Glefs och Torsk

Sölvkroken Glefs, 18 och 28 gram

När jag rotade bland mina fiskegrejor fann jag några överlevare från den tid då jag fiskade torsk i Östersjön. Inte torskar men drag. Jag tror att de heter Glefs och är tillverkade av Sölvkroken. Det rör sig om de simplaste jiggar jag någonsin sett. Blyhuvuden i vikterna 18 eller 28 gram och en bit gummislang på kroken. De kastade långt och sjönk snabbt. Fastnade sällan i tången (men ofta i en gapande torskmun). Fiske och fiskeutrustning behöver inta vara så märkvärdigt. Med några Glefs och några Elbe Torsk kunde man en gång i tiden vara säker på att fixa torsk till middag. Dragen är lika bra nu som då. Det är något annat som fallerar.

Elbe Torsk, 28 och 40 gram

Get Your Old Tackle Out!

Även om jag genom decennierna "lyckats" samla på mig en orimlig massa fiskeprylar så är jag litet tveksam till att samla på grejor bara för samlandets skull. Jag tycker att man ska använda grejorna till det de är avsedda för, dvs fiska med dem. Att lägga flera tusen pengar på väggprydnader är inte riktigt min grej men det är alltid roligt att se gamla rariteter. Så håll till godo!

Superlinor 5

På bilderna ses 8 kilometer lina jag nyss hämtat på posten (eller ICA som det ju är nuförtiden). (Minns ni Roy Anderssons reklamfilm med den arge mannen som hävdade att "det här är ingen riktig post!"?) Lär räcka ett tag. Det sägs att nylonlina är en färskvara och det är riktigt. Lina man använder och som utsätts för solljus har begränsad hållbarhet men lina som förvaras svalt och mörkt håller sig i åratal. Det de tre linorna på bilden har gemensamt är att de är gjorda av sk copolymer (eller multipolymer) och överdragna med fluorocarbon. De är vidare avsedda för surfcasting (medelhavsvarianten) och har extremt hög angiven draghållfasthet. De båda 0,20 mm grova linorna ska hålla 5,78 kr (Akira Surf) respektive 6,150 kg (Kali Kunnan Typhoon. Om de i realiteten är starkare än min hittillsvarande favoritlina i samma dimension, Trabucco XP med angiven brottstyrka 4,0 kg) får framtiden utvisa. De känns i alla fall starka när jag provdrar dem med händerna.

Den grövre linan, 0,22 mm (fast det anges inom parentes att diametern är 0,229 mm vilket enligt gängse avrundningsregler snarare är 0,23 mm) är också en fluorocarbonöverdragen multipolymer. Märket är Cinnetic Sky Line och hållfastheten anges till 7,30 kg vilket är betydligt mer än den 0,35 lina jag brukade fiska grov gädda med på sjuttiotalet. Och det gäller även 0,20-linorna.

Notera den säregna avrundningen (på Sky Line) av 0,229 mm till 0,22 mm... Men 7,3 kg är ju fortfarande ruggigt starkt för en 0,23 mm-lina.OM uppgiften om brottstyrka stämmer. Men det borde den ju göra när man varit så noga att man tagit med två siffror efter kommatecknet...

Bra jobbat!

Östersjöns eländiga tillstånd gör mig gråtfärdig. Det är det ena eländet efter det andra.Nu har vi fått bukt med de miljögifter som hindrade sälarnas reproduktion, vilket är bra, men detta har lett till en sälstam som frestar hårt på de krympande fiskbestånden. Så har vi skarven. Om den hör hemma här eller inte kan man ha olika åsikter om. Att sälen har hemortsrätt i Östersjön är oomtvistligt. Men det har ju fiskarna också. Och vi som gillar att fiska.

Vad det handlar om är att få till stånd en rimlig förvaltning.Sälarna är rovdjur och levde de på land så skulle folk vara vansinniga. Här har man skyddsjakt och licensjakt på ett i princip obefintligt bestånd - några dussin eller så - varg. I svenska östersjövatten har vi nu långt över 100.000 sälar. 

Skarven - mellanskarven - var minst lika sällsynt som sälen var när jag började min karriär som sportfiskare men nu är det den vanligaste fågeln i skärgården och längs våra kuster. Andra arter minskar. Det finns säkert många orsaker till detta men rimligen så har konkurrensen från en art som för några decennier i princip inte fanns här men som nu dominerar sin betydelse.Att skarvens utbredning har betydelse för de kustnära fiskbestånden är ett faktum. Även om andra östersjöns problem bidrar till detta så kan jag bara konstatera att förr mycket goda fiskevatten som nu hyser skarvkolonier är så gott som värdelösa

Självklart så ska vi försöka komma till rätta med övergödning, miljögifter, exploatering av av fiskens reproduktionsområden och andra problem men det håller inte att fortsätta låtsas som om säl och skarv inte är problem vi måste hantera. I vart fall inte om vi vill kunna fiska längs våra kuster.

Men våra politiker, de nationella men särskilt de som fått förtroendet att styra europas öden, har inte lyckats komma till rätta med övergödningen, fortsätter att tillåta bottentrålning och att fastställa orimliga fiskekvoter och fridlyser säl och skarv. Om de hade på agendan att helt köra östersjöfisket i botten så kunde de knappast göra ett bättre jobb.

En annons från 1958

En annons från 1958

Vilket är mysteriet? Och vilket är det rätta svaret?

Sybehör

Vi  sportfiskare, åtminstone de av oss som är män, har sällan ärende till sybehörsbutiker. Många av oss har kanske aldrig ens satt sin fot i en sådan. Men i dessa butiker finns mycket som är användbart för fiske (och det är ofta mycket billigare än när samma prylar köps i en fiskebutik).

Senast - för någon vecka sedan - jag tittade in i min lokala sybehörsbutik hittade jag den här lilla saxen. Den kostade 29 kr och är väldigt behändig när jag sitter hemma och knyter tafsar och annat. 

Gamla favoriter 7: ABU Atom

Två gamla Atom i storlek 75 mm (25 g). det övre i färgen M och det nedre i Z.

Den 6 augusti 1945 släpptes atombomben "Little Boy" från det amerikanska B-29-bombplanet "Enola Gay" över den japanska staden Hiroshima. Tre dagar senare släpptes ytterligare en atombomb över Nagasaki. En kvarts miljon människor strök med och resten är, som det brukar sägas, historia.

Man skulle kunna tro att sådana förskräckliga händelser skulle ha gett ord som atom en dålig klang men så pervers är verkligheten att det motsatta tycks ha varit fallet och redan året därpå, 1946, lanserade AB Urfabriken i Svängsta ett nytt skeddrag med namnet Atom. Draget kom att bli en av ABU:s största succéer. 

Släktskapet med Utö är tydligt och dragens profiler är identiska.

Designmässigt är Atom helt enkelt ett korrugerat (veckat) Utö. Utö är, tillsammans med Kaleva, det kanske mest klassiska av svenska skeddrag och det var det redan när Atom kom till. Utö var så gammalt att det inte omfattades av något mönsterskydd (och det tillverkades på många olika håll). Att utgå från det väl beprövade Utö var naturligtvis ett smart drag och närmast en garanti för att det nya betet skulle fungera. Fungerade gjorde, och gör, det även om många (som jag) ändå föredrar Utö. Om gäddorna gör någon åtskillnad på de olika skedarna är oklart.

