Kom just...

...hem från jobbet. Orkar inte ens med litet after work-fiske. Men i morgon är, som Björkman sjöng, en annan dag.

Ännu en superlina?

Det här inlägget är för oss som lärt oss fiska med monofila nylonlinor, som fortfarande kan tänka oss att göra så och som följt med i dessa linors enorma utveckling. Ni som är flätlinefundamentalister kan hoppa över det och fortsätta med ert.

I tidigare inlägg har jag behandlat de fluorocarbonöverdragna nylonlinor som börjat dyka upp. Det handlade så om linor i klena dimensioner (men med höga, angivna, brottstyrkor). Nu har en lina i dimensioner för litet tyngre fiske dykt upp på butiksdiskarna med egenskaper som gör den högst intressant. ProLogic Bulldozer heter linan. Den ska, enligt vad tillverkaren lovar, vara snabbsjunkande, stum, nöthärdig och långkastande, det senare på grund av den glatta ytan. Av samma skäl anbefalls delvis annorlunda knutar än med en "vanlig" nylonlina.

Linan är inköpt och ska testas. Den levereras på 1000-metersspole förpackad i en plåtdosa. Jag gav (på Dogger) 239 kr för en spole 15 lbs (0,33 mm).

Havörred!

Jag valde länge mellan rubrikerna "Över ån efter vatten" och "Dansk gladporr".

Film

Gamla favoriter 13 - Mepps Mino

Långt innan dagens mjukplastbeten dök upp så förekom mer eller mindre naturtrogna gummifiskar som beten. Den kanske mest kända - och använda - av dessa var (och är) den som är monterad bakom en Mepps skedspinnare och som går under namnet Mepps Mino. Andra tillverkare har kopierat konceptet och ABU hade en tid sin Drop Fish, en snarlik gummifisk monterad bakom en Droppen, på programmet.

Mepps Mino är huvudsakligen ett abborrdrag men det hade länge det svenska gäddrekordet (en fisk som var större än det nu gällande rekordet).

Sommardrömmar

Midsommar är redan passerad och jag har fullt upp på jobbet. Det där med semester är inte min grej och det är över tre decennier sedan jag omfattades av semesterlagen. Vi egenföretagare kan visserligen i viss mån själva bestämma våra tider men tar vi ledigt så är det alltid obetald ledighet det är fråga om. Men någon vecka helledigt ska det väl kunna bli.

Kanske blir det Gotland och en tur upp till Fårö för att se om det finns torsk (igen) vid Digerhuvud. Eller så kanske jag ska överge den alltmer fisktomma Östersjön och dra till andra sidan. Kanske åka ut på Nordkoster, till Vettnet, och fiska makrill? Eller en repa till Norge?

Det är som det är och det blir som det blir. Hur det blir vet man aldrig innan. Men hur det än blir så är det alltid trevligt att drömma.

Om upphängare och häcklor

Under min mellanstadietid var ordvitsar mycket populära, åtminstone bland mig och mina kompisar. Hur pass uppskattade de var av vår omgivning är oklart. "Mitt namn är Krok, men det är inget ni ska hänga upp er på" är en sådan gammal och sliten vits som osökt dök upp ur mitt minnes gömmor.

Till vänster i bild en fabriksgjord häckla och till höger en jag knutit själv.

Jag var nämligen härom dagen inne på den nyöppnade Dollar Store i min hemstad och fann där, bland annat, färdigknutna häcklor från Fladen Fishing till det facila styckepriset tio kronor. Dessa häcklor är knutna av grov lina och försedda med fem till sju krokar. Vissa skulle säkert använda dem som de är till att fiska strömming men det gör inte jag. När jag, som oftast fiskar från land, använder en häckla (som jag gör när jag fiskar strömming och ibland även om det är makrill eller stimjagande abborre jag är ute efter) vill jag aldrig ha fler än tre krokar. Dessutom vill jag ha gjort knutarna själv så att jag vet att de håller. Men fladenhäcklorna utgör ett bra utgångsmaterial såtillvida att själva krokarna kan användas. 

