Summering

Tja, vad ska man säga efter årets (hittills) resultatlösa försök att fånga gotlandsöring? Att det inte är så alldeles enkelt, ens på Gotland, att hitta silver? Att vi inte är tillräckligt bra? Eller, kanske mest relevant, att vi redan längtar tillbaka. Jag har sagt det förut men jag säger det igen: Jag älskar att fiska, inte att fånga fisk.

Nå, nu verkade vi ju inte vara ensamma om att kamma noll. Varken de danskar vi mötte vid Folhammar eller de fiskare vi såg och pratade med vid Sysne hade fått eller ens känt någonting. Den här våren håller ju inte den vanliga tidtabellen. I går var det, vid Visby, sådan solrök på eftermiddagen att man knappt så tvärs över hamnen. Kanske var vattnet fortfarande någon grad för kallt, kanske var vi ute en vecka för tidigt, kanske...

Allvarligt talat, kustfiske efter havsöring hör till de svåraste och mest nyckfulla fisken man kan utöva. Det kan gå väldigt långt mellan huggen och är därför ingenting för den som är beroende av att det oupphörligen rycker i linan för att han inte ska tappa intresset. På många sätt är det antitesen till det populära, moderna, vårfisket efter gädda eller hetsfiske efter abborre á la Perch Fight. Och varje hugg, för att inte tala om en landad fisk, får ett helt annat värde. Dessutom trivs jag med att stå (eller sitta) på en havsstrand. De är, helt enkelt, det fiske som passar mig bäst.

Gotlandsrapport 6

Flät- eller nylonlina?

Äldsta grabben hade låtit sig övertygas om att flätlina är "the way to go" när man står vid kusten och kastar efter havsöring och införskaffat en sådan. Jag hade väl mina dubier men under cirka en timmes tid såg jag, på håll, honom stå och kasta långt och till synes problemfritt. Men när vi satte oss för att vila en stund såg jag att det var nylonlina han hade på rullen. Jag frågade om han inte skulle testa sin nya flätlina och fick till svar att det hade han gjort, men efter fem kast och flera "vindknutar" och trassel så hade han gett upp.

Gotlandsrapport 5

Gotlandsrapport 4

Idag blir det inget fiske. Vädret ser annars bra ut men jag jg vill/vågar inte kör bilen i onödan innan jag fått felet udersökt (och helst åtgärdat). Men i eftermiddag kommer grabbarna (och med dem en fräsch bil) och sedan blir det tre dagars fiske oavsett om min bil vill vara med i matchen eller inte.

Det förmodligen enda fiskerelaterade jag kommer att göra idag är att spola på ny lina på en av mina rullar. Jag har köpt en spole Shimano Kairiki SX 8 i dimensionen 0,15 mm*. Det är alltså en japansk åttakardelers flätlina. Japanerna är ju erkänt vassa på det mesta som har med fiskegrejor att göra och eftersom Shimano ligger i spets när det gäller rullar så borde de inte sätta sitt namn på en lina som inte håller måttet. Men annars så har jag hederlig 0,28 mm nylon (eller copolymer) på den andra spolen till samma rulle...

*Men på etiketten återfinns även 20 lb/PE 1,2. Det senare ska stå för dimensionen 0,185 mm... Samtidigt känns den väldigt tunn och skulle jag gissat diametern hade jag nog sagt 0,12 mm. Men allt det där är bara siffror. Nu gäller det att måtta rätt med backingen och sedan får jag väl se hur den kastar, fiskar och håller (inte minst knutarna).

edit. Fyra timmar satt jag och lyssnade på en talbok i en fåtölj på Bil-City. Sedan var det klarlagt att felet inte är livshotande, dvs bilen kan köras (så långe man inser att den har acceleration mm som en mopedbil). Dessutom tycktes det inte finnas möjligheter att få det åtgärdat innan jag måste vara åter på jobbet och att lämna bilen på ön känns inte som någon optimal lösning.

Gotlandsrapport 3

Det verkar inte riktigt vilja sig med min veckolånga vårsemester vikt för havsöringfiske. Magsjukan gick visserligen över (även om jag känner mig aningen slak) och den här dagen började bra med morgonkaffe vid stranden (Fridhem) och en stunds kastande i vatten som dock  innehöll aningen för mycket grönsaker. När jag skulle omgruppera mer eller mindre dog bilen och en indikator som det står EPC på började lysa. I knappa 50 km/h - snabbare än så går inte min bil just nu - rullade jag till närmsta märkesverkstad. Där har jag i morgon, kl 12.40, tid för en felsökning (som kostar ungefär 1.700 spänn) och sedan får jag veta om de har någon möjlighet att avhjälpa felet innan jag ska resa åter till fastlandet och vad det i så fall går loss på.

Sa jag att garantin på bilen gick ut för någon månad sedan?

Gotlandsrapport 2

Dessvärre inte mycket fiske att rapportera och definitivt ingen fångst. Gårdagen ägnades åt att införskaffa och byta blad på en gammal bågsåg (vars rörliga delar hade beckat/korroderat ihop) för att sedan kapa en stor gren som ramlat ner från tomtens lönn till lagom vedträlängder.

När det så äntligen var dags för fiske upptäckte jag att jag glömt kaffepannan på diskbänken hemma hos min mamma. Sådant lägger sordin på stämningen. Nå, jag begav mig till Sysne där jag hann fiska i en dryg halvtimme innan det började ösregna. Då bröt jag.

På kvällen mådde jag illa och natten igenom har jag ägnat mig åt toalettstafett så idag blir det nog inget fiske. Att stå utvadad i neoprenvadare när det trycker på och handlar om sekunder verkar inte som någon lysande idé.

Gotlandsrapport

Jag testade Fladens nya genomlöpsdrag Dizzy Tobis. Det ser bra ut men dessvärre glömde jag det på biltaket när jag omgrupperade och där låg det inte kvar när jag kom fram till Fridhem...

Gårdagen ägnades åt annat än fiske men idag gjorde jag en mjukstart på min gotlandsvecka- Jag började med sovmorgon och begav mig sedan ut till stranden vid Själsö (ett fiskeläge en liten bit norr om Visby). Där har jag aldrig fiskat förut. Det såg lovande ut och i det (låga) vattenstånd som råder kunde jag vada ut till den första pallkanten (avsatsen). Där stod jag bekvämt och säkert på en platt kalkstenshäll med vatten ungefär till grenen och kunde kasta över en botten på ca 2 meters djup.