Storleken 75 mm/25 gram är den förmodligen "vanligaste" versionen av Atom och den storleken var "mellanstorleken" när draget lanserades. De båda övriga storlekarna var då 60 mm/20 gram och 100 mm/35 gram. Genom åren har draget även funnits i 7 och 12 grams versioner och nyligen kom det i storleken 110 mm/55 gram.  

25-grammaren är en fullt tillräcklig munsbit även för fullvuxna gäddor. Numera är den storleken försedd endast med en trekrok (vilket är fullt tillräckligt och enligt min uppfattning mer effektivt än de dubbla trekrokar som förr var mer eller mindre obligatoriska på drag i den här storleken).

Åtminstone 12- och 20-gramsversionerna har, om inte mitt minne fallerar, funnits med vasskyddad enkelkrok och 20-gramsdraget erbjöds även med sk "Giller" vasskyddad trekrok. Naturligtvis har Atom tillverkats i alla tänkbara färgvarianter.

Hur många svenska gäddor som slutat sina dagar med ett Atom i gapet är det ingen som vet och det är fortfarande lika effektivt som det var på fyrtiotalet. När ABU körde med sina sk Måste-beten för olika fiskarter ingick Atom självklart bland gäddragen. Hittar du ett gammalt Atom liggande någonstans så är det alltså ett fullt gångbart drag men samtidigt kan det handla om ett samlarobjekt, något som kan vara värt att tänka på innan du sätter fast det i närmsta vassrugge. Om man nu bryr sig om sådant...

Superlinor 4

Jag kan inte släppa det här med hur otroligt starka dagens linor är, såväl monofila nylonlinor som sk flätlinor Och hur starka linor vi numera tycks behöva jämfört med vad man klarade sig med förr.

I mitt lilla fiskebibliotek har jag den trevliga boken "Haspelspinn" som utkom på Wahlström & Widstrands förlag 1958. Den består av fyra artiklar författade av Olle Birkesten, Curt Lindhé, Gösta Gleerup och Einar Hällås. I Birkestens bidrag, med titeln "Haspelspinn - de stora möjligheternas fiske" redogörs ingående för redskapen sådana de var 1958.

I tabellform återfinns en indelning av lättspinn, medeltungt spinn respektive tungspinn med betesvikter under 10 gram, 10-25 gram och över 25 gram. De lingrovlekar som anges för de olika fiskesätten är 0,20-0,25 mm, 0,30-0,35 mm respektive 0,35-0,45 mm (men i det avsnitt som särskilt behandlar linor anmärks att "så grov lina som 0,45 kommer sällan eller aldrig till användning vid haspelfiske". De rekommendationerna är desamma som idag och motsvarar vad man får för lina med på köpet, eventuellt redan påspolad på rullen, när man köper ett färdigt set.

Om linorna skriver Birkesten vidare att de har ungefär följande relativa dragkraft (med vilket jag antar att han avsåg brottstyrka): "0.20 mm = 1,9 kg, 0,25 = 2,6, 0,30 = 3,6, 0,35 = 4,6, 0,40 = 6,0 och 0,45 = 7,5 kg". Den lina jag vanligen använder är Sufix XL Strong. Det är ingen extremt stark lina men håller bra, är lagom elastisk, kastar bra och är knutsäker. Funkar kort sagt till det mesta och jag har de dimensioner jag oftast använder på bulkspolar. För olika dimensioner av XL Strong anges följande brottstyrkor: 0,20 mm- 3,3 kg, 0,25-5,4, 0,30 - 7,7, 0,35 -10, 3 och 0,40 mm - 13,0 kg. Dagens 0,30 mm nylonlina är alltså lika stark som en 0,45 mm lina var i slutet av femtiotalet (och redan då var 0,45 en lina som var så grov att den sällan eller aldrig användes till haspelfiske). Sedan så finns det nylonlinor som är åtskilligt starkare än Sufix XL Strong och dessutom absurt starka flätlinor.

Vi har idag tillgång till lättare och spänstigare spöklingor och det finns till skillnad från vad fallet ofta var förr inga rullar med riktigt usla slirbromsar. Därför kunde man tänka sig att fisket idag skulle bedrivas med lättare redskap än vad fallet var då, men utvecklingen har snarare gått åt det andra hållet. Det begriper jag inte. Jag har idag tillgång till linor i dimension 0,25 mm och klenare som är starkare än den Damyl 0,35 mm jag använde till mitt gäddfiske på sjuttiotalet (och då fiskade jag lika ofta med 0,30 mm på spolen) så jag har gått ned något i dimension vilket ger längre kast och samtidigt fiskar jag med starkare lina än vad jag gjorde då. Det är vad jag kallar för en win/winsituation.

På land eller i sjön?

Fisken vi vill fånga finns i vattnet.Själva kan vi, när vi fiskar, befinna oss antingen på land, stående  i vattnet (vadande) eller flytande på vattnet (i någon form av form  av flytetyg, vanligen en båt). Själv har jag ägnat mig åt alla dessa former av fiske men med stigande ålder (och anspråk på bekvämlighet) så föredrar jag alltmer att fiska från land. Visst, man blir mer begränsad, men det är jobbigt (och ofta kallt) att sitta i en båt. Dessutom är det ju så mycket annat än att fånga fisk som är viktigt. Att göra upp en liten brasa. Gör man inte gärna i en båt. Att pinka på ett träd. Omöjligt i en båt. Att lägga sig på rygg en stund och titta på molnen (eller blunda...). Ofta inte möjligt i en båt.

Dock har jag alltid med mig (och oftast på mig) sk vadarstövlar (eller sjöstövlar), dvs stövlar med mjuka skaft som går upp till grenen. De hindrar en inte märkbart när man rör sig på torra land men gör att man kan gå tillräckligt långt ut i vattnet för att få vettiga kastvinklar (och, på långgunda stränder, för att nå tillräckligt långt).

Superlinor 3

Nu har jag gjort slag i saken och beställt några olika monofila nylon(?)linor i klena dimensioner (0,14-0,24 mm) med osannolikt höga angivna brottstyrkor. Bla en 5000-metersspole av en 0,20 lina som om den håller vad den lovar (5,8 kg) antagligen kommer att bli min standardlina (resten av livet...) för "vanligt" haspelspinn och mete. 

Fortsättning följer...

Först

Ibland är man först. Någon är ju alltid det. Bill Lewis var först med att konstruera en skedlös wobbler (lipless crankbait) med inbyggd rasselkammare. Hans Rat-L-Trap kom till i slutet av sextiotalet. Jag var kanske inte först men bland de första i Sverige att få tag på betet, för om jag minns rätt så köpte jag asken överst i bild på dåvarande Husbergs i Uppsala när jag gick i sjätte eller sjunde klass, dvs alldeles i början av sjuttiotalet.

Betet utan ask har jag köpt senare (det här århundradet) och, vill jag minnas, hos Lungrens i Gamla Stan. Det verkar vara en kopia för det har en extra ryggfena jag inte känner igen från Rat-L-Trap men annars är det identiskt. Det har jag använt men asken till betet från Husbergs var fortfarande igentejpad (och ett litet helsike att få upp) men jag köpte några fler (i olika färger) från Husbergs.

Vad har man då en sådan här plastskramla till? Tja, jag brukar använda dem på sommaren till att locka fram abborre. Det är ju ett sk sökarbete, dvs ett drag man tar till när man fiskar litet i blindo, dvs inte riktigt vet var fisken är vilket ju ofta är fallet när  abborren jagar i frivattnet. Eller gösen. Ett sjujäkla liv måste betet hur som helst föra med sina fyrtio (40!) små stålkulor så fisken lär  ju höra det på långt håll. Och till skillnad från skedspinnare så tvinnar Rat-L-Trapen inte linan.

