Vädring* av mitt politikerförakt

Som ung var jag politiskt engagerad och fick därigenom tillräcklig insikt i det smutsiga spelet om makten för att därefter ha en mycket begränsad tilltro till dem som lyckas - på demokratisk eller annan väg - tillvälla sig densamma. De är bara människor och den kortsiktiga egennyttan väger alltid tyngre än det långsiktiga allas vårt bästa. Detta kan betraktas som en naturlag för mänskligt agerande och det är därför världen ser ut som den gör. När politiker skjuter svåra saker på framtiden finns det anledning att vara vaksam. I bästa fall betyder det att de inser vad som måste göras men att de inte vill, vågar eller kan genomföra det. De vill helt enkelt framstå som ansvarstagande men samtidigt bolla frågan ifrån sig. Kort sagt tar de en springnota, något som i andra sammanhang är straffbart och alltid föraktligt. 

När vår riksdag efter den famösa folkomröstningen om kärnkraften beslutade (lovade) att avveckla de befintliga kärnkraftverken till 2010 så trodde jag inte på det. Jag säger inte att våra folkvalda ljög men jag var helt övertygad om att beslutet inte skulle komma att verkställas.

När folkvalda från hela vårt klot samlades i Paris för några år sedan och lovade att, småningom, ta krafttag för att minska utsläppen av växthusgaser så att en klimatkatastrof kan undvikas så trodde jag inte ett sk*t på dessa löften. Dessvärre kommer jag att få rätt. Tur att man inte behöver vara med så länge till men det blir ju synd om barnen och barnbarnen.

Att våra politiker (på nationell och på EU-nivå) inte kan sköta en så förhållandevis överskådlig och hanterlig fråga som fisket på ett rimligt ansvarsfullt sätt är beklagligt, men de är inte bättre än så.  Och det är inte heller de som har makten i andra länder.

Det kommer att gå åt helv*te.


*Lokaler, kläder och åsikter mår bra av att vädras. Gör man inte det blir de unkna.

Stolthet och fördom

Jag ska genast erkänna att jag inte läst Austens bok (eller ens sett filmen) men ändå snor titeln. Pride förknippas ju nuförtiden med regnbågen och tydligen handlar det om sexuellt avvikande och folk med oklar könsidentitet som av någon anledning är stolta över detta och demonstrerar detta genom att bland annat marschera under regnbågsfärgade standar. Själv är jag hetero men har aldrig upplevt att det skulle vara något att skryta med eller ens vara stolt över. Det är ju inget märkvärdigt. Inte heller har jag några fördomar mot de som är annorlunda men kan som sagt inte förstå vad som är så märkvärdigt med att vara bög. Däremot tycker jag att den här rullen - En Ambassadeur 6500 Pro Rocket Rainbow är något extra. Rullen är eloxerad i vad som snarare ser ut som oljefilm är en regnbåge, men snygg är den. Den är jag litet mallig över. Och den har för skojs skull fått en lina (Daiwa J-Braid 8 Multicolor) i alla regnbågens färger.

Acme Kastmaster

Med tanke på hur mycket vi importerat från USA när det gäller sportfiske så är det märkligt hur detta bete - Kastmaster - lyckats hålla sig under radarn. Kanske är det den genialt enkla formen, att det inte ser ut som ett traditionellt skeddrag, som gjort att det aldrig riktigt slagit igenom? På femtiotalet, när det kom, rådde ABU-hegemoni på den skandinaviska sportfiskemarknaden och ett allround skeddrag för sött och salt skulle se ut som ett Toby.

Kastmaster ser ut som (är?) en snedsågad bit av en rund metallstång. I princip som en sk rörpilk men med "röret" kapat i helt andra vinklar. Lika enkelt som genialt. Finishen på originalet (det finns kopior...) är oslagbar. Den kompakta formen gör Kastmaster till ett av de mest lätt/långkastande beten som finns. Gången är livlig och lockande. 

edit.

En tidig svensk kopia var Åke Dalberg Deep-Jig.