Det är inte helt problemfritt att ta sig ut till vadbart vatten vid Själsö men när man väl forcerat stenarna inne vid stranden så är det lättvadat.

Efter någon timme vid Själsö utan minsta känning av öring åkte jag till Fridhem, ett kort stycke söder om Visby. Där såg jag fem andra fiskare men det är gott om plats. Ytterligare någon timmes resultatlöst kastande. Sedan ägnade jag mig åt  att koka och dricka kaffe och att steka korv på mitt lila gaskök. När jag satt där och mumsade kom gänget förbi. En, eller möjligen två, av dem sade sig ha fått fisk. De finns där... Men nästa försök blir nog på andra sidan ön. Jag gillar den bättre.

I all enkelhet 2

Avancerad är ett positivt laddat ord som ofta används i marknadsföring. En avancerad det en eller andra är, impliceras det, bättre än en enkel. När det gäller haspelrullar så är det mera tveksamt om avancerat alltid är bättre. Visst, en avancerad rulle kan vara suverän så länge den fungerar problemfritt, men det som gör den avancerad är ofta ett stort antal delar. Ju fler delar en konstruktion består av desto mer är det som kan fallera. Och att det är svårare att ta isär och sätta ihop något som består av flera delar är, åtminstone för den som någon gång lagt pussel, självklart.

Haspelrullen är en genial men i grunden (som det mesta som är verkligt genialt) en ganska enkel konstruktion. Idealet, som jag ser det, är att bygga rullen med ett minimum av delar men med högsta möjliga kvalitet. Gör man det så har man en rulle med lång och problemfri livslängd. Den är desutom lätt att demontera för rengöring och smörjning. Förr byggdes de flesta rullar, även de dyrare, enligt denna princip och därför finns det än idag fullt fungerande Mitchell, D.A.M. och ABU mfl haspelrullar som lämnade fabriken någon gång på femtio-, sextio- eller åttiotalet. Även idag görs enkla rullar men då oftast i de lägsta prisklasserna och därför med billigare komponenter och sämre precision. Folk betalar nämligen hellre för finesser än för kvalitet.

Begagnade kvalitetsrullar är ofta bra köp. Vill man köpa nytt så finns Daiwas gamla Black Gold-serie fortfarande att få tag på och detsamma gäller Penns Slammer, generation 2. Det är enkla men bra bruksrullar. Sådana som så gott som aldrig krånglar eller går sönder och som man kan serva själv utan att vara diplomingenjör. Men ännu bättre, ur kvalitetssynpunkt, är D.A.M., Mitchell och ABU från sjuttiotalet.

Beslutsvånda

Jag lider av någon slags inbyggd personlighetsmotsättning. Eller vad det nu är. Hur som helst så har jag att utpräglat samlarbeteende när det handlar om saker som fiskeutrustning. Samtidigt är jag närmast minimalist när jag är ute och fiskar och gillar inte att släpa på en massa onödiga prylar. Detta gör att packningen inför mer avancerade fiskeäventyr blir en utdragen process. Det är så mycket som ska väljas bort.

Nu handlar det om en gotlandsvistelse med ett antal fiskedagar. På programmet står havsöring (gädda, abborre och flundra är det fredningstid för). Egentligen skulle jag klara mig med en rulle (med en extraspole som reserv), ett spö och en ask kustwobblers och drag, håv och vadare. Men åtminstone ett reservspö kan ju vara förtänksamt att ha med och då är det ju lika så bra att ta med även en extra rulle. Och det skulle ju vara dumt att behöve lägga fisketid och pengar på att åka in till stan för att köpa nya drag om jag skulle råka sätta bort för många.

Dessutom är det ju läge för bombardafiske åtminstone någon av dagarna och till det passar en tolvfotare bättre än de niofotare jag annars oftast använder. Och då är det väl lika så gott att ta med en rulle även till det spöt. Och så ett gäng bombardor, flugsasken och några förpackningar mjukisbeten.

Fast tänk om det kryllar av näddgädda? Då skulle ju ett UL-spö sitta som en fläskläpp. Ett väl så roligt fiske. Eller så nöjer jag mig med en utrustning...

Mitchell C.A.P. 314

Jag lärde mig att fiska och att hantera en haspelrulle med min pappas Mitchell C.A.P. 304. Den rullen har jag fortfarande i min ägo (pappa lämnade det jordiska för mer än två decennier sedan) och den är i gott skick. Jag har alltid gillat den här modellen. Nu, idag, fick pappas rulle en kompis när jag fick hem en Mitchell C.A.P. 314, årsmodell -58. Den här rullen är i väldigt fint skick (lika bra som pappas gamla rulle). I kväll ska jag plocka isär den, smörja den och spola på ny lina. Kanske får den hänga med på årets havsöringsafari?

Kul detalj. Pappas rulle bor, som den alltid gjort, i en påse av brun, bredspårig, manchester. Även den "nya" rullen tycks bo i en påse. De gör tydligen så, de här rullarna.

Äras den som äras bör

Hur mycket mark äger egentligen Sportfiskarna? Det måste vara en hel del med tanke på alla "gäddfabriker" de har och projekterar. För det är ju så de själva talar om dessa, om Sportfiskarnas våtmarker och Sportfiskarnas ny gäddfabrik. Fast det kanske är någon annan som upplåter marken? OK, men det är ju i alla fall fint av Sportfiskarna att stå för fiolerna. Fast... Pengarna kommer väl från EU? Är det inte det sk Life-programmet som regnar miljoner över bland annat Sverige för restaurering av våtmarker?

Missförstå mig rätt, Sportfiskarna har heder av sitt engagemang för återställande av våtmarker så att fisken får bättre tillgång till leklokaler, men det skulle se snyggare ut om de var litet mindre angelägna om att höja sig själva till skyarna och åtminstone nämner andra - institutioner och personer - som bidrar till att Sportfiskarnas fiskevårdsarbete kan bedrivas.

Triss i RD

En Daiwa RD1000 NOS (New Old Stock, dvs fabriksny i originalförpackning) med nyligen 

påspolad lina och klar att tas i bruk.

