med den från järnaffären. En kul detalj är att linkapaciteten på asken anges som "60 yards E line". E syftar på fluglinans diameter (enligt den "standard" som rådde innan AFTM:s linklasser kom i skarven mellan femtio- och sextiotalen) och motsvarar (på ett ungefär) #5, så jag antar att rullen rymmer en DT-lina #5 och femtio meter backing (och mer backing än så med en WF-lina.

Mekaniskt är rullen betryggande enkel. Förutom en knarr som kan kopplas ur om man vill ha rullen tyst så har den en enkel men fungerande och justerbar slirbroms.

Mot ljusare tider!

Redan i morgon får vi (åtminstone där jag bor) en minut till med dagsljus! Typiskt nog kommer det att regna, men i alla fall...

Till våren är det ännu en tid men faktum är att det för årstiden milda vädret, särskilt när solen får för sig att titta fram, verkar stöka till det för vissa fåglar. Idag hörde jag i alla fall en rackare som verkade ha klara vårkänslor. Eller så raggade han bara.

Rapport från en skurhink

I morse stod det klart för mig att kroppen (höften) fick vad den tålde i går. Istället för att plåga mig ut så kollade jag väderprognosen för kommande vecka och dan före dan ser riktigt lovande ut med en sol (!) så jag vilar mig i form till dess (nåja, måndag och kanske även tisdag lär jag vara stadd i arbete men något fiske blir det inte förrän, tidigast, på onsdag).

I går kväll tvättade jag en fluglina. Det är en vit lina som satt på en rulle jag köpt via tradera. Problemet var att den var mera grå än vit och kändes smutsig. Jag drog den av spolen, lade den i en skurhink med ljummet vatten och litet handtvål där den fick dra i några timmar. Sedan sköljde jag av den och lät den torka. Efter behandlingen är den vit och känns ren. När jag spolade på den igen fick den en dos Mucilin (grön).

Nybörjare inom flugfisket må jag vara, men så mycket tror jag mig ha lärt mig som att linan är den mest kritiska delen av utrustningen. Det är stor skillnad på olika linor men jag väntar med att utveckla det tills jag har mer egen erfarenhet att backa upp det jag säger med.

Nybörjare igen

Det coolaste med att jag nu tagit upp flugfisket är att jag än en gång får uppleva glädjen i att vara nybörjare. Sakta men säkert börjar jag känna mig mer hemma med grejorna och den som inte själv är flugfiskare skulle nog, om han såg mig kasta, kunna få för sig att jag är det. Några långa kast handlar det (ännu) inte om utan jag satsar mest på att konsekvent lägga ut linan utan trassel. I morgon kanske jag börjar mecka med det så kallade dubbeldraget. 

Dessvärre verkar det som om kallare luft kommer att drabba oss i julhelgen. Frusna fingrar och is i spöringarna är inte kul. Men arbetshypotesen är fortfarande att jag firar julafton iklädd neoprenvadare.

Alternativ jul

I år kan man med gott samvete ge såväl julbordet, Kalle Anka och hans vänner och klappöppnandet fingret och istället ge sig ut att fiska. Visst är det ett elände det här med viruset, men det är inte allt det för med sig som är odelat negativt. Nu har jag visserligen redan tidigare varit ute och fiskat på själva julafton - jag har ett asocialt drag - men i år kan jag, som sagt, göra det med extra gott samvete. 

Som en eftergift åt traditionen brukar jag ha Zoegas julkaffe i termosen och en saffransbulle som tilltugg under mina julaftonsfisken.

Nu och då

Fiske är för mig avkoppling från vardagens slit och bekymmer. Eftersom jag när jag fiskar gör något så är det aktiv avkoppling och ger det mig litet nyttig motion. Eftersom fisket bedrivs utomhus får jag frisk luft och naturupplevelser på köpet. När denna typ av avkoppling fungerar (vilket den nästan alltid gör) lever jag i nuet. Eller för stunden.