Jag knyter även "häcklor" med bara två eller en krok men då är det förmodligen mer korrekt att kalla dem för upphängare. Ibland när jag gör det så tar jag bort kroken på det drag eller den kustwobbler jag använder som kastvikt, detta då jag satsar på att den fisk jag är ute efter ska föredra små godbitar. Jag använder alltså inte häcklor eller upphängare för att få så mycket fisk som möjligt utan mer selektivt. När jag fiskar abborre (eller makrill) vill jag oftast inte ha mer fisk än vad som kan ätas upp vid en sittning och är jag ensam som ska äta är det oftast en eller två fiskar.* Billigare upphängarflugor är fem eller sju för en tia är svårt att hitta. Fast det är rätt kul att göra dem själv, men det får vi ta en annan gång.

*Jo, jag brukar faktiskt ta reda på och äta upp den fisk jag fångar. Å andra sidan så slutar jag (nästan alltid) att fiska när jag dragit upp vad jag vill ha. Även om jag gillar att fiska så finns det mycket annat att göra och det där med att dra upp och kasta tillbaka fisk bara för sitt höga nöjes skull, dvs vad som på nusvenska heter Catch & Release, har jag aldrig riktigt tagit till mig.

Gamla favoriter 12 - Olympique Racer

Spinnare hör intimt ihop med haspelfiske. Den här eleganta franska spinnaren är ett av mina  hemliga vapen när det handlar om gädda. Lång, smal, lövtunn sked och en smal men tung kropp i svarvad mässing. Vill man få chansen att drilla en stor gädda på lätt utrustning är Olympique Racer ett bra betesval.

Testad och befunnen godkänd

Fransk elegans. En Mitchell 300 -62 på ett ett halvsekel yngre Pezon et Michel. Jag skulle kunna fiska resten av mitt fiskarliv med endast denna utrustning. Rullen skulle i vart fall hålla.

Hade jag velat ha fisk så hade jag testat något av mina nya strömmingstackel eller möjligen åkt till något lämpligt ställa för att jigga efter abborre, men nu var det mest att komma ut och att få testa den "nya" mitchellrullen som stod på programmet.  Så jag åkte till mitt vanliga ställe för att se om, till äventyrs, någon havsöring skulle ge sig till känna. Det var det naturligtvis ingen som gjorde men rullen fungerade perfekt och fylld med 0,20 Nanofil kastade den hur bra som helst. Nanofil i just den dimensionen (som på spolen anges egentligen vara 0,193 mm men sådan precision i tillverkningen tror jag uppriktigt sagt inte att de har) är något av min standardlina för ordinärt haspelfiske. Den kastar, enligt min subjektiva bedömning, lika bra som Fireline Crystal i dimensionen 0,12 mm, är stum, hyfsat stark (om man kan knyta) och välsignat tyst.

Välsmord...

Så mycket fett var det länge sedan jag såg i en rulle. Det skulle ha räckt till att smörja ett dussin (eller fler) rullar och mycket litet av det satt på dreven eller någon annanstans där det kunde göra nytta. Dessbättre var det fortfarande mjukt och alltså lätt att ta bort. Sedan applicerade jag (med en liten pensel) lagom med fett där jag vill ha det och applicerade några droppar olja vid bygelns fästpunkter och i vevhandtagets lagring.

Visst blir man glad när man ser att någon försökt att ta hand om sin rulle (och den här -62:an är i perfekt mekaniskt skick) men det blir inte bättre för att man trycker i mer fett än vad som behövs. Jag gissar att den förre ägaren köpt en sådan där liten tub rullfett och använt i stort sett hela tuben på en gång. Bättre att smörja mer sparsamt med oftare (och, naturligtvis, ta bort det gamla fettet innan man applicerar nytt).

Årsmodell 1962

Den Mitchell 300 jag senast köpte visade sig vara dels i alldeles utmärkt skick (den känns som nysmord och bygelfjädern måste vara bytt eftersom den smäller igen bygeln med fart och kläm) och dels av årsmodell -62, dvs ett år yngre än min hittillsvarande favoritrulle.. Det goda skicket till trots ska jag naturligtvis plocka isär den och, om så behövs, göra ren och smörja innan den får ny lina och återinsätts i aktiv tjänst. 

