Den nybörjare som
tänker börja fiska efter gädda och frågar vad som är en lämplig
utrustning för detta fiske kan få väldigt olika svar och, beroende
på vem han frågat, bli rekommenderad allt från en utrustning som
strängt taget bättre lämpar sig för abborrfiske eller en som han
skulle kunna ta med sig om han får för sig att åka till Norge och
fiska hälleflundra. Inte för att något av dessa råd eller de råd
som ligger någonstans däremellan är felaktiga, men vet man inte
mer om vad man ska ha sin utrustning till än ”att fiska gädda”
blir de rekommendationer man får därefter.
Förr var det
enklare. Då hade den helt dominerande redskapstillverkaren, dvs ABU,
gäddan som symbol för vad man kallade för Fiske 2. Köpte man ett
set Fiske 2-grejor, typiskt sett ett enhandsspö på 6-7 fot som
kunde kasta beten upp till 30 grams vikt, en rulle med 0,30-0,35
nylonlina, en förpackning Måste-beten (bestående av ett 18 grams
Flamingo Giller, ett 20 grams Atom, en 18 grams Reflex och en 18
grams Hi-Lo) och ett trepack färdigknutna 15 cm långa ståltafsar
så var man klar. Så fanns det förstås de som metade efter gäddan
och de som börjat fiska djupare och med enorma (tyckte vi på den
tiden) wobblers som Cisco Kid eller ABU:s 17 centimeters version av
den klassiska Killer. Dessa mer extrema gäddfiskare använde
tvåhandsspön på 9-10 fot, oftast Ambassadeur multiplikatorrullar
och ibland spunnen dacronlina. De använde också dubbelt så låmnga
ståltafsar, ofta egentillverkade.
Den som inte själv
var med på den här tiden (sjuttiotalet) måste förstå att
internet ännu inte fanns. Inte heller hade vi mobiltelefoner och de
första sk persondatorerna dök upp under decenniets andra hälft men
sådana var det bara riktiga nördar som befattade sig med. TV fanns
och vi hade då två kanaler att välja på. Ingen av dem sände
några program om sportfiske (men 1980 kom ”Visst nappar det” med
Bengt Öste). På den här tiden läste man fortfarande böcker och
1972 kom Leif Engströms ”Gäddfiskarens specialknep” i vilken
redogjordes för det gäddfiske med tvåhandsspön och stora wobblers
jag nämnde ovan men den ojämförligt största genomslagskraften
hade ABU:s årligen utkommande katalog, dvs Napp och Nytt, i vilken
alltså Fiske 2-grejor var vad som rekommenderades för gäddfiske.
I det följande gör
jag ett försök att tydliggöra vilken kaliber på utrustningen som
är lämplig beroende på vilket spinnfiske efter gädda man avser
att bedriva. Det sk jerkfisket ställer delvis specifika krav på
utrustningen och hamnar därför utanför systematiken (men får ett
eget litet avsnitt), Jag snor, skamlöst, idén med numrerade klasser
från ABU och börjar således med
Gädda 1
Även om det går
alldeles utmärkt att fiska gädda även med lättare grejor är den
lättaste utrustningen jag vill rekommendera för riktat gäddfiske
ett spö som klarar betesvikter på 15-50 (+/-10) gram, en
haspelrulle i storlek 2500-4000 eller en multirulle (lågprofil eller
typ Ambassadeur 5000) med PE-lina 0,18-0,24 mm eller monofil
nylonlina 0,30-0,35 mm. Även en inkapslad haspelrulle (typ Abumatic)
kan fungera om inte långa kast är nödvändiga). Spölängden kan
man välja utifrån hur fisket ska bedrivas, från land eller i båt.
En lämplig utgångspunkt är ett spö på 8-9 fot.
Den här
utrustningen är en modernare eller om man så vill uppgraderad
version av den gamla Fiske 2-utrustningen och uppgraderingen är en
konsekvens av att dagens spöklingor (i kolfiber) är lättare och
har andra egenskaper än dåtidens glasfiberklingor samt av att
dagens linor – oavsett om man föredrar de stumma PE-linorna eller
de mer elastiska nylonlinorna – är mycket bättre än de
nylonlinor som fanns att tillgå på sextio- och sjuttiotalen.