Så lägger jag ifrån mig spöt för att stoppa pipan. När jag ska lyfta det igen fastnar min blick på det vackra stycke berg på vilket det vilar och jag reflekterar över hur en sådan dramatisk struktur bildats. Från det absoluta nuet kastas jag 1800 miljoner år tillbaka i tiden. Då hade det nog inte varit lika fridfullt och avkopplande att stå här.

Jag undrar om Peter funderar över vad det är för klippor han klättrar på i sin silverjakt eller om han är helt absorberad av nuet.

Det vänder snart

Just nu är dagsljus en bristvara och solsken ska vi bara inte tala om. Det är tuffa tider för oss fiskare, men om en dryg vecka så vänder det. Kulmen på eländet - årets kortaste dag (eller vintersolståndet) infaller i år den 21 december och sedan går det stadigt åt rätt håll i flera månader.

I morgon ska jag ta vara på det sparsamma dagsljus som erbjuds och se om jag kan lura någon havsöring att gapa över min fluga. Det ska bli kallt och blåsigt så det gör inte så mycket att ljuset släcks tidigt. Faktum är att det ska bli rätt skönt att få åka hem för att i soffvärmen titta på skidskytte och handboll.

Knytande

Att knyta sig är, som bekant, slang för att gå och lägga sig. Idag hade jag problem att orka upp. Eller ut, snarare, för trots att jag hela veckan sett fram emot helgens fiske lyckades varken gråvädret eller duggregnet blåsa tillräckligt liv i mig för att jag skulle idas slita mig från värmen och bekvämligheten. Istället knöt jag. Inte mig men diverse linor som skulle appliceras på rullar och spolar. Man skulle kunna säga att det knöt sig för mig vad gäller fisket. Hur som helst så är det alltid väl använd tid att öva olika knutar och i kväll ska jag packa utrustningen och ställa mobilen på väckning så att jag hinner både väcka kroppen med en rejäl frukost och lägga matsäck så att jag redan kan vara på väg ut när solen går upp vid halv niotiden. I kväll knyter jag mig tidigt...

Nytt skott

Märkligt, det här med fiskeintresset. Nog för att jag alltid haft det och att det hållit i sig såpass länge, men att det plötsligt kan förnyas och skjuta iväg i en ytterligare riktning... Som ett skott på ett gammalt träd. Så känns det med min nyväckta vurm för flugfiske. Tomten kommer tidigt i år  och som ett barn väntar jag på nästa gång jag ska få ge mig ut. Väderprognosen för nästa helg kontrolleras oftare än vad den uppdateras trots att jag är gammal nog (?) att veta att vädret blir som det blir och att jag förmodligen kommer att trotsa det oavsett (åtminstone så länge det är isfritt och inte blåser storm). Men när tusan ska jag hinna med spinnfisket och metet?

Novemberelände

 

En sommarmorgon kan man muttra över hur tidigt man måste kravla ur bingen för att vara ute i gryningen och lyckas man ta sig upp och ut så tidigt blir dagen lång. Annat är det så här års då det många dagar aldrig ens bjuds på något riktigt dagsljus och solen går ned redan före klockan tre. Nu är problemet att uppbåda tillräckligt med energi för att överhuvudtaget orka ut medan det råder åtminstone någon slags halvdager. Kallt är det också...

Till det allmänna novembereländet ska sedan läggas covidfarsoten. Man kan bli deprimerad för mindre. I morse ringde min fiskekompis Peter och berättade att hans fru uppvisade förkylningssymptom och att han därför satt sig i karantän. Där testades min entusiasm och befanns vara tämligen svag. Det lutar starkt åt Vinterstudion för min del denna gråvädersdag. Jag kan ju alltid berömma mig av att jag faktiskt var ute en sväng i går...

