"Don´t worry"

När jag som liten grabb började att fiska med konstbeten var alla TV-program i svart/vitt. Det fungerade bra. Bröderna Cartwright och Helgonet var faktiskt mer spännande då än vad de är idag när jag kan se dem i färg på youtube. Även när det handlade om drag så var färgskalan betydligt mer begränsad än vad dagens utbud är. Förutom metallfärgerna (silver, koppar och guld) så erbjöds zebra samt blå-, grön- och brunmålade varianter. Och så fanns ju, förstås, röd/vita wobblers. Faktum är att det räckte. Och ser man till de bytesfiskar som kan stå på våra rovfiskars meny så är ju variationen rätt begränsad. Därför har jag svårt att se behovet av alla de mer eller mindre fantasifulla färgsättningar som erbjuds dagens konsumenter av sportfiskeutrustning (och jag misstänker att det mer handlar om att hålla konsumtionen i gång än om att hjälpa oss att fånga fisk...).

På ett flugfiskeforum hittade jag det här (gamla) citatet av en dansk fiskare: "I can't say this enough but don't worry to much about fly patterns. I have caught sea trout on everything. It's more the movement through the water." Själv skulle jag vilja gå ännu längre och säga att det som har störst betydelse inte är hur ens bete ser ut eller hur det rör sig i vattnet utan att det befinner sig där och helst på ett ställe där det finns fisk.

Men det är roligt med nya och färgglada drag och flugor, det medges. Och vårt sportfiske är ju, strängt taget, inte något vi ägnar oss åt för att vi behöver det, så varför skulle vi bara äga den utrustning vi verkligen behöver? Precis som jag fiskar för mitt höga nöjes (och välbefinnandes) skull så kan jag ju välja vilken fluga jag knyter på tafsen utifrån vad som roar mig och sedan koncentrera mig på att försöka presentera den där det simmar en hungrig (eller i vart fall huggvillig) öring. För fisken vet inte om det den erbjuds är en Chillimps eller en Wooly Bugger och jag tror inte heller att den bryr sig.

Shame on you

Hurra vad duktiga och handlingskraftiga vi är, nu har vi avvärjt cementkrisen! Ungefär så säger Baylan och Bolund sedan regeringen givit miljön och grundlagen fingret och gett Cementa ett nytt tillstånd att fortsätta sin kalkbrytning på norra Gotland.

Ur Aftonbladet saxar jag:

"Enligt Per Bolund har man kunnat ge tillståndet sedan miljökonsekvenserna kunnat undvikas.

– För att mildra effekterna ska Cementa täta sprickor i väggarna för att minska grundvattenomledning, sa Bolund."

Tätat sprickorna? Hmm... det låter bekant på något vis. Vad det inte det man gjorde i Hallandsåsen? Med Rhoca Gil. Och som av en händelse kunde TT idag meddela följande:

"i Hallandsåstunneln läcker gifter

Tunnelvattnet från Hallandsåstunneln innehåller giftiga PFAS-kemikalier, som även hittats i flera av Båstad kommuns grundvattentäkter, rapporterar P4 Kristianstad.

De uppmätta nivåerna i grundvattentäkterna ligger under den svenska åtgärdsgränsen (90 nanogram per liter) för PFAS i dricksvattnet, men miljöchefen i kommunen uppger för radion att man nu ska gå igenom analyssvaren för att värdera hur de ska gå vidare med ärendet.

Sedan tidigare har kommunen ställt krav på Trafikverket om att utreda möjligt läckage av PFAS från tunnelbygget, enligt P4 Kristianstad.

Bygget av järnvägstunneln kantades många skandaler och stod klar först 2015 – 18 år försenad. Under många år stoppades byggnationen på grund av en miljöskandal med tätningsmedlet Rhoca Gil, som ledde till att grundvattnet och bäckar förorenades.

(TT)"

Att sossarna är ett betongparti visste jag men att miljöpartiet, åtminstone dess högst betalda delar, fjärmat sig så långt från sitt ursprung är, faktiskt, något överraskande. Jag röstade på dem en gång men "fool me once...".

I hatten

Hatt bör en fiskare ha. I nödfall kan det gå med en keps (men i så fall inte av baseballmodell utan en snygg, klassisk, keps). Hatten värmer när så behövs och brättena skyddar mot såväl sol som regn. Dessutom kan man lyfta på den för att salutera en överlägsen motståndare. Fiskar man med fluga kan hattens brätten rädda en från att kroka sig själv i örat.

Själv brukar jag inte dekorera min hatt med drag eller flugor. I vart fall inte avsiktligt. Däremot brukar jag sätta flugor som varit i vattnet i hatten för att torka innan de sorteras in i flugaskarna. Ofta glömmer jag hatten i bilen efter fisketuren och det har jag nu gjort några gånger på raken. Det är därför den på bilden ovan ser ut som en julgran. Nu är emellertid hatten och flugorna uppe i lägenheten och ordningen på väg att återställas

Jag - en laxfiskare?