Med den lätta
utrustningen står hela den klassiska gäddragsarsenalen –
skedspinnare som Reflex och Super Vibrax, skeddrag som Atom och
Professor, wobblers som Hi-Lo och Rapala Magnum – till buds liksom
relativa nymodigheter som mjukplastbeten och annat i lämplig vikt.
50 gram är vad en 20 cm Pig Shad Jr väger origgad och bör, riggat
”weedless” med en oförtyngd offsetkrok, kunna kastas med ett spö
(korrekt) klassat för beten upp till 50 gram. En sådan här
utrustning är, strängt taget, allt vad de flesta ”semesterfiskare”
behöver och den fungerar även när det ska fiskas efter gös,
grövre abborre, havsöring, torsk, makrill mm.
I den här lätta
klassen fungerar en öppen haspelrulle minst lika bra som en
multiplikatorrulle och är, det är i alla fall min uppfattning, att
föredra men ytterst är valet av rulle naturligtvis en smaksak.
Inom ramen för
Gädda 1 ligger vad som för kallades Fiske 2, dvs spö 10-30 gram
etc, och har man redan en sådan utrustning som fungerar väl för
det lättare gäddfisket så finns naturligtvis ingen anledning att
dubblera genom att skaffa sig ytterligare en, något grövre, som i
stort sett överlappar den man redan har utan då är det kanske
klokare att komplettera med en Gädda 2 (eller en Gädda 1 ½…).
Gädda 2
Nästa steg för den
dedikerade gäddfiskaren är en utrustning som klarar att hantera
tyngre beten, upp till ca 100 gram. Därmed täcker man upp de flesta
större wobblers, tailbeten, swimbaits och gummibeten som är
aktuella för gäddfiske. Den utrustningen består av ett spö som
klarar beten från runt 40 gram och upp till 100 (+/- 20) gram med
lämplig haspel (4000) eller multirulle (5000/6000 eller motsvarande
lågprofilrulle). Lindimensionen bör för PE-lina vara 0,24-0,32 mm
och för nylonlina 0,35-0,40 mm. Beträffande spölängder gäller
samma rekommendationer som för Gädda 1 och haspel- eller multi är
fortfarande en smaksak även om multirullens fördelar nu gör sig
mer gällande än i den lättare klassen.
Klassningen av spön,
dvs de betesvikter som står angivna på spöt, kan man förhålla
sig ganska fritt till. Det gör tillverkarna. Se siffrorna som, i
bästa fall, en rekommendation eller vägledning snarare än som en
sanning. Kan du kasta 20-gramsbeten med ett spö märkt 40-100 gram
så är det 20 och inte 40 gram som är relevant. Om ett spö inte
klarar av att kasta ett 130-gramsbete så hjälper det inte att
tillverkaren skrivit -150 gram på klingan. Dessutom kan man sätta
samma spö i händerna på två olika fiskare och dessa kommer ofta
att ha olika uppfattning om vilka kastvikter spöt är användbart
för.
En utrustning i den
här klassen täcker, tillsammans med en Gädda 1-utrustning, alla
rimliga behov för de allra flesta gäddfiskarna. Den som nöjer sig
med två utrustningar kan med fördel välja ett spö som är klassat
för beten upp till 120 gram.
Gädda 3
Här handlar det
främst om fiske med stora och tunga gummibeten. Sk bulldawgs,
handgjutna swimbaits på 30 cm eller längre eller andra
monstrositeter man har fått för sig ska locka gammelgäddan,
15+:aren eller vad man må kalla henne till hugg. Det rör sig alltså
om de allra tyngsta betena och, förhoppningsvis, de allra största
gäddorna. Därför sätter jag ingen viktgräns utan man få helt
enkelt välja spö efter vad man fått för sig att kasta. På det
spöt bör sitta en rejäl multiplikatorrulle med relativt grov
PE-lina. Som Gädda 3 betecknar jag de utrustningar som är grövre
än Gädda 2.
Utan att gå in på
diskussionen om huruvida dessa tunga beten är mer effektiva i jakten
på storgädda än vad den något mer hanterliga betesvikter jag
sorterat in under Gädda 2 så vågar jag påstå, att det är
jobbigt rent fysiskt att kasta tvåhektosklumpar. En lång fiskedag
riskerar att bli plågsam snarare än njutbar. Dessa tyngsta
gäddutrustningar bör därför användas med urskillning. Detta för
oss in på frågan vilken utrustning man ska använda när.