Inga värstinggrejor men fortfarande flera klasser bättre utrustning än vad jag är flugfiskare. Jag köpte denna Kinetic Waterspeed-combo, klassad 6/7 för ett antal år sedan när Polarvargen fortfarande hemsökte oss med sina utförsäljningar, mest för att priset var halva det ordinarie (vilket även det var blygsamt) och om inte minnet sviker mig så gav jag någonstans runt sexhundra kronor för tredelat spö, rulle med påspolad backing, lina och tillochmed tafs, allt i en praktisk spötub med plats för rullen. Tanken var då att jag skulle åtminstone ge flugfisket en chans. Nu har jag kommit ut (och grejorna, bokstavligen, också lämnat garderoben).

edit. Efter damernas jaktstart tog jag mig i kragen (eller skulle åtminstone ha gjort det om jag inte vid tillfället var iförd den T-tröja jag sovit i...), drog på mig stövlarna (efter att först ha kompletterat den övriga klädseln), greppade spöt och ränseln och gav mig ut. Jag belönades med några riktigt fina kast innan det duggregn som mött mig när jag kom till min tillämnade fiskeplats växlade upp till riktigt regn. Det finns som bekant dåliga kläder och den jacka jag valt är förvisso både snygg och bekväm men inte en regnjacka, så övningen blev kort men jag räknar den ändå som en liten seger. Över novembereländet.

South Bend Finalist 1144

I mitt förra inlägg nämnde jag att jag kom i kontakt med flugfisket redan i mitten av sjuttiotalet och även om jag aldrig ägnat mig åt detta fiske så har jag förstås någon gång då och då viftat med ett flugspö. Jag har även genom åren "råkat" köpa en hel del flugfiskeutrustning, bland annat några klassiska rullar En av dessa är en South Bend Finalist 1144 i mycket gott skick. Inte ofiskad men den har förmodligen legat i en låda i kanske decennier, mendet ska det bli ändring på för den känns (sedan jag skruvat med den så att man kan veva med rätt hand) väldigt trevlig och förtroendeingivande. Jag gillar klickandet (fyra klick per varv) vid invevning och den mörkröda färgen. Innanmätet är enkelt och funktionellt med en rejält dimensionerad slirbroms. Jag gissar att den är i lagom storlek för en lina #6 eller #7 med backing. Naturligtvis bör den paras med ett glasfiberspö av samma märke, med det får jag återkomma om. 

Finalist låter rätt likt Medalist, namnet på Pfleugers klassiska flugrulle, och det är naturligtvis ingen händelse. South Bend ville med sin rulle konkurrera med Pfleugers succé och lyckades, på det stora hela, rätt bra med det även om Medalist fortfarande anses vara en något finare rulle. Om den är bättre? Det är jag inte tillräckligt erfaren för att bedöma.

Jag har inte (ännu) nördat ner mig tillräckligt i flugrulleriet för att veta när Finalist lanserades men min rulle är tillverkad någon gång på sextiotalet då tillverkningen flyttats från USA till Japan (och antagligen sköttes av Olympic).

Flugigt bompass

Bompass är inget att skriva hem om och för oss som illfänas med att jaga silver längs ostkusten är det mer eller mindre vad man räknar med. Men man kan ju misslyckas på olika nivåer och i ett försök att lyfta eländet har nu även jag anslutit mig till Föreningen för flugighetens främjande*. Premiären begicks idag under sakkunnig ledning (tack, Peter!).

Det ser lätt och elegant ut när man tittar på en skicklig flugfiskare, men för en nybörjare är det hårt kroppsarbete. Förmodligen kommer jag att vakna i morgon med en lam eller i vart fall öm högersida. Men det är smällar man får ta. Nästa pass är redan inbokat. och till sommaren kanske jag åtminstone kan kasta.

* grundades av Povel Ramel i mitten av fyrtiotalet och har - såvitt jag vet -ingenting med fiske att göra.

edit 201127 Till min förvåning och förtjusning känns högersidan helt OK "dagen efter". I helgen ska den styrkas ytterligare. Det är i alla fall planen.