När den här rullen var ny såldes den för bra precis en hundralapp. Det var en betydande summa på den tiden. En industriarbetare tjänade en femma i timmen. Före skatt. Inkomsterna är annorlunda nu men fortfarande kan man alltså köpa en Mitchell 300 för en hundring. Plus frakt, men i alla fall...

Landfiske

Jag är en landfiskare, dvs jag fiskar helst stående eller sittande på en strand. Eller en brygga eller utvadad en bit i vattnet men med fast mark under mina fötter. Att man kommer åt bättre och ofta har större chans att få fisk om man 

bedriver sitt fiske från en båt är jag fullt medveten om. Men båtar är obekväma. Och bängliga. Har man båt är man också begränsad. Antingen till att fiska där man har sin båt liggande. Eller så ska man dra runt den på en trailer. Det är inget för mig.

Think like a fish?

Många av det de fiskar vi vill få att fastna på våra krokar uppträder i stim. Det gäller småfisk såväl som räkor och annat. Även när det inte handlar om stimbildning i egentlig mening så samlas ofta ett stort antal individer på en begränsad yta och det är, helt naturligt, till sådana ställen den hungriga fisken söker sig. Det kan därför vara en god idé att få sitt bete att efterlikna inte bara ett byte utan flera. Det vanligaste sättet att göra detta är den sk häcklan (eller, som den heter på modern svenska, sabikiriggen). Den består av flera beten knutna efter varandra på en linstump. Traditionellt har vart och ett av dessa beten en krok men det gör man ju som man vill. Man kan alltså knyta en eller flera upphängare utan krok framför sitt drag.

En annan intressant variant är det spinnerbait som syns på bilden ovan. Enligt tillverkaren, Sebile, ska det simulera ett litet "stim". Jag gillar tanken, men hur fisken uppfattar saken vet man ju aldrig. Betestillverkaren Storm har ju en slogan som lyder: "THINK LIKE A FISH" men det är väl i vart fall oklart om fiskar tänker och i den mån de gör det vet vi inte hur. Däremot kan man ju ha sina teorier om hur de uppfattar saker och ting och vad de reagerar på.

Fina "gamla" spön

SPORTEX. Antingen vet man eller så vet man inte, men för oss som vet så förknippas namnet med väldigt fina spön. Själv blir jag glad när jag ser att ett Sportex Carbon Fibre Sportex Turbo Pike 9, SP2755, 275cm, 9ft Wurfgewicht 40-80, ett synnerligen trevligt spö för just gädda men även annat fiske med tyngre beten är prissatt till 165 euro. Ett mycket rimligt pris. Det handlar om kolfiberspön men det här är old school, dvs är varken så lätt eller har så hysteriskt snabb aktion som är mode nuförtiden.

Vem kan man lita på?

Att man inte bör svälja alt man läser på nätet visste vi (?) redan, men vem  i hela världen kan man lita på? Själv litar jag på Alan Hawk. Och några till. Och ni kan naturligtvis lita på det jag skriver här...


Så här skriver Alan:

I'll give you the short version in a few words first: the vast majority of all the positive reviews you read anywhere of any product or service are fake, and virtually everyone does it no matter how respectable you perceive them to be. The exceptions are too few to the point of being statistically insignificant. This is the short version and you can stop reading now, or you can continue to read if you want the long and painful version that will most likely make you hate the world.

Naturtroget?

En vanlig uppfattning är att ett bete för att vara effektivt bör vara så naturtroget, dvs så likt den naturligt förekommande bytesfisken, som möjligt. Det ligger naturligtvis något i detta. Gädda äter mört och försöker gör så även om mörten är tacklad på en krok. En wobbler eller något annat drag som liknar en mört fungerar ofta.

Men hur pass naturtroget imiterar en stansad plåtbit eller ett stycke - hård eller mjuk - plast en levande fisk? Tillverkarna förför oss med beten som för oss är väldigt lika, till exempel, en mört och vi hugger glatt på dessa. Men hur uppfattar, till exempel, gäddan samma drag när vi vevar hem det genom vattnet?