En gammal tumregel
för sportfiske är att man ska använda de lättaste grejor som
fungerar i en given situation, dvs inte ta till mera våld än vad
nöden kräver.
Men jerkfisket då?
Ett jerkbete är en
wobbler som mer eller mindre saknar egen (inbyggd om man så vill)
rörelse och därför, för att fiska effektivt, måste ges sådan
genom att man gör hemtagningen av betet så att det rör sig på ett
fiskligt sätt i vattnet. Detta kan ske genom att man gör små ryck
(jerks) med spöt men även genom att man vevar hem det ryckvis
(vevjerkar). Ett jerkbete saknar ofta haksked men kan ha en mindre
sådan. Sedan får man ha klart för sig att det är en glidande skala
mellan renodlade jerkbeten och den traditionella wobblertyp
(crankbait) som är avsedd att tas hem i tämligen jämn takt och då
ändå rör sig på ett (förhoppningsvis) för fisken lockande vis.
De wobblers som ligger i mellanskiktet brukar benämnas ripbaits,
slashbaits, twitchbaits eller något annat liknande. Ytterst är det
inte tillverkaren utan fiskaren som avgör hur ett bete ska hanteras
och man kan jerkfiska med en traditionell wobbler precis lika gärna
som man kan välja att spinna hem ett jerkbete som vore det en
spinnare.
Det finns många,
otaliga, olika sätt att jerka på och jag tänker inte ens gå in på
grunderna här. Vad jag däremot vill framhålla är att jerkfiske är
en teknik och att ett jerkbete kan ha i princip vilken vikt eller
storlek som helst. Det finns små jerkbeten som bara väger några
gram och det finns stora jerkbeten som kan väga 200 gram eller mer.
Naturligtvis måste utrustningen dimensioneras efter vilka
betesvikter som är aktuella. Detta sagt så är den
jerkfiskeutrustning som kom att slå igenom i det svenska gäddfisket
den utrustning som ”over there” användes (och används) för att
fiske efter maskalung (musky, esox masquinongy) snarare än efter
dess släkting gädda (northern pike, esox lucius). Till fisket efter
maskalung används traditionellt stora, ofta hemsnickrade, träbeten
i vikter upp till 6 oz och det var det som kom att här i landet
avses med ”jerkutrustning”.
För att fungera som
”dirigentpinne” bör ett för jerkfiske lämpligt spö vara
relativt kort. Sex fot (180 cm) är en lämplig utgångspunkt,
möjligen några tum eller en halvfot längre. Ska man jerkfiska med
någotsånär tunga beten – de här i landet mest populära
jerkbetena väger mellan 60 och 120 gram – måste spöt samtidigt
vara styvt. Däremot finns det ingen rimlig anledning att det ska
vara styvare (eller tyngre) än vad som behövs. Vet man att man
kommer att fiska tex med 15 cm Buster Jerk, som väger ca 70 gram, så
räcker det ju gott och väl med ett spö som klarar betesvikter upp
till 80 eller 90 gram.
Även om det går
att jerkfiska med en öppen haspelrulle så är en rulle av
multiplikatortyp definitivt att rekommendera. Om denna rulle sedan
ska vara av traditionell, rund, modell eller en sk lågprofilare är
en smaksak. Detsamma gäller på vilken sida veven ska sitta. Det
finns här inget rätt eller fel utan handlar om vad som känns bäst.
Väljer men en lågprofilrulle, som av många upplevs som mer
ergonomisk när man greppar spöt genom att hålla även om rullen,
bör man undvika de mindre, lättare och klenare modellerna. Dessa
rullar, som är avsedda för fiske efter bass, har ofta marknadsförts
som jerkrullar men till det är de illa lämpade. Rullen bör i
storlek (linkapaciteten är en ledtråd) vara jämförbar med tex
Ambassadeur 5000. Oavsett vilken typ av rulle man väljer bör den
vara av god mekanisk kvalitet, ha IAR-lager (och gärna även en
traditionell backspärr) och ett robust stativ.