Cormoran

Fåglar gillar jag. Även om jag inte vill kalla mig ornitolog så har jag alltid tittat på fåglar, äger ett antal kikare och en hyllmeter fågelböcker. I tonåren var jag fältbiolog och kunde ligga i ett gömsle när solen gick upp för att kanske få se en... fågel. Men när det handlar om skarv så är jag kluven. Visst, den är en fågel, men den fanns inte här när jag växte upp och den går hårt åt kustvattnens fiskbestånd. Detsamma gäller sälen. När jag var fältbiolog (och bara sett sälar på Skansen) hade jag Arnolds sälaffisch på dörren till mitt pojkrum. En annan fågel som i princip inte fanns då var havsörnen och den gillar jag. Den skrämmer skarven... Nu är det, om man är ute vid kusten och håller span, vardagsmat att se havsörn.

Skarv, eller Cormoran, är också ett varumärke. Ett tyskt (?) sådant. Cormoran gör bland annat haspelrullar. Eller konstruerar i alla fall sådana. Åtminstone de finare av dessa rullar tillverkas av Daiwa. Här är jag inte kluven. Daiwa Cormoran-rullar gillar jag skarv. Jag menar, skarpt.

Stort

 

Mycket till fiske blev det inte den här helgen och fångst blev det ingen alls. Men jag kom i alla fall ut och fick göra några kast. Det är stort.

Fladen Fishing Maxximus Furvux-8 UL

En UL-rulle får inte vara tung och bör helst inte väga mer än 200 gram. En riktig UL-rulle ska inte väga mer än 150 gram. Så de 140 gram som är den deklarerade matchvikten för Fladen Fishing Maxximus Furvux-8 UL gör den till en intressant rulle för UL-fisket.

Till skillnad från många av de billiga pytterullar som säljs för någon hundralapp som isfiskerullar ger Furvux intryck av hög byggkvalitet. Den känns välbalanserad och tight när man hanterar den. Linuppläggningen är jämn och fin och detsamma gäller slirbromsen.

En krona under fyrahundra fick jag ge för den och det tror jag att den är värd.

Ett bompass i november

Dagens största behållning var den svanfamilj som patrullerade gattet mellan Haken och Flisan och tvingade mig att göra paus i mitt kastande. Därnäst kommer det oväntat fina vädret och trea på listan nöjet att hantera mitt RST M3 Seatrout och min D.A.M. Quick 1000. Kort sagt: Ett vällyckat bompass (och havsöringen finns kvar där ute).

Novembertankar vid kanalen

Så står lövträden bara, de sista fågelsträcken drar söderut och dagsljus är en bristvara. Men ännu är det milt och åtminstone här vid kusten är frostnätterna sällsynta. Abborrarna beter sig ändå som de brukar så här års och är svåra att komma till tals med. Gäddorna är på hugget och havsöringen vet man aldrig riktigt med. Och blir det någon pimpelis i vinter? Om det nu blir vinter...

Matchning

I går skrev jag om vikten av en väl balanserad utrustning, men det är bara något man känner själv. Ännu viktigare och något som andra ser är om utrustningen är färgmatchad. Många gör det hela enkelt för sig, kör defensivt, och använder bara svarta spön och rullar. Men även om svart alltid är rätt så är det litet fegt, faktiskt. 

Ett spö som vållade mig stora problem är mitt Akara Futura Lite, ett lätt haspelspö (-12 g) i en vacker färg som jag skulle vilja kalla akvamarin, dvs någon mysko turkosblågrön variant. Visst, man kan skruva på en svart eller silverfärgad rulle, men det känns litet som en nödlösning. Så hittade jag en ABU Garcia Sorön S 10. Den sitter som en smäck på akaraspöt. Inte exakt samma nyans men ton i ton. Ännu mer raffinerat. Ett statement när jag är ute på catwalken och jiggar efter abborre.