Nu har ju sådana här beten blivit poppis här i landet och bla Rapala har en variant. Men Rat-L-Trap är originalet. Bill Lewis var först.

edit. Ett sk fun fact jag nyligen inhämtade är att betet tydligen är namngivet efter Bill Evans gamla risiga och skramliga bil som gick under namnet Rat-L-Trap.

Ett litet mysterium

Den här lilla spinnaren har hamnat i min ägo. Jag känner inte igen den, dvs har ingen uppfattning om vad den heter eller vem som tillverkat den. Kort sagt är den ett litet mysterium. Kan någon hjälpa mig att lösa det?

Uppenbarligen är det ett bete avsett för fiske i starkt strömmande vatten. Den målade blykroppen, som är 30 mm lång, är utformad som en antikink. Utan tillgång till våg uppskattar jag det lilla betets vikt till ca 15 gram.

Torsktorsk

Torsk är (eller var i alla fall) en fin mat- och sportfisk. Torsk betyder också att vara utan något. Har man soppatorsk så är tanken tom. Torsk är nog den fisk jag fångat flest av, då när Östersjöns förråd av torsk var till synes outtömligt. När jag under några år på åttiotalet bodde i Visby hade jag för vana att på söndagmorgnarna (om vädret inte var sådant att det var förenat med överhängande livsfara) bege mig till ett ställe på Norra vågbrytarens utsida och dra upp några lagom stora mattorskar. Aldrig fler än fem och oftast nöjde jag mig med två (och jag behövde sällan göra ens tio kast innan kvoten var fylld). På öns andra sida var det lika gott om torsk.

Nu är vi torsktorsk. För fyra år sedan, just vid den här tiden, fick jag en när jag egentligen fiskade efter havsöring utanför Almedalen. Jag blev nästan tårögd över återseendet och varsamt lät jag den gå åter. Det är för jävligt att vi och de vi utsett att bestämma över oss inte kunde ta bättre vara på en sådan tillgång som östersjöns olika bestånd av torsk var. Här är en av de senaste larmrapporterna. Ett bestånd kan tydligen snabbt minska med 75% men en så drastisk minskning av fiskekvoterna är naturligtvis inte realistisk...

I förra riksdagsvalet lade jag min röst på Miljöpartiet, mest eftersom jag uppskattade Isabella Lövins arbete för att få EU att besluta om, ut hållbarhetssynpunkt, realistiska fiskekvoter. Men som vanligt blev jag blåst. Hon sattes på andra arbetsuppgifter (om hon gör någon skillnad där vet jag inte) och utfiskningen av Östersjön fortgår. Business as usual. Politikerna frodas men torsken dör ut.

Daiwa Silver 1000D

Daiwas haspelrullar fick en plats i mitt hjärta genom en produktkatalog från sent sextiotal som, oklart hur, då hamnade i min ägo och under några år kom att utgöra en del av mitt fiskebibliotek. Ofta satt jag och dreglade över de fantastiska rullarna, fortsatte att fiska med min Abumatic 220 och till slut satsade jag mina sparpengar på en ABU 333. De där japanska rullarna hade ingen hört talas om i Falun där jag bodde när rullköpet var aktuellt. Minnen...

Detta - dreglandet såväl som rullköpet - var innan Daiwa lanserade sin epokgörande serie rullar med utanpåliggande spole (silverserien). Jag har redan presenterat 2500C (som jag vill minnas var först ut) och idag är det dags för den lilla 1000D, en enligt tillverkaren ultralätt rulle (även om det fanns en ännu mindre som hette 500) med en linkapacitet om 145 meter 0,22 mm nylonlina. Det var lagom för lättare fiske då när en lina i den dimensionen höll kanske 2,5 kilo men jag tänker fylla skönheten på bilden med en modern "fluorocarbon coated" som ska hålla 4,7 kilo och sedan lär den få följa med när det är dags för litet finlir efter kustöring och jakt på åländska abborrar.

Superlinor? 2

När de heldragna nylonlinorna kom tappades många fiskar och förlorades många drag till följd av att knutarna gick upp. De nya linorna krävde nya knutar. Snart hade alla (eller så gott som alla) lärt sig att knyta blod- och clinchknutar och vikten av att blöta linan innan knuten drogs åt. Så kom då flätlinorna och historien upprepade sig, som den ju brukar göra. Man svor över hur odugliga de nya linorna var att hålla knutarna tills man lärt sig de nya knutar som behövdes och snart kunde alla (eller så gott som alla) knyta palomar- och UNI-knutar.

Vissa av de nya linorna är extra känsliga för hur knutarna görs, tex Nanofil (som annars är en av de i mitt tycke trevligaste) kräver alldeles extra omsorg när knutarna görs (och hur noggrann man än varit så är det klokt att provdra knutarna litet extra och en liten droppe superlim som en extra fösäkring är sällan fel).

Att de flesta flätlinorna är så gott som helt oelastiska (stumma) brukar framhållas som deras kansk främsta fördel. Detta gör att minsta nafs i betesänden av linan känns. Visst ligger det något i detta och vid fiske på stora djup är det säkert en avgörande fördel. Vid fiske på kortare håll, som ju normalt kastfiske oftast handlar om, är en modern heldragen nylonlina enligt min uppfattning tillräckligt känslig. Det gäller särskilt när man, som jag, är uppväxt med elastiska linor. Med en stum lina gör man mothugg för ofta, för tidigt och för hårt, åtminstone tills man lärt sig. Drillningen blir, det är i alla fall min erfarenhet, säkrare med en elastisk lina som tar upp fiskens knyckar utan att fresta alltför mycket på krokfästet eller den övriga utrustningen. Det är förvånansvärt mycket ett tiotal meter nylonlina kan absorbera utan att brista. Elasticiteten innebär ju att brottstyrkan kan överskridas flera gånger om utan att linan brister så länge den inte är helt uttänjd. En stum lina brister genast när den dragkraft som verkar på den överskrider dess brottstyrka. Detta kan till viss del kompenseras med en högre brottstyrka men då blir oundvikligen påfrestningarna på spö och rulle större. Är spöt mjukt och med en djup (långsam) aktion kan det i viss mån fungera som stötdämpare men modet föreskriver lätta och relativt styva spön med snabb aktion. Spöbrott är, av någon anledning, mycket vanligare nuförtiden...

Den 0,35 mm damyllina jag hade på min ABU 333 i början av sjuttiotalet (inte tusan hade man råd att byta lina varje säsong!) när jag fiskade  efter torsk och gädda höll, om jag minns  rätt mellan fem och sex kilo. Låt oss säga att brottstyrkan var angiven till 5,5 kg. Det räckte mer än väl för att dra upp ganska stora fiskar och en hel del tångruskor och grövre lina än så fann jag aldrig skäl att använda. Bredvid datorn ligger just nu en spole med Damyl som är ungefär 45 år yngre. Den heter Power Trout System och är överdragen med fluorocarbon. Diametern är 0,25 mm och brottstyrkan angiven till 6,0 kg. Jag ska förse en av mina "gamla" Cardinal C4 med ny lina inför senhöstfisket efter havsöring och väljer mellan den linan (som är ny för mig), Trabucco XP och Sufix XL Strong. De båda senare (som är gamla bekanta. för att inte säga favoriter) ska hålla för 5,8 respektive 5,4 kg, dvs är lika starka som eller något starkare än den 0,35-lina jag fiskade gädda med på sjuttiotalet (och då finns det ännu starkare  nylonlinor på marknaden). Den främsta anledningen till att jag ofta använde 0,35 och inte 0,30 mm vid just gäddfisket var inte själva brottstyrkan utan att den grövre linan var något stummare (dvs den hade säkert samma elasticitetskoefficent men man fick ta i mer för att den skulle töja sig) och gjorde det lättare att sätta det vid gäddfiske så kritiska mothugget. De moderna linorna är mindre uttalat elastiska än dåtidens och de jag nämnt är (eller ska vara såvitt avser damylen som jag ännu inte testat) tämligen stumma. På trabuccolinans spole anges detta med orden "Direct Bait Control". Hur som helst, jämfört med vad som fanns att tillgå när jag började min sportfiskarkarriär så är dagens nylonlinor (i vart fall de bättre av dem) minst lika mycket superlinor som de flätlinor som är så populära.