En mer sentida efterapning är Fladen Fishings Wedge.

http://oldschoolsportfishing.blogspot.com/2021/06/genialt-enkelt.html

I sina bästa år

När en man är i sina bästa år kan diskuteras, men det torde vara strax innan utförsbacken börjar. Själv har jag passerat livets middagshöjd och även om man skulle kunna argumentera för 25-årsåldern så var man, om sanningen ska fram, bara en pojkvasker då. Vid de femtio började man bli glad över alla stela lemmar som värkte när dagens tog sin början och en lem var man närmast överraskad av om den var stel. Så allt vägt och mätt säger jag fyrtio. Då var man nog på topp.

För tämligen exakt fyrtio år sedan föddes den här rullen, Daixa GS-15X. En vidareutveckling av den epokgörande silverserien och föregångaren till (den riktiga, inte den nya) BG-serien (Black Gold).

För mig hör dessa gedigna, japanbyggda, rullar till det bästa Daiwa gjort och den här rullen betraktar jag inte som en antikvitet. Den är en rulle i sina bästa år och ett alldeles ypperligt fungerande fiskeredskap. Till skillnad från mycket av det som säljs idag är den det fortfarande vid fyrtio års ålder och kommer att fortsätta att vara det länge än.

Om beteslås

Förr, när den elastiska lina man fiskade med, hade en brottstyrka (med knut) strax över fyra kilo var det inte så himla noga med beteslås och tafsar. De var sällan den svagaste länken och linans elasticitet tog. för övrigt, upp de flesta av de belastningar som annars skulle ha kunnat få ett beteslås att ge upp.

Idag är det annorlunda. Stumma och überstarka PE-linor i kombination med de "snabba" (styva) spöklingor som är på modet får snabbt ett billigt beteslås att bekänna färg. Och beteslås är, i vart fall om de ska vara smidiga att använda, svåra att få starka. De klassiska modellerna (se bilden) är lämpliga endast om man använder nylonlina.

De flesta drag levereras med ett fjäderring i nosen. Vill man ha en starkast möjliga förbindelse så sätter man inte ett beteslås utan ett lekande i denna ring. Då slipper man onödigt metallskrot och eliminerar en svag länk. Vad man aldrig ska göra är att knyta linan i en fjäderring, detta eftersom linan kan (kommer att) leta sig till den punkt på ringen där man öppnar densamma och där skäras av mot den vassa metallen.

Norway Expedition 4

Foto: Anders Jansson

Redan midsommar och snart är det höst. Igen. Men man ska leva i nuet. Lätt sagt. Själv är jag, i tanken, redan i Norge.

Superbetet!

Sportfiskeindustrin formligen vräker ut nya beten med allt mer fantasifulla namn, men är dessa "nyheter" bättre än vad vi sedan länge haft? handlar det om utveckling i bemärkelsen att vi kontinuerligt får tillgång till allt bättre beten eller handlar det mest om marknadsföring? Nyhetens behag har ju alltid lockat.

När jag var en grabb i kortbyxor med skrubbsår på knäna visste jag och mina kompisar att om man hakade fast en spinnare i beteslåset så fick man nästan garanterat napp. Sedan kunde man diskutera om det var Droppen, Reflex, Mepps Aglia eller möjligen Wipp som var det oöverträffade superbetet. Black Bee hade även sina förespråkare liksom Sonett och Celtic. För att inte tala om Gliet och Kviddspinnaren.

Med något i den här stilen i betesasken är du nästan garanterad napp. Och mer behövs knappast.

Hyfsat billiga var (och är) de också, spinnarna. Och jag vågar sätta min fiskehatt i pant för att de fortfarande är det bästa man kan sätta i beteslåset om man är ute och fiskar på sommaren och i största allmänhet vill ha fisk. För ytjagande abborre finns ingen mer effektivt bete och några av mina största gäddor har jag fått just när jag fiskat abborre. Med spinnare. Även i laxälven eller vid kusten när havsöring står på önskelistan fungerar detta superbete. OK, spinnare låter kanske inte så häftigt. Man kan ju pröva att säga det på engelska men spinner låter inte så värst mycket häftigare. Men kan man sätta sig över det och frigöra sig från vad som marknadsförs så är sanningen att samma spinnare som för ett halvsekel sedan var det kanske mest effektiva betet för spinnfiske fortfarande är det (och det gäller även de spinnare som tillkommit sedan dess).