Balans

Det här spöt - Surfmaster Vigore - har visserligen fast rullfäste...

Betydligt viktigare än vad utrustningen - spö och rulle - väger är att den är korrekt balanserad. För en haspelutrustning innebär det att balanspunkten bör ligga någon eller några centimeter framför den punkt där stativets stam övergår i rullfoten. Exakt var beror på hur man håller i spöt vid hemtagning av linan. Förr (då, när det var bättre) bestod rullfästet vanligen av två lösa ringar som gjorde att man kunde fästa rullen var man ville på korkgreppet (för då, när det var bättre, var greppet alltid klätt med kork).

...men ändbutten går att skruva loss...

Medvetet eller omedvetet kom de flesta att placera rullen där den balanserade spöt. Vissa gjorde det inte, men vissa är ju tondöva och det finns de som håller ett haspelspö uppochned och vevar baklänges med fel hand... Men eftersom utvecklingen obönhörligt går bakåt så har de allra flesta moderna spön ett fast, dvs icke skjutbart, rullfäste så om man vill ha en korrekt balanserad utrustning måste man hitta en rulle med exakt rätt vikt för att balansera spöt. Skulle man vilja välja rulle utifrån andra kriterier än vad den väger så gå det bra, men då får man leva med en fram- eller baktung utrustning.

,,,och innanför den kan man placera valfritt antal av de fyra balansbrickor spöt levereras med.

Budgettips

Ibland skriver jag om moderna rullar. Det här är ett sådant tillfälle. Mitchells Avocet RZ har nu funnits i några år och verkar vara på väg ut ur modellprogrammet. Eftersom det handlar om en volymprodukt bör det innebära att kvarvarande exemplar reas ut (som tex skittfiske redan gör). För  några hundralappar är det en trevlig och prisvärd rulle. 4000-storleken väger obetydligt mer än 2000-storleken gör och är min köprekommendation. 

Daiwa 2600C

Några år efter braksuccén med 2500C tyckte man på Daiwa att det var dags för något nytt. Eller kanske inte. För såvitt jag känner till och kan bedöma ligger skillnaderna mellan 2500C och 2600C uteslutande på det kosmetiska planet. Den mest dramatiska skillnaden är att vevhuset fått en mer kompakt - några millimeter kortare och mer fyrkantigt - utformning. Utväxlingen är dock densamma. Spolen har fått en något annorlunda framkant men linkapaciteten och slirbromsen är desamma.

På kosmetikplanet kan vidare noteras några svarta färgaccenter i form av en svartlackerad vev och en svart plastplatta på vevhuset. Men i stort sett är det samma rulle så gillar man 2500C så tycker man även om efterföljaren (även om jag tycker att 2500C är snyggare...).

Nya sidor

Du har kanske sett att jag lagt upp två nya sidor med material om mete respektive UL-fiske? Länkarna till dem (och övriga sidor) hittar du i kolumnen till höger.

Bretton 804

1952 började franska Bretton tillverka haspelrullar. Under femtio- och sextiotalen konkurrerade man med Mitchell mfl men sedan hårdnade konkurrensen och i början av nittiotalet upphörde tillverkningen. Modellen 804, en elegant rulle i mellanstorlek med snäckdrev i rostfritt stål och smidd mässingsbrons och den rostfria spolaxeln lagrad i två kullager, tror jag är årsbarn med mig, dvs från 1958.

Spolen är av plast och även backspärrsmekanismen är
tillverkad i plast och nylon vilket ger ett litet billigt intryck, särskilt jämfört med hur gedigna de övriga komponenterna är, men de verkar (med reservation för hur plastmaterial åldras) hålla. Själv minns jag från mina tidiga pojkår att franska leksaksbilar - väldigt fina - var av plast medan motsvarande från Tyskland och Storbritannien brukade vara av plåt eller gjutgods. Fast tidiga D.A.M. Finessa haspelrullar hade spole i "pansarbakelit".