En positiv sak som flätlinorna fört med sig är att folk plötsligt är beredda att betala för en bra lina. En förpackning om 100-150 meter flätlina kostar ju ofta runt 300 kr och även de dyraste nylonlinorna framstår i jämförelse med detta som något av lågkostnadsalternativ.

Så, vart vill jag komma? Vilken är min slutsats? Jo, den är att när det handlar om linor så är det mesta avsevärt mycket bättre nu än vad det var förr (nu blev ni väl allt litet förvånade?!). Vi har tillgång inte bara till nästan löjligt bra heldragna nylonlinor utan även till en mängd olika "flätlinor" och dessutom sk flurorcarbonlinor (som jag inte särskilt behandlat i de här inläggen). Kort sagt så har vi möjlighet att anpassa linvalet efter det fiske vi vill bedriva på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Men då måste man förstås veta tillräckligt för att kunna göra rätt, eller åtminstone hyfsat intelligenta, val och de flesta använder väl fortfarande den lina som satt påspolad när de köpte rullen...


edit 171110. Såg just en lina för surfcasting (medelhavsmodellen) i dimensionen 0,16 mm med angiven brottstyrka 4,6 kg! Måste naturligtvis införskaffas och testas.

Superlinor?

När jag började fiska var heldragen (monofil) nylonlina det enda som stod till buds. Det var ingen dålig lina. Relativt osynlig i vattnet, knutsäker (när man lärt sig hur man skulle göra knutarna), stark, smidig och töjbar. Mest använde man (inte bara jag) 0,30 mm och en sådan lina höll (om den hette Abulon och man litade på angivelsen på spolen) drygt 4 kilo (4,4 kg vill jag minnas att det stod). Damyl var ungefär lika stark, läckert grönaktig jämfört med Abulons isblå färg, och något smidigare. Damyl 0,35 mm blev den första lina jag skaffade till min ABU 333 när jag köpte den 1971. Jag köpte även två extraspolar som småningom fylldes med 0,30 mm respektive 0,25 mm Dogger (jodå, varumärket användes först av Wennerströms till de perlonlinor de saluförde). Utöver dessa minns jag den tyska (dyra) Platil som var något kilo starkare än alla andra linor (men den var  inte att tänka på med min budget).

Flätade linor? Jo, de fanns men såg man dem så satt de ofta på en gammal (pre Ambassadeur) multirulle. Den heldragna nylonlinan var det moderna alternativet och de flätade linorna sågs som antikviteter.

Med tiden utvecklades nylonlinorna. Det kom nya märken och nya varianter av de gamla. Jag minns en brunfärgad lina som såldes av Elbe under namnet Expert. Den var stark och relativt stum och i 0,35 mm blev den min lina för gäddfisket jag bedrev med sexfots glasfiberspön med snabb aktion och i linänden satt oftast ett 23 grams Utö. Bete och en annan tillverkare gjorde sina 75 mm långa Utödrag i den vikten. De hade (har) bättre gång än de 2 gram tyngre drag med samma längd som ABU mfl kom med. Dogger kom med en röd lina som såldes under namnet Rubin. Den var starkare och mindre töjbar än den gamla doggerlinan och kastade mycket bra. ABU kom med en dyrare premiumlina och en billigare variant (som faktiskt var helt OK och även såldes på bulkspole).

Så började det dyka upp sk co-polymerlinor som påstods ha diverse, fantastiska, egenskaper vilka väl skulle motivera det högre priset och många av dem var i och för sig bra. DuPont kom så med sin Prime, en lina med en stum kärna överdragen med någon slags nylon. Den marknadsfördes med stumheten som argument. Stum var den men också tämligen styv och inte särskilt rolig att ha på en haspelrulle.

Sedan kom de första av dagens flätlinor, som de ju kallas även om långt ifrån alla är flätade, stumlinor eller superlinor. Kärt barn har många namn. Även beträffande dessa har en utveckling skett och pågår alltjämt. En sak de nya linorna skapat är förvirring. På spolarna anges nämligen, precis som för nylonlinorna, linans diameter och brottstyrka. Exakt hur dessa storheter mäts har jag inte klart för mig (och det tror jag det är få andra som begriper) men klart är att dessa uppgifter avseende flätlinor inte är direkt jämförbara med motsvarande uppgifter för en heldragen nylonlina.

Vad diametern beträffar så brukar ju på haspelrullens spole finnas uppgifter om hur mycket lina av olika dimensioner spolen rymmer. Dessa uppgifter avser (om inte annat anges) heldragen nylonlina och brukar stämma rätt bra. Tänker man fylla spolen med flätlina får man gissa eller försöka uppskatta hur mycket flätlina av en viss, angiven, dimension spolen rymmer. Min erfarenhet är att man ofta får rum med ungefär samma längd om man halverar dimensionen, dvs att spolen rymmer lika mycket 0,15 mm flätlina som den rymmer 0,30 mm nylon. Det är en mycket grov tumregel men användbar som utgångspunkt. Detta medför att en del av flätlinans påstådda fördel framför nylonlinan - dess överlägsna brottstyrka i förhållande till diametern - ter sig något tveksam. 

I luften och i vattnet är det något annorlunda än på spolen. Där märker man, när man använder flätlina, att man har en tunnare lina. Jag är inte man att förklara hur detta hänger ihop men så är det. Detta ger naturligtvis längre kast och medför att linan skär lättare genom vattnet (vilket tex gör att det går snabbare att få ned sitt bete på ett givet djup och underlättar att håll bottenkontakt i strömmande vatten eller vid fiske från drivande båt).

Även uppgifterna om en flätlinas brottstyrka får man ta för vad de är (och riktigt vad de är är inte lätt att bli klok på). I vissa fall tycks de stämma men många linor håller för närmare dubbelt så mycket som angivet och andra för knappt hälften. Varför det är så är, som sagt, oklart men så är det och det har inte blivit bättre trots att vi nu haft flätlinor rätt länge.

En observation jag gjort är att kvaliteten är mer varierande när det handlar om flätlinor än beträffande heldragna nylonlinor. Detta gäller såväl mellan olika märken som inom ett och samma märke. Olika sk batcher verkar bli olika bra och hur det är med kvalitetskontrollen kan man ju undra. Klart är att vi är många som erfarit, när vi ersatt en gammal flätlina med en exakt likadan - samma sort och samma märke - att den nya linan inte alls har samma egenskaper. Den kanske börjar fransa sig tämligen snabbt eller bra går av utan förvarning vid måttlig belastning. Man får, kort sagt, se upp och sådant känns litet obehagligt när det gäller en i fiskeutrustningen så avgörande detalj som linan. Den måste man helt enkelt kunna lita på!