Sådärja! Nu är min "samling" av Daiwa Retro Drag komplett, dvs jag har nu RD1600, RD1300 och RD1000 som är de storlekar jag vill ha. Skulle en fräsch 2600 komma i min väg så kanske jag faller för frestelsen och om det finns en 500-modell (vilket jag är osäker på) så hugger jag antagligen som en svulten gädda, men just nu är jag nöjd och betraktar samlingen som komplett. 

Den här modellen representerar, tillsammans med den gamla Black Gold-serien, höjdpunkten i utvecklingen av den koncept Daiwa lanserade med sin Silver-serie. Snygga, pålitliga rullar av hög mekanisk kvalitet. Mycket trevliga fiskekamrater. Jag gillar bakbromsade rullar. Det speciella med den här bromsen är att den är ställbar bara ett (knappt) varv. Det går om man vill att modifiera reglaget så att man kan ställa bromsen för löst eller för hårt men det ser jag ingen poäng med. Däremot är det viktigt att man kalibrerar reglaget så att registret blir det rätta (vilket det sällan är från fabrik).

Linuppläggningen är konisk och ska vara så. Det är samma koncept som Daiwa använde på sina grisnosrullar och alltså motsatsen till  den omvänt koniska linuppläggning (ABS) Daiwa kört med de senaste decennierna. Anledningen till att man vände på steken heter flätlina. Det som var optimalt för monofil nylonlina funkade inte lika bra (utan resulterade i sk vindknutar och trassel) med tunna flätlinor. Trivs man, som jag gör, med att fiska med nylon så är de gamla rullarna fortfarande lika bra som de var på åttiotalet.

Jo, linuppläggningen ska faktiskt se ut så här.

27

Tjugosju (27) är antalet gäddfisketävlingar utlysta på fisketävling.nu som sammanfaller med lekperioden. Inte en enda tävling under juli då de flesta är lediga (men det är litet svårare att hitta fisken). Sedan ett gäng sensommar-och hösttävlingar.

Varför?

Inte för att det är mödan värt att bry sig över hur andra människor tänker. Enklast är att notera hur de agerar och förhålla sig till det. Att man sedan skakar på huvudet över all idioti man konfronteras med är en annan sak. Med stigande ålder och visdom blir man också tröttare och orkar helt enkelt inte hetsa upp sig. Eller ens bry sig. Men...

Hur i helv*te tänkte de på Wiggler när de gick över från den geniala dubbelkroken till en vanlig trekrok? Det var ju inte bara en klar försämring utan måste även ha fördyrat tillverkningen. Att montera den öppna dubbelkroken är ju bra mycket enklare och ett moment färre än att montera först en fjäderring och sedan en trekrok. (nu känner jag hur blodtrycket ökar så det är bäst att...).

Nå, inför årets vårexpedition till den underbara kalkstensklippa som kallas Gotland med silver i sikte ser jag just nu över min utrustning. En av mina äldsta Vicke blir nu av med sin dubbelkrok (som jag bedömer vara alltför rostanlupen, och får istället en Owner Stinger  Siwash Hook #1 som numera är standard på mina kustwobblers. Funkar bra, men jag är fortfarande sur på Wiggler...

Om tafsar, chockspetsar, slaglinor, skarvar och knutar.

En tafs är en kortare eller längre bit lina av annat slag än huvudlinan (dvs den lina som är uppspolad på rullen) som sitter mellan huvudlinan och själva betet. Vid flugfiske använd alltid en (rätt lång och oftast taperad) tafs eftersom fluglinan inte lämpligen kan knytas direkt i flugan. Vid fiske efter gädda (eller andra fiskar med ett tandgarnityr som kan skada en nylon- eller flätlina) använder den kloke en tafs av stålwire eller något annat  liknande material. Vid mete är det vanligt att använda en sk hooklength, dvs en tafs med påknuten krok. Vanligen är denna tafs av nylon och något klenare än huvudlinan, detta för att - om olyckan skulle vara framma - undvika att förlora hela tacklet och för att fisken som slitit sig ska slippa bogsera ett sänke eller ett flöte.

Vid fiske med bombarda eller annan kastdobb (eller Buldo) används ofta (och alltid om huvudlinan är flätdito) en tafs mellan dobben och betet. Hur lång denna tafs bör vara (allt mellan en knapp meter och nio meter förekommer) hör till de esoteriska saker fiskenördar kan ägna timmar åt att fundera över och diskutera. Även här är det fluorocarbon och nylon som är de oftast använda materialen.

Att skarva en grov lina till en tunnare kan ge upphov till en knut som bromsar (och väsnas) i spöringarna. För att slippa detta finns taperade tafsar. På bilden en som är 0,26 mm i den tunna änden och 0,57 (mer eller mindre standard vid sk surf casting) i den grova. Skarvar man den tunna änden i en huvudlina med liknande dimension  (med tex en blodknut) så märks knappast skarven när man kastar. Den tjockare änden håller utan vidare som chockspets för sänken upp mot 250 gram och  fullt ställ med ett stöddigt 14 fots spö. För svenska förhållanden duger ett sk karpspö på 12-13 fot om man vill testa denna typ av kustfiske, ett slags bottenmete på distans. Ett spö med en sk testkurva på 2,5 lbs lämpar sig för sänken på 50-80 gram. Går man upp till 3,5 lbs så har man ett spö som hanterar kastvikter en bit över 100 gram. Om inte annat så är det ju rätt kul att se hur långt man kan kasta...

Vid långdistansmete (vid kusten eller karpsjön) med tunga sänken används ofta en relativt tunn huvudlina (för att ge maximal kastlängd) och ca två spölängder grövre lina som sk chockspets (för att linan inte ska brista vid utkastet med ett kraftigt spö och ett tungt sänke). Vid kustfiske eller annat fiske över bottnar där stenskravel och annat kan nöta på linan är det också klokt att ha ca två spölängder grövre och mer nöthärdig lina än den man har på spolen. Detta gäller särskilt om man fiskar med tunn flätlina (eller liknande) eftersom nöthärdighet inte hör till sådana linors bästa egenskaper. Vid mitt kustfiske efter havsöring har jag alltid, när jag inte använder monofil nylon som huvudlina, en slaglina av nylon eller fluorocarbon i dimension (beroende på omständigheterna) 0,25-0,40 mm. Det har jag förresten nästan alltid när jag fiskar med flätlina. Den transparenta linan syns (inbillar jag mig åtminstone) inte lika bra i vattnet, den ger litet elasicitet vilket är viktigt när man har fisken på kort lina (tex när den ska håvas), den ger en liten extra marginal vad gäller nötning (och det är alltid metrarna närmast betet som nöts mest) och man vågar dra i den hed handen utan att behöva riskera skärsår.