Rullen levererades med två spolar. För att man lätt ska kunna skilja dem åt har vredet till slirbromsen olika färg.

Elegansen präglar såväl rullens exteriör som dess innanmäte. Det är svårt att sätta fingret på vad det är (je ne sais quoi, som fransoserna säger) men trots att konstruktionen är snarlik den i samtida rullar med snäckdrev så ser den här mekaniken slankare och mer... elegant ut.

Den smarta lösningen med en enda skruv som behöver lossas för att man ska kunna utföra en smärre underhållsservice kopierades av ABU när den första generationen Cardinal designades, men på brettonrullen är skruvskallen räfflad så att man normalt ska kunna öppna och stänga med bara fingrarna.

En ovanlig finess är att bygeln (även det utan verktyg) kan demonteras så att bara linföraren blir kvar. Resultatet blir en rulle med sk manuell pick-up.

Har man, som jag, en faiblesse för franska haspelrullar är en Bretton 804 definitivt värd att äga. Och att fiska med. Den mäter sig mycket väl med rullarna från Mitchell och Pezon & Michel (LuXor) och den fina snäckväxeln gör att jag nästan är beredd att de den försteg.

The best laid schemes o' mice an' men ...

Jodå, jag kom ihåg att beställa strömming. Så långt allt väl. Men i går morse blev jag kallad till arresten där en stackars yngling låsts in, misstänkt för ofog med en kniv. Och i morse ringde min ICA-handlare och meddelade att han inte fått någon strömmingsleverans. Så nu står jag utan agn till helgens planerade gäddmete, Fast, å andra sidan, eftersom det hela nu lutar starkt åt att jag i morgon ska företräda i jourdomstolen snarare än vara ute och fiska, så spelar det mindre roll. Kommer jag ut på söndag så kan jag ju alltid fiska efter havsöring. Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig, men har man planerat en fisketur och den sedan inte blir av så har man ju i alla fall haft glädjen av att se fram emot den och den kan ingen ta ifrån en.

Och, handen på hjärtat, de där turerna som går om intet, som man bara får uppleva i sina tankar, är ofta de bästa. Sällan eller aldrig drabbas man under dem av trassel, dåligt väder, surt kaffe eller att det inte nappar. Jag håller med Lundell: En inställd spelning är också en spelning...

En krok behövs

För att fånga en fisk krävs en krok. Tre krokar - en trekrok - tredubblar inte chansen att få fisk men tredubblar risken för att en krok fastnar där man inte vill att den ska få fäste. I en sjunkstock, i vass eller tång, i bryggan, i jackärmen, i tummen eller fiskekompisens tumme eller - om man lyckats undvika allt annat och faktiskt fått upp en fisk - nästan garanterat i håvgarnet. 

Två trekrokar sexdubblar inte chansen att få fisk men...

För klimatets skull

Det där med Catch & Release är något som kommit, åtminstone till det svenska sportfisket, långt efter det att jag hade formats som människa och fiskare och det är svårt att lära gamla hundar - för att inte tala om tjuriga gubbar - att sitta. En annan sak som blivit uppmärksammad, även om teorin var etablerad redan på sextiotalet, i relativ sentid är klimatfrågan och hur vi människor och våra aktiviteter bidrar till en global uppvärmning.  Idag står följande att läsa i Aftonsnabelns nätupplaga:

Stora fiskar har oväntad klimatpåverkan

Havets stora fiskar har en hittills ouppmärksammad förmåga att ta bort koldioxid ur atmosfären – om de får dö naturligt. Men detta urgamla kretslopp har brutits av fiskeindustrin, visar en ny studie.

När stora fiskar, som tonfisk, makrill och svärdfisk, dör en naturlig död i havet sjunker de snabbt ner till botten. Den mängd kol som de bundit under sin livstid kommer då att lagras i sedimenten i tusentals eller till och med miljontals år, beroende på djupet.