Fortsättning följer...

Telespö?

Jag har fotograferat lika länge som jag fiskat och fick min först kamera (en enkel Kodak Instamatic) innan jag fick mitt första kastspö. När det handlar om kameror är jag rätt kräsen. Det där att fotografera med mobiltelefonen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om men många gör det. Jag själv också, ibland. För det finns en tumregel när det handlar om kameror som säger att de bästa bilderna tar man med den kamera man har till hands. Den regeln är svår att komma runt och den kan appliceras även på till exempel fiskeutrustning. Den enda utrustning man i en given situation kan fånga fisk med är den man har till hands. Råkar det vara ett metspö skuret ur en hasselbuske som man håller i handen där man står på en brygga så är det tusen gånger bättre än det super-duper kolfiberspö med jättefin rulle man har hemma.

Fladen Fishing Vantage Classic Tele 240. Åtta fot utdraget, transportlängd 65 cm.

Mobiltelefonens popularitet som kamera beror naturligtvis på att de flesta av oss alltid har den till hands medan våra systemkameror oftast, om vi inte är yrkesfotografer, befinner sig någon annanstans än vad vi själva gör när det vi vill föreviga dyker upp. Med fiskegrejor är det ungefär som med systemkameror. Har man inte gett sig ut på en fisketur så har man dem sällan till hands om att tillfälle att fiska skulle dyka upp. Är spöt otympligt (som en tvådelat tolvfotare) så riskerar det att bli bortprioriterat när man gör packningen för utlandsresan eller bara för en weekend på västkusten för att hälsa på släkt eller vänner. Även under en cykeltur på sommaren ter sig ett spö ofta bängligt att transportera.

Prydligt detaljarbete med bla snygga lindningar och spöringar som ser förtroendeingivande ut.

Problemet är spöts längd. Ofta vill man ju ha ett hyfsat långt spö när man ska fiska och då blir den sk transportlängden oundvikligen rätt lång även om det är tvådelat (vilket ju är det vanligaste). Ett tvådelat åttafots spö är litet drygt fyra fot när man tagit isär det. Fyra fot är 120 cm och drygt fyra fot ungefär 130 cm. Det låter kanske inte långt men i en liten (eller fullpackad) personbil är det inte helt oproblematiskt. Reser man med allmänna transportmedel är det tillräckligt långt för att ställa till bekymmer eller i värsta fall komma i kläm (och vara obrukbart när man kommer fram).

Den skjutbara spöring man ofta ser på den översta sektionen på telespön kan ofta vara ett rpoblem. Förr var den hylsa på vilken ringen är monterad ofta av metall, vilket gav brottanvisningar och med tiden spöbbrott, men på det här spöt sitter ringenpåen lång och mjuk hylsa. Ser snyggt ut och bör fungera väl.

Dessbättre finns flerdelade - tre-, fyr eller till och med sexdelade - spön att tillgå, sk plockepinnspön. Det finns också teleskopiska (utdragbara) spön. Naturligtvis försvagas en spöklinga av delningar och dessa påverkar även spöts aktion negativt. Idealet vore alltså ett odelat spö men då är det också mer eller mindre omöjligt att transportera (och flygresor till spännande fiskevatten kan man helt glömma).

Flerdelade spön kunde man göra redan på splitcanetiden (splitcane är spön tillverkade av lamellimmad bambu och alltså massiva) medan telespöna förutsätter rörbyggda klingor. De dök upp på sjuttiotalet och fick snabbt ett dåligt rykte. Sedan dess har en del hänt, på gott och ont. En annan faktor är att telespön här i landet betraktas som dåliga är att de av någon anledning av tillverkare och importörer placerats i lågprissegmentet och därför kommit att betraktas som billigt skräp och mer eller mindre odugliga för seriöst fiske. När sedan kolfiber tog över som spömaterial blev det än värre eftersom man fortsatte att hålla priserna nere och därmed fick än större kvalitetsproblem än när man gjorde billiga spön av glasfiber. I någon mening får man ju vad man betalar för och att ett spö för 250 kronor sällan eller aldrig kan mäta sig med ett som kostar 2.500kr är ju inte i sig förvånande.

Rullfäste och korkgrepp av enkelt utförande men i god kvalitet.

Nu går det dessbättre att hitta telespön i vettig kvalitet (även på den svenska marknaden).Spöt på bilderna - Fladen Fishing Vantage Classic Tele 240 - verkar vara ett sådant. Katalogpriset är 549 kr vilket är relativt högt för ett telespö (och för det som lågprismärke betraktade Fladen Fishings produkter som här i landet ofta hittas på Ö&B och liknande lågprisoutlets) men just den detaljen ger mig hopp om att det ska hålla en någotsånär kvalitet och de intryck jag fått vid en noggrann inspektion och provfiske (det nappade dessvärre inte men det beror nog inte på spöt) är genomgående goda. Ett sådant spö med en "gammal" daiwarulle bor nu i bakluckan på min bil, redo för fiske inom mindre än en minut om tillfälle skulle yppa sig. Spöt ryms även i min ryggsäck liksom i min resväska så nästa gång jag reser till Portugal (eller vart det nu kan bli) så kommer det säkert att få följa med.

En ytterligare fördel med telespön är att de kan förvaras/transporteras mer eller mindre helt upptacklade. Spöt på bilden - ett Titan Minitel från Grauvell, 10 fot i utdraget skick och klassat för kastvikter upp till 60 gram, är förberett för kustmete och allt som återstår är att fästa en lämplig tafs med krok, agna, ställa in flötesstoppet på önskat djup och kasta. Minitel heter det eftersom transportlängden är blygsamma 52 (!) cm. Detta medför vissa kompromisser som ett kort bakgrepp och att den nedersta spöringen hamnar väl nära rullen vilket är en nackdel om man använder haspelrulle. Å andra sidan har spöt så många ringar att det fungerar lika bra med multirulle. Man får helt enkelt ta det onda med det goda och i det här fallet är det de goda sidorna som väger över. Spöt har jag köpt från waveinn.com. Rullen är en gammal (från sextiotalet) Daiwa 8300 som fortfarande fungerar oklanderligt.

Wermz revisited

De har av olika anledningar inte blivit av ännu men i helgen så hoppas jag få tillfälle att testa mina Wermz. Jag tänkte tackla upp ett mete med en Wermz och ett med en räka. Förmodligen kommer Wermz att funka lika bra. Jag brukar inte få något på mina räkor. Men får jag några timmar vid vattnet med en kaffetermos, några äppelmunkar och pipan så spelar fångsten mindre roll. Fisk finns att köpa i affären (och där har de så här års även lammkött och annat gott).

edit. I går lagade och avnjöt jag en Irish Stew (och det finns mycket kvar i grytan)...

Passageraren

Jag har ännu inte "kommit över" Börjes inlägg. Det är härligt att stöta på någon med ungefär samma erfarenheter (av värdelösa wobblers och veckopeng) som man själv har. Vill man ha kvitto på att det är en oldtimer man har med att göra så tycker jag att det här citatet funkar bra: "Jag har testat modernare vobblers också, Abu Cello var bra, SwimWhizz inte så pjåkig..." ABU:s Cello... Hur många minns den och hur många av dagens sportfiskare har ens sett en sådan i verkligheten. Modern wobbler, ja jäklar...

Själv har jag ett ungefär fyrtio år gammalt men mycket klart minne av en direkt jämförelse mellan en liten Rapala och ett Utö som jag för några år sedan återgav i novellform. Håll till godo!