Det enda problemet med en slaglina är skarven mellan densamma och huvudlinan. Knuten måste vara såpass smal att den löper genom spöringarna utan att bromsa så att man får sk vindknutar på huvudlinan. Dessutom måste den vara pålitlig. Under nylontiden (och fortfarande om jag skarvar nylon till nylon och det inte rör sig om alltför stora skillnader i dimension) använde jag blodknuten. Numera (med flätlina till nylon/FC) använder jag oftast UNI till UNI knuten. Jag lägger flälinan 10 varv runt och nylonlinan 5 varv runt. Fuktar noga med saliv, drar försiktigt och sedan hårt. När jag kapat linändarna provdrar jag alltid min knut så hårt jag vågar. Det är bättre att den, om den inte skulle vara 100%-ig, ger upp hemma än ute vid vattnet med en stor fisk på kroken. När jag använder grov (0,40 mm) tafs använder jag en knut som kallas Slim Beauty som, med så grov tafs, löper lättare genom spöringarna. Hur man slår dessa knutar finns det så många bra beskrivningar av på nätet att jag inte ids bidra med ytterligare en utan ni får googla. Det viktigaste oavsett vilken knut det gäller är att man verkligen kan den. Man ska i princip kunna slå den om inte i sömnen så med förbundna ögon. Det klagas ofta på att flätlinor (för att inte tala om Nanofil) har dålig knuthållfasthet. Sanningen är att de obönhörligt avslöjar slarvigt slagna knutar. Vet man vad man gör och gör man rätt så är det inga problem (och är det problem så har man inte gjort rätt).

Jag skriver ofta om att man bör ha extraspolar till sin haspelrulle och när man använder slaglina är det bra mycket smidigare att ha en eller flera reservspolar med färdigpåknuten sådan att byta till än att behöva stå där på stranden, kanske i blåst och/eller kyla och försöka få till det om olyckan varit framme.

När du verkligen behöver ett lekande så måste det göra jobbet. De enda lekanden som effektivt hindrar lintvinning är kullagerlekanden. Dessutom är det sämre än värdelöst att använde lekanden och beteslås som inte håller. Så köp bra grejor om du måste använda dem. Även dyra lekanden och beteslås är, i vart fall jämfört vad med de beten man blir av med kostar eller hur man värderar en förlorad fisk, billiga. Det är i vart fall inga stora pengar. Billigast och oftast bäst är att använda pålitliga knutar istället för metallskrot. För pengarna man spar kan man kosta på sig kvalitetsgrejor när man behöver dem.

Alla bör lära sig säkra skarvknutar. Många verkar tro att man måste använda ett lekande mellan lina och tafs men det är en missuppfattning. Lekanden är till för att minska risken för att linan ska tvinna sig. I övrigt tillför de ingenting. De flesta enkla (billiga) lekanden är dessutom tämligen värdelösa när det handlar om att reducera lintvinningen. Billiga lekanden (och beteslås) kan dessutom vara rätt opålitliga ur hållbarhetssynpunkt. Att knyta att billigt lekande med beteslås mellan lina och bete är ofta att helt i onödan lägga till två svaga punkter. Sådana beteslås kan dessutom påverka presentationen av betet negativt, särskilt om det handlar om små (lätta) wobblers. Ofta är det bättre att knyta betet direkt i linan. Man måste då göra en ny knut när man byter bete men det är knappast någon nackdel (och i den mån det är det så uppvägs den nackdelen av nyttan med att kapa en liten bit nött lina och få en fräsch knut). Bland det värsta jag vet är när fiskare låter sina beteslås sitta kvar på linan efter avslutat fiske för att slippa knyta på igen nästa gång de ska fiska. I värsta fall får beteslåset sitta där tills linan går av (och det gör den, garanterat, förr eller senare). Tappar en sådan, lat eller dumsnål, fiskare sin drömfisk på grund av att knuten går upp eller den yttersta delen av linan brister så handlar det inte om otur.

En lycklig man

Sådana där unboxingfilmer finns det mer än nog av men den här är ändå sevärd. Någonstans öppnar en lycklig man en något medfaren kartong innehållande en fabriksny D.A.M. Quick 5001. Och i bakgrunden skäller en jycke...

Kvällsbio

Håll till godo!

För kärleks skull

”Sportfiskaren ska aldrig fånga mer fisk än den fiskande själv kan förbruka samt aldrig sälja sin fångst eller på annat sätt fiska i vinstsyfte.”

Ovanstående är en av de etiska regler Sportfiskarna under decennier ansåg utgöra en viktig del av sportfisket begrepp. Innan de relativt nyligen skrotade etiska reglerna kom till gällde den av samma organisation antagna Sportfiskebalken i vilken en motsvarande regel fanns. Den löd ”sportfiskaren låter ingen fångst förfaras, men driver ej heller sitt fiske för avsalu eller eljest i vinstsyfte”.

Regeln är en egentligen självklar konsekvens av den definition av sportfiske som i Sportfiskebalken uttrycktes ”sportfiske är fiske bedrivet för nöjes skull och för rekreation”. ”För ingenting, för kärleks skull”, som Allan Edwall sjöng, för det vi idag kallar för sportfiske kallades förr lika ofta för amatörfiske. Amatör är samma ord som det italienska amatore (eller latinets amator) som betyder älskare. En amatör är alltså inte (vilket blivit den nutida, nedsättande, betydelsen av ordet) någon som är dålig på någonting utan någon som ägnar sig åt någonting av kärlek. Enbart av kärlek, för kärleks och inte för vinnings skull.

Pengar är, det är en gammal sanning, roten till allt ont. Kärlek för pengar, sådan som Fröding skaldade om, kan förvisso vara njutbar men har något sjaskigt över sig. Prostitution är på något vis inte äkta vara. Och det är bara inte i sexhandeln man kan sälja ut och prostituera sig. När pengar, vinstintresse, kommer in i bilden är det lätt hänt att andra värden får stryka på foten. Detta var skälet till att den olympiska idrotten förr var endast för amatörer. Nu handlar OS mest om pengar. Stora pengar.

