Fisken och vi, 1

Det som mest förändrats under den tid jag räknat mig som sportfiskare är förhållningssättet till själva objektet för vår sport, dvs fisken. När jag växte upp var det närmast självklart att fångsten, om det blev någon, skulle hamna på familjens matbord. Det gällde inte bara den familj jag tillhörde utan var den helt förhärskande uppfattningen, närmast en självklarhet. Lika självklart var att man inte tog upp mer än vad man kunde ta vara på och att man avlivade sin fångst så snabbt och smärtfritt som möjligt. Att låta en fisk ligga och sprattla på durken tills den självdog gjorde ingen sportfiskare. Inte heller ansågs det vara sportfiske att fylla sin frysbox. Åtminstone gjorde man det i omgångar.

Nu var det ju mera sällan man fick mer än vad man behövde och de gånger jag tvingades avbryta mitt fiske tidigare än jag hade önskat för den sakens skull är lätt räknade. Å andra sidan så hör jag till dem som tycker att det är en lyckad fisketur även om en skaplig fisk skulle hugga i första kastet och jag förstår inte riktigt tjusningen i att hala upp ett dussin eller fler gäddor samma dag. Det tycks mig, uppriktigt sagt, en aning själlöst och enahanda och gör mig varken till en bättre fiskare eller min fiskeupplevelse bättre. Och alldeles oavsett om fisken tar skada av det eller inte så är det något som skaver i mig när det handlar om att dra upp fisk och släppa den åter bara för mitt höga nöjes skull. Det känns helt enkelt inte rätt.

En stor del av sporten i sportfiske bestod i att använda så lätta redskap som situationen medger. Värdet av en fångst, säg en trekilosgädda, ansågs vara högre om den tagits på lätt haspelutrustning än om den halats upp med tvåhandsspö, multirulle och 0,45 lina. Samtidigt var det en oskriven regel att det var dålig sport att använda alltför klena don. Fisken skulle ha en sportslig chans att besegra fiskaren men den senare skulle,om han skötte sin kort, så gott  som alltid avgå med segern.

Georg Lööf med sin rekordgädda.

Det fanns också en utbredd föreställning, att små drag var effektiva även när det gällde att locka stor fisk. Särskilt när fisken var trög att hugga rekommenderades av experterna att försöka erbjuda den ett mindre, mer lockande, bete. Svenska husgudar som Gunnar Sandström, Curt Lindhé och Nils Färnström såväl som utländska auktoriteter som Eugene Burns präntade in det i oss. Föreställningen bevisades också av fångster som den 22,5-kilos mälargädda, tagen på en liten Mepps Mino spinnare (en Aglia med en liten gummifisk) av Georg Lööf sommaren 1973 som länge gällde som officiellt svenskt sportfiskerekord för arten. Drillningen lär ha tagit bortåt en timme och hur det påverkade fiskens överlevnadschanser vid återutsättning var en akademisk fråga. Rekordfiskar måste dåförtiden vägas på krönt våg för att godkännas så avlivning var mer eller mindre obligatorisk.

Fortsättning följer...