PASSAGERAREN 

Han stod längst ut på piren och kastade med sitt haspelspö när jag lastade fiskegrejorna i båten. Där hade jag själv stått och kastat innan vi blev med båt men aldrig fått något. Viken var alldeles för långgrund och vattnet härinne vid det lilla fiskeläget alldeles för ljummet så här mitt i sommaren för att det skulle finnas ens en avlägsen möjlighet att någon gädda skulle hugga på hans wobbler. Så när jag var i jämnhöjd med honom ströp jag motorn och ropade: "Hoppa i!". Det gjorde han.

Knattret från den fyrahästars aktersnurran dränkte alla försök till samtal på vägen ut från hamnen men knappt hade jag tryckt in dödarknappen förrän min passagerare började babbla. Vissa människor har förmågan att tala såväl på in- som utandning. Det är inte ens en sekunds uppehåll i ordströmmen. Den här var en av dem. Tydligen förväntade han sig ingen verbal respons och det fanns inte heller någon sportslig möjlighet att få ens en aldrig så vass syl i vädret. Efter en kvart hade jag fått mig till livs hela min passagerares historia. Ytterligare femton minuter senare svor jag, dyrt och heligt, för mig själv att aldrig mer ge efter för min inneboende hygglighet och ta upp någon okänd fiskebroder i båten. Samtidigt noterade jag, skadeglatt, att han inte hade någon som helst koll på hur man skulle komma till tals med gäddorna i viken. 

Vi låg och drev långsamt över en tångbotten på ungefär fem meters djup och på mitt silver/guldfärgade Utö hade jag tagit två fina trekilosgäddor och började känna mig nöjd med fisket och definitivt utled på sällskapet. Min pratglade passagerare fiskade med en liten grön Rapala, ett bete han mångordigt lovprisade i alla tonarter. Om han någonsin fått någon fisk på draget framgick inte och det såg påfallande nytt ut. Att den lilla wobblern inte dök ned djupare än en halvmeter under ytan och att det knappast simmade några hungriga gäddor i ytvattnet verkade han vara lyckligt obekymrad, eller troligare totalt omedveten, om. 

Jag tacklade av mitt spö och började förbereda återfärden. Vad som sedan hände kan jag inte riktigt förklara. Kanske var det min hygglighet som bröt igenom min irritation eller så kunde jag helt enkelt inte med att se hur bakvänt min passagerare betedde sig utan att göra något åt saken. Hur som helst så bad jag honom att ta loss den fåniga lilla finska balsabiten från tafsen och räckte honom mitt Utö, förklarade för honom hur han skulle låta det sjunka ända ned till botten innan han började veva in och att han sedan skulle ta hem det långsamt, litet ryckigt och med pauser i invevningen. Så långt kom han aldrig. När han låtit betet sjunka och lyfte spöet hade han en fisk på. Han svor över sitt bottennapp medan jag röt åt honom att göra mothugg och det gjorde han. Även i övrigt följde han mina instruktioner och efter en tuff strid kunde jag lyfta in fisken i båten åt honom.

Återfärden blev alltså bortåt en halvtimme försenad men den skedde med en välsignat obabblande passagerare som med ett lyckligt leende på sina läppar satt och fånstirrade på den magnifika gädda som låg vid hans fötter. Någon våg hade jag inte med men vägde den fisken under tio kilo så var det inte med ens ett hekto, det sätter jag min fiskarheder i pant för. Ord var, för övrigt, överflödiga. Att det var den största fisk han någonsin dragit upp, om han nu överhuvudtaget lyckats fånga något tidigare, var uppenbart. Att han var överlycklig var lika uppenbart och att nu verkade ha förlorat talförmågan var underbart.

Nå, jag lämnade honom vid bryggan och riktigt hur han löste sitt och fiskens transportproblem - han skulle några kilometer åt ett helt annat håll än min väg och dessutom cyklade jag själv - vet jag inte men förmodligen gick han, längs stranden eller genom skogen, med gäddan slängd över axeln. Själv trampade jag hemåt i den gotländska sommarnatten med blandade känslor. Visst hade jag gärna tagit den där gäddan själv men å andra sidan så täppte den effektivt till truten på min babblande passagerare...

Här är några fler, enligt Börje effektiva (åtminstone i Gisslaren) gäddrag
Foto: Börje Eriksson

Börje har ordet

Man ska inte driva det här med Old School in absurdum. Ibland måste man testa något nytt. Så nu lämnar jag över tangentbord och kamera till en annan oldtimer som skrivit nedanstående (så kloka!) ord om vad, i betesväg, som lockar gäddor. Så ord och bild till Börje!

*     *     *

Börje Eriksson

Det torde vara känt att vissa beten fungerar bättre i vissa vatten men knappast alls i några få. Min favoritsjö Gisslaren är en sån avvikare. Den driver folk utifrån till vansinne. Sjön ligger i Östhammars kommun. 

Gisslaren är en s.k. källsjö med låg vattenomsättning och rejält humusfärgat vatten. Sjön saknar egentliga djuphålor. Bottnen består av några begränsade slamtäckta berghällar eller stenrösen men 99% av ytan är dy eller man kanske hellre ska tala om lager av debris, halvt eller nästan nedbrutna vegetationsdelar sen förra året. Sjön räknas som källsjö men den får ta emot en hel del ytvatten från skogs- och åkerdiken. Djupet varierar mellan ca 1,5 - 2 m utanför vassarna till 6 m i de djupaste partierna. Vattnet håller på vintern pH 7, dGH 5 och dKH 5 mätt på i början på 80-talet med akvarieutrustning. Miljön i sjön är näringsrik med kraftigt igenvuxna stränder, syrefattig dybotten, ca 80% mätt i september/oktober 1990 och årligen kommer en riklig blomning av ett flertal blågröna alger. Ett odlingsprov analyserat av Limnologiska Institutionen vid Uppsala Universitet gav en lista på nästan 2 A4-sidor av giftproducerande alger. Sjöns växtlighet frodas alltså. Platser där man lade kräftburar på 50- och 60-talen, går man torrskodd på idag. Säv och bladvassbältena samt näckrosor, gäddnate och vattenbläddra har ökat markant de senaste trettio åren, så ock har en grönslemmig trådalg gjort. 

Det läcker ut en hel del näring från gödslade skogsmarker och åkrar genom skogs- och jordbruks-diken. Hushållen runt sjön har s.k, infiltrationsanläggningar för avloppen. Det är tveksamt om dessa filtrerat avloppsvattnet överhuvudtaget, innan det tämligen fritt släpps ut i dikena. Dynghögar läggs i lönndom upp i närheten av åkerdiken, så att lakvattnet från dem snabbt skall försvinna från åkern och ner till sjön.

I sjön finns förutom abborre, gers, gädda och mycket småmört och björkna samt musslor och snäckor även sarv finns det en del av, däremot är det knappt med braxen och löja. Kräftor och gös har dött ut. Mindre abborrar är det gott om men redan fiskar över 3 hekto räknas som stora ex och är fåtaliga. Ett grund som man tagit bort ett dussin matabborrar på återbesätts inte till fullo under sommaren.

Detta om sjöns allmänna förhållanden. Nu till mina erfarenheter av vobblerbeten i detta vatten.

Jag började meta på egen hand i den 1955. Några år senare fick jag en dragvinda och ett par Utö-drag. En dag hittade jag en ledad trävobbler av Hi-Lo-modell. Färgen var borta och krokarna rostiga men vad gjorde det! Med lite färgkritor försågs den med en ny krigsmålning i gult, rött, grönt, blått och svart. Grundmönstret var abborre men färgerna! Ock, ock, ock! Den fick jag två gäddor på innan den tredje slet sönder den.