Sportfisket handlar också om pengar. Förmodligen, åtminstone globalt sett, om stora pengar. De som älskar fisket, amatörerna, utgör en marknad. Det är på dem, oss, pengarna ska tjänas. Men förhoppningsvis kan vi definieras som något annat och mera än bara konsumenter. Men nu har den organisation som, trots så låga anslutningsgrader som 3 respektive 0 procent, gör anspråk på att representera såväl sportfiskarna som fisken inte bara kastat regeln om att sportfiske inte bedrivs i vinstsyfte (och alla de övriga etiska reglerna) över bord utan lierat sig med dem som är ute efter att profitera på oss som älskar att fiska.

Ett bra (eller dåligt) exempel på hur Sportfiskarna nu går hand i hand med (eller gått till sängs med) industrin är den nyligen släppta produktionen Perch Fight 2018. Det är en videoserie om en tävling i abborrfiske (med amerikanska bass tournaments som uppenbar förebild). I tävlingen deltar fiskare som representerar olika företag som tjänar sina pengar i sportfiskebranschen. I förtexterna till filmerna nämns sponsorerna som är olika sådana företag och… Sportfiskarna. Och inte nog med det, åtminstone en av deltagarna, i tävlingen representerande ett känt redskapsföretag, är samtidigt anställd av Sportfiskarna.

Mot den bakgrunden är det inte konstigt att man gjort sig av med regeln om att sportfiske och vinstintresse inte hör ihop. Inte heller lär man kunna förvänta sig att Sportfiskarna skulle resa invändningar mot något redskap, hjälpmedel eller någon metod som lanseras av dess samarbetspartners. Det är ju svårt att tänka sig kritiska synpunkter på det rimliga i att använda avancerade ekolod inom sportfisket från en organisation som tillsammans med en ledande ekolodstillverkare producerar vad åtminstone jag betraktar som reklamfilmer för samma lod. Eller synpunkter på att rekreationsfiske kan bedrivas på mindre miljöstörande sätt än från stora båtar med dito bensinmotorer som dras från vatten till vatten på trailers bakom stora bilar. Men miljön och vården om densamma kanske inte har något med fiskevården att göra? Det är inte bara så att man fjärmat sig från avståndstagandet från sportfiske i vinstintresse utan det verkar som om detta intresse numera är en integrerad del i verksamheten. 

Nu börjar det (äntligen!) bli dags

Idag var det isfritt vid Sennebyhaken men fullt med bilar och från parkeringen kunde jag se ett antal spösvingare och några fågeltittare klättra på klipporna. Medan jag höll på att kränga ned gubben i neoprenvadarna kom tre fiskare - en grabb och två söta tjejer (varför har man inte sådana fiskekompisar?) - som verkade veta vad de sysslade med men de sade sig varken ha fått, känt eller ens sett någon öring. Det avgjorde saken och en kvart senare, när jag fått på mig vadarna, styrde jag kosan mot viken mellan Haken och skjutfältet. Lågt vatten men liv i detsamma och det kändes som åtminstone två-tre grader varmare än sist. Dock ingen öring men jag såg mycket fågel. Roligast en sädesärla, nyss hemkommen från long-stay i Zimbabwe, som skuttade runt i tången mellan strandstenarna. Jag fiskade i två timmar, rörde mig utåt och i sidled, testade olika beten (Salty, en ytwobbler och Kutling) och inspinningsmönster men inget mer spännande än att en tångruska gjorde en hyfsad imitation av ett öringhugg.

Gamla favoriter 12 - Jensen Flamingo

Gårdagens städning kom jag inte så långt med. Faktum är att röran om möjligt är ännu värre just nu då vardagsrummet är helt belamrat med fiskegrejor som det ska bringas någon form av ordning i innan de hamnar i källarförrådet. För när man ska ner där och rota gäller det att veta varvar sak finns. Gissningsvis så har jag tagit mig vatten över huvudet. Hur som helst så fann jag dessa två gamla favoriter. Jensen Flamingo är en kustwobbler i halvhård (mycket tålig) plast. Den kom någon gång i skarven mellan sjuttio- och åttiotalen (om jag minns rätt) och blev ganska snabbt många kustfiskares favorit i jakten på havsöring. De här två exemplaren är av 28-gramsversionen. Det fanns även en 16-grammare och, vill jag minnas, än ännu mindre variant som jag glömt exakt hur mycket den vägde.

I originalutförande är Flamingo försedd med trekrok men jag brukar byta till enkelkrok på alla mina wobblers. Man får behålla dem längre då och de krokar fisken lika bra. Man kanske missar något fler hugg men när man har en fisk krokad på en enkelkrok riggad som på bilderna så är den, det är i alla fall min erfarenhet, så gott som i håven.

När det är färdiglekt

Gäddor äter i princip allt de kan gapa över och som råkat hamna inom bekvämt räckhåll. Faktum är att de ofta nog gapar över mer än vad de kan svälja. Jag har själv en gång, på grunt vatten, haft tillfälle att på mycket nära håll studera en ca femkilos gädda med två stjärtar, dvs den var i färd med att svälja - en procedur som säkert tog avsevärd tid om den överhuvudtaget kunde genomföras - en inte så mycket mindre artfrände. Hur som helst: Gäddor äter gäddor.

Som hungrigast är gäddorna efter leken. Då är det många av de små hannarna som slutar sina dagar i någon av de större honornas mage. Efter leken är det helt OK att fiska gädda även vid lekplatserna. Hoppas man att någon av de stora finns kvar där är det läge att festa med ett inte alltför litet bete som liknar en gädda.

Även andra tider på året fungerar gäddliknande beten för gädda, särskilt de större. Visserligen kan fisken då vara präglad på andra byten - mört, strömming, abborre osv - men skulle en lagom lite gädda råka komma för när en större som inte är proppmätt så... 

I all enkelhet

Like shooting fish in a barrel säger man, om man talar det språket, om något som är löjligt enkelt. Ordet sport i begreppet sportfiske står för, bland annat, att det inte ska vara hur enkelt som helst. Då är det ingen sport. Fick man napp varje gång man kastade i sitt bete så vore det inte sportfiske. Fisken ska ha åtminstone en sportslig chans att gömma sig för fiskaren. Ju svårare det är att hitta fisken desto större är prestationen (eller om det är turen) när man lyckas med det.