Alla som fiskat ett tag har upplevt den frustrerande situationen att en rovfisk följer efter draget utan att hugga. Konstbetet har uppenbarligen lyckats påkalla fiskens uppmärksamhet men av någon anledning inte utlöst ett hugg. Säg nu att draget i exemplet är en oerhört, som vi uppfattar den, naturtrogen imitation av någon på platsen förekommande bytesfisk. Ändå ratas den av rovfisken. Så då byter vi drag. Knyter på en liten spinnare eller ett neonfärgat skeddrag och - PANG! - där satt den.

När jag fiskar abborre gör jag det ofta med en mjukplastjigg tacklad på en traditionell jiggskalle. Det finns numera små mjukisar som ser precis ut som små fiskglin, spiggar eller annan småfisk och visst får jag ibland napp på dessa. Men mina säkraste kort i jigglådan är ändå en gul curly tail (aka twister) eller en liten shadjigg i färgen motor oil. Röd/vita jiggkroppar brukar också kunna vara giftiga, precis som wobblers i samma orimliga (sett till vad som naturligt simmar i våra vatten) färgkombination är klassiska (och pålitliga) beten för såväl gädda som gös.

I min arsenal av havsöringbeten finns många mer eller mindre naturtrogna tobisimitationer och andra drag som, åtminstone för mina ögon, är förvillande lika spigg, småströmming och andra för öringen naturliga byten. Ändå är röda kustwobblers med svart rygg den färgkombination som genom åren gett mig mest fisk. Tvåa kommer färgkombinationen gul/orange.

När vi väljer beten i butiken ser vi dem på ett helt annat sätt än när de rör sig i vattnet. Hur fisken uppfattar dem har vi inte en susning om. Dessutom är vad vi ser begränsat till just synsinnet. Fiskar har syn men vi vet litet om hur de ser och vilken betydelse synsinnet har jämfört med övriga sinnen när fisken söker föda vet vi ännu mindre om.

Jag har alltid, sedan jag var liten grabb, tyckt om att titta på fiskar. Hur de rör sig i vattnet. precis som vi så är fiskarna rätt bekväma av sig och rör sig så litet som möjligt. Helst står de i skuggan och vilar Men när de rör sig, hur ser de då ut? Jag har hittills aldrig sett en fisk simma som ett skeddrag, en wobbler eller en spinnare. Och stjärten på en simmande fisk rör sig absolut inte som en paddle tail. Eller, för den delen, som en curly tail. Om i vilket tempo fiskar naturligt rör sig har jag redan skrivit.



Nyligen köpte jag ett jiggset innehållande bland annat tuschpennor för att dekorera betena. Färgen i dessa pennor innehåller doftämnen. Vitlök och anis. De enda fiskar jag kommit i kontakt med som doftat vitlök har kommit direkt från ugnen.

Min slutsats är att egentligen inga av de drag vi spinn- och haspelfiskare använder är särskilt naturtrogna imitationer av fiskens naturliga byten men att detta spelar mindre roll. När en fisk hugger på tex en wobbler som är en holografisk representation av tex en löja så är det dessutom omöjligt att veta om det är denna dragets likhet med en löja som utlöst hugget, särskilt som kompisen i båten samtidigt fick hugg på ett illorange mjukplastbete.

Solrök

Sikten ut över Ålands hav var kanske hundra meter. Inte mer.

Om en vecka är det midsommar och för en tjugofem år sedan tog jag vid den här tiden, en solig och varm sommardag, två fina havsöringar vid Sennerbyhaken och det är, tycker jag, roligare att fiska öring än strömming. Och mindre kladd och mindre att ta reda på. Så Haken blev det och en trevlig stund.

Litet spännande var det för en gubbe med käpp att klättra på klipporna idag.

Vattnet är fortfarande hyfsat kallt i Ålands hav vilket, i kombination med den obarmhärtiga solen, gav upphov till fenomenet solrök (vilket är en slags dimma). Jag frestade med en 18 grams Jensenpilk med grön rygg (eftersom ju strömmingen går till) men förgäves. På hemvägen köpte jag två strömmingshäcklor i järnhandeln i Älmsta...

Vad spelar det för roll om man får fisk eller inte när man får fiska i så vackra omgivningar?

Entrecote

Ett trevligt ekipage för jiggfiske. Ett åttafots Shimano Yasei AX Red Trout för kastvikter upp till 20 gram och en Mr Charles Big Guy 1000 med 0,12 mm Fireline Crystal.