1960 hade jag tjänat ihop så mycket på kräftfisket att jag fick tillåtelse att omsätta femtiolappen i ett komplett kastspö. Vobbler på den tiden var mycket dyra och inget en grabb med 1 spänn i veckopeng ens funderade över att köpa. Dessa beten var Hi-Lo eller kom från Arjon, BETE, DAM, FIG eller Heddon. Materialet var trä eller plast.

Men jag skaffade mig trots allt med tiden ett par Hi-Lo, Rapala, Päjänne och en stor Old Pike i ledat utförande. Hi-Lo gav väl någon liten gädda, Oldpiken likaså men de stod sig slätt mot Utö, Atom och Plankton Favourite. Å andra sidan var flytande vobbler ett måste vid dragrodd mellan fiskeplatserna fast ytterligare å andra sidan, vobberns sked fångade skit! Betet dök i botten eller slet med sig sjögräs. Vobblern var helt enkelt för svårfiskad. Krånglade ofta vid utkast gjorde den också. 

Med den tidens spön och multirullar gick de lätta finska vobblerna inte att kasta särskilt bra med men de drog inte i botten när man rodde fast dessvärre de levererade inget av det reklamen utlovat, trots att det var de som blev de vanligaste betet vid dragrodd. Än idag är jag förundrad över att jag ingen fisk fick på dem, för med tanke på var jag rodde och på det vis jag gjorde det, borde jag ha haft en fisk varje kvart! 

Kan väl också säga att jag under många år drog en Heddon Tiny Crazy Crawler i färgen XRS på ytan under stilla höstdagar och av en fullkomligt oförklarlig anledning även skaffade mig en Abu Räkan i den mest hopplösa färgen BGL!

Jag har två bröder. Vi köpte beten var och en efter sin skalle och lånade av varandra. Vobbler var de enda betena ingen av oss ville låna av den andre. Spinnarna och blankdragen var långt mera populära beten. Möjligen dög min Hi-Lo LYS men den var sjunkande och det var inte bra om man fick lintrassel.

 ”Nej stora gäddor är tjejer! Och pecis som de, vill de ha sånt som glittrar, ju mer dess bättre!”
Foto: Börje Eriksson

I mitten av 70-talet besökte jag en kompis och vi fiskade i hans hemmasjö, Sottern i Knutby. Den är rätt likartad med Gisslaren. Under tiden vi rodde till den tilltänkta starten för kastandet släpade jag en guldfärgad Abu Killer. 
”Har du sånt där skit?” sa han uppenbart fövånat. 
”Jo de lär vara bra men jag har inte fått något på den än. Tänkte att den kanske skulle fungera här!” 
”Det där är Rapala! Sämre finns inte!” 
”Nej det är en Killer!” 
”Spelar ingen roll! Titta på så ser du att det är samma form! Har du fått något på en Rapala?” 
Det hade jag ju inte men det var förvånande att höra att denne man hade samma dåliga erfarenhet av beten av Rapalatyp. 
Han avslutade sin kommentar med orden: ”Nej stora gäddor är tjejer! Och pecis som de, vill de ha sånt som glittrar, ju mer dess bättre!” Satte så på ett silver Atom kastade ut och drog in en dryg 3 kilo tung gädda! Och Killern gick oantastad tillbaka i lådan.

Jag har testat modernare vobblers också, Abu Cello var bra, SwimWizz inte så pjåkig men dök i botten på tre vevtag och var för tung för mina spön. Kompisen som ägde betena hade ett kraftigare spö och kunde kasta med dem. De gav honom några 5 kilos innan han satte dem definitivt i någon sjunkstock. Nilsmasters Invincible har jag testat i de tre minsta storlekarna. Inget hugg men några bottennapp!

Jag har haft vobblerfrälsta arbetskamrater hos mig. Vi har fiskat hela dagar, de med Cisco Kid eller Bomber i gångbara färger för Mälaren och Saltsjön. Det har slutat på samma vis. De har lånat ett moddat Skeddrag eller ett UTÖ för att få fisk. Zalt fanns inte på den tiden. Rapala hade han prövat några år men vart han gjort av dem visste han inte och de var inte saknade. Vid den tiden var det Kiddarna han trodde mest på. Speciellt den norsfärgade.

Så långsmala vobblers har jag ingen god erfarenhet av. Jag har som sagt testat dem till gädda, abborre, öring, harr och regnbåge. Jag har prövat flytande, sjunkande och ledade modeller och i varierande storlekar. När originalfärgerna inte funkat har jag givit betena en sista chans genom att måla dem i färger som producerar på drag. Det har inte hjälpt!

Vilka vobbler fungerar då att ro drag med i Gisslaren? Grundgående ShadRap eller möjligen FatRap vid högt vatten, då de annars plöjer i botten. Ripplin Red Fin kan ge en del om man inte låter den dyka i botten.

Mina 5 absolut bästa beten är för gädda: Skeddraget alla storlekar, Utödraget (Det största från BETE), Mörrumspinnaren 18g och till abborrarna: Active Spinner 12g och Ultra Spinner 12g. Alla är i något avseende trimmade efter mina idéer. Med dessa 5 i rätt färg för årstiden är betesbehovet helt täckt. Vill jag helgardera tar jag med några plåtdrag ytterligare men det borde inte behövas.

*     *     *

Till det ovan anförda kan jag lägga mina egna erfarenheter av gäddfiske i en gotländsk östersjövik under sjuttio- och åttiotalen. Där tog jag de flesta av mina gäddor på Utö och Mörrumspinnaren kom i topp-3 på min bästalista. Min idol "S" använde (uteslutande) skeddraget, samma skeddrag som syns på Börjes bild (fast bara den nedre varianten utan extra bling-bling), och han var den vassaste gäddfiskaren i viken. Mot bakgund av den erfarenheten så strök jag rubriken till Börjes text som var "Avvikande gäddor kräver avvikande beten". Min uppfattning är nämligen att dessa tre drag är mycket gångbara gäddbeten i de flesta vatten.

Rent evolutionärt torde inget revolutionerande ha hänt med gäddorna sedan dess så där det finns gäddor funkar säkert samma drag även idag.

Bombarda

Ett kastflöte som på senare tid blivit populärt är den sk bombardan. På bilden här syns en färdigriggad bombarda från SPRO i vikten 15 gram. I motsats till buldoflötena behöver man här alltså inte ens fundera på hur man ska tackla upp, dels då det mesta alltså redan är gjort (fast det är alltid litet nervöst att behöva lita på knutar som någon annan gjort så jag vet inte riktigt om jag upplever det bara som en fördel) och dels då förpackningens baksida är fylld med information om hur flötet är tänkt att användas.

Nu använder jag ordet "flöte" aningen slarvigt eftersom just den här varianten inte flyter (vilket väl på något sätt är minimikravet på ett flöte). Visserligen så står det på förpackningen att det är en "casting float rig" men på själva bombardan anges att den är "slow sinking", dvs långsamt sjunkande (vilket är vad man, eller åtminstone jag, oftast vill ha vid bombardafiske).

En bombarda kan alltså vara sjunkande eller flytande. De sjunkande varianterna brukar kallas intermediate, slow sinking respektive sinking eller fast sinking. Intermediate brukar stå för svävande, dvs att kastdobben har samma densitet som vatten och alltså blir i princip viktlös. långsamt respektive snabbt sjunkande behöver ingen närmare förklaring.