“Men om fisken fångas kommer detta kol i stället att släppas ut som koldioxid i atmosfären efter några dagar eller veckor”, säger Gaël Mariani, forskare vid Université de Montpellier i Frankrike, i ett pressmeddelande. (TT)

Vi måste, det är i alla fall min övertygelse, göra vad vi kan (och det även om andra kan göra mer och just det vi kan bidra med ter sig futtigt) för att hejda utvecklingen mot en klimatkatastrof. Visserligen kommer mänskligheten, förr eller senare, att gå under men det kan gärna få dröja ett tag och ske av någon annan anledning. Så OM du skulle lyckas fånga en riktigt stor fisk och den är oskadd: Låt den simma tillbaka.

Uppdateringar

Om det var ett tag sedan du tittade på min sida om gamla - vintage - haspelrullar så kan jag berätta att jag idag gjort en hel del uppdateringar. Även sidan om landfiske i Roslagen har fått en smärre översyn.

Plan B

Nu har jag beställt två kilo orensad strömming som förhoppningsvis kan avhämtas hos min lokala ICA-handlare på fredag förmiddag. Fiskarna kommer att lindas in i plastfolie och sedan styckfrysas för att sedan användas som bete (deadbait) vid senhöstens och vinterns gäddmete. Metar man, som jag oftast gör, med ett spö så brukar ett halvdussin strömmingar räcka till ett pass. Skulle de ta slut så kan man ju alltid, om man inte skulle lyckas fånga en mört, som nödlösning försöka med ett drag.

Dessbättre

Dessbättre lovar långtidsprognosen  stabilt gråväder och plusgrader (till och med tvåsiffriga sådana vissa dagar) så varken förrådsröjning eller isfiske är omedelbart överhängande. Istället lär det, mest beroende på hur det blåser, bli gäddfiske blandat med kustfiske efter havsöring. Det förra innebär att det också blir en del mete efter lämplig betesfisk. Hade man varit mer förutseende så hade man haft ett förrås av styckfrysta mörtar och abborrar, men det var man inte och hel strömming måste man numera beställa. Note to self: Ring butiken och beställ hel strömming.

Time out?

I går, när jag stod på en hal klipphäll i regnet och snålblåsten med det blöta greppet till ett havsöringspö i mina alltmer köldstela fingrar, kändes förra helgens soliga metepass som ett avlägset sommarminne. Nu är det höst, idag vintertid och nästa helg är vi redan inne i novembermörkret. En tuff tid att vara sportfiskare i eller kanske en chans att röja i förrådet, ordna upp bland prylarna och serva sina rullar?

Plötsligt händer det och nästa gång man fiskar kanske det är genom ett litet hål i isen...

Lågpris

Det blev förstås mycket snack när Håkan och jag tillbringade tre dagar tillsammans bakom våra spön, mest om fiske. Jag hade (på Dollar Store) plockat upp några färdiga mete-kit - ett för gös och ett för gädda - från Fladen Fishing till det synnerligen rimliga priser av 30 kr vardera. Vi var överens om att Fladen har en lågprisstämpel och att många seriösa sportfiskare inte vill befatta sig med deras produkter. Vi var också överens om att deras grejor oftast är helt OK och prisvärda, men att det naturligtvis blir snett om man jämför en fladenprodukt  med en motsvarande produkt från någon av de stora tillverkarna för det tre- eller fyrdubbla priset. Så nämnde Håkan ett spö frän Berkley och vi konstaterade att det företaget tillverkar såväl lågprisspön som betydligt dyrare sådana men ändå inte drabbats av lågprisstämpeln. Det där med vilken image eller profil ett varumärke har, får eller skaffar sig är uppenbarligen inte helt enkelt men som så mycket annat så handlar det mera om vad som ligger i betraktarens öga än om realiteter.