Den här säsongen är jag, till skillnad från vad fallet var i fjol, skapligt rörlig.  Ändå har det, sedan jag var nere på Gotland senast, inte blivit något fiske. Förklaringen stavas J O B B... Nå, idag packade jag utrustningen för jiggfiske efter abborre och testade några ställen vid Vätösundet för man kommer åt från land. Ingenting, men hade jag, som alla andra som var ute, satsat på strömming så hade jag sluppit äta entrecote i kväll. Men det är smällar man får ta.

En till...

Vad jag gav för min favoritmitchelltrehundra minns jag inte, men det var säker inte mycket. Kanske ungefär lika mycket - 155 kr inkl frakt - som jag nyss betalade för en likadan rulle i (åtminstone såvitt framgår av bilderna och givetvis efter en omsorgsfullt utförd service) fina skick. OK, jag BEHÖVER inte fler gamla rullar, men vad ska man göra när folk nästan GER bort dem?

Gör det själv

Det var dags för påfyllning av jiggförrådet. Som vanligt svårt att välja bland alla färger. Så jag köpte ett Savage Gear Soft Lure and Markers Kit. Det innehöll åtta färg/doftpennor och 30 jiggkroppar i mellanstorlek (13-14 cm). Kitet kostade (på Dogger) 199 spänn.

Färdiglekt?

De sista veckorna har såväl luft- som vattentemperaturer varit såpass höga att jag gissar att gäddleken är överstökad. Dessvärre har mitt arbete hindrat fiske den senaste tiden men till helgen kanske det blir ett försök och gädda var det längre sedan jag åt. Under vintern har jag plockat på mig diverse gummibeten och andra moderna gäddbeten men när det kommer till kritan så förlitar jag mig nog på gamla hederliga skeddrag. Åtminstone i första hand.

High Speed - hur bråttom är det egentligen? 2

Om man stått på en bro eller en brygga och studerat småfiskens rörelser så vet man att dessa normalt är mycket loja. Fisken tycks tillbringa sin mesta tid med att stå mer eller mindre stilla i vattnet. Skrämmer något fisken kan den visserligen göra en pilsnabb rush, men annars simmar den långsamt. 

Men hur långsamt? Jag googlade "hur fort simmar en mört" och fick bland annat fram följande: En mört kan på korta sträckor simma med upp till 5 kroppslängder på en sekund, detta är dock ovanligt och det håller oftast en lugn genomsnittshastighet på 0,5 kroppslängder per sekund. 

En mört på femton centimeter skulle alltså ha en topphastighet på 75 cm/s och normalt simma 7,5 cm/s. Använder man ett bete i samma storlek och vill man ta hem det på ett sätt som efterliknar en naturlig bytesfisks rörelsemönster bör man alltså spinna hem det lika långsamt. 7,5 cm i sekunden. Har man en rulle som tar in 75 cm lina per vevvarv skulle kan alltså låta ett varv med veven ta 10 sekunder, dvs 6 varv per minut. Dessutom, eftersom fisken ofta står stilla, uppblandat med spinnstopp. Ett kast på 40 meter skulle alltså ta 533 sekunder att fiska hem, dvs nästan nio minuter.

Jag skulle gissa att de flesta av oss spinner hem sina beten i en hastighet motsvarande eller överstigande vår femtoncentimetersmörts toppfart. Kanske skulle presentationen bli mer övertygande om vi tog det litet lugnare?

Bäst före

Världshaven och de fiskar som fortfarande simmar i dem fylls av plast. Plasten bryts inte ner och i den mån den gör det så tar det oerhört lång tid. De nylonlinor (och nylon är ju en slags plast) vi använder för fiske sägs samtidigt vara en färskvara. Vi bör (som med det mesta det fiskeindustriella komplexet säljer på oss) byta lina så ofta som möjligt (och minst en gång per säsong). Så är det naturligtvis inte. Det som påverkar en nylonlina negativt är UV-strålning, mekanisk nötning och påfrestning (dvs att den töjs ut så att den förlorar sin elasticitet). Förvaras linan mörkt och svalt kan den lagras i åratal. Ju mer vi använder något innan det kasseras, desto bättre för såväl vår plånbok som för planeten.