För den som inte vill riskera att behöva genomlida sk bompass eller öda tid på att fiska av platser där ändå ingen är hemma finns numera tekniska hjälpmedel. Med detaljerade elektroniska djupkartor, GPS-koordinater till sk hot spots och ekolod blir fisket mycket mer effektivt. Enklare, helt enkelt. Men är det lika sportsligt? 

Magiska?

Vissa saker måste göras. De kan inte skjutas upp i det oändliga. Inte ens tråkiga och jobbiga saker. Som att städa. Det måste jag göra nu i helgen, så trots det glimrade vädret har jag vikt lördagen åt denna dryga syssla. På söndag ska jag fiska, oavsett hur det har gått med städningen.

En stor del av städningen handlar i mitt fall om att flytta en massa lådor med fiskeutrustning från lägenhetens förrådsutrymmen och ner i källaren. Det är faktiskt ett rätt omfattande företag. Inte bara med hänsyn till antalet lådor och dessas vikt utan även då jag bor högst upp i en fyrtiotalskåk utan hiss. Och med hänsyn till hur proppfullt och rörigt det är i källarförrådet. Där finns en massa bråte jag deponerade när jag flyttade in för några år sedan. Mycket jag inte ens vet vad det är. Som alltså i princip kan kastas. När jag kollat att inga fiskegrejor gömmer sig där.

Men det är bra att städa. I alla  fall har det positiva bieffekter. Till exempel så återfann jag nyss de två Killroy-wobblers jag anmälde saknade för en vecka sedan. Och en påse magiska South Bend krokar på tafs (Magic Snell Hooks). Från femtio- eller möjligen sextiotalet och i obruten förpackning. Kirby storlek 1. Ser helt OK ut. Hagiska, huh? Måste man ju nästan testa...

Blanda och ge

Mycket av det som är, eller uppfattas som, nytt är inte nytt i sig. Ofta handlar det om att använda gamla saker, idéer och tekniker på nya sätt. Det gäller även inom sportfisket. Våga testa att använda något som är avsett för eller traditionellt används till ett visst fiske i något annat sammanhang där det kanske skulle kunna fungera. För om det vore så att allt var rätt från början, tex att mjukbeten avsedda för vertikalfiske efter gös fungerade bara som sådana men inte till spinnfiske efter havsöring så skulle ju all utveckling vara omöjlig. Och så är det dessbättre inte. Det är genom att våga prova och att ibland göra fel vi gör nya upptäckter.

Varför inte? Varför skulle en havsöring nobba en sådan här  om den kom simmande över tången?

Ofta nog är dessutom traditionerna olika från land till land. I Storbritannien var kustfiske länge detsamma som att, med grova spön och tunga sänken, bottenmeta. I Skandinavien var, under samma tid, kustfiske mer eller mindre synonymt med spinnfiske med olika typer av drag. Nu har de brittiska kustfiskarna upptäckt "lure fishing" och eftersom betesutbudet idag är betydligt större än vad det var när vårt kustspinn föddes och utvecklades så är det inte automatiskt de väljer drag som Toby eller kustwobblers som Sandgrävling utan de fiskar glatt med mjukbeten ursprungligen tänkta för det amerikanska bassfisket. Och får fisk.

Visst. Mycket av det gamla och vana är gammalt och vant därför att det bevisligen funkar. Håller man sig till det så undviker man många misstag men man upptäcker heller aldrig något som fungerar ännu bättre. Och att göra på ett visst sätt, trots att man inte få någon fisk, bara för att det är rätt är helt enkelt korkat. Idioti sägs ju vara att upprepa samma handling gång på gång men hoppas på ett annat utfall. Stämmer det så beter vi sportfiskare oss ofta som vore vi idioter. Då är det bättre att våga testa något nytt (och det även om det vid första påseende inte skulle verka klokt).

D.A.M. Quick Retro

D.A.M. Quick Retro 200

Det tyska företaget Deutsche Angegeräte Manufaktur stod en gång i tiden för (framförallt) haspelrullar av högsta tänkbara kvalitet. Sedan gick det som för nästan alla de stora gamla märkena, D.A.M. blev just bara ett varumärke. Ägarna av märket sökte, så som man numera gör, maximera sin vinst genom att använda varumärket för att sälja rullar tillverkade så billigt som möjligt i avlägsna låglöneländer med namnet som "garanti" för kvalitet. Det gick väl sådär. Det finns trots allt gränser för hur mycket, ofta och länge ens de mest godtrogna konsumenter låter sig luras.

För cirka tio år sedan beslöt de som då ägde varumärket D.A.M. att göra ett mer eller mindre seriöst försök att återkoppla till de gamla, fina, rullar som en gång i tiden skruvades ihop i (Väst-)Berlin. Exakt var dessa rullar tillverkades glider man på, men när man skriver "designed and engineered in Germany) så betyder det inte "made in Germany", den saken är klar. Dessa rullar, Quick 1000-4000, hade nio kullager och levererades i träschatull. Jag vet inte hur de sålde (och har aldrig sett någon i verkligheten) men några år senare kom en något mer budgetvänlig version av konceptet, nämligen D.A.M. Quick Retro. Jag har 200-modellen av den rullen. 

Likt förebilderna har dessa rullar stativ i aluminium och snäckdrev. De känns, som alla moderna rullar, fina när man "torrvevar". Retroserien har sex kullager. Vevknoppen är av någon slags hårt skumgummiliknande material. Rullarna är snygga (även om de varit mer stilrena utan förgyllningen på spolen som ser billig snarare än exklusiv ut).  Linuppläggningen är tät och hyfsat jämn. Även i övrigt fungerar rullen bra med moderna flätlinor, dvs har IAR, rejäl lintrissa och en bra slirbroms. Kort sagt ett ambitiöst försök men alla asiatiska lågprisrullar man sålt som D.A.M.-rullar under några decennier gör att jag inte rakt av känner samma förtroende förde här rullarna som jag gör för de som var "made in West Germany". På ungefär samma sätt som jag är misstänksam mot nya rullar om säljs under varumärken som ABU, Mitchell och Penn mfl. Men jag hoppas verkligen att D.A.M. Retro ska visa sig vara en rulle som lever upp till sitt namn.