Förr, när det var bättre, kunde man i vilken sport- eller järnaffär som helst köpa reservdelar till ABU-rullar över disk. Fortfarande kan man köpa reservdelar till ABU-rullar, dvs de som är gjorda i Svängsta. De där kinesiska "rullarna" som det står ABU på är det förmodligen svårare med men de är, å andra sidan, knappast värda att reparera när (inte om) de ger upp. Men till en Ambassadeur 6000C av årsmodell -74 är det inga problem. Bara att ringa serviceavdelningen i Svängsta och någon dag senare kan man lösa ut försändelsen på "posten". Så det är, även om det var ännu bättre förr, fortfarande bra (eller i alla fall OK).

Om färg på beten

Huruvida de beten vi köper är beten för oss eller för fisken kan man fundera över. Klart är dock att de som lever på att sälja beten rimligen är mer intresserade av försäljningssiffrorna än fångststatistiken. Sedan får ni dra era egna slutsatser.

Klart är att en mer eller mindre blank metallbit med krok fångar fisk. Möjligen är vissa metallbitar, till följd av sin utformning och färg, mer lockande för fisken än vad andra är men detta är svårt att vetenskapligt belägga.

Det här tror jag på. Stenhårt. Jag har visserligen inte testat det än, men det ser man ju att det är en gäddmagnet...

När jag var grabb trodde jag stenhårt på ABU-färgen BGL när jag jagade gädda  i en vik på den gotländska ostkusten. För varje fisk jag fångade på mina Flamingo, Mörtblänk och Mörrumspinnare i den färgen stärktes min övertygelse. You don´t argue with success. Fast så testade jag ett neonrött skeddrag och det visade sig vara rena kryptoniten för krokodilerna. Också färgerna YP (BeTEs) och S/G vann småningom mitt förtroende, men vid det laget hade jag insett att alles geht, som tyskarna säger.

En sak är dock säker: Det är viktigt, för att inte säga helt avgörande, att du tror på det bete du använder. Annars fungerar det inte

Utrustning för sommarens fiske efter gammelgäddan

Kan det vara Tjernobyl? Jag menar, vi fick ju ta emot en sanslös massa radioaktivt nedfall och något måste det ju vara som fått våra svenska gäddor att mutera. Förr kunde man ju utan vidare tämja en tiokilos med en Abumatic laddad med slarvigt knuten Abulon 0,30 mm men nu simmar tydligen i våra vatten rena monster som kräver utrustning lika grov som den man använder för hälleflundra.

I andra delar av världen är Esox Lucius inte påverkad på samma sätt som här i landet. I Kanada rekommenderas fortfarande 0,30 mm monofil nylonlina (eller klenare!) till gäddfisket. Och ståltafs. Precis som vi gjorde förr, innan vi fått veta att tafsar ska vara av titan, volfram, fluorocarbon eller annat. Nylonlina och ståltafs. Old School...

Saxat från How to catch Norhern Pike:

Although moderately heavy monofilament line in the 10 pound range gives you an advantage in a tugging battle with a large Northern, somewhat lighter line in the 6 to 8 pound-test range provides better casting range and greater precision in placing your lure close to weed beds and cover. Whatever the line weight, it is important to use a long, metal leader (at least 6 inches long) between the end of your monofilament line and the lure.

Och inte bara det, man fiskar fortfarande gädda med skeddrag och tar upp fisken och rensar och äter den. De är allt bra efterblivna, kanadickerna? Eller är det vi svenskar som blivit knäppa (av strålningen)? Själv vet jag, dessbättre, att det inte hänt någonting med våra svenska gäddor. Med ett bra skeddrag, nylonlina och ståltafs är det inga som helst problem att få upp krokodilerna.  Det går lika bra idag som det gjorde för ett halvsekel sedan och lika bra här som i Kanada. Ibland misstänker jag att det är något slags machotänk att man ska ha brutalt styva spön, überstark PE-lina och beten med tresiffrig gramvikt när man ska våga sig ut och fiska efter våra insjömonster. Ekonomiska krafter, ivrigt påhejade av Sportfiskarna, lägger ner betydande pengar på att marknadsföra den vanföreställningen. Det skulle plötsligt inte vara lika häftigt om man erkände att de är tämligen beskedliga fiskar som inte kräver  vare sig särskilt grov eller avancerad utrustning.