Det finns många knep att förlänga livstiden på sin nylonlina. Det mest effektiva är att inte låta den ligga framme i solen (eller förvaras i den varma bakluckan på en bil). Fiskar man i vackert väder är det naturligtvis oundvikligt att linan utsätta för UV-strålning men så fort man inte fiskar är det ju enkelt att se till att spolen får skugga. Det här är, inom parentes, de inkapslade haspelrullarnas  (Abumatic mfl) starkaste sida. När man använder en sådan rulle är det endast under kast och hemtagning av linan som solljuset kommer åt. När linan är uppspolad på rullen är den skyddad. Detta är förklaringen till att gamla abumaticrullar som fortfarande har kvar den lina de levererades med från fabriken i många fall fortfarande går att fiska med.

Den här bulkspolen med DuPont Prime Plus - en av de första superlinorna - har flera decennier på nacken men har alltid förvarats mörkt, torrt och svalt och jag kan inte se att den försämrats i något avseende. Så jag använder mitt sunda förnuft och, således, även linan.

Mekanisk nötning är dessvärre oundviklig men dessbättre drabbar den oftast bara den allra yttersta delen av linan. Det är enkelt att efter avslutat fiske inspektera linan genom att titta och känna på den. Ser man att den är skadad eller känns den sträv mellan fingrarna bör man kapa den skadade delen. Som en bonus kapar man samtidigt den del som mest utsatts för UV-strålning. Fiskar man under förhållanden där linan nöts hårt (som fallet ofta är vid kustfiske) bör man alltid skarva på två spölängder grövre lina mellan huvudlinan och betet. Har man 0,30 mm på spolen så bör den grövre delen vara 0,35-0,40 mm. Denna slaglina byter man sedan vid behov.

Att linan töjs ut händer i praktiken endast om man försöker dra loss ett ordentligt bottennapp. Vid drillning av fisk engageras en korrekt inställd slirbroms långt innan det är någon fara å färde.

Det som åldras snabbast är knutar. Därför bör man starta varje fiskepass med en fräsch knut. Att, som många gör, knyta på en tafs eller ett beteslås och sedan låta det sitta tills man av någon anledning måste kapa linan (eller den gått av) är som att be om att knuten ska brista när man fått drömfisken att nappa, dvs ingen bra idé.

När linan börjar verka trött bör den naturligtvis bytas men det är ytterst sällan befogat att byta mer än den längd lina som faktiskt använts, dvs så långt som man kastar. Resten kan få sitta kvar som backing/utfyllnad.

Så, sammanfattningsvis, använd din lina så länge den känns och ser OK ut, skydda den mot solljus och värme, kapa skadade delar av linan och gör alltid en ny knut när du ska börja ett fiskepass. Kapade lindelar och uttjänta linor ska naturligtvis tas om hand så att de inte hamnar i havet eller någon annastans i naturen.

Plus Abborre

För en vecka sedan tipsade jag om min uppsättning måstebeten för sommarens abborrfiske. Några drag som nästan garanterat ger fångst om fisken är på plats. Mer skulle man egentligen inte behöva, men under sommarvärmen kan förhållandena ibland inbjuda till annorlunda fiske.

Stilla sommarkvällar kan det vara roligt att fresta de randiga med en popper. En popper är ett slags ytbete, en flytande wobbler, vars framsida är konkav. Typiskt sett kastar man ut den bland näckrosorna (eller hur det nu ser ut där man fiskar), låter den ligga på ytan ett tag och sedan stramar man upp linan med ett litet ryck som får poppern att framkalla ett ljudligt plopp och en liten vattenkaskad. Sedan kan man låta den ligga en stund innan man upprepar proceduren. Tanken är att poppern ska imitera en skadad fisk som flyter i ytan och med sina sista krafter sprattlar till då och då.

När abborren jagar ytligt kan man ibland se stim av bytesfisk (tex löja) sprätta i ytan. Eller så ser man det klassiska måsdyket. Bådadera är tecken på att ett stim abborre är på jakt. Den landburne fiskaren kan ofta nå dessa jagande stim med en liten kastpilk som sedan spinns hem ytligt (dvs mycket snabbt). En upphängare några decimeter framför pilken kan vara en god idé.