Downsize

I tidigare inlägg har jag berättat hur fisket efter gädda förr bedrevs med sk Fiske 2-utrustning, dvs typiskt sett enhandsspön för betesvikter upp till 30 gram och med nylonlina i dimensioner från 0,30 till 0,40 mm. Ofta nog var rullen en Abumatic inkapslad haspeldito. Vissa, som siktade in sig på de allra största gäddorna liksom de som metade använde Fiske 3-utrustning, dvs, typiskt sett, tvåhandsspön på 9-10 fot klassade för betesvikter upp till 60 gram. Detsamma gällde mig. Fiskade jag från båt så blev det nästan alltid den behändigare Fiske 2-utrustningen medan jag vid landfisket, främst för att få längre räckvidd, använde tvåhandsspö. Båda utrustningarna var fullt tillräckliga för att jag skulle kunna övermanna de gäddor som högg.

I min spöarsenal har jag två stycken tyska Sportex kolfiberspön specifikt avsedda för gäddfiske. De heter Turbo Pike, är 275 cm långa och klassade för betesvikter upp till 80 gram. Aktionen är, med dagens mått, långsam och jag har i stort sett endast använt dem till mete. Att stå en hel (eller halv) dag och spinnfiska med tunga beten känns mera som arbete än som nöje. Men nu har jag trillat dit och inför årets gäddfiske har jag köpt på mig några större gummibeten och ett spö som kan kasta dessa, i vart fall så länge de inte väger mer än 100 gram. På det tänker jag hänga en gammal D.A.M. haspelrulle med flätlina. Det känns som en brutalt överdimensionerad utrustning för gäddfiske men jag tänkte att jag i alla fall ska ta reda på vad all hypen handlar om. Just detta gäddfiske med groteskt överdimensionerad utrustning tycks jag vara oerhört populärt.

Nu inser jag att min stöddiga utrustning, betydligt kraftigare än något jag någonsin fiskat med, av moderna gäddfiskare ses snarast som ett lättare alternativ till de grejor man normalt använder och är att betrakta som ett "downsize"-alternativ.

Förleksfiskets vara eller icke vara

En av fördelarna med att skriva i en egen blogg istället för på ett sportfiskeforum är att man i lugn och ro kan ta upp frågor som har med etik och annat jobbigt att göra utan att det blir kalabalik (och man blir bannad). För att ifrågasätta något som praktiseras av gäddfiskelobbyn är att sticka ut hakan och då brukar man ju få på skallen tills man har vett och självbevarelsedrift nog att knipa k*ft. Och Sportfiskarna, den organisation som proklamerar att den står på fiskens sida har flaggat ned sina etiska regler och tycker nu att kommersiellt motiverade sk fisketävlingar är helt OK, även under den tid på året då gäddan leker. Så även i en blogg som nästan ingen läser är det nog klokast att tala med små bokstäver. Som den kloke författaren av dessa rader gör.

Redan det att författaren reflekterar över sitt eget vårfiske efter gädda ger hopp. Det borde vi alla göra. Försöka läsa av vår egen moraliska kompass och ha ibland avstå från något som i och för sig är lockande. Det är moralisk styrka.

På olika håll i landet (och i andra länder) förekommer att gäddan är fredad mot fiske under lekperioden. Sportfiskarna och det övriga sportfiskeindustriella komplexet tycks numera hävda att sådan fredning är mer eller mindre onödig så länge man tillämpar C&R (och inte fiskar på gäddan just under parningsakten).  För mig är det uppenbart att fisken mår allra bäst av att få vara ifred tills den lekt färdigt och att försiktighetsprincipen talar för att man därför bör låta den vara så. Men vårfisket efter gädda står naturligtvis för en betydande del av marknaden. Köpsuget hänger ihop med fiskesuget. Ekonomiska intressen och marknadskrafter är ofta svåra att stå emot. Även i vårt tidevarv där global kapitalism och konsumism verkar vara den nya religionen riskerar kättare att bli exkommunicerade. Men som individ kan man faktiskt, i all enkelhet, följa sin moraliska kompass. Åtminstone så länge man inte gör något väsen av det. Väsen är de kommersiella bra på att göra. Och oväsen.

Mera spolsnack

Förr var det vanligt att rullar levererades inte bara med en sprängskiss och en garantisedel utan även med mer eller mindre utförliga instruktioner om hur de skulle skötas och användas. I många fall var dessa instruktioner mer eller mindre en grundkurs i sportfiske.

Exemplet här intill är från en Penn Spinfisher 710 (den klassiska gröna modellen). Under den anspråkslösa rubriken "LINE SELECTION" (dvs val av lina) gess råd inte bara om hur pass stark (grov) lina som är lämplig för olika applikationer utan ges även goda råd om hur man ska ta hem linan och hur man drillar en fisk.

Ett annat råd som ges är att "it´s advisable to carry along an extra spool with line of a different pound test" (dvs att det är tillrådligt att ha med sig en extra spole med lina med en annan brottstyrka).

Seriösa tillverkare levererar därför alltid sina rullar med (minst) en extra spole. Min definitiva rekommendation är köpbojkott mot de tillverkare som inte begripit (eller av ren snikenhet struntar i) detta. Märkligt nog är det vanligare att en extra spole följer med rullar i budget eller mellanklass än när det gäller premiumsegmentet. Extra spolar till dessa rullar betingar ofta(st) fantasipriser (med det här å andra sidan även rullarna så här kanske vi har tappat kontakten med nyttoanalyser och rationella överväganden?). Hur som helst så reagerade jag på att Shimano levererade en extra spole med den Aero 2500 FA jag köpte för en tid sedan men den (lättare och dyrare, mycket högre kilopris...) 4000 Ci4 jag också köpte levererades endast med den spole som satt monterad. 

En annan märklig sak är att extraspolen ibland är av enklare modell än original/standardspolen. Även här handlar det bara om tillverkarnas snikenhet. Sambandet med onödigt påkostade spolar är uppenbart men om de är så dyra att tillverka att man inte anser sig kunna leverera rullen med en extra sådan spole så kanske man borde ta sig en funderare?