Fortfarande har ingen - trots "utvecklingen" på utrustningssidan - lyckats dra upp en större svensk gädda än den 22,5-kilos som Georg Lööf tog med ordinär (lätt) utrustning på en Mepps Mino en sommardag 1973 när han var ute efter abborre. Men det är en annan historia. Liksom det är en annan historia varför detta rekord raderats ut, men förklaringen till det har åtminstone jag fullkomligt klar för mig...  I vart fall har jag mina funderingar.

Information...

Förr fick man, som kund, veta hur långt ett spö var och hur tunga beten det kunde kasta. Resten fick man lista ut själv. Numera är "informationen" mer specifik och i vissa fall står det på spöt inte bara vilken fiskart det är lämpligt för utan även vilken sorts beten eller fiskemetod det är tänkt för. Som om en någotsånär kompetent sportfiskare inte skulle klara av att bedöma detta utan att få det skrivet på näsan. Ofta är det hela löjeväckande. Hur det fungerar som marknadsföringsverktyg (för det är väl den egentliga avsikten) är oklart. Shimanos mycket trevliga niofotare Yasei Aspius - dvs enligt marknadsföringen speciellt avsett för fiske efter den sällsynta aspen - blev snabbt en hyllvärmare här i landet men för oss som inte vet bättre än att använda ett aspspö till att fiska efter gädda, gös och/eller havsöring ett bra köp när de reades ut...

Nyligen hittade jag på rea att Shimano Clarus 8'6'' spinnspö med Heavy aktion och klassat (antagligen något optimistiskt) för beten 1-6 oz. Jag googlade litet för att se vad som påstås om detta spö. Söders skriver att de anser spöt vara lämpligt för lätt lax- och gäddfiske med beten 28-70 gram. Berras hävdar att det är "ett specialspö framtaget för det alltmer populära crankbaitfisket". F*n trot... Tittar man på amerikanska hemsidor anges genomgående att spöt är avsett för fiske efter lax och steelhead.

Nå, information är inte detsamma som kunskap.

Nå, det är ett fint spö. Klingan har en bra aktion. Detaljerna - korkgreppet, rullfästet, delningen och spöringarna - är av högsta kvalitet. Bäst av allt (?) är att det inte står på det vad man "ska" använda det till. Hur tunga beten det klarar av att kasta återstår att se, men det är ytterligt sällan jag kastar tyngre än 75 gram och det torde inte vara några som helst problem. Antagligen kan man utan vidare dänga iväg ett 120 grams gummibete om så skulle vara. Kort sagt ett trevligt allround spinnspö för det tyngre fisket.

Konsten att (inte) knäcka ett spö

Vi som växte upp och lärde oss fiska med massiva glasfiberspön visste inte vad spöbrott var. OK, om man lyckades få in spötoppen i framhjulet när man cyklade till fiskestället så kanske den skulle gått av (men ekrarna hade nog blivit rätt tillskrynklade). Det första (och hittills enda) spö jag lyckats knäcka under fiske var ett rörbyggt sexfots glasfiberspö med toppaktion och jag bröt av det när jag använde det till vertikalfiske efter torsk. Då hade det varit med i några säsonger och landat hundratals fiskar, många grova gäddor och lådvis med torsk så materialutmattning kan ha varit en faktor. Det är också möjligt att spötoppen fått sig en och annan snyting så att det fanns en brottanvisning, men jag tror att det var mitt sätt att använda spöt som beseglade dess öde.