Det där med bucket lists är inte min grej. Detta sagt så finns det ju (dessbättre) en del man vill uppleva innan man trätt in i saligheten (eller var f*n man nu hamnar, jag har mina aningar...). När det handlar om mitt fiske så har jag hittills nästan uteslutande fiskat hemmavid. Eftersom jag, bortsett från några norrlandsår på åttiotalet när jag var i början av min yrkeskarriär, småbarnsfar och familjeförsörjare med i stort sett ingen tid att ägna åt fiske, aldrig bott i närheten av någon laxälv har jag inte ännu själv upplevt det laxfiske jag som tonåring läste om i Gerald V Kuss böcker.

Morfar är jag och pipa röker jag så jag bör ju vara en god bit på väg...

Nu bor jag en dryg timmes bilkörning från Älvkarleby. Kanske inte någon riktig laxälv men där har man i alla fall chansen att få en rejäl klump på kroken. De senaste åren har det blivit några besök där men hittills ingen lax. Hittills med spinnfiskegrejor men nu när jag börjat med flugfiske så...

Och så finns det ju - fortfarande utan att skriva någon hinklista - rätt många mer intressanta laxvatten jag aldrig besökt, åtminstone inte med laxspö i näven. En annan sak jag inte ägnar mig åt är nyårslöften, men nästa år hoppas jag att få fånga en lax. På fluga. Och skulle jag inte lyckas med det så lovar (!) jag att ha roligt medan jag försöker.

En- eller tvåhändigt vid kusten?

Jag hade inte tänkt ge mig ut idag utan ta en rejäl sovmorgon, titta på skidskyttet och plocka litet i den allmänna oredan hemma. Men... ...i går hade jag lyckats välja alldeles fel lina till det Thomas & Thomas flugspö jag tagit med mig för att testa och det kändes angeläget att få känna på spöt med en mer passande lina. Dessutom skulle det vara nästan vindstilla just idag för att i veckan som kommer blåsa rätt friskt så...

...när det fortfarande var nästan två timmar kvar till solnedgången och jag ätit min frukost slängde jag ihop grejorna och gick ner till bilen för en sväng till Kapellskär. Spöt kändes bra med en vettig lina men den stora behållningen av turen var att en annan flugfiskare stod utvadad med ett kort tvåhandsspö. Det såg väldigt behändigt ut när han med speykast fiskade sig runt udden. Minimal tid för kastande och flugan i vattnet maximal tid. Det måste helt enkelt vara ett vinnande koncept. Jag satt en bra stund och studerade hans teknik.

God natt jord

Själv tror jag, som bekant, inte att våra politiker kommer att visa sig uppgiften att stoppa den pågående klimatkatastrofen vuxna (och inte att de duger till mycket annat heller). Visst, enklare sysslor och sedvanligt poserande klarar de av men när det krävs ledarskap och tuffa beslut så brukar det gå... ungefär som det gjort (gör) med Östersjön. Vi är, kort sagt, alla torsk. Ja, alla utom torsken, som är utrotad.

För några år sedan i Paris klappade regeringarna varandra och sig själva på axeln, för nu hade de visat handlingskraft och lyckats göra utfästelser som i vart fall skulle bromsa den pågående utvecklingen och något mildra dess effekter. Om de infriades, något vi nu kan konstatera att de inte gjort.

Uppenbarligen har de lärt åtminstone något av parisfiaskot och när de nu samlades i Glasgow - i en tid då situationen ter sig ännu mer prekär än vad den gjorde vid tiden för parisavtalet - gör de inte ens utfästelser som på pappret räcker. Och som med största sannolikhet heller inte kommer att infrias. Eftersom de definitivt inte kommer att överträffas så har vi alltså redan nu, om FN:s klimatpanel är rätt ute, facit: Det kommer att gå åt helvete.

Jag är inte förvånad.

Lördag vid kanalen

Dagen idag tog vi vara på och åkte inte hem förrän mörkret föll. Det gör det tidigt så här års så om man ska hinna med ett riktigt fiskepass får man avstå från att ta sovmorgon. Samtidigt är det inte skönt att vara alltför tidigt ute, åtminstone om man vill slippa att frysa om fingrarna.

Nappade gjorde det inte i kanalen denna novemberlördag. Själv insåg jag detta rätt snart och ägnade mig därför istället för att kasta bort tiden åt att koka kaffe, puffa på pipan och att göra upp en fin brasa till korvgrillningen.

Mest kastade, som vanligt, Joel. Han och Peter snackade flugbindning och kollade hur Joels senaste skapelser uppförde sig i vattnet. Fisken var, som sagt, inte lika intresserad.

Det var först när vi var på väg att åka hem, när skymningen föll, som det blev någon märkbar aktivitet i vattnet. Då började småfisken vaka och Joel såg även ett större vak som han menade var åstadkommet av en öring.

Ingen fisk men en fin fiskedag.