Daiwa Procaster 3050X

Bäst i klassen under senare år är Daiwa med sin Procaster X, en bakbromsad rulle med sk fightingbroms, som levererades med tre fina aluminiumspolar (två djupa och en grund sk matchspole). Dessutom var rullarna i storlekarna 2550 och 3050 identiska bortsett från spolarna vilket innabr att om man köpte an av varje så var man lycklig ägare till ett system med två rullar och sex spolar  med olika linkapacitet. Fast var tillverkarna alltid så justa mot oss sportfiskare så skulle det väl inte bära sig för dem...

Ja hur är det egentigen?

Nu har en användare på Sportfiskarnas diskussionsforum ställt frågan om det är OK att fiska gädda under leken eller om man bör låta bli. Visserligen har Sportfiskarna redan på sin hemsida uppmanat till fiske på gädda som just ska till att leka men det ska ändå bli intressant att följa diskussionen. För min del är det solklart att man bör låta fisken vara ifred tills efter leken men jag är ju hopplöst Old School och i flera avseenden - trots att jag tydligen är sponsrad - ur synk med det som numera kallas sportfiske...

1. 
   

   

   FreeddeGredde sa:idag 11:49

    Hur är det med fisket när gäddorna leker

   Jag har fiskat väldigt mycket under min uppväxt men det har varit med farsan och farmor, nu har jag börjat fiska på egen hand och jag är väldigt osäker på vad som gäller när gäddorna leker. Ska jag låta bli att fiska när gäddorna leker och varför, är det bara på vissa ställen och vart är det då. Tack i förväg för svar 

edit. På Gotland gäller följande: Gädda och abborre är fredade i kustvattenområdet (ut till 4 sjömil) runt Gotland hela under tiden 1 mars - 31 maj.

Förr i tiden gällde en motsvarande fredning under lektiden även i Stockholms län. Nu är det inte, bortsett från speciella fredade områden, förbjudet att fiska gädda i skärgården under den tiden men det är fortfarande lika olämåligt som det var förr eller som det är på Gotland. Oavsett om man tillämpar C&R eller tar hem fisken till middagsbordet. Det borde egentligen inte vara särskilt svårt, i vart fall inte om man bara såg till fiskens bästa. Det är först när man har andra hänsyn att väga in i kalkylen som det blir litet... annorlunda. Men, som sagt, låt fisken leka i fred och hoppas på ett gott fiske senare. Och det spelar ingen roll om ens fiskevatten är längs kusten, i en insjö eller i en älv eller å. Det är mitt råd.

edit 2.  Två timmar och inget svar. Det hade gått snabbare om han postat en utrustningsfråga.

edit 3.  Tre timmar och inget enda svar (trots att det är mer eller mindre givet att svaret kommer att bli att allt går för sig som inte är uttruckligen förbjudet, bara man kör C&R). Etiken gör enkla saker svåra. Det är det som skiljer oss från djuren.

edit 4. Nu har Freede fått svar. Et som går ut på att det inte är juste att störa fisken i "sexandet" och ett som (som vanligt) hänvisar till Fränstams rön att de allra flesta ändå överlever och att det därför är i princip fritt fram. Nu väntar jag bara på att den fiskvärnande organisationen Sportfiskarna ska dra igång en kampanj för att avskaffa alla omotiverade fiskeförbud och fredningsregler. Det är väl bara en tidsfråga?

AVSLÖJANDE! - MUTAD! SPONSRAD! KÖPT! - AVSLÖJANDE!

Det är bara att erkänna. Jag är köpt. En en av de moderna sportfiskehororna. Sponsrad av en av de största i branschen. Beviset ser ni ovan. För något år sedan fick jag den kepsen när jag, som jag ofta gör, tittade in på Dogger för att köpa (förmodligen) nya havsöringdrag. Och jag tog emot den. Bär den, har låtit mig fotograferas i den och lagt ut bilderna på nätet. Men det är en bra keps så jag tänker fortsätta att använda den. Dogger är också bra, trots att de kör med mutor.

Spolar

En anledning till att jag gillar bakbromsade haspelrullar (heckbremse, som tyskarna säger) är att spolarna till sådana rullar är mindre komplicerade, och därmed billigare, än vad fallet är när slirbromsen sitter i själva spolen. Jag vill nämligen ha en eller flera extraspolar till mina rullar. För att kunna byta lina beroende på fiskesituationen och för att, om olyckan skulle vara framme slippe hålla på och mecka med att spola på ny lina ute på fiskeplatsen. Under senare år har jag köpt extra spolar till några Penn- och Shimanorullar och känt mig rånad varje gång.

ABU:s Cardinal C-serie hade bakmonterad broms och  billiga spolar. En intressant lösning kom Mitchell med. Så finns ju Shimano mfl med sina påkostade spolar i aluminium med  allt mer avancerade slirbromsar och allt högre pislappar...

Fördelen med en i spolen monterad slirbroms sägs vara att en sådan broms blir bättre. Varför det skulle vara fallet begriper jag inte (men jag är, å andra sidan, inte ingenjör). Däremot vet jag att, för det fiske jag bedriver, är en bra bakmonterad broms tillräckligt bra. Visa oss, som ABU skrev när det begav sig, den gädda som klarar Cardinal 66! För så är det ju. Jag lär aldrig få en tonfisk eller en Giant Trevally på kroken eller något annat så stort, snabbt och starkt att slirbromsen havererar. För mina abborrar och havsöringar behöver jag, enkelt uttryckt, inte Formel 1-prestanda.

Visst är en bra och jämnt verkande slirbroms en viktig del av en haspelrulle, men hur bra behöver den vara? Det finns ju en gräns där mätbara prestandaökningar är i praktiken ointressanta. För vanlig landsvägstrafik är det tämligen ointressant om den bil man kör kan framföras i farter runt 250 km/tim. Men precis som det finns många svenska bilister som kan tänka sig att göra stora ekonomiska uppoffringar för att äga och köra en sådan bil så finns det sportfiskare som glatt lägger upp ett antal extra hundra- eller tusenlappar för att få en rulle med absurt stark slirbroms. Mycket handlar det om siffrornas makt. 100 är mer än 10 och, alltså, bättre. Typ tio gånger bättre. Trots att 10 duger mer än väl för att få jobbet gjort.

Precis som man kan ange en linas egenskaper - diameter och brottstyrka -med siffror så kan man göra det med en slirbroms. Men själv upplever jag de siffror som anger antalet spolar och de som står på prislappen som väl så intressanta. Och mer relevanta.