Klingan på ett spö avsett för spinnfiske eller mete är tänkt att klara hög belastning i upp till 90 graders vinkel mot greppet. Det innebär, om vi för enkelhets skull tänker oss att belastningen är i horisontalplanet, att man kan hålla spöt rätt upp. Så länge man inte går över den gränsen böjs klingan som den är tänkt att göra och det ska till en rejäl överbelastning (eller materialfel) för att den ska brista. Drar man spöt åt sig ännu mer i ett (fåfängt) försök att vinna lina från fisken ändras de geometriska förutsättningarna radikalt och fatalt och ett spöbrott, ofta någonstans i den övre delen av klingan, kommer som ett brev på posten. I vart fall om man fiskar med ett modernt rörbyggt kolfiberspö. Ett gammalt bensinmacksspö i massiv glasfiber tål oftast även sådan misshandel...

Ett spö avsett för vertikalfiske (pilkning) bör (ska) ha annorlunda egenskaper än kastspöt och bör tolerera att man lyfter det åtminstone i 45 graders vinkel under full belastning när man ska pumpa upp en stor fisk från botten. Det är här jag gjorde fel när jag utsatte mitt kastspö för sådan belastning.

Känner man till ovanstående och kan man hålla huvudet kallt även när det sprattlar och rycker i linan så bör man undvika spöbrott även med dagens känsliga kolfiberspön. Vill man ge sig själv mer marginal så kan man välja andra typer av spön. Fladen Fishing har en serie billiga spön i basaltfiber - Xtra Flexx - som tål att böjas nästan hur som helst. Shakespeares Ugly Stik är kända för att vara i praktiken obrytbara och detsamma gäller Ron Thompsons Hard Core. 

En annan faktor som har betydelse för vad spöt utsätts för är linan. En elastisk lina (monofil nylon) fungerar som en stötdämpare och tar upp eneregin när fisken (eller fiskaren) gör plötsliga ryck. En stum lina (PE-lina) låter spöt ta smällen utan dämpning.

Norway Expedition 2

Från vänster: Två stycken Diamond Jig, två stycket Hamlet (300 g), Kullen (200 g), Egon (200 g) och Siri

Förr, innan vi hade mobiltelefoner när det mesta även i andra avseenden var bättre, kunde man sportfiska torsk i svenska vatten. Även i Östersjön. Så nu när jag var nere på Gotland för att hälsa på min gamla mamma letade jag i förrådet fram ett gäng pilkar som blivit liggande sedan någon gång på åttiotalet. Men de fungerar nog fortfarande så de ska få litet finputs, rostiga krokar ska bytas ut och sedan får de ingå i norgepackningen.

Norway Expedition 1

I sommar hoppas och planerar jag att förverkliga en gammal dröm, att få fiska i en norsk fjord. Som bonus kanske det blir fjällfiske och fiske efter lax i en sk flomälv, men det är fjorden som hägrar för mig.

Min rikhaltiga utrustning innehåller en hel del spön och rullar som kan användas på resan men när jag sprang på ett spö som heter Norway Expedition och är försett med en norsk flagga, dessutom till reapris, så tog jag det som en fingervisning från ovan...

Därför tjuvstartar jag min rapportering från norgeexpeditionen med att berätta om detta impulsköp. Salty Jack Bait heter spöt också. Det är 265 cm långt, byggt i kolfiber med fina korkgrepp, spöringar med keraminlägg i smidda stativ och klassat för betesvikter 60-180 gram. Till det tänker jag mig en Ambassadeur i 6000- eller 7000-storlek laddad med monofil  nylon i dimension 0,45 mm. Man kan säkert även använda spöt för gäddfiske med litet tyngre gummibeten och det ligger väl nära till hands att jag bekantar mig med det genom att använda det på det viset.

Varför ska de bängla så?

En sak som irriterar mig, som tycker att det var alldeles nyss jag tvangs lämna de gamla blanketterna och börja sköta mina bankaffärer via internet, är när saker ändras. Nyligen kunde jag inte längre logga in på min blogg och fick ett meddelande från google som jag uppfattade som att den höll på att släckas ner. Tydligen har den flyttats. Hit. så just när jag accepterat att den var ett avslutat kapitel upptäcker jag att den fortfarande existerar. Så jag fortsätter. Kanske.