I en tabell på förpackningens baksida rekommenderas tafslängder enligt följande:


6,5 fots spö - max 80 cm lång tafs
8 fots spö - max 100 cm lång tafs
nio fots spö - max 130 cm lång tafs

De rekommendationerna uppfattar jag som vettiga då det i övrigt på förpackningen talas om fiske med små mjukplastbeten, spinnare och annat (som ju väger åtminstone några gram) men har man en fluga på tafsen kan man nog göra den något längre. Hur lång tafs som är lämpligt beror på situationen. En kortare tafs är alltid enklare att hantera så man bör inte använda längre tafs än vad nöden kräver. Vid kustfiske efter havsöring används ofta en tafs som är ungefär lika lång som spöt. Vissa hävdar att vid ytligt fiske i klart och stilla vatten kan det vara lämpligt att gå upp till två spölängder men då krävs en hel del träning och dessutom kan det bli problem att landa fisken (om man är ensam och inte har en väldigt lång håv).

Bombardafantomerna längs våra kuster och vid andra vatten använder ofta spön i längder om 12-14 fot, detta dels för att få bra längd på kasten men även (framförallt) för att kunna hantera långa tafsar. Men man kan alltså fiska med bombarda och ett kortare haspelspö men då får man anpassa tafsens längd till spölängden.

Bombarda är ett sätt  att kasta långt med ett lätt bete (ett drag, en fluga eller ett agn av något slag) och ett kraftigare (kraftigare än det ultralätta spö man annars skulle behöva för att få iväg tex en 1,5 grams spinnare). Detta ger möjlighet att fresta även större och kraftigare fisk med pyttesmå beten, något som ibland är supereffektivt. Man kan fiska på detta sätt efter i stort sett alla rovfiskar men även "meta" efter andra arter. Tex rekommenderades jag i en åländsk butik en snabbsjunkande bombarda när jag frågade efter lämpliga grejor för sikmete. Med flytande bombarda och en bit bröd på kroken kan man meta tex id (fast då skulle jag föredra en liten Buldo).

Så testa bombarda. Även om man alltså kan fiska bombarda med korta spön så tycker jag nog att åtta fot är ett slags minimum och gärna längre. Till havsöring har väl de som fiskar längs kusten normalt åtminstone nio eller tio fot långa spön i för bombardafiske lämpliga viktklasser och dessa fungerar utmärkt. Till den som vill specialisera sig (eller sin utrustning) för denna typ av fiske rekommenderar jag ett spö på tolv fot och som har kraft nog i klingan för att kasta bombardor på upp till 30 gram utan att man behöver hålla igen.

Kastdobbar och plastkulor (Buldo) har  varit kända och använts av spinnfiskare så länge jag varit med (och längre än så). Några kanske minns den tidvis hätska debatten om det förkättrade plastkulefisket (med långa teleskopiska "metspön", plastkula och fluga/flugkast) i FiskeJournalen på sjuttiotalet?

Nu är det andra tider och den kastdobb som på svenska heter bombarda är högsta mode. Helst ska den fiskas med ett långt grafitspö (mitt eget längsta är en fjortonfotare) och med en fluga eller någon slags mjukis på tafsen är det ett effektivt sätt att lura havsöringar och regnbågar till hugg. Men naturligtvis så kan man använda metoden med kortare spön och för vilken fisk som helst man vill fånga på små/lätta beten men där långa kast ofta krävs. Ingenting hindrar att man knyter på en pytteliten spinnare för att fresta abborren när den jagar i ytvattnet en sommarkväll. Inom synhåll men utom normalt kasthåll från bryggan. Eller en brödbit och en flytande bombarda om det är id man siktat in sig på. Eller... Ja, det är bara kreativiteten som sätter gränserna.

Fiske med bombarda och andra typer av kastflöten är även populärt inom det kontinentala öringfisket (och då handlar det om fiske i sötvatten) som väl här i landet har sin närmaste motsvarighet i fisket efter inplanterad regnbåge. (En underavdelning är det sk tremarellafisket.) Till detta fiske, som bedrivs i jämfört med kustfisket skyddade vatten och efter relativt småväxt fisk, används generellt lättare bombardor än i kustfisket och alltså även lättare spön.

De kontinentala sportfiskarna har inte samma mentala blockering som vi svenskar när det gäller företeelsen telespön och det finns ett rikligt utbud av långa och lätta sådana särskilt lämpade för bombardafiske (och därför även passande till lättare flötmete). 

Själv har jag skaffat tre spön som jag använder vid mitt kustfiske med bombarda. Två av dessa är av märket Caperlan (franska decathlons "house brand" för fiskeutrustning) i längderna 390 resp 420 cm och klassade för kastvikter upp till och med 10 resp 20 gram. Det tredje är ett D.A.M. PTS Tremolino, 450 cm långt och avsett för vikter upp till och med 30 gram. Samtliga är teleskopiska.

 

Jag trär en bit fluorocarbonlina (FC) i dimension 0,40 eller 0,45 mm genom bombardan, trär sedan på en mjuk gummipärla (för att skona knuten vid kast) och knyter sedan fast ett lekande...

När bombardan introducerades här i landet rekommenderades oftast att man trädde upp den på (huvud-)linan men eftersom de flesta nu använder sk flätlina som ofta har dålig hållfasthet mot mekanisk nötning (och för att det är smidigare att ha färdiga tackel med sig) är det vettigt att rigga sina bombardor så som jag visar på bilderna.

...i vardera linänden. Sedan trimmar man knutarna och det hela är klart.

Tilläggas ska att när jag senast var i butiken för att köpa FC-lina så såg jag att Darts nu även säljer bombardor för "fast montage", dvs där men inte trär någon lina genom röret utan detsamma är försett med en metallögla i vardera änden i vilka man knyter huvudlina respektive tafs...

INNO bombarda

Danskarna och deras kustfiske ska man hålla koll på. De ligger ofta före oss. Så var det redan på sjuttiotalet då man i den då eminenta FiskeJournalen kunde läsa bla Jens Ploug Hansens intressanta artiklar om företeelser som Fyns kystwobbler, lätta, långa haspelspön byggda på flugspöklingor (jodå, jag byggde ett själv...) och annat medan vi här oftast dängde med Gnosjö och Toby med våra Fiske 3-klassade niofotare.

Överst till höger ett 30-grams Kinetic intermediate bombardaflöte riggat med Darts sk bomba-stick. Till vänster två stycken INNO bombarbaflöten (det övre ett intermediate och det undre ett flytande), båda i vikten 35 gram, och mellan dem en INNO-sticka.

Även när det handlar om bombardafiske är danskarna föregångare och från Danmark kommer det kompakta bombardaflöte som heter INNO, designat av Martin Buch. Det är avsett att riggas med den speciella sticka (INNO-stickan) och,i förhållande till hur de bombardor vi är vana vid, så att säga bakvänt, dvs tafsen med flugan (eller vad man nu har för bete) fästs med en ögla i stickans ände medan huvudlinan fästs i det beteslås som fixerar flöteskroppen på stickan. Detta ger (enligt tillverkaren) två fördelar. Stickan minskar risken för trassel. Det verkar rimligt då vi ju redan använder olika typer av plaströr (som det som syns på bilden ovan) just för att undvika att tafsen snor sig runt bombardan och/eller huvudlinan. Vidare är det enkel att, genom att öppna beteslåset, byta flöteskropp (till en annan vikt eller från flytande till någon sjunkande variant) utan att behöva knyta om hela tacklet.